Socialism

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Socialist)
Hoppa till: navigering, sök
Den röda flaggan, en traditionell färg för politisk socialism.

Socialism är en ekonomisk teori kännetecknad av betonandet av kooperativa styrelseformer och en tilltro till gruppens, kollektivets och massornas förmåga att organiserat lösa ekonomiska och politiska problem.[1] En ofta framhävd grundsten är att kollektivets bästa är individens bästa. Denna definition, fastän vanlig i den dagliga politiska diskursen, ses emellertid ofta som otillräcklig. Efter socialismens uppkomst har en rad kollektivistiska rörelser figurerat som endast omtvistat kan benämnas som socialistiska, och en rad socialistiska rörelser (främst inom anarkismen) framhäver också individualistiska drag.

Vanligtvis beskrivs socialism i marxistisk bemärkelse som en politisk och ekonomisk doktrin som syftar till att skapa det klasslösa kommunistiska samhället. I detta samhälle ägs och kontrolleras produktionsmedlen offentligt. Dess omedelbara strävan är att upprätta arbetarmakt, en planerad hushållning och gemensamt ägande av produktionsmedlen (näringslivet). Olika varianter av socialism beskriver detta gemensamma/kollektiva styrande och ägande på skilda sätt. En del betonar mer lokalt och autonomt självstyre över företagen medan andra vill se en mer centraliserad maktordning i en statlig eller halvstatlig organisationsform. Vissa historiskt inflytelserika rörelser (frihetlig socialism och anarkism) skyr den statliga tvångsmakten och förespråkar istället individualism och spontan ordning, medan statssocialism kommit att bli den praktiskt dominerande formen, såtillvida att det politiska livet i många västdemokratier kommit att indelas i en dikotomi mellan statssocialism (politisk vänster) och grupperingar som ställer sig kritiska antingen mot socialistiska ideal eller deras fullständiga genomdrivande i statlig regi (politisk höger).

I bredare mening avses med socialism en politisk ideologi med bred tilltro till kollektivets och eventuellt statens möjligheter som problemlösare[2] med fokus på största möjliga jämlikhet mellan individer och samhällsgrupper; traditionellt klasser, numera även könen, olika etniska grupper och grupper avskilda av olika sexuella preferenser. Gemensamt med de klassiska socialistiska doktrinerna är de inbyggda motsättningarna i samhället, där olika grupper (arbetarna, i bredare bemärkelse även kvinnor, etniska minoriteter och underordnade majoriteter samt HBTQ-personer) är underkastade sina motsatser genom en form av utsugning, där socialismen representerar lösningen genom att de inbyggda motsättningar avvärjs och upphör.[3]

I marxistisk semantik avses med socialism ett samhällstillstånd där arbetarklassen styr efter revolutionen, men där det klasslösa kommunistiska samhället ej uppnåtts (se realsocialism). Gemensamt för revolutionär marxistisk och reformistisk socialism är tron på att kapitalism koncentrerar tillgångar och politisk makt till en minoritet, medan naturresurser, arbetskraft och realkapital används på ett ineffektivt och destruktivt sätt i hänsyn till välfärd och vetenskaplig utveckling.

Betoning av politisk organisering, internationalism och solidaritet är centrala begrepp. Begreppet används ofta om samhällssystem där egendom och inkomst står under social kontroll istället för att vara beroende av historiskt godtycke, individuella överenskommelser och marknadsmekanismer.[4] Gemensamt ägande förespråkas emellertid inte av alla som kallar sig socialister.[5] Socialism förläggs regelmässigt till vänster på den klassiska höger-vänsterskalan, till vänster om liberalismen och långt till vänster om konservatismen. Detta till trots har socialismen i modern dikotomi ofta ställts emot liberalism, och i socialistisk semantik har icke-liberal opposition regelmässigt stämplats som verktyg för liberala kapitalistiska intressen, medan mindre marknadsliberala tendenser hos exempelvis konservativa stämplats som mer "vänster" än mer renläriga liberaler. Sedan den allmänna rösträttens införande har den stora ideologiska striden inom västerländska demokratier stått mellan socialistiska och liberala partier, varför liberalismen gradvis kommit att bli i hög grad synonymt med begreppet "höger", mot skalans ursprungliga mening.

Socialistiska ideal förenas idag ofta med feminism och ekologism. HBT-personers rättigheter är idag aktuellt. Socialismens grundinställning är starkt universalistisk, men i praktiken förespråkas ofta partikularistiska lösningar som kompensation för de grupper som anses vara förtryckta eller orättvist behandlade. Socialismen är en jämförelsevis handlingsorienterad ideologisk inriktning. I motsats till liberalismen omfattar socialistiska inriktningar mera sällan stora formaliserade idésystem, även om det ofta förekommer många egna begrepp. Ett undantag till detta är den socialistiska inriktningen marxism. De använda teoretiska begreppen är ofta mångtydiga och omstridda och kräver ofta för en förståelse djupare filosofiska kunskaper och insikter.

En ideologi som påverkat socialismen är marxismen. Den skilde sig från sina historiska föregångare och samtida konkurrerande socialistiska synsätt genom sin starka betoning av analysmetoden dialektisk materialism och av vetenskapliga anspråk, liksom av ekonomins betydelse. Marx och Engels försökte utveckla en bred teori om historiens lagar och visa att socialismen och kommunismen var kapitalismens nödvändiga efterföljare.[6] De var med och grundade den första socialistiska internationalen som emellertid hade begränsad framgång på grund av splittringen mellan anarkisterna, som tidigt kritiserade socialismen för att ha för auktoritära tendenser. Denna kritik är vanligt återkommande i polemik mot dagens socialistiska rörelser, särskilt de som sluter sig till statssocialism och söker bygga ett socialistiskt samhälle genom statliga lagförslag och regleringar (vilket blir "tvång" och "våldsmetoder", enligt kritikerna).[7]

Vid sidan av kommunism, anarkism och demokratisk socialism har en inflytelserik gren av socialismen, socialdemokrati, kritiserar marxismen på en rad punkter. Man tror att man genom reformer, dvs utan en revolution, gradvis kan förändra samhället genom successiva regleringar av existerande samhällssystem, och att de konsekvenser som revolutionära omställningar redan före Marx fört med sig bevisligen var större än det existerande samhällets.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Ordet socialism kommer från latinets ”socius”, som betyder kamrat. Den första historiskt belagda förekomsten av termen "socialism" är från 1753, då på latin och i nedsättande mening. Några år senare användes det för första gången på italienska.

Socialism och nationalsocialism[redigera | redigera wikitext]

Ideologiskt kan socialism och nationalsocialism särskiljas väsentligt ifrån varandra, även nationalsocialism och statssocialism har gemensamma drag i sin syn på den ekonomiska styrningen och i sin kritik av liberalismen och det borgerliga samhället. Den främsta ideologiska likheten grundar sig i att båda ideologierna delar synsättet att kollektivets bästa är överordnat individen. Detta tar sig dock skilda uttryck eftersom de båda ideologierna definierar kollektivet olika. Nationalsocialismen ser sin egen ras eller nation som det kollektiv vars bästa skall eftersträvas medan en idag mer vedertaget definierad socialism definierar kollektivet som hela nationen och i förlängningen mänskligheten. Den ideologiska skiljelinjen går alltså vid att nationalsocialismen sätter upp tydliga ramar i sin definition av kollektivet. Före nazistpartiets grundande 1919 fanns en rad nationalsocialistiska partier, t ex i Tjeckien, som representerade både en nationalistisk och socialistisk grundsyn, med en etnisk sammanslutning som främsta väljarbas (oftast en minoritetsgrupp) ungefär som Scottish National Party inom Storbritannien idag.

Grundidéer[redigera | redigera wikitext]

Jämlikhet och rättvisa[redigera | redigera wikitext]

Michelle Bachelet är president och socialdemokratisk politiker i Chile.
Senatorn Bernie Sanders är den ende socialistiske representanten i den amerikanska kongressen.

Gemensamma och grundläggande ideal hos alla socialister är jämlikhet och rättvisa. De flesta håller demokrati, solidaritet, internationalism och folkstyre som centrala värden. Socialister menar att de skillnader i inkomster, förmögenheter och makt som finns mellan fattiga och rika grupper i samhället är det allvarligaste moraliska felet i samhällets organisering.

Socialisters utgångspunkt är att världen som helhet liksom enskilda samhällen är orättvist organiserade. De menar att större samhällen skiktas på ett sådant sätt att stora skillnader i makt uppkommer. Marxismen menar därtill att det råder en grundläggande ekonomisk utsugning som styr hela det kapitalistiska samhället, vilket skapar denna orättvisa. Typiska moderna samhällen är därför orättvisa och förtryckande. De fördelningar som ligger för handen är inte resultatet av enskilda ansträngningar och rättvisa processer utan av slumpmässiga processer, maktskillnader eller förtryck. Ett sådant orättvist och skiktat samhälle kallas för klassamhälle. Politikens viktigaste uppgift blir att motverka eller helt ta bort dessa ojämlikheter, genom att kompensera de grupper som anses vara orättvist behandlade. Att agera så har som yttersta målsättning att avskaffa klassamhället, dvs skapa jämlikhet mellan mänskorna. Socialister anser att det är moraliskt riktigt att omfördela resurser från sådana individer som är relativt sett rika till de som är relativt sett fattigare. Marxismen argumenterar inte bara moraliskt kring denna problematik utan anser att det är vetenskaplig bevisat att en ordning baserat på utsugning strider mot mänskans natur. Socialister motiverar detta på flera plan, dels så har de rika inte förtjänat sina nuvarande tillgångar på ett rättvist sätt, utan ofta på grund av arv eller slump. Marxismen mer ekonomiska motivation är att kapitalägarna genom profiter har tillskansa sig frukterna av andras arbetskraft. Andra argument är att den samlade samhällsvinsten eller nyttan skulle bli större om de fattiga får större medel, eftersom de har större behov av dessa. En viktig princip för mer marknadsekonomiskt orienterade socialister är lagen om avtagande marginalnytta. Det vill säga det samband som säger att när mängden av en vara ökar, så minskar användbarheten för varje enhet som läggs till.

Politisk organisering och deltagande demokrati[redigera | redigera wikitext]

Ett genomgående drag i socialistiska rörelser är betoningen av gemensam politisk organisering. På grund av att socialister organiserar individer som är relativt sett fattiga försöker man uppnå förändring genom att istället samla stora grupper. Det är vanligt att socialister förespråkar deltagande demokrati. Man vill att individer och grupper med liten politisk makt ska delta i politiken i lika hög grad som ekonomiska eliter gör. Nästan alla moderna socialistiska rörelser arbetar mycket aktivt med deltagande demokrati inom rörelsen. Ofta läggs stor möda på att organisera deltagande och inflytande i organisationen så jämlikt som möjligt. Den politiska organiseringen sker främst inom politiska partier och samarbete med fackföreningar är mycket vanligt.

Jämställdhet och feminism[redigera | redigera wikitext]

Jämställdhet mellan kvinnor och män har sedan slutet av 1900-talet blivit ett centralt drag inom socialismen. Tidigare har ojämlikhet mellan könen setts som en biprodukt av klassförtrycket, och Marx menade att det skulle försvinna med det klasslösa samhället. Under de senare decennierna har begreppet feminism blivit allt vanligare. Vid sidan av kapitalismen ställer man patriarkatet som en källa till vad man anser vara förtryck och menar att de hänger samman. Till skillnad från radikalfeminismen erkänner man inte att det är den främsta källan till förtryck. Socialistisk feminism är en av de största grenarna av feminismen. Några företrädare är Sheila Rowbotham liksom de historiska Clara Zetkin och Alexandra Kollontaj.

Internationalism[redigera | redigera wikitext]

En annan central idé är internationalismen. Många socialister ser nationalstater som en källa till problem som kolonialism, förtryck och krig. Vidare försvagar nationsgränserna solidariteten mellan relativt sett resurssvaga människor som socialister menar sig företräda. Internationalismen är även en utvidgning av rättviseidealet, där man menar att rättvisa inte bara bör råda inom enskilda länder utan mellan alla folk och delar av jorden. Internationalismen har även varit viktig som organisationsprincip. Det har dock även funnits många socialistiska rörelser som kombinerat socialism med självstyre eller nationalism, särskilt utanför Europa.

Kollektivism[redigera | redigera wikitext]

Socialistsymbolen den röda stjärnan har givits många betydelser, varav en där spetsarna representerar de fem fingrarna i en arbetares hand.[8]

Marxistiska element i socialismen betonar kollektivet som organisatorisk bas, att samhället måste analyseras utifrån grupptillhörighet, och där motsättningarna mellan klasser är den absolut viktigaste politiska dimensionen.[källa behövs] Andra, bland annat frihetliga socialister, utgår från individen som bas och tillmäter kritik mot stat, byråkrati och maktens existens samma vikt som klassmotsättningarna. Förhållningssättet till detta kollektiv ska vara solidariskt. Integration av ekonomiskt svaga har alltid varit en central punkt i socialistiska program, på senare år har det även gällt medicinskt handikappade och missanpassade individer. Strävan efter en balans mellan offentlig styrning, kollektivism, tolerans och arbetarstyre, är ett återkommande ämne för debatt bland reformistiska och frihetliga socialister och i kritiken mot kommunismen.[källa behövs]

Många socialistiska tänkare grundar sin människosyn på uppfattningen att människans väsen är samverkande, och att konkurrens mellan människor begränsar möjligheten till samverkan.[källa behövs] Detta grundar man till viss del på uppfattningen att människor under jakt- och samlarstadiet antas ha levt under egendomsgemenskap, vilket socialister vanligtvis kallar för urkommunismen.

Ordet kollektivism används idag mer sällan av socialister själva, och ordet anses av vissa som ett negativt laddat ord. Idag hörs benämningen främst bland socialisters meningsmotståndare, men har även förekommit inifrån olika socialistiska rörelser.[källa behövs] Många socialister vill nämligen inte se en direkt motsättning mellan kollektivism och individualism och menar att kollektivets utveckling och de gemensamma resurserna är förutsättningar för var en ens egna fria utveckling. Det finns även socialister, som motsatt sig kollektivism och planekonomi, främst anarkister som Pierre Joseph Proudhon.

Arbete och kapital[redigera | redigera wikitext]

Klasskamp är enligt den socialism som utgår från Marx den kamp som ständigt pågår mellan den härskande och den utsugna klassen, vilket under kapitalismen motsvaras av kampen mellan arbete och kapital. Arbetarklassen utgörs av de produktiva arbetarna, och kapitalet utgörs av dem som äger produktionsmedel. Socialister anser sig arbeta för att stärka arbetarklassens politiska, ekonomiska och sociala intressen och ser liberalismen, konservatismen med flera som ideologier som arbetar för att stärka borgarklassens intressen.

Marxism-leninismen och vissa andra socialistiska riktningar anser att arbetarklassens seger är oundviklig, den är alltså deterministisk, eller egentligen monodeterministisk.[källa behövs] Den ursprungliga kommunistiska uppfattningen var dock paradeterministisk och föreställde sig även möjligheten att arbetarklassen lider nederlag, vilket Rosa Luxemburg formulerade som att valet stod mellan "socialism eller barbari". Enligt Leo Trotskij och trotskisterna så är nu även barbariet ett omöjligt alternativ och olika försök till att ställa upp en ny paradeterministisk formel har gjorts, exempelvis menar många trotskistiska riktningar att valet idag står mellan "socialism eller förintelse".

Religion och socialism[redigera | redigera wikitext]

Socialism förenas vanligtvis med en icke-religiös livssyn och inte sällan med aktiv religionskritik. Socialister är ofta ateister och Socialister tenderar att kritisera religiösa organisationers roll som en del av en kapitalistisk och patriarkal maktordning. Traditionellt har man med Marx sett religionen som ett "opium för folket", dvs något som hindrar deras ideologiska medvetenhet genom att fokusera på enskild synd i stället för strukturella fel i samhället, mana till lydnad och kärlek till förtryckarna istället för att kräva sin rätt och göra uppror, samt utmåla den slutgiltiga befrielsen som något Gud ger på den yttersta dagen istället för att koncentrera sig på jordiskt paradis som man själva bygger. Istället för en religiös grundsyn tenderar socialister att förespråka sekulär humanism, konsekventialism eller utilitarism.

Det finns dock många undantag. Religiös socialism är till exempel en term som används för att beskriva olika former av socialism som kombineras med religiösa värderingar. Flera stora religioner innehåller idéer om samhället som anses vara kompatibla med socialistiska principer och därför har socialistiska rörelser bildats inom dessa religioner. Några exempel på religiös socialism är buddhistisk socialism, islamsk socialism, judisk socialism och kristen socialism.

Socialistiska förgreningar[redigera | redigera wikitext]

En faktor som förenar många av dess riktningar är kravet på ett annat samhällssystem än kapitalismen. Exempelvis vill de flesta socialdemokrater nå detta genom reformer (reformism) men önskar behålla marknadsekonomi i ett socialistiskt samhälle. Kommunister eftersträvar i allmänhet en revolution som skall leda till det totala avskaffandet av kapitalism, medan demokratiska kommunister vill avskaffa kapitalismen med folkligt stöd. Syndikalister vill skapa ett socialistiskt samhälle utan egentlig statsmakt där istället den största makten ligger hos fackföreningar; statens bortdöende ser kommunister inte som möjligt förrän i ett senare utvecklingsskede.

De olika socialistiska riktningarna har haft olika filosofiska inriktningar. Den mest utvecklade och tongivande har varit marxismens dialektiska materialism (även kallad historiematerialismen då den tillämpas politiskt), som Marx utvecklade utifrån den tyske filosofen Hegels objektivt idealistiska dialektik. Den dialektiska materialismens mest särskiljande drag är att den ersätter Hegels objektiva ande som materiens existensform och ursprung med själva rörelsen som materiens existensform.

De äldsta socialistiska tänkarna kom av Marx att kallas utopiska socialister, till dessa hörde Henri de Saint-Simon, Robert Owen och Charles Fourier.[9] De utopiska socialisterna trodde att ett socialistiskt samhälle kunde skapas i princip när och var som helst.[10] Å andra sidan uppstod en form socialism som efter Marx kom att kallas för marxism, som betonar de historiska och materiella förutsättningarna för socialism. Företrädarna för marxismen kom att se den utopiska socialismen som ett förstadium till sin egen socialism.[källa behövs]

Socialdemokrati[redigera | redigera wikitext]

Den röda rosen är en vanlig symbol för socialdemokratin
Huvudartikel: Socialdemokrati

Den reformistiska socialismens största ideologiska gren är socialdemokratin, vilken är den i dagsläget mest inflytelserika formen av socialism. Socialdemokratin kritiserade marxismen på en del punkter. Man tror att man genom reformer, och utan revolution, kan förändra samhället.

Inom socialdemokratin råder oenighet om hur mycket privat ägande som är önskvärt. Man kan skönja två huvudströmningar; de rubriceras ibland som en höger- och en vänsterfalang, och kan lite tillspetsat beskrivas enligt följande:

  • Inom högerfalangen accepterar man kapitalismen, men vill arbeta med att göra den mer funktionsduglig genom att begränsa och balansera dess makt, och sätta in åtgärder där den misslyckas. På så vis vill man uppnå ett välfärdssamhälle.
  • Inom vänsterfalangen vill man omvandla samhället från ett kapitalistiskt samhälle till det eftersträvade klasslösa samhället. Genom att göra detta via stegvisa reformer under en längre tidsperiod hoppas man att Marx förutspådda nödvändiga mellansteg, proletariatets diktatur, skall kunna undvikas.

Båda dessa linjer finns mer eller mindre inom alla socialdemokratiska partier, och motsättningarna kan tidvis leda till intern debatt eller konflikt.

Frihetlig socialism och anarkism[redigera | redigera wikitext]

Den rödsvarta fanan representerar anarkism och syndikalism.

Anarkister vill omgående avskaffa staten och istället införa direktdemokrati och självförvaltning, och den största rörelsen inom denna ideologi är numera vad som brukar kallas frihetlig socialism. Den politiska makten måste, menar denna rörelse, decentraliseras radikalt och beslutsrätten sedan finnas kvar i de minsta enheterna, som också ska styra ekonomin. Samordning sker genom rådsfederationer lokalt, regionalt, nationellt och internationellt. Begreppet frihetlig socialist har fått ett stort uppsving i Sverige under senare år.

Marxism[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Marxism

Termen "socialism" används också inom marxistisk terminologi som namnet på det samhällsstadium som efterträder kapitalismen - där den borgerliga klassen är den härskande - och föregår kommunismen, det klasslösa samhället. Under socialismen tar arbetarklassen makten och bildar det övergående "proletariatets diktatur" varpå staten med tiden enligt teorin avvecklas naturligt. I den marxistiska teorin finns "borgerlig revolution" och den typ av revolution som är tänkt att genomföras i kapitalistiska länder kallas för "socialistisk revolution". Man menar att den borgerliga revolutionen handlade om formella rättigheter såsom likhet inför lagen eller allmän rösträtt, nationellt oberoende medan den socialistiska revolutionen handlar om saker som arbetarnas rätt att leda och fördela arbetet, avskaffandet av privat egendom och andra saker som överför samhällsmakten i arbetarklassens händer.

Maoism[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Maoism

I de länder där borgerliga revolutioner ej genomförts, framför allt tredje världen, ansåg många socialister[källa behövs] att det som står först på dagordningen är en borgerlig revolution, och att den socialistiska revolutionen inte kan bli aktuell förrän den borgerliga revolutionen förverkligats. De socialister som förespråkar att den socialistiska revolutionen kan genomföras direkt kallas maoister, eller guevaraister. Maoismen hade ett stort inflytande i Kina 1966-1976, och har därefter spridit sig till andra länder som exempelvis Indien där Naxaliterna blir allt starkare.

Trotskism[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Trotskism

Trotskisterna anser att det idag är omöjligt att skapa fullbordade demokratiska revolutioner eftersom detta kräver att landet uppnår ett nationellt oberoende, vilket trotskisterna menar är omöjligt med den sammanflätade världsmarknad och starka imperialistiska världsordning som finns. För att helt befria sig ifrån imperialistiskt förtryck (av andra mer industrialiserade länder) måste därför en sk. demokratisk revolution i koloniala eller fd. koloniala länder enligt trotskismen växa över i en socialistisk revolution. Därför vill de försöka genomföra socialistiska revolutioner även i länder som ännu inte haft några demokratiska revolutioner. Detta genomförande av två steg i ett kallar man för den permanenta revolutionen. Detta skall ej förväxlas med den maoistiska teorin (se ovan), då trotskismen erkänner att den demokratiska revolutionen föregår eller inleder revolutionen, men ej får stanna på detta förstadie. Man menar att både de demokratiska målen och de socialistiska måste förverkligas för att även de demokratiska skall kunna bli beständiga. Därtill har trotskismen även bidraget med en teori för att överbrygga och förhindra att klasskampen överlag fastnar i ett stadietänkande, vilket både reformism och byråkratisk stalinistisk sekterism anses verka till, formulerat av Trotskij i det sk. Övergångsprogrammet.

Socialismen som övergångssamhälle[redigera | redigera wikitext]

Marxisternas syn på det socialistiska samhällsstadiet är att det utgör en övergångsfas där resterna av klassamhället ska upplösas och statsmakten stärkas. I länder där kommunistiska partier varit statsbärande har statsmakten ofta ökat kraftigt.

De flesta socialister anser att staten måste stärkas kraftigt för att det klasslösa samhället ska kunna uppnås.

Subcomandante Marcos i Chiapas 1999

Socialister strävar efter största möjliga jämlikhet och ibland avskaffandet av det privata ägandet över produktionsmedlen. Detta menar många åstadkommes genom planerad ekonomi som avser utjämna sociala och ekonomiska olikheter. Genom att centrala ekonomiska beslut styrs av demokratiskt tillsatta beslutsfattare kan de förhindras från att upprätthålla ojämlik fördelning. Dessutom kan vissa delar av ekonomin skötas mer effektivt med hjälp av stordrift. På så sätt kan klassamhället avskaffas. Genom att upprätta en planekonomi avser man också överföra den dagliga kontrollen över drift och produktion till de arbetande, som sedan samordnar sin produktion i en långsiktig plan. Karl Marx skrev att under socialism arbetar människor efter förmåga och får efter arbetsinsats, för att senare under kommunism, när samhället präglas av överflöd, arbeta efter förmåga och få efter behov. Det finns dock socialister som inte ser planekonomi som ett medel för att slå ner på klassamhället, utan förordar en marknadsekonomi, oftast återfinns dessa bland marknadssocialister och vissa anarkister.

Vissa socialister menar att socialismen redan idag invaderar det kapitalistiska samhället och att gigantiska privata företag inom sig har börjat bygga planekonomier, om än i kraftigt förvrängd och byråkratiserad form. Teorin om att kapitalismens sönderfall tvingar kapitalistklassen att släppa fram vissa element av socialism, kallas den invaderande socialismen, och myntades av Friedrich Engels.

Många gånger har dock stater som betecknat sig själva som socialistiska, haft en blandekonomi (till exempel med kollektivt ägande och marknadsekonomi), eller en uttalad marknadsekonomi.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Föregångare[redigera | redigera wikitext]

Socialistiska tankegångar kan spåras ända tillbaka till Platons verk Staten där han presenterar sin idealbild av ett samhälle. Ett av de grundläggande dragen hos detta samhälle är just egendomsgemenskap.

I Nya Testamentet förklaras grunderna för socialismen med en historia i Apostlagärningarna kapitel 4 vers 32-35. där man använder sig av principen "Från var och en efter förmåga till var och en efter behov", vilket senare kom att leda till exempelvis den progressiva skatteskalan.

Det tyska bondeupproret under 1500-talet gick fram under den förvånansvärt moderna devisen Omnia Omnibus vilket är latin för "Allt åt alla!" Den engelska gruppen Diggers skulle närmast kunna kallas "agrarkommunistisk" med sina krav på allmänt ägande och bruk av jorden.

Den första historiskt belagda förekomsten av termen "socialism" är från 1753, då på latin och i nedsättande mening. Några år senare användes det för första gången på italienska.

Utopisk socialism[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Utopisk socialism

En utopi är ett tänkt idealsamhälle. Till definitionen hör också det faktum att utopin anses vara omöjlig att realisera i ett längre perspektiv. Utopin speglar människors hopp och längtan och är väsentlig ur ett visionärt perspektiv; mycket av det som nyligen betraktats som science fiction har blivit verklighet. Det visionära elementet hos socialismen kvarstår tillsammans med de mer vetenskapliga ambitionerna. Till de klassiska utopisterna räknas vanligen Charles Fourier, Robert Owen, Henri de Saint-Simon och Nils Herman Quiding. Deras utopier omfattade ofta storstilade byggnadsprojekt, där man sökte inrätta ett idealsamhälle i lämplig miljö och praktisera olika kollektiva levnads- och produktionssätt. En del av dessa projekt var isolerade, excentriska och kortlivade, medan andra finns kvar än i dag i någon form; Josiah Warrens anläggning är ett exempel. Thomas More, William Morris, Edward Bellamy, Charlotte Perkins Gilman och Ursula Le Guin är några av den litterära socialistiska utopismens intressantaste namn.

Första internationalen[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Första internationalen
Antonio Gramsci, italiensk socialist som varnade för falskt medvetande.

Den första socialistiska internationalen, Internationella arbetarassociationen, gjorde anspråk på att försöka samla alla världens socialister i en organisation, men redan på ett tidigt stadium kom dess anhängare att delas upp i två läger: den anarkistiska delen och den kommunistiska, där den senare ansåg att en arbetarstyrd stat eller arbetarstat och att en ekonomi som präglas av statsegendom är ett nödvändigt steg på vägen till avskaffandet av klassamhället.

Den kommunistiska grenen företräddes inom Internationella arbetarassociationen främst av Karl Marx och Friedrich Engels. Denna gren kom att bli den dominerande och den splittrades i sin tur upp i två delar: den reformistiska socialdemokratin och den revolutionära socialismen. Socialdemokratin kom att ta avstånd från de flesta av Marx och Engels grundtankar och under 1900-talet övergick man i många länder gradvis till att tala om kapitalism med socialistiska inslag (genom till exempel progressiv inkomstskatt och offentlig sektor).

Den frihetliga grenen leddes inom Internationella arbetarassociationen främst av Michail Bakunin. Denna gren var mycket löslig och kom att breddas under 1900-talet till att innefatta allt från anarkosyndikalism till anarkoprimitivism. Den frihetliga socialismen har kommit att få fotfäste även utanför arbetarrörelsen, i rörelser som växte fram samtidigt som välståndet ökade i västvärlden, till exempel miljörörelsen, djurrättsrörelsen och kvinnorörelsen. Den frihetliga socialismen har gjort sig gällande utanför parlamentarismens domäner, varför den också räknas som utomparlamentarisk.

Andra internationalen[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Andra internationalen

Andra internationalen, socialistisk organisation bildad 1889 i Paris. En sammanslutning av europeiska socialdemokratiska organisationer. Vid den här tiden var de socialdemokratiska partiorganisationerna revolutionära och inneslöt dem som efter utbrottet av första världskriget 1914 och de ställningstaganden som Andra internationalens partier då gjorde till förmån för "sina" länders krigsinsatser, skulle bryta sig ut och så småningom börja kalla sig kommunister. Till skillnad från i Första internationalen ingick inte syndikalistiska och anarkistiska organisationer.

Tredje internationalen[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Tredje Internationalen
Che Guevara, revolutionär socialist som dödades i Bolivia.

Tredje internationalen, ofta kallad Komintern efter Kommunistiska internationalen var en sammanslutning av kommunistiska partier i världen, där medlemspartierna utgjorde sektioner i ett världsomspännande kommunistparti. Internationalen bildades under ledning av Grigorij Zinovjev i Moskva 1919, och upplöstes av Josef Stalin 1943. Högkvarteret var placerat i Moskva, och den mest långvariga av dess ordförande var den bulgariske kommunisten Georgi Dimitrov (1934-1943).

Fjärde Internationalen[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Fjärde Internationalen

Fjärde Internationalen, internationell samarbetsorganisation för trotskistiska partier i olika länder grundad av Leo Trotskij och andra kommunister 1938 efter att dessa uteslutits ur Ryska kommunistpartiet under Stalin. Fjärde Internationalen har idag medlemsorganisationer i ett femtiotal länder, med de största organisationerna i Frankrike, Brasilien, Sri Lanka och Filippinerna. Socialistiska Partiet är Fjärde internationalens sektion i Sverige.


Socialistinternationalen[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Socialistinternationalen

Socialistinternationalen (SI) är en internationell organisation för socialdemokratiska partier. Sekretariatet finns i London. SI har sina rötter i den Andra internationalen som grundades 1889. Vid första världskriget splittrades den, för att återbildas 1923 (som Arbetar- och Socialistinternationalen), och ombildades en sista gång i sitt nuvarande skick efter andra världskriget vid kongressen i Frankfurt am Main 1951.

Kritik[redigera | redigera wikitext]

Långsiktig planering[redigera | redigera wikitext]

Central planering eller anarkistisk koordinering kräver omfattande kunskap om framtiden för att fatta bra beslut. Med central planering eller anarkistisk koordinering måste man ofta välja en eller några få lösningar. Dessa lösningar, säger kritikerna, kommer ofta att vara dåliga på grund av de dåliga förutsägelserna. Socialisterna själva däremot, hävdar att socialismen inte innebär någon extrem planekonomi där man försöker förutsäga allting och man motsäger sig inte alltid flera försök på lösningar till samma problem. Cornelius Castoriadis och rådssocialisterna tillbakavisar också dessa invändningar och beskriver hur de kan hanteras.[11]

Historiska exempel[redigera | redigera wikitext]

Historiska försök att skapa statssocialistiska samhällen menar dess motståndare har varit kortlivade eller misslyckade[källa behövs], och enligt kritikerna resulterat i förtryck. Ett flertal exempel på detta tas upp, Sovjetunionen och Östeuropa före 1989, liksom Kina och många utvecklingsländer är vanligt förekommande. Socialister försvarar sig med att det aldrig har funnits ett riktigt socialistiskt samhälle och att de förespråkar helt andra samhällen än de som exemplifieras. Engels skrev däremot "Beskrivning av de under senare tid bildade och fortfarande bestående kommunistiska kolonierna", där han skriver om kolonier i Amerika och England som på hans tid var kommunistiska/socialistiska.[12] Exempel på fungerande socialistiska samhällen anges i stället vara sådana som Spanien under inbördeskriget, Chiapas efter 1994 och i viss mån Kuba och Venezuela. Medan Venezuela har utbredda privata inslag i sin ekonomi är den kubanska ekonomin i grunden statligt ägd och planerad. Kritiker har pekat på att Kuba gradvis förlorat en en gång ledande ställning inom det latinamerikanska samväldet, där landet gått från en av de rikaste per capita till en av de fattigaste. De har också hävdat att alla resurser i praktiken kontrolleras av en mycket liten krets genom statliga planeringsorgan.[källa behövs]

Ekonomi[redigera | redigera wikitext]

Ludwig von Mises publicerade 1920 artikeln Economic Calculation In The Socialist Commonwealth[13] där han argumenterade att utan marknadens prismekanism så är rationell allokering av kapital omöjlig. Friedrich von Hayek argumenterade i The Use of Knowledge in Society (1945) likt Mises för att prissystemet var nödvändigt för att synkronisera lokal och personlig information och på så sätt möjliggöra effektivt samarbete i samhället. Utan ett prissystem så kommer planerare inte ha den information de behöver för att ta rationella ekonomiska beslut. Hayek framhöll i Vägen till träldom från 1944 att socialism och central planering ofrånkomligen leder till en totalitär stat. Den reformistiska såväl som den anti-auktoritära socialismen framstår snarast, menar socialisterna, som ett alternativ till den förslavande marknadsekonomin, i vilken en majoritet av individer (arbetarna) är bundna till att utföra de sysslor som de erbjuds för att försäkra sig basala förnödenheter. I en kooperativ ekonomi skulle sådana tendenser försvinna och leda till ömsesidigt bestämmande och förståelse. Nationalekonomen Michael Albert har utvecklat den så kallade deltagande ekonomin (Parecon).[14] och nationalekonomerna Cockshott, Paul & Cottrell, Allin har visat hur planekonomi förenat med direktdemokrati kan fungera i ett modernt samhälle.[15]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Nationalencyklopedin. ”Socialism”. Svenska Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/socialism. Läst 16 december 2012. 
  2. ^ Uppslagsordet socialism från Nationalencyklopedins internettjänst. Hämtat 2007-12-09.
  3. ^ Socialist International (1989). Declaration of principles. Adopted by the XVIII Congress, Stockholm, June 1989.
  4. ^ Britannica Online Encyclopedia
  5. ^ Se exempelvis Mats Wingborgs Socialism (2001) där ägandebegreppet diskuteras och indelas i en rad underkategorier av rättigheter. Wingborg föreslår att inte alla dessa rättigheter behöver finnas i gemensam ägo i ett socialistiskt samhälle.
  6. ^ Det råder ingen enighet om i vilken grad marxismen är strikt deterministisk.
  7. ^ Illustrerad världshistoria, "1900-talets ideologier" - sidan 446. ISBN 978-1-4054-8220-2
  8. ^ Wende, Lisa Michelle (2007). The Political Identity of the Popular Assembly of the Peoples of Oaxaca. i Fitzpatrick et al (2007). Maxwell Review: Journal of Scholarship and Opinion, Sping 2007, sid 74. Maxwell School of Citizenship & Public Affairs. Syracuse: Syracuse University. Maxwell review Noia 64 mimetypes pdf.png PDF
  9. ^ Encyclopædia Britannica, på internet, 12 augusti 2008, uppslagsord: utopian socialism
  10. ^ Nationalencyklopedin, på internet, 12 augusti 2008, uppslagsord: utopisk socialism
  11. ^ Cornelius Castoriadis: Arbetarråd och ekonomin i ett självförvaltat samhälle, Lund 2007.
  12. ^ Texten återfinns här.
  13. ^ Economic Calculation In The Socialist Commonwealth
  14. ^ Albert, Michael: Parecon – Deltagarekonomi. Livet efter kapitalismen. Ordfront 2004.
  15. ^ Cockshott, Paul & Cottrell, Allin: ’’Planhushållning och direktdemokrati.’’ Manifest 2002.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Uppslagsordet socialism från Nationalencyklopedins internettjänst. Hämtat 2007-12-21.
  • Uppslagsordet socialism från Britannica Online Encyclopedia. Hämtat 2007-12-21.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  1. Almqvist & Wiksell Förlag AB: "Lilla Focus". Stockholm.
  2. Bokia: "Illustrerad Världshistoria". Svenska utgåvan 2006. ISBN 1-4054-8220-6, ISBN 978-1-4054-8220-2
  3. Castoriadis, Cornelius : Socialismens innehåll. Arbetarpress 1973. www.arbetarmakt.se/u_arbetarpress_05a.html
  4. Holt(red.):Socialismen i det tjugoförsta århundradet. En antologi om Venezuelas väg till socialismen. Kvarnby folkhögskola 2007.