Etnografiska museet, Stockholm

Etnografiska museet.

Etnografiska museet sett från parken.

Museets öppna magasin.

Entrén, 2012.

Etnografiska museet ligger i Museiparken vid Djurgårdsbrunnsvägen 34 på Ladugårdsgärdet i Stockholm och har sitt ursprung i Vetenskapsakademiens Naturaliekabinett från 1700-talet. Lotten Gustafsson Reinius var museichef 2014–2016.

Etnografiska museet ingår sedan 1999 i myndigheten Statens museer för världskultur.

Historia

Museet blev en självständig enhet år 1900 i och med att den etnografiska avdelningen bildades inom Naturhistoriska riksmuseet med Hjalmar Stolpe som förste föreståndare. Vid denna tid lydde Riksmuseet under Kungliga vetenskapsakademien. Efter att under en tid ha lokaliserats separat på Wallingatan i centrala Stockholm fram till 1930, flyttade avdelningen till tidigare militära byggnader på Ladugårdsgärdet. Museet skildes 1935 från Naturhistoriska riksmuseet och från detta år blev benämningen Statens etnografiska museum. Fortfarande låg museet under Kungliga vetenskapsakademiens inseende och vård, men år 1966 klipptes även dessa band. En ny byggnad speciellt för ändamålet uppfördes 1976–1978 på samma plats och öppnades för allmänheten 1980. Den nya byggnaden ritades av arkitekterna Jan Gezelius och Gunnar Mattsson och belönades med 1981 års Kasper Salin-pris.

Museet är beläget i en parkliknande omgivning och har som närmaste grannar Tekniska och Sjöhistoriska museerna. Museet vårdar cirka 200 000 föremål och förfogar över avsevärda samlingar från Kina, Japan, Korea, Sydostasien, Oceanien, den amerikanska dubbelkontinenten samt Afrika. 2002 presenterades ett urval av föremålen i bokverket ”Med världen i kappsäcken. Samlingarnas väg till Etnografiska museet” (red. W. Östberg). Boken ”Primitiv konst” (1947) var ett tidigare bidrag i samma genre.

Etnografiska museet ägnar sig även åt bland annat vård och registrering av bildmaterial, pedagogisk verksamhet, forskning och utgivning av publikationer av olika slag.

Chefer

• 2016– Ann Follin (överintendent)
• 2014–2016 Lotten Gustafsson Reinius
• 2002–2014 Anders Björklund
• 2000–2001 Sven-Erik Isacsson
• 1991–1999 Per Kåks
• 1983–1991 Ulla Wagner
• 1971–1983 Karl Erik Larsson
• 1966–1971 Bengt Danielsson
• 1954–1966 Sigvald Linné
• 1928–1954 Gerhard Lindblom
• 1908–1928 Carl Vilhelm Hartman (från 1923 var Gerhard Lindblom t.f. då Hartman var sjukskriven)
• 1906–1907 Einar Lönnberg (t.f. föreståndare, i praktiken var det Erland Nordenskiöld skötte museet 1906-07)
• 1900–1905 Hjalmar Stolpe (förste chef)

Totempålen utanför museet

Utanför Etnografiska museet står en totempåle, snidad år 2000 av medlemmar av haislafolket från British Columbia i Kanada. Totempålen ersatte en tidigare totempåle från 1872 som museet förvärvat på 1920-talet, sedan haislafolket på grund av en smittkoppsepidemi tvingats lämna sina gamla marker. Den ursprungliga totempålen stod på gården utanför museet, som då låg på Wallingatan, men där for den illa, varpå man tog ner den. När de nya lokalerna invigdes 1980 stod den i centralhallen, som anpassats höjdmässigt till pålen. 1991 fick museet besök av representanter från haisla som uttryckte önskan om att återfå pålen. 1994 fattades beslut om att den skulle återbördas till stammen, något som skedde 2006. Den nya totempålen har samma mått och utseende som den gamla, och är tillverkad av samma sorts röd ceder. Den kanadensiske filmskaparen Gil Cardinal gjorde 2003 en dokumentärfilm om återbördandet av totempålen, Totem: The Return of the G'psgolox Pole.

Källor

• Haislafolkets totempåle på Etnografiska museet, informationsblad från museet, u.å.

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Etnografiska museet, Stockholm.
  Bilder & media
• Etnografiska museet
• Sök i samlingarna, Etnografiska museet