Spanska koloniseringen av Amerika

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Koloniseringen av Amerika
Brittisk kolonisering
Kurländsk kolonisering
Dansk kolonisering
Nederländsk kolonisering
Fransk kolonisering
Tysk kolonisering
Portugisisk kolonisering
Rysk kolonisering
Skotsk kolonisering
Spansk kolonisering
Svensk kolonisering
Skandinavernas kolonisering
Amerikas historia

Den spanska kolonisationen av Amerika (La Conquista) var en av de mer omfattande av de koloniala satsningarna i Amerika, detta mycket vare landets stora flotta, armadan. Den inleddes då den italiensk-spanske upptäckaren Christoffer Columbus år 1492 nådde Amerika. Den hamnstad i Spanien från vilken handelsskepp och armada seglade ut var Sevilla. Av det spanska imperiet återstår numera blott Kanarieöarna.

Columbus och hans efterföljare[redigera | redigera wikitext]

Columbus landstiger på Hispaniola 1492.
Huvudartikel: Christofer Columbus

Columbus upptäckte Nya världen 1492, men trodde sig ha kommit till Asiens östkust. Spanjorerna utnyttjade dock upptäckten av landet genom fortsatta upptäckter, genom att ta stora delar av Nya världen i besittning och söka en väg till kryddöarna innanför det spanska maktområdet.

Stämningen bland folket sammanföll med regeringens strävan. Man hade högt ställda förväntningar, och det troddes allmänt att i Nya världen låg guld och andra ädla metaller rent av på själva marken. Man ansåg att det fanns ett särskilt guldland, ett "El Dorado" som det endast gällde att hitta. Tusentals människor strömmade mot landet i väster på jakt efter lyckan. De kom ofta inte som åkerbrukare eller köpmän utan med korset, svärdet och en tom penningpung, som riddare och rövare, som snabbt ville bli rika och förvärva nya undersåtar åt kyrkan.

De första resorna[redigera | redigera wikitext]

Spanjorernas första kolonier var belägna på ön Hispaniola. Härifrån spred sig sedan kolonisationen till de närbelägna öarna, först och främst Puerto Rico och Kuba och sedan vidare utmed Karibiska havets kuster.

Förutom de stora erövrarna Hernán Cortés och Francisco Pizarro märks många andra personer. Den främste av dem var Vasco Núñez de Balboa. Det var en företagsam adelsman med skulder upp över öronen, som på en mot givna order företagen marsch tvärs över näset vid Darién i Panama fick se en oerhörd havsyta, som man efter det kallar för Stilla havet. Hans framgång blev hans olycka. Han råkade i tvist med sin ståthållare, som även var hans svärfar. Denne lät med Pizarros hjälp ta honom till fånga och sedan avrätta honom.

Dessförinnan hade Alonso de Ojeda, som i Amerigo Vespucci fann en duktig medhjälpare, företagit tre färder till Sydamerikas norra kust och upptäckt Venezuela. Han begav sig ut på en fjärde resa, förlorade alla sina kamrater vilka föll offer för karibernas förgiftade pilar, landade med ett sjörövarskepp på Kubas kust, ställdes där inför rätta och dog i största armod.

Till det guldrika Veragua hade Diego de Nicuesa styrt kosan. Han tvingades slå sig ned i Mellanamerikas ogenomträngliga sumptrakter. Svält och febrar fick hans skara att glesna. Med uppbjudande av sina sista krafter lyckades han sjöledes nå fram till Balboa, som emellertid vägrade honom att landstiga och tvang honom att i en usel farkost åter ge sig ut till havs, där han förolyckades.

Kuba, "Antillernas pärla", intogs av Diego Velázquez de Cuéllar, som 1511 styrde och ställde där som ståthållare. Hela ön inklusive indianerna fördelades mellan erövrarna. Men man fortsatte med upptäcktsfärderna. År 1517 styrde två skepp under Francisco Hernández de Córdobas befäl västerut och fick sikte på Yucatan, som då beboddes av det talrika, högt utvecklade mayafolket. Nästa år upprepade Juan de Grijalva resan med ännu större maktmedel, for långt utmed kusten och nådde till våra dagars Veracruz och ännu längre, varigenom Mexiko upptäcktes. Det erhöll namnet "Nya Spanien".

När Cortés hade underkuvat landet företog han utan särskild framgång ett fälttåg till Honduras. Andra har med liknande utgång sedan följt honom.

Redan 1513 begav sig Ponce de Leon norrut, och nådde Floridas kust. Kolonisationen förhindrades av infödingarnas fientliga sinnelag, och vid ett nytt försök fick han 1520 plikta med livet. Även Pánfilo de Narváez fann döden vid ett försök att tränga fram i södra delen av Nordamerika. Något större framgång hade i början Hernando de Soto, som, om än med svåra förluster, lyckades storma indianernas starkaste fästning. Men han dukade också under, efter att 1541 ha insjuknat i feber. Hans efterträdare Pedro de Alvarado, lyckades endast med de största ansträngningar återföra manskapet till Nya Spanien. Rykten om stora guldområden förmådde 1540 vice-konungen av "Nya Spanien" Antonio de Mendoza att sända Francisco Coronado med en liten här norrut i den så kallade Coronadoexpeditionen. Guld fann han inte, men han kunde konstatera att nedre Kalifornien var en halvö. Han var också den förste vite man som fick se Grand Canyon, ett av de största naturfenomen i världen, han gick över vattendelaren mellan de båda oceanerna och tog sig över prärierna, ända tills en stor, mot öster rinnande flod tvang honom att göra halt. Man tror att det var Arkansasfloden eller Missouri. Alonso Álvarez de Pineda utforskade norra stranden av Mexikanska golfen. Söder därom påträffade han en han en väldig vattenström, som indianerna på sitt bildrika språk kallade "vattnens fader", Mississippi.

Venezuelas kust nåddes först av Columbus och utforskades senare av Vespucci och Ojeda. Orinocos mynning undersöktes av Pedro Alonso Niño, och Juan Díaz de Solís nådde söder om Brasilien ända in i La Plata, "Silverfloden", men dödades av infödingarnas pilgift.

Cortés och Pizarro[redigera | redigera wikitext]

Huvudartiklar: Hernán Cortés och Francisco Pizarro

När Juan de Grijalva 1518 landsteg i närheten av det nutida Veracruz, lyckades han i utbyte mot i européernas ögon värdelöst bjäfs få guld, ädla stenar och konstföremål till ett värde av omkring 20 000 guldpesos. Det varmt åtrådda El Dorado föreföll vara upptäckt. Diego Velázquez de Cuéllar, ståthållaren över Kuba, beslöt genast att genom erövring säkerställa upptäckten. En flotta och en liten armé utrustades och ställdes under befäl av Hernán Cortés. Inom kort väcktes dock betänkligheter hos ståthållaren. Han förbjöd avfärden. Men Cortés lydde inte utan stack till sjöss med elva skepp och styrde hän mot det okända. Med några hundra man skulle han sedan komma att underkuva ett rike med många miljoner invånare; till råga på allt utan stöd av sina egna landsmän. Cortés var 33 år gammal när han började den färd som skulle göra hans namn odödligt.

Det mexikanska riket var Nordamerikas stormakt. Det ägde en ordnad centraliserad förvaltning, en hög kultur, kännetecknad av stora städer, utpräglat krigisk anda och oinskränkt kungadöme. Kungen var tillika den förnämste översteprästen. Ungefär 200 år tidigare hade det numera härskande folket, aztekerna, invandrat och underkuvat de äldre invånarna från hav till hav och höll dem med vapenmakt i tygeln. Därför fanns överallt stridiga krafter, vilket kom spanjorerna väl till pass och till stor del möjliggjorde deras erövring. Landet producerade en mängd varor av skilda slag: majs, bomull, spansk peppar, kakao, vanilj. Invånarna var skickliga i framställningen av brokigt kattun, rikt utsirade bildhuggeriarbeten och guldarbeten. Deras höga pyramidtempel (teocalli) påminner om liknande byggnadsverk hos babylonier och egyptier. De stred med svärd av sten och kände inte till vare sig hästar eller eldvapen, vilket gav spanjorerna en stor överlägsenhet över dem.

Nya Spanien (Mexiko)[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Nya Spanien

Riket förvandlades till det spanska ståthållarskapet Nya Spanien; staden blev spansk statsegendom, och land och folk tilldelades erövrarna. Den förseelse som expeditionens ledare hade gjort sig skyldig till skyldes över av hans förtjänster. Karl V, som gladdes över de skatter och konstslöjdalster, som Cortés skickat honom, utnämnde honom 1522 till ståthållare över Nya Spanien. I denna egenskap kom Cortés att ingripa i förvaltningen och landets fortsatta utforskande. Han återuppbyggde huvudstaden på ett modernt sätt, så att den redan efter tre år räknade 30 000 invånare. På det gamla gudatemplets plats reste sig nu en katedral. Cortés ordnade förvaltningen, införde odlingen av europeiska sydfruktträd, utvecklade bergsbruket och gynnade metallindustrin. Övertygad om att det fanns en genomfart från Atlanten till Stilla havet, föranstaltade han stora forskningsresor. Cortés företog flera färder till den västra oceanen, bland annat ett besvärligt fälttåg till Honduras. Men bara en enda gång, vid erövringen av Mexiko, stod lyckan honom bi. Han föll offer för andras avundsjuka och förtal samt misstroende från konungens sida. Ståthållarevärdigheten fråntogs honom, endast det militära befälet fick han behålla.

Två gånger begav han sig till Spanien i avsikt att föra sin talan. Han blev kyligt mottagen vid hovet och uppehölls åratal med obestämda förhoppningar, tills han 1547 dog i en by nära Sevilla – i likhet med Columbus nästan glömd; hans rykte hade fördunklats av Perus guldglans.

Från Nya Spanien utgick Coronado-expeditionen 1540 - 1542, som gick norrut och österut så långt som till Kansas.

Nya Kastilien (Peru)[redigera | redigera wikitext]

År 1522 hade spanjorer på upptäcktsresa i Stilla havet hört talas om ett rikt och mäktigt land långt i söder. I besättningen fanns Francisco Pizarro, obildad men med väldig handlingskraft. Sporrad av det nya budskapet gjorde han upp en plan att göra efter Cortés bragd. Vid hans sida stod den sege, äregirige Diego de Almagro. Men då de saknade både tillgångar och rekommendationer möttes de i början av ständiga svårigheter.

Det var inkariket som Pizarro ville erövra. Han överskred Anderna och befann sig snart i Peru. På hans inbjudan infann sig kung Atahualpa med ett lysande följe i spanjorernas läger, men den intet ont anande inkakungen togs till fånga mitt bland sitt folk. Ännu mera än i Mexiko förlamade det oförvägna våldet här folkets motstånd - nästan värnlöst underkastade det sig. Förgäves fyllde inkakungen det rum där han satt fången nio fot högt med guld för att återfå sin frihet. När Pizarro fått pengarna i sina händer lät han ställa konungen inför en skenrättegång och avrättade honom. Inkafolkets huvudstad Cusco plundrades, och en ny grundlades, Ciudad de los Reyes ("Kungarnas stad"), som senare kom att kallas Lima. Pizarros byte uppgick till mer än 4 1/2 miljoner dukater. Eftersom man hoppades vinna ännu större rikedomar söderut bröt Almagro upp mot det nuvarande Chile. Fruktansvärda vedermödor övervanns, många människoliv gick förlorade, men något guld fann han inte. Sedan han återvänt kom det till tygellösa våldsdåd och utpressningar, blodiga uppror uppstod bland urbefolkningen, vilda partistrider rasade bland spanjorerna - ett förvirrat rövardrama utspelades, i vilket ledarna dukade under: Almagro blev strypt och Pizarro mördad.

En egendomlig slump ledde till upptäckandet av jordens största flod. Detta står i samband med Perus upptäcktshistoria. I detta land sändes Francisco de Orellana ut för att på ett skepp anskaffa livsmedel. Med sina femtio man råkade han 1541 in i området för en väldig vattenström. Han lät den driva honom framåt tills han genom det oerhört stora mynningsbäckenet nådde ut i öppna havet, där han av gynnsamma vindar fördes till Haiti. På sin färd utför strömmen hade han på stranden sett en by som beboddes endast av kvinnor med ljus hudfärg. Kvinnorna hade inte något manligt sällskap och var mycket krigiskt sinnade. Efter dem kallade han strömmen Amazonfloden.

Kolonialländerna[redigera | redigera wikitext]

Vid Columbus död kände spanjorerna till de Stora Antillerna, flertalet av de små, Bahamaöarna och en del av fastlandet runt det centralamerikanska havsområdet. De trängde djupare in i det inre av landet bara på ett ställe, och det skedde just vid dess allra smalaste del. Här hade Balboa funnit den oerhörda världsdelens västra kust, när han kom från Santa María la Antigua del Darién, som är den äldsta, mera varaktiga kolonien på fastlandet. Efter år 1519 uppstod vid en pärlrik havsbukt av Stilla oceanen staden Panamá, dit några år senare även residenset för provinsen Castilla de Oro förlades. Därmed blev Panama en utgångs- och stödjepunkt för upptäckter och erövringar i södra Centralamerika och västra Sydamerika. Ett annat liknande centrum var Kuba. Genom expeditioner från Kuba blev Yucatans, Mexikos och södra Nordamerikas kuster kända och, i möjligaste mån, erövrade. Inom kort utvecklade sig staden Mexiko till ett tredje maktcentrum, som utvidgade sig söderut mot de närbelägna områdena, särskilt Honduras och Guatemala, norrut mot västra Nordamerika och halvön Nedre Kalifornien. Något undanskjutet blev Santo Domingo, varifrån uppmärksamheten huvudsakligen inriktades på de små Antillerna och Sydamerikas norra kust. Fortfarande hoppades man att någonstans i de nya landområdena finna en genomfart från havet i öster till det västra.

Den mest lysande framtiden väntade Panamá. Härifrån erövrade spanjorerna Costa Rica, där den förste spanske guvernören 1522 bosatte sig i Cartagena. Ett år tidigare hade hövdingarna av Nicoya och Nicaragua mottagit dopet och erkänt den spanska överhögheten, vilket ledde till grundläggandet av städerna Granada och Léon. Man trängde allt längre in i landet, tills Centralamerika helt och hållet blivit spanskt. Det var också i Panamá som Pizarro sammandrog sina stridskrafter för att erövra Peru. 1533 besattes Cusco, 1534 Quito, 1535 grundlades Lima, 1535 och 1536 erövrades Chile fram till Coquimbo, och 1539 intogs Bolivias högplatå.

Expeditionen från Santo Domingo hade omkring 1520 grundat staden Santa Marta som medelpunkt för en provins med samma namn och likaledes öster därom staden Coro för provinsen Venezuela, vartill 1533 ännu längre västerut även kom Cartagena. En – naturligtvis falsk – sägen berättade om omätligt rika guldland, belägna söderut i hjärtat av kontinenten. Däremot fanns på det nuvarande Colombias fjällområde Muiscas eller Chibchas teokratiskt styrda förbundsrike. Det var Sydamerikas andra kulturstat, ett välmående land utrustat med stora naturliga tillgångar. Dit nådde norrifrån, utmed Magdalenafloden, Gonzalo Jiménez de Quesada med mindre än 200 man, och för denna handfull främlingar dukade det inhemska väldet under lika lätt som förut Mexikos och Perus. Landet förvandlades till provinsen Nya Granada med Bogotá till huvudstad och de Quesada som dess förste guvernör.

De tidiga försök som satts i gång från Kuba i avsikt att erövra Florida och dess angränsande område misslyckades fullständigt. En längre avmattningsperiod följde nu, så att spanjorerna först 1565 genom grundandet av St. Augustine fick fast fot där, sedan fransmännen gjort intrång på deras område.

Även östra delen av Sydamerika föll inom den spanska intressesfären, visserligen blott området kring Río de la Plata, som Solis och Sebastiano Caboto upptäckt. I förhoppning att Río de la Plata skulle möjliggöra en bekväm förbindelse med landen på andra sidan om Anderna, grundlade man 1535 Buenos Aires, som dock i början inte kunde hävda sin ställning. Under sin färd uppför Paranáfloden och Paraguayfloden grundade Domingo Martínez de Irala 1536 staden Asunción. Den blev utgångspunkten för den spanska kolonisationen i sydöstra delen av Sydamerika och förskaffade nybyggare åt det område som efter floden erhållit namnet Paraguay, samt gav upphov till befästa hamnplatser för att förmedla förbindelser med Atlanten. 1580 fick Buenos Aires nytt lyft som hamnstad vid Río de la Platas mynning. Paraguay fick efter 1609 en egendomlig blomstring genom jesuitorden, som där utbildade en präststat på teokratisk-social grundval, i vilken inga andra vita män än de som var jesuiter fick slå sig ned. År 1620 blev La Plata-området skilt från Paraguay som ett särskilt förvaltningsdistrikt.

Omkring 1600 sträckte sig det spanska maktområdet från Floridas kust i Nordamerika över Mexiko, Centralamerika och Antillerna som ett brett bälte längs Andernas kust- och högfjällsområde till Osorno i Chile, med en betydlig förskjutning österut i Venezuelas och La Platas flodland. Det sönderföll i två vicekungars maktområden: Nya Spanien och Peru. Till det förra hörde sedan 1590 även Filippinerna och Marianerna, vilka Ferdinand Magellan upptäckt. På grund av de geografiska beräkningarnas osäkerhet var det till en början tvivelaktigt om dessa ögrupper rätteligen tillhörde den portugisiska eller den spanska maktsfären enligt Tordesillasfördraget. Karl V lät frågan stå öppen, men Filip II sände ut en flotta som slog in på den västra sjövägen. I en åttaårig kamp, från 1565 till 1573, underkuvade spanjorerna urbefolkningen på öarna, som höll stånd mot dem bara i det inre av Mindanao i Filippinerna.

Kolonialväsendet[redigera | redigera wikitext]

Emigrationen till de spanska kolonierna var ringa jämfört med emigrationen till de brittiska kolonierna. Äldre uppskattningar kring trehundra tusen immigranter till de spanska kolonierna under åren 1500-1640 har visat sig vara starkt överdrivna.[1] Vad som uppstod var ett gammalt samhälle i en ny värld. Spanjorerna medförde till det nya landet bristerna i sin inhemska odling: särskilt den övervikt som städerna hade i förhållande till landsbygden, ett missförhållande i Europa som gick tillbaka till romartiden. De ville blott roffa åt sig naturens skatter och fortast möjligt vinna rikedom för att med det vunna bytet återvända till Europa. Däremot tilltalades de inte av tanken att genom långsamt, målmedvetet arbete göra Amerikas jord odlingsbar och därute lägga grunden till ett nytt hemland. Endast Cortés hade egentligen ett varaktigt ekonomiskt besittningstagande av sina erövringar för ögonen. De spanska ädlingar som i stor utsträckning begav sig dit överlämnade vanligen åkerbruket och anläggandet av farmer åt missionärerna. Prästerna förstod genast att ett vidsträckt fält här öppnade sig för deras anspråk, för deras maktbegär, som under hela medeltiden riktat in sig på att förvärva jordegendom. Missionen uppblomstrade i Amerika. Jesuitstaten Paraguay utgör ett talande bevis på de andliga ordnarnas förmåga.

Redan tidigt utvecklade sig i Västindien och Nya Spanien fiendskap mellan statsämbetsmännen och officerarna, mellan civila och militärer. Ämbetsmännen valdes av princip inte ur den kreolska befolkningen, ur nybyggarfamiljerna som under tidens lopp uppstått här, utan skickades över från moderlandet. Därför kände de inte de verkliga förhållandena och koloniernas behov, men lade framför allt an på att visa kreolerna sin makt. Det var inget tal om att genomföra några demokratiska reformer. Det uppstod ingen medelklass; inom kort fanns det blott rika och slavar. Kyrkor och kloster sköt som svampar ur jorden och bemäktigade sig jättestora områden, vars invånare behandlades som slavar. År 1640 överlämnade staden Mexiko en böneskrift till den spanske kungen där staden begärde att inget jordområde i fortsättningen skulle skänkas bort till de andliga samfunden, då i annat fall ingen jord skulle kunna förvärvas för privat räkning. Kyrkogodsen härute har man uppskattat till inemot 80 % av hela jorden. Främlingars rätt att slå sig ned och uppehålla sig i landet inskränktes det mesta möjliga; man ville allra helst hålla kätteriets pestsmitta på avstånd.

Staden Sevilla, dit den indianska förvaltningen var förlagd, hade nästan monopol på handeln med kolonierna. Dess manliga invånare begav sig ofta i sådant antal ut på havet, att staden på utländska resande gjorde intryck att vara bebodd av endast kvinnor. Handelssällskapens vinst var mycket stor, i genomsnitt förtjänade man 100–300 %, men detta berodde på att man i stället för att vinna nya avsättningsorter i Europa inskränkte införseln för att hålla priserna uppe och endast gjorde en Amerikaresa om året. På så sätt lyckades aldrig den transatlantiska handeln få något lyft. Under sin högsta blomstringstid uppgick den inte till mer än 27 500 ton per år. Koloniernas utsugning och smuggling i stor skala verkade nedbrytande på den spanska sjöhandeln.

Slavhandeln[redigera | redigera wikitext]

Ett annat ont var slavhandeln. Tillförseln av främmande arbetskraft blev redan från 1510 en inbringande affär. I början bedrevs slavhandeln på de små Antillerna och på Floridas kuster, därpå utsträcktes verksamheten till Sydamerikas nordkust och ännu längre. För att förebygga den inhemska befolkningens utrotande var statsmakten tvungen att ingripa, men lyckades inte åstadkomma något nämnvärt resultat. Långt mera betydande än handeln med indianer blev den afrikanska slavhandeln. Den hade sitt ursprung från det portugisiska kolonialområdet, där införsel av afrikaner påbörjades redan 1460 från Guinea. Den fick sedermera ännu större omfattning när Bartolomé de Las Casas av humanitära skäl lyckades genomdriva ett förbud mot användande av infödda arbetare i de spanska kolonierna (1517). Det var i synnerhet Republiken Genua som lade under sig den nya förvärvsgrenen; spanjorerna tog nästan inte alls del i handeln. Men engelsmännen fann den däremot inom kort så inbringande att de lät de europeiska makterna i freden i Utrecht 1713 uttryckligen bekräfta deras rätt att driva handel med slavar. Mången engelsk patricierfamilj har människojakterna och omsättningen av den transatlantiska slavhandeln att tacka för grunden till sin förmögenhet.

Guld och silver[redigera | redigera wikitext]

Det främsta föremålet för exploateringen i de spanska kolonierna var och förblev de ädla metallerna. De lockade framför allt conquistadorerna, för deras skull utstod man de förskräckligaste faror till lands och sjöss. Inom kort tid lade också kronan sin hand på denna del av produktionen och förklarade den för kungligt monopol. Guldproduktionen blev emellertid inte så stor som man i sina högt spända förväntningar hade hoppats, och avtog snart helt. Utomordentligt givande visade sig däremot silvergruvorna vara, i synnerhet Potosís gruvor.

Man kan endast på ett ungefär uppskatta hur mycket silver som strömmade till Europa under 1500-talet. I varje fall har Spanien inte tjänat mycket på det, eftersom pengarna till största delen anslogs till militära och inte till produktiva ändamål. De åtgärder som araberna en gång vidtagit för att hjälpa upp lanthushållningen i Spanien fick alltmer förfalla. Lika lite förmådde det spanska moderlandet utveckla någon självständig industri. Hela det sätt på vilket importen av ädla metaller sköttes var förfelat. En gång om året anlände silverflottorna: då uppstod för ett ögonblick en väldig rörelse, var och en sökte dra vinst av den begärliga frakten, och under resten av året låg det ekonomiska livet nere i förväntan på nästa expeditions ankomst.

Det utländska guldet och silvret medförde över huvud taget negativa följder. I Spanien steg priserna oerhört och höll sig uppe på sin höjd då det amerikanska silvret för länge sedan var slut. I stället för överflöd inträdde stagnation i köpenskapen, tillbakagång av handeln och fattigdom. Långt in i Mellaneuropa gjorde sig följderna av denna omvälvning på pengamarknaden gällande.

Köpmän och hantverkare fick naturligtvis kännas vid kostnaderna för den ekonomiska kampen. De stora riksstäderna i Sydtyskland, som förlorat transithandeln, miste småningom sitt välstånd. Till och med i de tyska bondekrigen, i lidandet hos de betryckta vars spannmålsförsäljning inte räckte till att betala arrendet till godsägaren, märks ett genljud av de omvälvningar som conquistadorerna orsakat. Men de nya, uppåtsträvande folken, holländarna och engelsmännen, byggde snabbseglande, lätta fartyg, lämpade för rov och överfall, med vilka de på öppna havet angrep den spanska armadans klumpiga, oformliga kolosser och plundrade dem på deras dyrbara laddningar, vilka de förde med sig till sina hemländer, där de tjänade till att öppna nationella hjälpkällor.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Stark (2005), s. 213-215

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Stark, Rodney (2005) (på eng). The victory of reason: how Christianity led to freedom, capitalism, and Western success. New York: Random House. Libris 10088154. ISBN 1-4000-6228-4 

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]