FC Internazionale Milano

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Internazionale Milano
Grundinformation
Grundad 9 mars 1908 (106 år)
Fullständigt namn Football Club Internazionale Milano
Smeknamn Nerazzurri, La Beneamata, Il Biscione
Serie Serie A
Ort Italien Milano, Italien
Hemmaarena Stadio Giuseppe Meazza
Klubbfärg(er)          
Nyckelpersoner
Ordförande Italien Massimo Moratti
VD Italien Ernesto Paolillo
Sportchef Italien Marco Branca
Tränare Italien Walter Mazzarri
Lagkapten Argentina Javier Zanetti
Ass. lagkapten Argentina Esteban Cambiasso
Matchställ
Lagfärger
Kit body inter1213h.png
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Hemmaställ 2013
Kit left arm inter1213a.png
Lagfärger
Kit body inter1213a.png
Lagfärger
Kit right arm inter1213a.png
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Bortaställ
Lagfärger
Kit body inter1112a.png
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Tredjeställ
Meriter
Serie A 18 (1910, 1920, 1930, 1938, 1940, 1953, 1954, 1963, 1965, 1966, 1971, 1980, 1989, 2006, 2007, 2008, 2009, 2010)
Italienska cupen 7 (1939, 1978, 1982, 2005, 2006, 2010, 2011)
Italienska supercupen 5 (1989, 2005, 2006, 2008, 2010)
UEFA Champions League 3 (1964, 1965, 2010)
UEFA-Cupen 3[1] (1991, 1994, 1998)
Världsmästerskapet för klubblag 3 (1964, 1965, 2010)
Övrigt
Webbplats Inter.it

Football Club Internazionale Milano eller Inter är en fotbollsklubb från Milano i Italien. Inter spelar vanligtvis i svartblåa kläder, och i folkmun kallas laget ofta för Nerazzurri (de svartblå). Inter är en av Italiens största fotbollsklubbar med 18 italienska Serie A-ligatitlar - endast Juventus är bättre med 30 titlar. Internationellt sett har Inter vunnit Champions League/Europacupen tre gånger och UEFA Europa League/Uefacupen tre gånger.

Inter är den enda klubben i det italienska ligasystemet som alltid har spelat i förstadivisionen. Fram till 2006 delade Inter bedriften att aldrig ha blivit degraderade från Serie A med Juventus, och matcherna lagen emellan kallas Derby d'Italia ("Italienska derbyt"). I och med uppdagandet av Serie A-skandalen 2006 tvingades dock Juventus ner i Serie B.

Inter spelar prestigefyllda derbyn - det så kallade Il Derby della Madonnina ("Den lilla madonnans derby") - mot lokalkonkurrenten och ärkerivalen AC Milan, med vilka de delar hemmaarenan Stadio Giuseppe Meazza.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Den första tiden[redigera | redigera wikitext]

Klubben grundades 9 mars 1908 av en grupp italienare som lämnat Milanos cricket- och fotbollsklubb (i dag AC Milan), efter att denna klubb beslutat att endast italienare skulle få spela i klubben. Klubben grundades på idén att alla oavsett ras, religion eller ursprung skulle få delta, således valde man namnet Internazionale Milano. Klubben fick snabbt smeknamnet La Beneamata, de älskvärda i folkmun. Inter vann sitt första seriemästerskap redan 1910.

Mellankrigstiden - Namnbyte och Giuseppe Meazza[redigera | redigera wikitext]

Inter vinner det första seriemästerskapet efter det första världskriget när man slår Livorno i finalen med 3-2. Men kort därefter tvingas klubben att byta namn när fascisterna kommer till makten i landet, eftersom namnet "Internazionale" påminner alltför mycket om den kommunistiska tredje internationalen. 1928 går l'Internazionale F.C. samman med l'Unione Sportiva Milanese och byter såväl namn som dräkter. Under några år kallas klubben l'Ambrosiana, och under detta namnet vinner man 1930 sin tredje mästerskapstitel. Namnet ändras några år senare till Ambrosiana Inter, som behölls fram till 1942 då klubben tog tillbaka till sitt ursprungliga namn.

Under denna perioden spelar en av Italiens absolut främsta spelare och målgörare genom tiderna; Giuseppe Meazza. Flera Interspelare blev också världsmästare med Italien 1934 och 1938. Förutom Meazza som var med båda gångerna, spelade Luigi Allemandi, Armando Casellazzi och Attilio Demaria 1934, samt Giovanni Ferrari, Pietro Ferraris och Ugo Locatelli 1938. Inter vann också ligan 1938 och 1940. Däremellan (1939) kom också den första cupvinsten. Giuseppe Meazza vann den italienska skytteligan tre gånger (1930, 1936, 1938). Efter hans död 1979 blev San Siro omdöpt i hans ära, till Stadio Giuseppe Meazza.

Efterkrigstiden[redigera | redigera wikitext]

Med hjälp av en utpräglad defensiv taktik och målskyttarna Lennart "Nacka" Skoglund och ungraren Stefano (Istvàn) Nyers i laget vann Inter ligan både 1953 och 1954. Säsongen 1953/1954 vann laget med hela 6-0 hemma på Stadio Giuseppe Meazza mot Juventus i en historisk seger där "Nacka" gjorde två av målen.

"Grande Inter"[redigera | redigera wikitext]

Inters absoluta storhetstid var under 1960-talet då klubben nådde sina största framgångar hittills under den argentinske tränaren Helenio Herrera. Herrera är en av de tränare som man oftast förknippar med den så kallade catenaccion (låskolv), en defensiv taktik som egentligen uppfanns av en österrikisk tränare, Karl Rappan, redan på 1930-talet, men som senare ofta har blivit förknippad med italienska lag. Med denna taktik vann Inter Europacupen för mästarlag 1964 och 1965. Första året vann laget finalen mot Real Madrid. Andra året spelade Inter finalen på sin hemmaarena Stadio Giuseppe Meazza och vann mot Benfica.

Inter vann även Interkontinentalcupen 1964 och 1965, samt tre ligasegrar 1963, 1965 och 1966. Den stora anfallsstjärnan i laget var Alessandro Mazzola som även firade stora framgångar i Italiens landslag. Detsamma gjorde Giacinto Facchetti som blev symbolen för catenaccio och som var den stora ledarfiguren i Inter. Facchetti var under en rad år lagkapten såväl i klubblaget som i landslaget. Klubbens ägare under perioden var Angelo Moratti, som är far till dagens ägare. Denna segerrika period avslutades 1967 då Inter förlorade finalen i Europacupen för mästarlag mot Celtic och tappade chansen till ligatiteln i sista omgången - Inter hade lett ligan länge, men efter att ha förlorat säsongens sista ligamatch - mot Mantova - gick Juventus om. Året efter försvann både Angelo Moratti och Helenio Herrera från klubben.

Under åren efter storhetstiden lyckades Inter vinna Serie A 1971 och 1980. Laget tog sig 1972 även på nytt till final i Europacupen, men förlorade med 2-0 mot Johan Cruyffs Ajax.

1989, ledda av den tyska duon Andreas Brehme och Lothar Matthäus och argentinaren Ramón Díaz och med Giovanni Trappatoni som tränare, lyckades Inter ta sin trettonde Serie A-titel. Säsongen efter värvades ännu en tysk i Jürgen Klinsmann, men Inter lyckades inte försvara sitt ligaguld.

Tunga år (1990-2004)[redigera | redigera wikitext]

Efter att ha vunnit Serie A 1989 vann Inter inga ligatitlar under hela 1990-talet. Det är det enda decenniet i Inters historia då man inte har lyckats med att vinna Serie A. Bottennoteringen kom säsongen 1993-94 när laget bara var en poäng från att bli degraderade till Serie B. Klubben nådde dock framgångar internationellt då man under samma period vann UEFA-cupen tre gånger.

1995 tog Massimo Moratti över klubben, och under åren som följde värvades stora profiler som Ronaldo, Christian Vieri och Hernán Crespo till klubben. Inters kräftgång skulle dock fortsätta i flera år sedan Moratti hade tagit över klubben.

Inför säsongen 1999/2000 värvades den tidigare Juventus-tränaren Marcello Lippi. Media och fans trodde att han, tillsammans med spelarvärvningar som Angelo Peruzzi och Laurent Blanc, skulle föra Inter till efterlängtade framgångar. Laget missade att vinna ligan, men var nära att vinna sin första inhemska titel sedan 1989 när man nådde finalen i Coppa Italia. Det blev dock förlust mot Lazio i finalen. Följande säsong blev Inter utslagna ur Champions League av Helsingborgs IF, och Marcello Lippi fick sparken.

Säsongen 2001/2002 ledde Inter Serie A inför sista matchen, men efter att laget förlorade säsongens sista ligamatch samtidigt som Juventus vann sin sista match förlorade Inter chansen till att vinna ligan och Juventus tog titeln.

2002/2003 blev Inter tvåa i ligan, och de lyckades även ta sig till semifinal i Champions League där ärkerivalen Milan väntade. Det sammanlagda resultatet i de två matcherna blev 1-1. Ironiskt nog gick Milan vidare till finalen på fler gjorda bortamål, trots att de båda matcherna spelades på samma arena. Milan vann så småningom den helitalienska finalen mot Juventus.

Under hela Inters tunga period med missade möjligheter till titlar, sved det dessutom extra för klubben och fansen att de två största inhemska konkurrenterna Juventus och Milan firade stora triumfer - båda lagen vann förutom upprepade segrar i Serie A även Champions League. Underifrån hotade dessutom lag med mindre historisk framgång som Roma och Lazio Inters position.

Ny storhetstid (2005–)[redigera | redigera wikitext]

Inters långa period utan några inhemska titlar skulle komma att brytas 2005, när laget besegrade Roma i finalen i Coppa Italia[2]. Inter följde upp framgången med att vinna italienska supercupen mot Juventus samma år[3]. 2006 vann Inter åter igen Coppa Italia, även denna gång genom att besegra Roma i finalen[4].

När Inter till slut vann sin första Serie A-titel sedan 1989 - klubbens fjortonde totalt - var det när laget tilldelades ligaguldet i efterhand sedan Juventus och Milan, etta respektive tvåa under säsongen 2005/2006, fråntagits sina placeringar på grund av inblandningen i Serie A-skandalen 2006. Juventus straffades för sin inblandning i skandalen genom att relegeras till Serie B, och Milan straffades genom att tvingas börja säsongen 2006/2007 med åtta minuspoäng. Resultatet blev att Inter stod som favoriter när säsongen började. Favoritskapet späddes på ytterligare av att Zlatan Ibrahimović och Patrick Vieira lämnade Juventus och gick till Inter.

Säsongen 2006/2007 kom Inter att dominera Serie A, och med hela fem omgångar kvar att spela stod det klart att klubben skulle vinna sin femtonde ligatitel. Inter slog dessutom två nya Serie A-rekord. Det ena var 17 raka ligavinster, något som inget annat lag lyckats med i de fem största europeiska ligorna (England, Frankrike, Italien, Spanien och Tyskland) - Bayern München och Real Madrid delade det tidigare rekordet med 15 raka segrar. Inters andra rekord var att de lyckades ta 97 poäng under säsongen, vilket är det högsta poängantal ett lag har haft i Serie A under hela dess historia.

Inför säsongen 2007/2008 hade Inter som mål att vinna både Serie A och Champions League. Ligan lyckades klubben vinna på nytt, även om spänningen denna gång levde in i den sista omgången. Zlatan Ibrahimović blev stor hjälte för Inter efter att ha bytts in i andra halvlek i ligans sista omgång mot Parma och gjort två mål[5]. Däremot nådde Inter inga större framgångar i Champions League. Laget tog sig vidare från gruppspelet, men i första åttondelsfinalen, mot LiverpoolAnfield, fick laget tidigt Marco Materazzi utvisad. Inter backade tillbaka och spelade för 0-0, men släppte till slut in mål från Dirk Kuyt och Steven Gerrard. I returmatchen i Milano var Inter tvungna att göra minst två mål för att få till en förlängning, men efter att Nicolás Burdisso blivit utvisad tidigt i andra halvlek blev uppgiften övermäktig. Liverpools Fernando Torres punkterade matchen med sitt 0-1-mål. Efter matchen gjorde Inters tränare Roberto Mancini ett utspel där han sade att han skulle avgå, men han stannade sedermera kvar säsongen ut.

I början av juni 2008 gjorde sig Inter av med Mancini, och den portugisiske tränaren José Mourinho kontrakterades för tre år. Det visade sig vara ett lyckat drag från Inters ledning då José Mourinho under sin första säsong i klubben lyckades vinna Inters sjuttonde ligatitel. Med detta skrev José Mourinho in sig i Serie A:s historieböcker genom att vara den första tränaren som vinner ligan under sin första säsong i en klubb. Titeln var även Inters fjärde ligatitel i rad. Inter vann även italienska supercupen under Mourinhos första säsong i klubben, men i Champions League blev laget utslaget i åttondelsfinalen mot Manchester United vilket sågs som en besvikelse då det var för framgångar i Europa som Mourinho hade anställts. Efter säsongen lämnade Zlatan Ibrahimović Inter för spel i FC Barcelona.

Säsongen 2009/2010 – Historisk trippel med tredje Champions League-titeln

Inter fick en tung start på säsongen 2009/2010 då man bara klarade 1-1 på hemmaplan mot nykomlingarna Bari [6]. I match nummer två för säsongen fick Inter dock revansch genom att besegra ärkerivalerna AC Milan med 4-0[7]. Säsongen blev så småningom en uppgörelse mellan Inter och Roma. Med tre matcher kvar mötte Inter ett nedflyttningshotat Lazio på bortaplan i Rom. Inter vann med 2-0, och trots förlusten applåderade Laziosupportrar Inters mål eftersom Inters seger minskade Lazios ärkerival AS Romas chanser att vinna Serie A. Med två matcher kvar att spela ledde Inter serien två poäng före Roma. I sista ligamatchen för säsongen mötte Inter Siena på bortaplan. Diego Milito gjorde matchens enda mål och därmed kunde Inter vinna sin femte raka ligatitel, något som endast Juventus och Torino har lyckats utföra tidigare i Serie A:s historia. Marginalen till tvåan Roma blev till slut en poäng.

Roma var även Inters motståndare i finalen i Coppa Italia, som Inter vann med 1-0 efter mål av Diego Milito[8].

Inters säsong fullbordades av att laget vann Champions League. Efter att ha blivit tvåa i gruppspelet bakom regerande mästarna FC Barcelona, ställdes laget mot Mourinhos gamla lag Chelsea i åttondelsfinalen. Inter vann båda matcherna med 2-1 resp. 1-0, och avancerade till kvartsfinal där CSKA Moskva stod för motståndet. Två 1-0-vinster förde Inter till semifinalen där FC Barcelona väntade. Första matchen spelades på Stadio Giuseppe Meazza i Milano, och trots ett tidigt ledningsmål för FC Barcelona lyckades Inter vända och vinna matchen med 3-1 - Wesley Sneijder, Maicon och Diego Milito gjorde Inters mål. Värt att notera är att Barca åkte buss hela vägen till Milano pga Eyjafjallajökulls utbrott. I returen på Camp Nou var FC Barcelona tvingade att vinna med minst 2-0 för att ta sig till final. Efter att Inter hade fått Thiago Motta utvisad en halvtimme in i matchen inriktade sig laget enbart på defensiven, och trots en massiv press lyckades inte FC Barcelona göra mer än ett mål. Inter var för första gången sedan 1972 i final i Champions League/Europacupen. Matchen spelades på Santiago Bernabeu i Madrid den 22 maj 2010, och för motståndet stod Bayern München. Inter vann finalen med 2-0, efter att Diego Milito gjort båda målen.

På vägen fram till segern i Champions League hade Inter besegrat den innevarande säsongens blivande ligamästare i Tyskland, Spanien och England (Bayern München, FC Barcelona samt Chelsea).

Inter blev med sin historiska trippel - inhemsk ligaseger och cupseger, samt seger i Champions League - det sjätte laget i det europeiska ligasystemet som lyckas med den bedriften. Tidigade hade Celtic (1967), Ajax (1972], PSV Eindhoven (1988), Manchester United (1999) samt FC Barcelona (2009) vunnit en trippel. Noterbart var att Samuel Eto'o vann en trippel två år i rad – med FC Barcelona 2009 och med Inter 2010[9]. Inter vann 2010 klubblags-VM för tredje gången.

Ihärdiga rykten om att José Mourinho skulle lämna klubben efter Champions League-finalen för att bli tränare i Real Madrid hade florerat redan innan säsongen var slut. Efter att tränaren José Mourinho hade lämnat Inter och blev ny tränare i Real Madrid så skrev Benitez ett tvåårskontrakt med den italienska klubben och kommer att vara tränare där. Men kort därefter höstsäsongen så hävdade han sitt kontrakt och slutade som tränare i den italienska klubben trots att han förde de till seger i Klubblags-VM, men laget ligger sjua i Serie A under hösten. Benitez slutade som tränare i Inter den 23 december 2010. På julafton så kom det fram att den förre Milan-tränaren Leonardo kommer att ta över posten som tränare för Inter och kontraktet sträcker sig till 30 juni 2012. Men det gick inget vidare, man förlorade båda mötena mot ärkerivalen Milan, och man åkte ut i kvartsfinalen i Champions League mot Schalke 04. Man vann heller inte ligan denna säsong, efter sju år så gick Serie A-titeln till ärkerivalen Milan. Man lyckades emellertid att vinna italienska cupen för andra året i rad.

Spelartruppen 2013/2014[redigera | redigera wikitext]

Uppdaterad 30 augusti 2013.
Nr Land Pos Namn
1 Slovenien  MV Samir Handanović
2 Brasilien  F Jonathan Moreira
4 Argentina  F Javier Zanetti (Lagkapten)
5 Brasilien  F Juan Jesus
6 Italien  F Marco Andreolli
7 Algeriet  A Ishak Belfodil
8 Argentina  A Rodrigo Palacio
9 Argentina  A Mauro Icardi
10 Kroatien  MF Mateo Kovačić
11 Argentina  MF Ricardo Álvarez
12 Italien  MV Luca Castellazzi
13 Colombia  MF Fredy Guarín
14 Argentina  F Hugo Campagnaro
16 Belgien  MF Gaby Mudingayi
17 Serbien  MF Zdravko Kuzmanović
18 Brasilien  F Wallace (lån från Chelsea)
19 Argentina  MF Esteban Cambiasso (Vice lagkapten)
20 Nigeria  MF Joel Obi
21 Algeriet  MF Saphir Taïder
22 Argentina  A Diego Milito
23 Italien  F Andrea Ranocchia
Nr Land Pos Namn
25 Argentina  F Walter Samuel
26 Rumänien  F Cristian Chivu
27 Slovenien  MV Vid Belec
31 Uruguay  F Álvaro Pereira
33 Senegal  F Ibrahima Mbaye
34 Argentina  MV Juan Pablo Carrizo
35 Portugal  F Rolando
44 Italien  F Matteo Bianchetti
52 Italien  MF Andrea Romanò
55 Japan  F Yuto Nagatomo
61 Italien  A Luca Garritano

Berömda spelare i klubben genom åren[redigera | redigera wikitext]


Italien


Argentina
Australien
Belgien
Brasilien
Chile
Colombia
Danmark
Elfenbenskusten


England
Frankrike
Grekland
Honduras
Irland
Kamerun
Kroatien
Nederländerna
Nigeria
Makedonien
Portugal


Peru
Ryssland
Rumänien
Schweiz
Serbien
Sierra Leone
Spanien
Sverige
Sydafrika
Turkiet
Tyskland
Ungern
Uruguay
Österrike

Pensionerade Nummer[redigera | redigera wikitext]

3Italien Giacinto Facchetti, Back, 1960–1978 (postumt)

Statistik[redigera | redigera wikitext]

Skyttekungar[redigera | redigera wikitext]

Följande Interspelare har blivit skyttekungar i Serie A:

Säsong Spelare Mål
1929/30 Italien Giuseppe Meazza 31
1935/36 Italien Giuseppe Meazza 25
1937/38 Italien Giuseppe Meazza 20
1948/49 Ungern Istvàn Nyers 26
1958/59 Argentina Antonio Valentin Angelillo 33
1964/65 Italien Sandro Mazzola* 17
1970/71 Italien Roberto Boninsegna 24
1971/72 Italien Roberto Boninsegna 22
1988/89 Italien Aldo Serena 22
2002/03 Italien Christian Vieri 24
2008/09 Sverige Zlatan Ibrahimović 25
  • 1964/65 delad förstaplats med Alberto Orlando – Fiorentina

Spelare som har gjort mer än 100 mål för klubben[redigera | redigera wikitext]

Spelare Mål
Italien Giuseppe Meazza 246
Italien Luigi Cevenini III 156
Italien Benito Lorenzi 138
Ungern Istvan Nyers 133
Italien Alessandro Altobelli 128
Italien Sandro Mazzola 116
Italien Roberto Boninsegna 113
Italien Ermanno Aebi 106
Italien Christian Vieri 103

Övrigt[redigera | redigera wikitext]

  • Innehar Serie A-rekord i antal segrar i rad med 17 st. Rekordet nåddes säsongen 2006/07 efter en 5-2 seger mot Catania den 25 februari 2007.
  • Inter är det enda lag som har spelat samtliga säsonger i Serie A sedan Serie A startade.
  • Inter är det enda italienska laget som har vunnit trippeln (Serie A, Coppa Italia och Champions League, 2010).

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.uefa.com/uefaeuropaleague/history/index.html
  2. ^ http://www.inter.it/aas/partita/mc?idpartita=3524&L=en
  3. ^ http://www.inter.it/aas/partita/mc?idpartita=3527&L=en
  4. ^ http://www.inter.it/aas/partita/mc?idpartita=3585&L=en
  5. ^ http://www.inter.it/aas/partita/mc?idpartita=3706&L=en
  6. ^ http://www.inter.it/aas/partita/mc?idpartita=3776&L=en
  7. ^ http://www.inter.it/aas/partita/mc?idpartita=3777&L=en
  8. ^ http://www.inter.it/aas/partita/mc?idpartita=3834&L=en
  9. ^ http://www.uefa.com/uefachampionsleague/news/newsid=1490968.html

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]