Fredrik Reinfeldt

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Fredrik Reinfeldt

Fredrik Reinfeldt i oktober 2012.

Innehar ämbetet
Tillträdde ämbetet 
6 oktober 2006
&&&&&&&&&&&&&&07.&&&&&07 år och &&&&&&&&&&&&0298.&&&&&0298 dagar
Monark Carl XVI Gustaf
Ställföreträdare Jan Björklund (2010-)
Maud Olofsson (2006–2010)
Företrädare Göran Persson

Innehar ämbetet
Tillträdde ämbetet 
25 oktober 2003
Företrädare Bo Lundgren

Född John Fredrik Reinfeldt
4 augusti 1965 (48 år)
Österhaninge, Haninge kommun, Stockholms län
Politiskt parti Moderata samlingspartiet
Maka Filippa Reinfeldt
(1992-2013; skilda)
Utbildning Ekonom
Alma mater Stockholms universitet
Ministär Regeringen Reinfeldt
Namnteckning Fredrik Reinfeldts namnteckning

John Fredrik Reinfeldt /ˈfreːdrɪkʰ ˈraɪ̯ɱˌfɛl̪t̪ʰ/, född 4 augusti 1965 i Österhaninge i Stockholms län, är en svensk politiker. Han är partiledare för Moderaterna sedan 2003 och Sveriges statsminister sedan 6 oktober 2006.

Som partiledare lanserade Reinfeldt programmet De nya Moderaterna 2005 och var en av de drivande i formandet av det borgerliga samarbetet Allians för Sverige 2004. I riksdagsvalet 2010 fick moderaterna över 30% av väljarna och gav regeringen Reinfeldt en andra mandatperiod. Efter E. G. Boström är han den icke-socialdemokratiska statsministern, som oavbrutet har suttit kvar längst vid makten i Sverige.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Uppväxt och familj[redigera | redigera wikitext]

Fredrik Reinfeldt föddes 1965 som äldsta barn i familjen, som då bodde i en lägenhet i Österhaninge, men flyttade strax därpå till London där fadern Bruno Reinfeldt under två år var konsult för Shell. När familjen återvände till Sverige bodde de först i en lägenhet i Handen, innan de flyttade till ett radhus i Bromsten.[1][2] År 1969 och 1973 föddes bröderna Magnus och Henrik. År 1979 flyttade familjen till ett enfamiljshus i Täby. Fredrik Reinfeldts far verkade som konsult och engagerade sig som kommunalpolitiker i Täby kommun för moderaterna[3] fram tills han i februari 2009 lämnade alla politiska uppdrag efter att blivit fälld för rattfylleri.[4][5] Fredrik Reinfeldts mor Birgitta Reinfeldt Tunved är ledarskaps- och managementkonsult.[6] Föräldrarna är skilda.[7]

Fredrik Reinfeldt blev vid elva års ålder elevrådsordförande. Han var då Djurgårdenanhängare och spelade basket i Tensta Tigers från tiden han bodde i Bromsten. Han var också med i flera amatörteaterföreställningar, spex och revyer. Efter gymnasietiden vid Åva gymnasium gjorde han sin värnplikt som lapplandsjägare vid Lapplands jägarregemente (I 22), där han blev vice ordförande i Värnpliktsrådet. Vidare lämnade han kadettskolan i Umeå som kursetta.[6][8] I januari 1990 tog han ekonomexamen om 140 p vid Stockholms universitet som berättigar till titeln civilekonom .[8]

Filippa Reinfeldt och Fredrik Reinfeldt under nationaldagsfirande vid Skansen 2009.

År 1992 gifte Reinfeldt sig med Filippa Reinfeldt, född Holmberg, som är moderat landstingsråd i Stockholms läns landsting. Paret bodde i en villa i Täby tillsammans med sina tre barn, Ebba, Gustaf och Erik. [9][10] 2007 flyttade familjen till statsministerns tjänstebostad Sagerska palatset. Den 7 mars 2012 uppgav Fredrik Reinfeldts pressekreterare att paret ska separera.[11] Den 11 juli 2012 lämnade paret in sin skilsmässoansökan, vilken ledde till genomförd skilsmässa 2013.[12][13]

Politisk karriär fram till konflikten med partiledningen 1995[redigera | redigera wikitext]

Reinfeldt gick med i Moderata ungdomsförbundet 1983,[14] arton år gammal. Han var under studietiden vid Stockholms universitet engagerad i Borgerliga Studenter – Opposition '68 och var dess ordförande 1988–1989.[15] År 1988 blev han invald i Täby fullmäktige och var också borgarrådssekreterare i Stockholm.[6] År 1990 blev han ordförande för Täbys Moderata ungdomsförbund, och 1991 blev han invald i riksdagen.

Reinfeldt valdes till ny ordförande för Moderata ungdomsförbundet på förbundsstämman i Lycksele 1992, med siffrorna 58–55 över den dåvarande ordföranden Ulf Kristersson.[16] Denna kongress var kulmen på en lång period av interna stridigheter mellan de konservativa och liberala grupperingarna inom förbundet, där Reinfeldt representerade de konservativa. [17] 1995 till 1997 var han också ordförande för det europeiska nätverket Democrat Youth Community of Europe.[18]

År 1993 skrev Fredrik Reinfeldt boken Det sovande folket, där han kritiserar den svenska välfärdsstaten och argumenterar för ett liberalt samhällssystem. Han skriver bland annat "Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt skall inga standardkrav skattefinansieras". Efter den borgerliga valförlusten 1994 gick han till angrepp mot den dåvarande partiledaren Carl Bildt, som han ansåg hade fått en alltför stor dominans inom partiet.[8]I boken Nostalgitrippen kort därefter beskrev han ett tiotal personer inom den moderata ledningen, bland andra Gunnar Hökmark och Bo Lundgren, som "Carl Bildt-kopior".[16] Detta ledde i sin tur till hård motkritik från den moderata riksdagsgruppen, som ansåg att Reinfeldt hade gått över gränsen. Den 14 februari 1995 kallades han till ett möte med riksdagsgruppen, som han själv beskrivit som en "enda lång utskällning".[8] Efter detta tonade han ned sin kritik och lade sig inom den moderata mittfåran, men han fick under de följande åren inga viktiga politiska uppdrag.

Partiordförande och De nya Moderaterna[redigera | redigera wikitext]

När Bo Lundgren 1999 valdes till ny partiordförande invaldes Reinfeldt samtidigt i riksdagens förtroenderåd, vilket blev den första viktiga posten sedan konflikten med partiledningen. Från 2001 till 2002 var han ordförande i riksdagens justitieutskott. Efter Moderaternas stora nederlag i valet 2002 utsågs Reinfeldt till Moderaternas gruppledare i riksdagen, talesman i ekonomiska frågor samt vice ordförande i finansutskottet.[8] Reinfeldt valdes enhälligt till ny partiordförande på Moderaternas partistämma den 25 oktober 2003 efter Bo Lundgren.

Som ny partiordförande var Reinfeldt drivande i förändringen av Moderaternas framtoning och politik under begreppet "de nya Moderaterna". Det nya programmet lanserades på partiets arbetsstämma 2005 i Örebro med uttalat fokus på:

  • "Det skall löna sig att arbeta"
  • "Satsningar på välfärden"; främst skola, vård och omsorg
  • "Nolltolerans mot brott"

Moderaterna med Reinfeldt fördjupade det borgerliga samarbetet inför det kommande riksdagsvalet och lanserade 31 augusti 2004 tillsammans med de tre andra borgerliga riksdagspartierna Allians för Sverige, för att bilda gemensam front mot den dåvarande socialdemokratiska regeringen. Valrörelsen inför Riksdagsvalet 2006 dominerades av arbetsmarknadsfrågor. Här var särskilt de borgerliga partierna pådrivande och där både alliansen och lanseringen av De nya Moderaterna fick stort genomslag. Även Fredriks Reinfeldts person, som uppfattades mer ungdomlig och fräsch än Göran Persson, har uppgetts vara en positiv faktor för det borgerliga blocket.

Statsminister[redigera | redigera wikitext]

Första statsministerperioden 2006–2010[redigera | redigera wikitext]

Reinfeldt tillsammans med dåvarande hustrun Filippa och Michelle och Barack Obama vid Metropolitan Museum of Art i New York den 23 september 2009.

Valet 2006 blev en stor framgång för Reinfeldt och Moderaterna som med 26,23 procent av rösterna gjorde sitt bästa val sedan 1928. Tillsammans med de tre andra partierna i den borgerliga koalitionen Allians för Sverige vann partiet regeringsmakten, med 178 av riksdagen mandat bakom sig. Regeringen Reinfeldt tillträdde den 6 oktober 2006. Den nya regeringen fick från start arbeta i opinionsmässig motvind där Alliansen i undersökningar som mest låg under oppositionen med 19,4 procentenheter ( Sifos mätning i februari 2008). Först från försommaren 2010 visade undersökningarna ett övertag.

Ministertillsättningarna skapade de så kallade ministeraffärerna som medförde ett stort tapp i opinionen redan de första veckorna. Ett snabbt genomförande av ett antal reformer, i sig i enlighet med valmanifestet, resulterade i ytterligare försämrade opinionssiffror. Fredrik Reinfeldt fick i samband med detta kritik inte bara för besluten utan också för dålig kommunikationshantering. Senhösten 2007 kom sedan Fredrik Reinfeldts statssekreterare, med ansvar för bland annat just kommunikation, Ulrica Schenström att bli indragen i en "affär" och avgick, vilket blev slutet av denna inledningsperiod.

2008 inleddes Finanskrisen 2008–2009 som fick stora konsekvenser för Sveriges ekonomi 2008-2009. Regeringen fick inledningsmässigt kritik för passivitet och att hålla för hårt i finanserna.[19] [20] 2010 var krisen över och när Sverige då visade sig komma ur krisen bättre än andra industriländer, så kunde just denna hantering lyftas fram av regeringen som en styrka i valrörelsen inför riksdagsvalet 2010. Under andra halvåret av 2009 var Sverige som ordförandeland i Europeiska unionen, och det föll på Reinfeldts lott som Europeiska rådets ordförande att föra Lissabonfördraget till undertecknade, vilket också skedde 13 december. Fredrik Reinfeldt hade också i denna roll att driva EU:s arbete med att få till en bindande överenskommelse vid Förenta nationernas klimatkonferens i Köpenhamn 2009 vilket dock inte lyckades.

Andra statsministerperioden 2010-[redigera | redigera wikitext]

Fredrik Reinfeldt på Sergels torg i Stockholm i valrörelsen 2010.
Regeringen Reinfeldt 2010

I riksdagsvalet 2010 ökade moderaterna sin röstandel till 30,06% och alliansen fick en majoritet av rösterna. Man fick dock ingen egen majoritet med de 173 mandaten i riksdagen. Med Sverigedemokraternas inträde som "vågmästarparti" kunde regeringen sitta kvar, men med ett ökat krav att söka samförstånd med övriga oppositionspartier. Regeringspartierna hade inledningsvis en opinionsmässig medvind som från 2012 förbyttes i en allt kraftigare motvind, där speciellt moderaterna tappade sympatisörer.

Regeringsarbetet präglades av en långsam återhämtning från finanskrisen 2008-2009 och en konsolidering av politiken från första mandatperioden. Den politiska debatten kom från 2013 mycket att domineras av några frågor där regeringen kom i försvarsläge. Det dåliga resultatet för svenska elever i den internationella studien av skolresultat, Pisa. (Över)Vinster i välfärden, bland annat utifrån de ekonomiska turerna som hade föregått nedläggningen av skolkoncernen JB Education. Hur nyckelpersonerna i regeringen, inklusive Fredrik Reinfelt, agerat i Noun-affären.

Fredrik Reinfelts hade under denna period, i motsats till den tidigare, inga större internationella engagemang. Kontakter med andra politiker var dock fortsatt gott, som också markerades av Barack Obamas besök i Stockholm i september 2013

Politiska ställningstaganden[redigera | redigera wikitext]

Inrikespolitik[redigera | redigera wikitext]

Såsom tongivande bakom programmet De nya moderaterna, är Fredrik Reinfeldts ståndpunkter i inrikespolitiska frågor närmast identiska med detta program. Att få så många som möjligt i arbete är den centrala tesen, vilket sedan backas upp med olika riktade skattelättnader för yrkesverksamma; även bestämdare krav kopplade till att få bidrag innefattas. Här uttalar Fredrik Reinfeldt att fokus är på låg- och medelinkomsttagare så deras vinst av yrkesarbete skall bli tydlig mot alternativ som svartarbete och försörjning från bidrag.

Medan flera grundläggande borgerliga ståndpunkter omfattas, som allmänt lägre skatter och att individ och företag skall ges valmöjligheter på statens bekostnad, så har Fredrik Reinfeldt tagit en otraditionell ståndpunkt i andra klassiska moderata frågor. Förändring av arbetsrätten, med Lagen om anställningsskydd, LAS, i centrum, har givits låg prioritet. Även minskning av progressiviteten i skatteskalorna, speciellt då den så kallade värnskatten, har inte heller getts hög prioritet. Detta bör dock ses i perspektiv av att avskaffandet av förmögenhetsskatten och fastighetsskatten som skedde i början av första regeringsperioden, gynnade medelinkomsttagare och höginkomsttagare.

Utrikespolitik[redigera | redigera wikitext]

Officiella besök gjorda av Fredrik Reinfeldt som Sveriges statsminister.
Reinfeldt vid en presskonferens i samband med det estniska statsbesöket i Sverige, januari 2011.

Fredrik Reinfeldt är positiv till globaliseringen i världen och är uttalat varm anhängare av EU-samarbetet. Under de första tre åren som statsminister inför FN:s klimatkonferens i Köpenhamn i december 2009 lade han mycket kraft på att försöka få till en ståndpunkt som kunde få brett internationellt gehör, vilket dock inte lyckades. I mer specifika utrikespolitiska frågor har Fredrik Reinfeldt i allmänhet intagit en lägre profil än sina företrädare, till exempel i Mellanösternkonflikten. Han har varit välkommen och besökt både George W. Bush och Barack Obama i Vita huset och också haft goda kontakter med flera av sina kollegor i Europa, främst då de med närstående politiska åsikter, som David Cameron i Storbritannien.

I frågan om turkiskt medlemskap i Europeiska unionen har Reinfeldt uttalat sitt stöd. I mars 2010 förlorade regeringen Reinfeldt en omröstning i riksdagen, där riksdagen i strid mot regeringens vilja beslutade att erkänna folkmordet på armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och pontiska greker.[21] Efter detta reagerade Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdoğan bl.a. genom att hota med att deportera 100 000 armenier som lever i Turkiet utan medborgarskap.[22] Reinfeldt sade i en intervju i Sveriges Radio efter detta att han "förstår att han (Erdoğan) har reagerat" samtidigt som han beskrev Erdoğan som "en modig och på många sätt beundransvärd politiker".[23] På frågan om Reinfeldt själv ansåg att de tidigare historiska händelserna var att betrakta som folkmord ville Reinfeldt inte svara ja utan sade istället att det hela var "komplicerat".[23] I en intervju i den assyriska tidskriften Hujådå inför riksdagsvalet 2006 sa dock Reinfeldt att han stod bakom ett uttalande från samtliga partier i riksdagens utrikesutskott om att erkänna folkmordet.[24]

Böcker av Fredrik Reinfeldt[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sjögren, Sten (24 september 2006). ”Reinfeldts alla ansikten”. Göteborgs-Posten. 
  2. ^ Hultberg, Per-Åke (12 december 2005). ”"Det gäller att njuta av varje fas i livet"”. Villatidningen. http://www.villatidningen.se/index.php?file=view_art.php&name=art_2005_06_05_6_reinfeldt_05_6_reinfeldt. Läst 9 september 2008. 
  3. ^ Vidlund, Susanna (18 september 2006). ”"Man kunde tidigt se att han hade politiken i blodet"”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article438468.ab. Läst 9 juni 2008. 
  4. ^ Bruno Reinfeldt hoppar av”. Dagens Nyheter. 20 februari 2009. http://www.dn.se/sthlm/fredrik-reinfeldts-pappa-lamnar-politiken-1.803305. Läst 4 juli 2009. 
  5. ^ Reinfeldts pappa dömd för rattfylla”. Dagens Nyheter. 2 juni 2009. http://www.dn.se/nyheter/sverige/reinfeldts-pappa-domd-for-rattfylla-1.881832. Läst 4 juli 2009. 
  6. ^ [a b c] Ovander, Petter (18 september 2006). ”Så nådde han toppen”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article438470.ab. Läst 4 juli 2009. 
  7. ^ Sveriges befolkning 1990: Reinfeldt, John Bruno
  8. ^ [a b c d e] Berättelsen om Fredrik Reinfeldt”. Dagens Nyheter. 18 september 2006. http://www.dn.se/nyheter/sverige/berattelsen-om-fredrik-reinfeldt. 
  9. ^ AFP (13 september 2006). ”Profile: Fredrik Reinfeldt, the Alliance's clean-up man” (på engelska). The Local. http://www.thelocal.se/article.php?ID=4880&date=20060913. Läst 4 juli 2009. 
  10. ^ ”Profile: Fredrik Reinfeldt” (på engelska). BBC News. 18 september 2006. http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/5355938.stm. Läst 4 juli 2009. 
  11. ^ ”Paret Reinfeldt separerar”. Ekot. Sveriges Radio. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5004341. Läst 7 mars 2012. 
  12. ^ Julander, Oscar (11 juli 2012). ”Nu går paret skilda vägar”. Expressen. http://www.expressen.se/nyheter/paret-reinfeldt-skiljer-sig/. Läst 11 juli 2012. 
  13. ^ "Nu skiljer sig Fredrik och Filippa". Norrköpings Tidningar. 22 februari 2013. Läst 22 september 2013.
  14. ^ ”Moderata ungdomsförbundet”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/moderata-ungdomsf%C3%B6rbundet. Läst 3 november 2009. 
  15. ^ Triches, Robert & Marmorstein, Elisabeth (5 oktober 2006). ”Nu är det Fredrik som styr Sverige”. Aftonbladet. http://aftonbladet.se/nyheter/article443731.ab. Läst 4 juli 2009. 
  16. ^ [a b] Bagge, Peter (11 september 2006). ”Vägen mot toppen kantad av bråk”. SVT: Uppdrag granskning. http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=55838&a=657073. Läst 19 januari 2011. 
  17. ^ Berglund, Thomas (25 november 2006). ”Utmanare blev ny ordförande i MUF”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_373540.svd. Läst 8 november 2009. 
  18. ^ ”COCDYC / DEMYC Officers” (på engelska). Democrat Youth Community of Europe. Arkiverad från originalet den 22 december 2004. http://web.archive.org/web/20041222180617/http://www.demyc.org/history/officers/. Läst 3 juli 2009. 
  19. ^ "Mona Sahlin slår tillbaka" Expressen 2009-02-19, hämtad 2009-11-25
  20. ^ "Ledare 23/8: Avdrag för jobbens skull", Göteborgs-Posten 2009-08-23, hämtad 2009-11-25
  21. ^ Nilsson, Owe (TT) (11 mars 2010). ”Riksdagen erkände folkmord på armenier”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/nyheter/politik/riksdagen-erkande-folkmord-pa-armenier-1.1059812. Läst 16 november 2010. 
  22. ^ Bolling, Anders (17 mars 2010). ”Erdogan hotar deportera 100.000 armenier”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/nyheter/varlden/erdogan-hotar-deportera-100000-armenier-1.1062945. Läst 16 november 2010. 
  23. ^ [a b] Ekots lördagsintervju, 20 mars 2010
  24. ^ Carlstedt, Daniel (12 mars 2010). ”Reinfeldts löfte: Erkänna folkmordet Seyfo”. Aktuellt i Politiken. http://www.aip.nu/default.aspx?page=3&nyhet=41179. Läst 19 januari 2011. 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Ulf Kristersson
Moderata ungdomsförbundets ordförande
1992–1995
Efterträdare:
Thomas Idergard
Företrädare:
Arthur Winkler-Hermaden
Ordförande för Democrat Youth Community of Europe
1995–1997
Efterträdare:
Stavros Papastavrou
Företrädare:
Förste ämbetsinnehavaren
Europeiska folkpartiets ungdsomförbunds ordförande
1997–1999
Efterträdare:
Michael Hahn
Företrädare:
Gun Hellsvik
Justitieutskottets ordförande
2001–2002
Efterträdare:
Johan Pehrson
Företrädare:
Mats Odell
Finansutskottets vice ordförande
2002–2003
Efterträdare:
Mikael Odenberg
Företrädare:
Bo Lundgren
Moderata samlingspartiets partiledare
2003–
Efterträdare:
Innehar fortfarande posten
Företrädare:
Göran Persson
Sveriges statsminister
2006–