Otto Hahn

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Otto Hahn Nobelpristagare i kemi
Hahn, 1938
Hahn, 1938
Född8 mars 1879
Frankfurt am Main, Kejsardömet Tyskland
Död28 juli 1968 (89 år)
Göttingen, Västtyskland
NationalitetTyskland Tysk
ForskningsområdeKärnkemi, radiokemi
InstitutionerUniversity College London
McGill University
Universitetet i Berlin
Kaiser Wilhelm-institutet för Kemi
Max Planck-Sällskapet
Alma materUniversitetet i Marburg
DoktorandhandledareTheodor Zincke
Nämnvärda studenterRoland Lindner, Walter Seelmann-Eggebert, Fritz Strassmann, Karl-Erik Zimen, Hans Joachim Born, Hans Götte, Siegfried Flügge
Känd förUpptäckten av flera radioaktiva ämnen (1905-1921)
Radioaktiva rekylen (1909)
Fajans-Paneth-Hahn Lag
Protaktinium (1917)
Nukleär isomerism (1921)
Tillämpad radiokemi (1936)
Fission av atomkärnor (1938)
Nämnvärda priserEmil Fischer Medal (1919)
Cannizzaro Prize (1939)
Copernicus Prize (1941)
Nobelpriset i kemi (1944)
Max Planck-medaljen (1949)
Pour le Mérite (1952)
Faraday Medal (1956)
Hederslegionen (1959)
Enrico Fermi-priset (1966)
NamnteckningOtto Hahn signature.svg

Otto Hahn, född 8 mars 1879 i Frankfurt am Main i Kejsardömet Tyskland, död 28 juli 1968 i Göttingen i Västtyskland, var en tysk kemist, som pionjär inom atomklyvningen ansedd som "kärnkemins fader",[1][2] och år 1944 följdriktigt Nobelpristagare i kemi för "...upptäckten av fission av tunga atomkärnor".[3] Hahn, en man med stor integritet som under andra världskriget satte sig emot förföljelsen av judarna i sitt eget hemland och senare donerade pengar för att förbättra tyskarnas relation med Israel, propagerade efter kriget flitigt emot användningen av sin upptäckt som ett vapen.[4]

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Unga år[redigera | redigera wikitext]

Hahn växte upp som yngste son till Heinrich Hahn, en välbärgad glasmästare, och Charlotte Hahn, född Giese. Tillsammans med sina bröder Karl, Heiner och Julius levde Otto i en skyddad miljö hemma i Frankfurt. Familjen levde gott, mycket tack vare den "bygg-boom" tyskarna upplevde efter Preussens annektering av staden 1866 och den därpå följande utvidgningen av Tyska riket som gav glasmästare Hahn möjlighet att själv expandera sin rörelse.[5] Trots att sonen Otto inte visade något intresse för kemi i skolan; "..kemilektionerna var så tråkiga att jag ständigt var rädd för att somna mitt i dem..", så tilltog ändå hans intresse gradvis för ämnet[5] och snart genomförde han enkla experiment hemma i familjens tvättstuga.[6] Hans far ville att Otto, likt sina egna intressen, skulle studera arkitektur, men sonen gick sin egen väg och menade att hans ambition var att bli kemist inom industrin.[7]

Efter examen på Klinger Oberrealschule i Frankfurt 1897 började Hahn studera kemi och mineralogi vid universitetet i Marburg; detta med fysik och filosofi vid sidan om.[5] Hahn gick med i Studentföreningen för naturvetenskap och medicin, ett studentbrödraskap och en föregångare till dagens Nibelungenbroderskap. Han tillbringade sedan sin tredje och fjärde termin som student under Adolf von Baeyer vid universitetet i München innan han 1901 i Marburg disputerade med avhandlingen "Über Bromderivate des Isoeugenols" (Om bromderivat av isoeugenol), med betyget "Magna cum laude" (ungefär "med stort beröm").[5] Efter ett års motvillig militärtjänst för den nyutnämnde doktor Hahn återvände han sedan till universitetet i Marburg där han i två år arbetade som assistent åt sin doktorsavhandlingshandledare, professor Theodor Zincke. Här lärde han sig att arbeta systematiskt och med stor noggrannhet, något han skulle få stor nytta av senare under sin karriär. Hahn hade dock vid tiden ännu ingen önskan om att bli forskare; han skulle arbeta inom industrin, men då detta krävde att han kunde utländska språk råddes han av Zincke att resa till England där han lyckats ordna ett jobb åt sin assistent.[5]

Karriär[redigera | redigera wikitext]

Tidiga upptäckter[redigera | redigera wikitext]

Otto Hahn och Lise Meitner 1913.

För att förbättra sin engelska och skaffa sig nya erfarenheter tackade Hahn år 1904 ja till tjänsten vid University College London under ledning av Sir William Ramsay[8] - känd för att ha upptäckt ädelgaserna och nyligen belönad med Nobelpriset. Hahn fick nu arbeta med radioaktivitet, på den tiden en väldigt nytt område, och såklart överraskande för den då 25 år gamle Hahn då han ju var utbildad "organisk kemist".[9] Men ämnet var Ramsays nya intresse som nu spillde över på den nyanställde som fick i uppgift att utvinna radium ur vitt bariumsalt vilket också lyckades via en komplicerad förångning. Hahn kunde dessutom konstatera att också andra radioaktiva ämnen måste ha bildats under processen; ett av dem kallade han "radiotorium"[8] vilket då ansågs vara ett nytt radioaktivt grundämne (I själva verket var det dock en ännu oupptäckt isotop av det redan kända grundämnet torium. Termen "isotop" skulle myntas först år 1913, av den brittiska kemisten Frederick Soddy).

Det fortsatta arbetet med Ramsay och de lyckade experimenten skulle snart visa sig staka ut den unge kemistens bana i livet. "Mr Hahn, du har upptäckt ett nytt radioaktivt ämne. Det här är en utmärkt referens. Därför bör du fortsätta med radioaktivitet."[5][en 1] berömde Ramsay (även om han drog en felaktig slutsats att Hahn upptäckt ett nytt ämne) och menade att Berlin var platsen där Hahn kunde utveckla sin forskning för att så småningom bli universitetslektor. Först borde han dock resa till Montréal för att lära sig mer om radioaktivitet, tyckte Ramsay.[5] Hahn lydde rådet och i september 1905 befann han sig i Kanada där han undersökte alfastrålar av radiotorium och radioaktinium tillsammans med Ernest Rutherford. Denne undervisade vid universitet i Montréal och var vid tiden den mest berömda kärnfysikern i världen.[5] Hahn fick här lära sig hur man konstruerar elektroskop för mätning av alfa- och betastrålning med väldigt enkla medel, t.ex. med tomma mat- eller tobaksburkar. Mer komplicerat blev det när de båda brukade metoden för scintillation som gjorde det möjligt att se alfapartiklar i tur och ordning lysa upp som små prickar av ljus, vilket fick eleven Hahn mycket entusiastisk. Under arbetet på universitetet upptäckte Hahn samtidigt två dittills okända radioaktiva ämnen: först radioaktinium och senare torium C, vilket fick Rutherford att mena att "Hahn har en speciell näsa för att upptäcka nya ämnen".[5][10][en 2]

Hahn återvände i oktober 1906 till Tyskland där han började samarbeta med Emil Fischer vid universitetet i Berlin.[5] Fischer ställde en före detta snickeriverkstad till Hahns förfogande att använda som sitt eget laboratorium. Där, inom loppet av några månader år 1907, med hjälp av extremt primitiv apparat, upptäckte Hahn mesotorium I, mesotorium II och modersubstansen till radium: jonium.[11] Under de följande åren fick mesotorium I (egentligen radium-228) stor betydelse eftersom isotopen precis som radium-226 (upptäckt av Pierre och Marie Curie) var idealisk för användning inom medicinsk strålbehandling, men bara hälften så dyr i tillverkningskostnad som r-226. För upptäckten av mesotorium I nominerades Hahn först flera år senare, år 1914, till Nobelpriset i kemi.[12] Något pris blev det dock inte.

I juni 1907 var Hahn kvalificerad nog för att få undervisa vid universitetet i Berlin och i september samma år gjorde han så bekantskap med den unga österrikiska fysikern Lise Meitner. Genast började ett trettioårigt samarbete och livslång nära vänskap mellan de två forskarna. De båda utförde snart undersökningar kring magnetiska spektra och av beta-strålar och dess absorptionsförmåga.[8] Efter att fysikern Harriet Brooks hade observerat en "radioaktiv rekyl" 1904, men tolkat det fel, lyckades Hahn vintern 1908-09 att härröra rekylen till alfapartikelns utstrålning och tolka den på rätt sätt. Detta var

"...en grundläggande, betydelsefull fysikalisk upptäckt med långtgående konsekvenser för senare klargörande av den radioaktiva omvandlingen.",[13][ty 1]

som fysikern Walther Gerlach senare uttryckte det. Också detta område, hur man bäst kunde utnyttja "den radioaktiva rekylen" för att få fram nya radioaktiva produkter, blev nu något partnerskapet Hahn-Meitner tog sig an.[8]

Professor i armén[redigera | redigera wikitext]

År 1910 utnämndes Hahn till professor och 1912 blev han chef för Radioaktivitetinstitutionen för det nybildade Kaiser Wilhelm-institutet för kemi i Berlin-Dahlem,[14] ett institut han skulle senare bli direktör för under åren 1928 till 1946. I juni 1911, på en konferens i Stettin (dagens Szczecin, Polen) träffade han på konststudenten Edith Junghans; och knappt två år senare, 22 mars 1913, gifte sig paret i samma stad - där hon också var född. Deras enda barn, Hanno (född 1922), skulle så småningom bli en framstående konsthistoriker och arkitekturforskare men dog redan 1960 i en bilolycka.[5]

Under första världskriget var Hahn inkallad till armén där han tillsammans med James Franck och Gustav Hertz under ledning av Fritz Haber blev satt i en särskild enhet för kemisk krigföring. Här utvecklade, testade och producerade man giftgas för militära ändamål - något som blev en fruktansvärd erfarenhet för Hahn.[5] I december 1916 överfördes Hahn till "Hans Majestäts högkvarter" i Berlin där han kunde återuppta sin radiokemiska forskning. Åren 1917-1918 lyckades han och Lise Meitner isolera "en långlivad aktivitet" som de kallade "proto-aktinium". Redan 1913 hade emellertid Kazimierz Fajans och Göhring isolerat "en kortlivad aktivitet" från uran X2 (senare känd som 234 Pa ) och kallat ämnet "brevium". De två händelserna var olika isotoper av samma oupptäckta "grundämne nr 91". Det tog ända till 1949 innan International Union of Pure and Applied Chemistry bekräftade detta nya ämne under det något förkortade namnet protaktinium, och därmed Hahn och Meitner som dess upptäckare.[15]

I februari 1921 publicerade Otto Hahn den första rapporten om sin upptäckt av "uran z" (senare känd som 234 Pa)[16] - det första exemplet på kärnisomeri (då man på kemisk väg avlägsnar en neutron eller proton från en atomkärna). Detta var

"... en för kärnfysiken långt senare mycket betydande men just då obegriplig upptäckt..."​​,[17][ty 2]

som Walther Gerlach senare bedömde prestationen. Det dröjde till 1936 innan en annan forskare lyckades ge en teoretisk förklaring av fenomenet kärnteknisk isomeri. För denna upptäckt, vars fulla betydelse erkändes av mycket få, blev Hahn år 1923 åter föreslagen till Nobelpriset i kemi; denna gång genom bland andra Max Planck.[18] Något pris blev det dock inte denna gången heller. Istället blev Hahn på inrådan av Albert Einstein med flera, år 1924 full medlem av Preussiska vetenskapsakademien.

Lagar för radiokemi[redigera | redigera wikitext]

Hahns fickalmanacka från 1938.

I början av 1920-talet skapade Otto Hahn ett nytt arbetsområde. Med hjälp av "emanationsmetoden" (en metod att fastställa egenskaper hos ett ämne med hjälp av radium), som han hade utvecklat, och "emanationsförmågan" (egenskaper hos ämnet, t.ex. hur mycket av gasen radon som utrålas), grundlade han det som blev känt som Tillämpad radiokemi - "för forskning av allmänna kemiska och fysikalisk-kemiska frågor". En bok, Applied Radiochemistry, som innehöll föreläsningar av Hahn som gästprofessor vid Cornell University i Ithaca i New York, gavs ut 1936.[19] 30 år senare, år 1966, skrev Glenn T. Seaborg, då ordförande för USA:s Atomenergikommission, följande om Hahns bok:

"Som ung doktorand vid University of California i Berkeley i mitten av 1930-talet och i samband med vårt arbete med plutonium några år senare använde jag hans bok "Applied Radiochemistry" som min Bibel. Den här boken baserades på en serie av föreläsningar som professor Hahn hade givit vid Cornell år 1933; den angav "lagar" för samutfällning av små mängder radioaktivt material när olösliga ämnen fälls ut från vattenlösningar. Jag minns att jag läste och läste om varje ord i dessa "lagar om samutfällning" många gånger i ett försök att inhämta varje liten bit av vägledning för vårt arbete, och i min iver läste jag kanske ut mer av dem än vad Mästaren själv hade tänkt. Jag tvivlar på att jag har läst avsnitt i någon annan bok mer noggrant eller oftare än de i Hahns "Applied Radiochemistry". Faktum är att jag läste hela volymen upprepade gånger och jag minns att min största besvikelse med den var dess längd. Den var för kort." [20][en 3]

Upptäckt av kärnklyvning[redigera | redigera wikitext]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

När neutronen i början av 1930-talet slutgiltigt bevisats i sin existens av britten James Chadwick, tog det inte länge innan man förstod nyttan av en partikel som inte hade någon elektronisk laddning. Italienaren Enrico Fermi började att bestråla alla möjliga grundämnen med neutroner och fick på så vis fram flera radioaktiva isotoper. Han spekulerade nu kring möjligheten att med hjälp av denna partikel kunna skapa tyngre grundämnen än det tyngsta man då kände till (uran med atomnumret 92).[21]

År 1934 verkade han också ha lyckats då han med hjälp av sina neutroner experimenterat fram vad han trodde var "transuraner" (ämnen med högre atomnummer än uran) och menade att han nu påvisat ett nytt grundämne, nr 93[22]. Detta togs också för att vara sanningen under några år, trots att den tyska kemisten Ida Noddack var kritisk och pekade på brister i Fermis validering (bekräftelse) av sitt försök[23]. Med sin artikel "On element 93" (Om grundämne 93) några månader efter italienarens försök föreslog hon istället den vågade slutsatsen med ett paradigmskifte, och hon spekulerade:[24]

"Det skulle kunna vara möjligt att när kärnor bombarderas med neutroner så bryts dessa kärnor upp i flera större fragment, vilka då är isotoper av kända ämnen, men inte grannar till de bestrålade ämnena."[25][ty 3]

Men ingen fysiker eller kemist tog Noddacks spekulation på fullt allvar eller testade den, inte ens Noddack själv som inte heller lagt fram några kemiska bevis. Tanken att tunga atomkärnor skulle kunna brytas ned till lättare grundämnen, och inte bara till grannar i det Periodiska systemet, ansågs som helt motsatt den vid tiden rådande vetenskapliga synen.[26]

Återförenad duo[redigera | redigera wikitext]
Hahns och Strassmanns uppsättning av experimentlabb under kärnklyvningsförsöken, rekonstruerat på Tyska museet i München.

Lise Meitner, som inte jobbat tillsammans med Hahn på 12 år, blev så fascinerad av Fermis forskning att hon beslöt att övertala sin gamla laboratoriepartner att återuppta deras samarbete - och nu forska vidare på Neutronbestrålning och Transuraner. Hahn samtyckte och snart var duon återförenad.[21] Mellan åren 1934 och 1938 påvisade så Hahn, Meitner och den förstnämndes elev och assistent, Fritz Strassmann, ett stort antal radioaktiva transmutationsprodukter som de alla ansåg vara "transurana".[27] Trots en del misstolkningar blev trion de första forskarna att mäta halveringstiden på uran-239 och kemiskt fastställa att det var en isotop av uran. Gruppen var dock oförmögen att ta arbetet till sin logiska slutsats och att identifiera sönderfallsprodukten av u-239: neptunium. Denna slutsats drogs först senare av Edwin McMillan och Philip H. Abelson, år 1940.

I juli 1938 tvingades Lise Meitner med hjälp och stöd av Hahn att via Amsterdam fly till Stockholm. Detta då hon med sin judiska härkomst och ett österrikiskt pass - som dittills skyddat henne - nu var utsatt för stor fara efter Hitlers annektering av Österrike genom den s.k. Anschluss.[28] Hahn fortsatte att arbeta med Strassmann och i slutet av 1938 under sina försök med neutronbestrålning av uran fann de bevis för isotoper av en alkalisk jordartsmetall i sina prover. Metallen upptäcktes med hjälp av en organisk bariumsalt som konstruerats av Wilhelm Traube - en judisk kemist som senare greps och mördades trots Hahns ansträngningar att rädda honom.[29]

Förbryllande resultat[redigera | redigera wikitext]

När duon upptäckte en andra grupp alkalisk jordartsmetall blev det problematiskt. Detta då metallen inte logiskt passade med de andra ämnena man dittills hittat. Hahn misstänkte inledningsvis att ämnet var konstgjort radium, producerat genom avspjälkning av två alfapartiklar (heliumjoner) från urankärnan. Men vid tiden var vetenskapen samstämmig i att denna process osannolikt skulle kunna lyckas och idén att omvandla uran till barium (genom att ta bort runt 100 nukleoner) sågs som befängd vilket fick Hahn att tveka om vad han egentligen fått fram i sitt experiment.[30] Den 10 november, under ett besök i Köpenhamn, diskuterade Hahn sina resultat med Niels Bohr och Lise Meitner i hopp om att finna en förklaring.[31]

Ytterligare förbättringar av tekniken Hahn och Strassman använde sig av ledde till sist fram till ett avgörande experiment 16-17 december 1938, senare omtalad som "Radium-barium-mesothorium-fraktioneringen", som producerade ett förbryllande resultat. De tre isotoper man fått fram vid bestrålning av uran med neutroner betedde sig inte som radium (en i det Periodiska systemet nära granne till uran och därför ett "normalt" resultat), utan som barium. Hahn kunde själv inte riktigt förstå vad som hänt då han egentligen inte trodde på något som "konstgjort radium".[5] Detta eftersom när radiumisotoper tillsattes till barium kunde de sedan också separeras från detsamma; men när han arbetade med neutronbestrålat uran fungerade inte denna uppdelning. Lise Meitner fick hjälpa till med lösningen.

Den 19 december skrev Hahn det brev som senare kom att bli berömt:

"Klockan är nu 11 på kvällen. Vid 11.30 kommer Strassman tillbaka så att jag kan gå hem så småningom. Det är nämligen något med radiumisotoperna som är så märkligt att vi för tillfället bara berättar det för dig {...} Våra radium-isotoper beter sig inte som radium utan som barium. {...} Kanske kan du föreslå någon fantastisk förklaring."[32][ty 4]

Meitner kommer på lösningen[redigera | redigera wikitext]
Hahns anteckningsbok från 1938.

Meitner och hennes systerson, den unge fysikern Otto Robert Frisch, tillbringade julhelgen 1938 hos Eva von Bahr-Bergius i Kungälv i Sverige. De diskussioner de därvid förde ledde Meitner fram till en hypotes om kärnfission - en klyvning av urankärnan. Hennes beräkningar avseende massa och energi för de i försöket ingående partiklarna stärkte antagandet och strax före årets slut avsände hon ett brev till Hahn i vilket hon förde fram sin slutsats.[30]

Efter mycket grubblande och nya tester var Hahn i januari 1939 tillräckligt övertygad om att Meitners hypotes var korrekt och att det faktiskt skedde ett bildande av nya, betydligt lättare grundämnen under experimentet - och inga tyngre som hade varit det väntade. Han ville därför revidera sina tidigare påståenden om "grannar till uran" och nu instämma i den Meitnerska slutsatsen att det han fått fram, genom kärnklyvning av uran, var grundämnena barium, lantan och cerium. I sin andra publikation om kärnklyvning (i Naturwissenschaften, 10 februari 1939) förutspådde Hahn och Strassmann existensen och frigörandet av ytterligare neutroner under klyvningsprocessen, som bara veckor senare, genom studier av Frédéric Joliot och hans team, också bevisades som en kedjereaktion av klyvningen.[33]

Det var kedjereaktionen under experimentet, som frigjorde nya neutroner och samtidigt skapade en stor mängd energi, som forskare världen runt ganska snart förstod innehöll en enorm, dittills outnyttjad potentiell kraft. Nyttjad på "rätt" sätt kunde den bli en stor tillgång för mänskligheten; nyttjad på "fel" sätt vore den ett ytterst kraftfullt vapen.[34] Atomålderns tid hade kommit.

Upptäckten offentliggörs[redigera | redigera wikitext]
Kärnklyvning

Som den blygsamme kemist han var, ville inte Hahn prata om "en revolutionerande upptäckt inom fysiken",[35] men Meitners nu förfinade energiberäkningar för de ingående partiklarna stärkte än mer hypotesen om "kärnklyvning" - en term som myntades av systersonen Frisch[21] och som senare blev internationellt känd. Under de närmaste månaderna publicerade Meitner och Frisch två artiklar vilka sammanfattade de teoretiska beräkningar som slutgiltigt bekräftade denna hypotes,[36] dock utan att ge någon som helst referens till Meitners egen insats - något som hon vid tidpunkten ändå förstod: Hahn kunde inte under det rådande klimatet i Nazityskland ha ett officiellt samarbete med en judinna.[37] Senare skrev Meitner:

"Upptäckten av kärnklyvning av Otto Hahn och Fritz Strassmann har öppnat upp en ny tidsålder i mänsklighetens historia. Den vetenskapliga prestation som ligger till grund för denna upptäckt förefaller mig vara så beundransvärd, eftersom den har uppnåtts utan någon teoretisk vägledning på rent kemisk väg." [38][ty 5]

Hahns assistent Fritz Strassmann förtydligande själv flera år senare:

"Fru professor Meitner har sagt att framgången kan tillskrivas kemin. Jag måste korrigera henne något. Detta eftersom kemin endast har medfört en isolering av de enskilda ämnena, men inte en exakt identifiering. För att kunna göra det var herr professor Hahns metod nödvändig. Så det är alltså hans förtjänst."[38][ty 6]

Emot naziregimen, internerad på Farm Hall[redigera | redigera wikitext]

Hahn under interneringen på Farm Hall, 1945

Under kriget arbetade Otto Hahn tillsammans med Fritz Strassmann och andra forskare på reaktioner vid uranklyvning. Vid krigets slut år 1945 hade han upprättat en lista med 25 grundämnen och ca 100 isotoper vars existens han hade påvisat. Tack vare sitt beslutsamma ingripande kunde också Hahn, som alltid hade varit motståndare till den nazistiska diktaturen, stödja ett stort antal medlemmar vid sitt institut, vars liv var i fara eller led av förföljelse, och hindra dem från att skickas till fronten eller utvisas. I detta hade han god hjälp av sin hustru Edith, som under flera år samlat in mat till judarna som gömde sig i Berlin. Så tidigt som 1933 hade Hahn vägrat att bli medlem i det styrande Nazistpartiet vilket fått till följd att han fråntagits de ledande posterna vid två universitet.[5] Han försökte också få andra forskare med på en gemensam protest mot avskedandet av judiska kollegor och personer med judiskt påbrå,[39] särskilt Lise Meitner, Fritz Haber och James Franck, och avgick sedan från universitetet i Berlin när avskedandena trots allt ägde rum.


I slutet av andra världskriget, år 1945, misstänktes Hahn av De allierade för att arbeta på Nazitysklands kärnkraftsprogram för att utveckla en kärnreaktor eller en atombomb. Men hans enda länk till påståendena var upptäckten av kärnklyvning, han var aldrig med på programmet.[40] Hahn visade snart att detta vara sant då han gav sig själv till invaderande brittiska trupper och begärde att tas till de brittiska myndigheterna. Han och nio andra tyska forskare internerades i Farm Hall, Godmanchester, nära Cambridge i England från den 3 juli 1945 till 3 januari 1946.[5] Medan de var där fick de kännedom om de amerikanska atombomberna som släppts över de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki den 6 augusti och 9 augusti 1945. Hahn, som redan 1939 hade övervägt att ta sitt liv då han förstått att hans upptäckt om kärnklyvning skulle kunna användas som ett vapen,[41] blev förtvivlad då han kände att han i och med sin upptäckt nu hade del i död och lidande för hundratusentals japaner.[5] Tidigt i januari 1946 fick forskargruppen tillåtelse att återvända till Tyskland. Väl där fick Hahn försvara sig mot de uppgifter som gjorde gällande att han och de andra internerade forskarna på Farm Hall hade lämnat sådan fakta om kärnklyvning till USA att de senare kunnat göra en atombomb.[5]

Nobelpris - till sist[redigera | redigera wikitext]

Meitner förbisedd[redigera | redigera wikitext]

Den 15 november 1945 tillkännagav Kungliga Svenska Vetenskapsakademien att Hahn hade tilldelats 1944 års Nobelpris i kemi "för hans upptäckt av fission av tunga atomkärnor".[42][43] Ett stort antal fysiker och historiker, som dokumenterat upptäckten av kärnklyvning, menade dock att Meitner rimligen borde ha fått dela Nobelpriset med Hahn. Man ansåg att hennes hypotes var briljant och så djärv att Hahn utan Meitners analys, vid denna tidpunkt, svårligen skulle ha nått fram till den.[44] Även om hon inte var på plats för de slutliga experimenten var det Meitner som hade startat projektet, samlat teamet, arbetat på det i nästan fyra år och slutligen tolkat resultaten.[37] Bara månader efter offentliggörandet förnekade dock Hahn fortfarande att Meitner alls hade varit en viktig del av upptäckten.[37][45]

Hahn frisläppt, mottar priset[redigera | redigera wikitext]

Hahn satt dock fortfarande fängslad på Farm Hall då tillkännagivandet gjordes, och därför var hans vistelseort en hemlighet och det var omöjligt för Nobelkommittén att skicka honom ett lyckönskningstelegram. Istället fick han veta om sin utmärkelse genom tidningen Daily Telegraph.[46] Han kunde dock inte delta i Nobelfestligheterna den 10 december då hans fångvaktare inte tillät honom att lämna Farm Hall.

"Hahn har säkert fullt förtjänat Nobelpriset i kemi, det råder inga tvivel om det."

Hahns Nobelprisdiplom

skrev Lise Meitner till sin vän Eva von Bahr-Bergius i november 1945, men lade också till att "Men jag tror att Frisch och jag har bidragit till något som inte är obetydligt för att klargöra uranfissionsprocessen - hur det händer och att det är förknippat med så mycket energiutveckling var väldigt långt borta i Hahns tankar." [47][ty 7]. Meitners före detta assistent Carl Friedrich von Weizsäcker spädde senare på med:

"Han gjorde sig verkligen förtjänt av detta Nobelpris, han skulle ha förtjänat det även utan att ha gjort denna upptäckt. Men att delningen av atomkärnan förtjänade ett Nobelpris, det stod klart för alla och envar.".[38][ty 8]

Hahn, som redan 1943 som utländsk ledamot hade valts in av den svenska Kungliga Vetenskapsakademien, deltog i Nobelfestligheterna året efter han tilldelats priset. Den 10 december 1946 mottog han till sist Nobelprisets medalj och diplom ur konung Gustaf V:s hand.[48]

Grundar nytt sällskap, verkar för fred[redigera | redigera wikitext]

Från 1948 till 1960 fungerade Otto Hahn som ordförande i det av honom själv grundade Max Planck-sällskapet för främjandet av vetenskap, som genom hans outtröttliga arbete och hans världsomspännande respekterade personlighet lyckades återfå det goda rykte Kaiser Wilhelm-sällskapet en gång hade haft. Omedelbart efter andra världskriget verkade Hahn för avskaffandet av atombomber och pekade på Hiroshima och Nagasaki som avskräckande exempel på användandet av kärnenergi för militära ändamål. Han såg tillämpningen av hans egna vetenskapliga upptäckter för militära framsteg som ett missbruk, ett brott. Följaktligen grundade han Mainaudeklarationen från 1955, där ett stort antal nobelpristagare uppmärksammade farorna med kärnvapen och varnade nationer i världen för användning av "våld som en sista utväg".[49]

Hahn var också och en av författarna till Göttingenmanifestet från 1957 i vilket han tillsammans med 17 ledande tyska atomforskare protesterade mot en föreslagen kärnvapenbeväpning av den nya västtyska krigsmakten (Bundeswehr).[50] I januari 1958 undertecknade han ett överklagande till FN för ett "omedelbart ingående av ett internationellt avtal för att stoppa kärnvapenprov", och i oktober skrev han under han det internationella avtalet för att kalla till ett möte för att utarbeta en ny "världskonstitution". Ända fram till sin död tröttnade han aldrig på att varna för farorna med kapprustningen mellan stormakterna USA och Sovjet och av en radioaktiv kontamination (nedsmutsning) av vår planet.

Från 1957 var Hahn flera gånger nominerad till Nobels fredspris av ett antal organisationer, däribland den största franska fackföreningen Confédération Générale du Travail (CGT). Linus Pauling, Nobelpristagare 1962, beskrev Otto Hahn som "...en inspiration för mig."[51]

Resan till Israel, nobben av Sydafrika och sista resan utomlands[redigera | redigera wikitext]

Hahn tackade nej till Verwoerds och Sydafrikas apartheidregim

I november 1959 reste Hahn tillsammans med sonen Hanno och en delegation från Max Planck-sällskapet (med bl a Feodor Lynen och kärnfysikern Wolfgang Gentner) till Israel, företrädande Weizmann-Institut für Wissenschaften för att knyta de första vetenskapliga kontakterna med israeliska kollegor. De träffade då bl a Abba Eban, tidigare president för institutet och senare utrikesminister, professorerna Yigael Yadin, Giulio Racah och Yehuda Hirshberg från Hebrew University i Jerusalem. Vera Weizmann, änkan till Israels första president Chaim Weizmann, gav en middag och mottagning för att hedra Hahn som hållit ett hyllat tal i Rehovot. Besöket av Hahn och hans delegation, sex år före upprättandet av diplomatiska förbindelser, markerade en vändpunkt i förhållandet mellan Israel och (Väst)tyskland och bidrog avsevärt till att överbrygga den djupa klyfta Förintelsen och andra nazistiska brott skapat mellan de två länderna. Sedan 1989 har denna resa uppmärksammats som en historisk händelse inkluderad i andra flera minneshändelser länderna emellan.[52]

År 1965 nekade Hahn en inbjudan från den sydafrikanska regeringen Verwoerd att invigda det första kärnforskningscentret i landet och den första kärnreaktorn på den afrikanska kontinenten. Han motiverade beslutet genom att mena att det för honom var "omöjligt att på något sätt stödja den rasistiska apartheidregimen och diskrimineringen och förtrycket av den svarta befolkningen".[53][ty 9] När Miriam Makeba fick beskedet att hon skulle få motta 2001 års Otto Hahn Peace Medal för sin kamp mot apartheid och för mänskliga rättigheter i Sydafrika, svarade hon spontant med känslomässigt erkännande: "Åh, jag skulle ha älskat honom! En stor man! Han var verkligen min bror!"[54][en 4]

I juli 1966 besökte Otto Hahn den tjeckiska staden Jáchymov för att delta i avtäckandet av ett minnesmärke till minne av Marie och Pierre Curie och för att hålla tal. Detta skulle bli den snart 87-årige Hahns sista resa utomlands. Här träffade han också František Běhounek, en elev till Marie Curie som hade experimenterat med Hahns upptäckt mesotorium I (radium 228). Under en middag försågs Hahn av borgmästaren med "Prags hedersnycklar"; detta i tacksamhet för och erkännande av Hahns outtröttliga internationella fredsarbete.[55]

Utmärkelser och priser[redigera | redigera wikitext]

Hahn utsågs i Frankrike till officer i Hederslegionen

Förutom Nobelpriset erhöll Hahn åtskilliga statliga och akademiska utmärkelser från hela världen under sin levnad. Han invaldes som medlem eller hedersmedlem i 45 akademier och vetenskapliga sällskap (bland dem Royal Society i London och akademierna i Allahabad (Indien), Bangalore (Indien), Boston (USA), Bukarest, Köpenhamn, Helsingfors, Lissabon, Madrid, Rom, Stockholm, Wien) och fick 37 av de högsta nationella och internationella ordnar och medaljer (bland dem Max Planck-medaljen, Becquerel-medaljen, Marie Curie-medaljen, Copernikus-priset, den gyllene Paracelsus-medaljen från Schweiz och Faraday-medaljen från brittiska Chemical Society). År 1959 gjorde president de Gaulle i Frankrike honom till Officer i Hederslegionen[56] och i Tyskland blev han utnämnd till riddare av orden Pour le mérite für Wissenschaft und Künste och han erhöll också Förbundsrepubliken Tysklands förtjänstorden i ett par olika versioner. År 1961 tilldelade påven Johannes XXIII honom guldmedalj i den påvliga akademin. Hahn blev också hedersmedborgare i städerna i Frankfurt am Main, Göttingen och Berlin; han tackade dock nej till bland andra Magdeburg och Moskva.

År 1966 tilldelade USA:s president Lyndon B. Johnson och USA Atomic Energy Commission Hahn (tillsammans med Lise Meitner och Fritz Strassmann) Enrico Fermi-priset.[57] Detta var enda gången priset delats ut till icke-amerikaner.

I slutet av 1999 publicerade det tyska nyhetsmagasinet Focus en undersökning av 500 ledande naturvetare, ingenjörer och läkare om de viktigaste forskarna under 1900-talet. I undersökningen röstades den experimentella kemisten Otto Hahn - efter teoretiska fysiker Albert Einstein och Max Planck - fram som nummer tre på listan (med 81 poäng) och därmed som den viktigaste empiriska forskaren av sin tid.[58]

Hahns död[redigera | redigera wikitext]

Hahns grav i Göttingen.

Dagen efter Otto Hahns död 28 juli 1968, hemma i Göttingen, vid en ålder av 89 år, publicerade Max Planck-sällskapet följande dödsannons i alla större tidningar:[59]

"Vår hedersordförande Otto Hahn har, inne på sitt 90:e levnadsår, den 28 juli somnat in. Som grundare av atomåldern kommer hans namn att gå till historien. Tyskland förlorar med honom en lärd man som utmärkte sig genom lika delar av integritet och inre ödmjukhet. Max Planck-sällskapet sörjer sin grundare, som fortsatte att upprätthålla Kaiser Wilhelm-sällskapets traditioner och uppgifter efter kriget, men också en snäll och älskad person som ingen som fick träffa honom kommer att glömma. Hans verk kommer att bestå. Vi minns honom med stor tacksamhet och vördnad."[ty 10]

Trots Hahns officiella hållning kring upptäckten av kärnklyvning, där han förringat den roll Lise Meitner hade haft i det hela, förblev de båda vänner livet ut. Meitner informerades aldrig om Hahns död då hon själv hade dålig hälsa, och hon dog bara månader efter sin arbetspartner.[37]

Hahn ligger begravd på kyrkogården i Göttingen.

Hahns privata intressen[redigera | redigera wikitext]

Bergsbestigning[redigera | redigera wikitext]

Otto och hans fru Edith, 1959

År 1898 var första gången då Otto Hahn andades alpin luft på stigningen till det högsta berget i Tyskland, Zugspitze, och genast etablerade han en kärlek till bergen. Därpå blev det dock en paus på flera år pga studier i London och Montreal. Slutligen, 1907, kunde han återuppta sitt andra liv då han blev medlem i den tysk-österrikiska Alpinföreningen, sektionen Frankfurt och senare samma sommar klättrade i Ötztalalperna och Wildspitze. År 1911, när Kaiser Wilhelm-sällskapet grundades i Berlin, var han i Schweiz och tampades med bl a Matterhorn och Dent Blanche. År 1922 överlevde han klättringar i Grossglockner och Kitzsteinhorn i Tauern och 1930 bekantade han sig med Mönch, Jungfrau och Finsteraarhorn i alperna kring Bern. År 1927 var han med sin fru på Allalinhorn och 1928 på toppar på gränsen mellan Italien och Schweiz. Själv benämnde Hahn med största respekt klättringarna i Lenzspitze och Nadelgrat i Mischabel i Saas-Fee som hans svåraste företag i hans hobbyverksamhet. Familj och vänner vittnade om att Hahn förberedde sina turer med samma omsorg och noggrannhet som sina laboratorieförsök.[60]

Husdjur[redigera | redigera wikitext]

Hahn och hans fru Edith hade i sin villa i Dahlem alltid flera katter, bland annat "Muzie" som sonen Hanno år 1939 i tidningen "Unsere Katze" (Vår katt) publicerade en berättelse kring.[61] Man hade också en hund, en fransk Briard som hette Tommy. Vidare fanns en terrarium med en lövgroda, kallad "Möppi", som gillade att fånga flugor på sin fritid varför han sågs som en lugnande karaktär. På Hahns laboratorium var de yngre anställda ibland ombedda att fånga "färska flugor" som en autentisk anekdot från tiden också visar:[62]

Karikatyr av Hahn, gjord av Gheorghe Manu

"Otto Hahn i dialog med en ung laboratorieassistent: "Fångade du flugorna utanför din tjänstgöringstid?" - "Naturligtvis Herr Professor!" - "Bra. Annars kommer de inte att smaka min groda!""[ty 11]

Musik[redigera | redigera wikitext]

Under hela sitt liv var Hahn en "stor musikälskare", som han kallade sig, som gillade att gå på konserter och operauppträdanden om möjligt. Då han i sin ungdom var exalterad över Richard Wagners alster blev hans musikaliska intresse mer selektivt och mångsidigt när han blev äldre. Han föredrog då verk av Beethoven, Brahms och Tjajkovskij och tillhörde före första världskriget med sin tenorröst en kör i Berlin och han deltog ibland också i musikkvällar med familjerna Planck och Harnack.[63]

Litteratur och teater[redigera | redigera wikitext]

Hahn hade redan som ung student utvecklat en vuxen mans intresse för litteratur, särskilt lyrik, och kunde t o m på ålderns höst recitera en hel del från minnet - särskilt Christian Morgensterns dikter. Under senare år hade han också nära relationer med flera poeter och författare; bland andra Carl Zuckmayer, Alice von Herdan, Irmgard Keun och Eugen Roth, som en gång skrev honom följande rim:[64]

Stolz wandre ich des Lebens Bahn hin – seit ich geliebt von Otto Hahn bin. (Ungefär: Stolt vandrar jag livets väg fram – eftersom jag är älskad av Otto Hahn)

Hahn hade också närmare kontakter med några teatermänniskor, till exempel med regissören Heinz Hilpert och skådespelaren Klaus Behrendt, och han försummade inte möjligheterna att under 1960-talet besöka Deutsches Theatre i Göttingen.[65]

Sagt om Hahn[redigera | redigera wikitext]

William Ramsay hade bara gott att säga om sin assistent.
  • "Hahn är en pålitlig karl och har utfört sitt arbete på ett beundransvärt sätt. Jag är säker på att du skulle uppskatta att ha honom arbetande hos er." (Sir William Ramsay, London, till Ernest Rutherford, Montreal, 1905)[66][en 5]
  • "Din upptäckt har orsakat en enorm rörelse i hela den vetenskapliga världen. Varje laboratorium, som har de nödvändiga medlen, arbetar nu med följderna av din upptäckt." (Prof. Dr Rudolf Ladenburg, Princeton University, 22 februari 1939)[68][en 7]
  • "En man av världen. Han har varit den mest hjälpsamma av alla professorer och hans sinne för humor och sunt förnuft har räddat dagen vid många tillfällen. Han är definitivt vänligt inställd till England och Amerika." (Major Terence H. Rittner, Farmhall nära Cambridge, under Hahns fångenskap sommaren 1945)[69][en 8]
  • "En av de få som fortsatt stod upp och gjorde sitt bästa under dessa onda år." (Albert Einstein, Princeton, USA, 1949, om Hahns arbete och karaktär under åren 1933-45)[70][ty 12]
  • "Hans karaktärs stora tillförlitlighet, hans naturliga förmåga och glädjen att skämta har aldrig lämnat honom i några svåra diskussioner, vetenskapliga eller mänskliga."(Lise Meitner, Stockholm, 1959)[71][ty 13]
  • "En av de elegantaste och finaste människor jag någonsin träffat."(Max Born, Bad Pyrmont, 1955)[71][ty 14]
  • "Antalet som kunde stå bredvid Otto Hahn är liten. För honom var hans egna handlingar självklara, men för kommande generationer kommer han att vara en förebild, oavsett om man beundrar attityden hos Otto Hahn i hans mänskliga och vetenskapliga ansvarskänsla eller hans personliga mod." (Prof. Dr Fritz Strassmann, Mainz, 1968).[71][ty 15]
  • "Otto Hahns prestationer är universellt kända och kommer att ha en särskild plats i vetenskapens historia. Han är ihågkommen också för hela sin karaktär, sin generösa själ, sin tro på en korrekt användning av vetenskapliga upptäckter och för sin medmänsklighet." (The Royal Society, London, 1970)[72][en 9]
Einstein berömde Hahns hårda arbete och karaktär
  • "Jag tänkte ofta att han skulle ha förtjänat ett andra Nobelpris - Nobels fredspris" (Prof. Dr Elizabeth Rona, Miami, 1978).[71][ty 16]
  • "Då han aldrig kunde glömma förföljelsen av judar under Tredje riket, tog han också den första möjligheten som gavs att etablera goda relationer till den nya staten Israel. Det var hans sista stora resa, som gjorde ett outplånligt intryck på honom."(Prof. Dr Wolfgang Gentner, Heidelberg, 1979)[70][ty 17]
  • "Upptäckten av Otto Hahn att urankärnan skulle kunna delas upp markerar, å ena sidan, kulmen på en av de mest fascinerande perioderna i fysikens historia och, å andra sidan, förebådar ankomsten av en ny epok inom människans förståelse och behärskning av naturen." (Prof. Dr William R. Shea, Montréal, 1983).
  • "Jag har beundrat Otto Hahn sedan min tidiga ungdom, som forskare och människa. Anledningen till Hahns fredsarbete var helt enkelt att han visste mer om kärnvapen än andra medborgare, och han kände därför sin plikt att tala i denna avgörande fråga för mänskligheten. Han kunde förklara och han ville omsätta sin kunskap. Hans kunskap om vad? För en uråldrig önskan från människorna. Et i terra pax - och fred på jorden. [...] Och så skrev Otto Hahn, med tanke på kärnvapnen, kort före sin död, om "Nödvändigheten av världsfred"." (Sir Karl Popper, Kenley nära London, 1993).[73][ty 18]
  • "I efterkrigstidens Tyskland blev Otto Hahn den mest vördade äldre statsmannen av det som en gång varit Europas stoltaste vetenskapliga etablissemang. Han mottog många utmärkelser, inklusive Nobelpriset i kemi för sin upptäckt av kärnklyvning. Men han accepterade alltid dylika utmärkelser med en karakteristisk ödmjukhet. När han besökte en reaktor eller ett kärnkraftverk, skakade han bara blygsamt på huvudet och menade att: "Allt har varit andras arbete". I en snart kommande publicering av hans memoarer på 300 sidor, raskar han över sina historiska bedrifter på färre än fem sidor. Förra veckan, vid en ålder av 89 år, dog "Kärnklyvningens fader" fridfullt i sitt älskade Göttingen" (TIME Magazine, New York, 9 aug 1968)[en 10]

Arvet efter Hahn[redigera | redigera wikitext]

Atomkraften[redigera | redigera wikitext]

Ett kärnkraftverk. Ett av resultaten från Hahns forskning som lever vidare idag

Av Otto Hahns alla prestationer är det utan tvekan upptäckten av kärnklyvning, tillsammans med Lise Meitner och Fritz Strassman, som är den allra viktigaste då den fick långtgående följder som påverkar vårt samhälle än idag. När teamet till sist, genom bestrålning med långsamma neutroner, kunde dela en atomkärna av uran - och i processen starta en kedjereaktion med frigörande av energi och nya neutroner - lade man grunden till den nya tid som kom att kallas Atomåldern. Den vetenskapliga världen hade sedan länge förstått vilken outnyttjad kraft en upptäckt av så stor dignitet innehöll.[74] Nu hade den kraften släppts lös.

Forskningen kring klyvning av atomkärnor spreds snabbt världen över. När man sedan lärde sig hur man kunde kontrollera den ytterst energistarka kedjereaktionen vid neutronbestrålning av t.ex. uran eller plutonium hade människan skapat en ny energikälla - atomkraften. Denna kraft kom snart att bli både förödande och fantastisk. Utifrån receptet "kärnklyvning" hade man i Manhattanprojektet bara några år senare byggt de första atombomberna som efter fällningarna över Hiroshima och Nagasaki 1945 ändade andra världskriget.[75]

Kunskapen om kärnklyvning kunde också snart tillämpas i civila kärnreaktorer. De används för att värma vatten som i sin tur förångas och leds in i en turbin som via en generator kan alstra elektrisk ström. Kärnkraftverket var fött, de första kom i drift på 1950-talet.[76] Tekniken står idag (2012) för ca 10% av världens samlade elförsörjning.[77]

Förutom till bomber och kärnkraftverk är atomkraften också energikällan till vissa hangarfartyg, ubåtar och isbrytare.[78] Atomkraft för fordon på land har föreslagits, men avfärdats på grund av riskerna vid hantering av radioaktiva ämnen och utfallet vid en eventuell krock.[79]

Namnet lever vidare[redigera | redigera wikitext]

En byst av Hahn i på tekniskt universitet i Ankara, Turkiet

Vid flera olika tidpunkter har förslag på att man skulle namnge ett grundämne till Hahns ära framkommit. Dock har detta aldrig blivit av; närmast har det varit med de relativt nyupptäckta ämnena hassium och dubnium. År 1964 namngavs det enda europeiska, och en av världens fyra atomdrivna civila fartyg, fraktfartyget NS Otto Hahn, till hans ära.[80] År 1959 invigdes Otto Hahn Institut i Mainz och Hahn-Meitner-institutet för kärnforskning (HMI) i Berlin.[81] Otto Hahn-biblioteket i staden där han levde under sina sista år, Göttingen, är också det en påminnelse om Hahns berömdhet. Ett stort antal städer och stadsdelar i tysktalande länder har skolor namngivna efter Hahn och otaliga gator, torg och broar i hela Europa bär hans namn. Flera stater har hedrat Otto Hahn genom att ge ut mynt, medaljer och frimärken (bland dem Tyskland, Österrike, Rumänien, Moldavien, Angola, Kuba, Dominikanska republiken, Madagaskar, St Vincent och Grenadinerna, Tchad, Ghana, Somalia och Guinea-Bissau). I åtskilliga städer och stadsdelar finns också byster, monument, plaketter och minnesmärken avtäckta till Hahns ära; däribland i Albstadt-Tailfingen, Berlin (Öst och Väst), Boston (USA), Frankfurt am Main, Göttingen, Gundersheim, Mainz, Marburg, München, Rehovoth (Israel), San Vigilio (Italien), Springe och i Wien (i foajén för Internationella atomenergiorganet, IAEA).

1974 namngavs en flygel vid Weizmann Institute of Science i Rehovot i Israel till "Otto Hahn Wing", som en uppskattning för det bidrag Otto Hahn donerat för att befrämja tysk-israeliska relationer. Sedan flera år bär också ett café och restaurang i centrum av Rotterdam namnet "Otto Hahn Café", liksom ett vetenskapligt forskningscentrum vid Saint Louis University i Baguio, (Filippinerna) vars namn är "Otto Hahn Building".[82] En ö i Antarktis (nära Mount Discovery) är också namngiven efter den tyske kemisten, liksom två Intercitytåg på den tyska federala järnvägen år 1971 som löper mellan Hamburg och Basel. En särskild ära tilldelades Hahn i Nederländerna 1997: efter en azalea som redan bar hans namn, Rhododendron luteum var Otto Hahn, namngav holländska odlare nu en ny ros-sort till "Otto Hahn".

Även i rymden har Hahn fått sitt namn förevigat. Detta då det på månen finns en krater benämnd efter honom, likväl en asteroid, kallad nr 19126 "Ottohahn".

Minnestavla över Hahn och Meitner i Berlin
Hahn som frimärke i DDR 1979
Hahn-Meitner-Platz i Berlin
Otto Hahn-gymnasium Monheim am Rhein
5 D-mark med minne över Hahn
Minnesmärke där Hahns föräldrahem en gång fanns

Priser och utmärkelser till minne[redigera | redigera wikitext]

Otto Hahn Prize (utdelad av Physikalischen Gesellschaft) från 1954,[83] Otto Hahn-medaljen av Max Planck-sällskapet och Otto Hahns fredsmedalj i guld utdelad av FN-förbundet i Tyskland från 1988,[84] är alla utmärkelser som grundar sig på Hahns storhet både som forskare och hans bedrifter och ståndpunkter i andra sammanhang.

Publikationer (i urval)[redigera | redigera wikitext]

  • 1918. Die Muttersubstanz des Actiniums, ein neues radioaktives Element von langer Lebensdauer (på Tyska), (tillsammans med Lise Meitner), Leipzig: S. Hirzel verlag.
  • 1936. Applied Radiochemistry (på Tyska), Ithaca, New York: Cornell University Press. ISBN 9780598986009
  • 1944. Künstliche Atomumwandlungen und die Spaltung schwerer Kerne (på Tyska), Uppsala: Almqvist & Wiksell.
  • 1948. Die Kettenreaktion des Urans und ihre Bedeutung (på Tyska), Düsselfdorf: Deutscher Ingenieur-Verlag.
  • 1948. Künstliche neue Elemente, vom Unwägbaren zum Wägbaren : Mit einer Einführung in die Geschichte der Kernspaltung (på Tyska), Weinheim-Berlin: Verlag Chemie.
  • 1950. New Atoms - Progress and some memories (på Engelska), (Redigerad av W. Gaade) New York-Amsterdam-London-Bryssel: Elsevier Inc.
  • 1954. Festschrift für Otto Hahn zum 8. März 1954 (på Tyska), Göttingen: Max Planck-sällskapet.
  • 1962. Vom Radiothor zur Uranspaltung. Eine wissenschaftliche Selbstbiographie (på Tyska), Braunschweig: Vieweg & Sohn. ISBN 978-3-322-98325-1
  • 1966. A Scientific Autobiography (på Engelska), (Introduktion av Glenn T. Seaborg, översatt och redigerad av Willy Ley) New York: Charles Scribner's Sons. Engelsk upplaga: London (1967): McGibbon and Kee.
  • 1970. My Life: the autobiography of a scientist (på Engelska), (Förord av Sir James Chadwick, översatt av Ernst Kaiser och Eithne Wilkins) London: Macdonald & Co. Amerikansk upplaga: New York (1970): Herder and Herder.

Sekundärlitteratur (i urval)[redigera | redigera wikitext]

  • Berninger, Ernst H. (1970) (på Engelska). Otto Hahn 1879–1968. Bonn: Inter Nationes. ISBN 3804707572 
  • Beyerchen, Alan D. (1977) (på Engelska). Scientists under Hitler. New Haven and London: Yale University Press. ISBN 9780300027587 
  • Clarke, Ronald W. (1980) (på Engelska). The Greatest Power on Earth. London: Sidgwick & Jackson. ISBN 978-0283987151 
  • Feldman, Anthony (1979) (på Engelska). Otto Hahn - in: Scientists and Inventors. London: Aldus Books. ISBN 9780871964106 
  • Fermi, Laura (1962) (på Engelska). The Story of Atomic Energy. New York: Random House. ISBN 9780394905488 
  • Graetzer, Hans D.; David L. Anderson (1971) (på Engelska). The Discovery of Nuclear Fission. A documentary history. New York: Van Nostrand-Reinhold. ISBN 978-0405138461 
  • Hahn, Dietrich (2005) (på Tyska). Lise Meitner: Erinnerungen an Otto Hahn. Stuttgart: S. Hirzel verlag. ISBN ISBN 3-7776-1380-0 
  • Hoffmann, Klaus (2001) (på Engelska). Otto Hahn - Achievement and Responsibility. New York-Berlin-Barcelona-Hong Kong-London-Milan-Paris-Singapore-Tokyo.: Springer. ISBN 9780387950570 
  • Kant, Horst (2002) (på Engelska). Otto Hahn and the Declarations of Mainau and Göttingen. Berlin: Max-Planck-Institut für Wissenschaftsgeschichte. ISBN 0387950575 
  • McKay, Alwyn (1984) (på Engelska). The Making of the Atomic Age. Oxford University Press. ISBN 978-0192891747 
  • Nachmansohn, David (1979) (på Engelska). German-Jewish Pioneers in Science 1900–1933. Highlights in Atomic Physics, Chemistry and Biochemistry. New York etc.: Springer Inc. ISBN 0387904026 
  • Reid, Robert W. (1969) (på Engelska). Tongues of Conscience. London: Constable & Co. ISBN 978-0094558908 
  • Revill, James; Sir Charles Frank, ed. (1993) (på Engelska). Operation Epsilon. The Farmhall Transcripts. Bristol-Philadelphia: IOP Publishing. ISBN 0750302747 
  • Rhodes, Richard (1988) (på Engelska). The Making of the Atomic Bomb. New York: Simon and Schuster. ISBN 0671441337 
  • Seaborg, Glenn T. (1972) (på Engelska). Nuclear Milestones: A collection of speeches. San Francisco: U.S. Atomic Energy Commission, Division of Technical Information. ISBN 9780716703426 
  • Shea, William R. ed. (1983) (på Engelska). Otto Hahn and the Rise of Nuclear Physics. Dordrecht-Boston-Lancaster: Reidel. ISBN 9789027715845 
  • Spence, Robert (1970) (på Engelska). Otto Hahn - Biographical Memoirs of Fellows of the Royal Society. "16". London: Royal Society 
  • Whiting, Jim (2004) (på Engelska). Otto Hahn and the Discovery of Nuclear Fission. Hockessin: Mitchell Lane. ISBN 1584152044 

Filmer om Hahn[redigera | redigera wikitext]

Dokumentärfilmer[redigera | redigera wikitext]

  • Otto Hahn. (Träume, die keine blieben.) Regi: Ernst von Khuon. SDR/ARD 1983 (30 Min.).
  • Otto Hahn. Regi: Wilfried Viebahn. WDR/ARD 1988 (45 Min.).
  • Otto Hahn. Regi: Klaus Dexel. SDR 1988 (45 Min.).
  • Otto Hahn 1879–1968. Regi: Peter Regenyi. Transtel/Deutsche Welle 1989 (30 Min.). I fem synkroniseringar – engelska, spanska, franska, portugisiska och arabiska – sänd världen över.
  • Otto Hahn und die Kernspaltung. (Meilensteine der Naturwissenschaft und Technik.) Regi: Werner Kiefer. Target/ARD 1992 (15 Min.).
  • Otto Hahn – 25. Todestag. (Das historische Stichwort.) Regi: Joachim G. Schmidt. BR 1993 (5 Min.).
  • Otto Hahn und Lise Meitner – Von der Kernspaltung zur Atombombe. Regi: Rhan Gunderlach. Zebra/Deutsche Welle 1995 (30 Min.).
  • Lise Meitner und Otto Hahn. Regi: Rosemary Reed. BBC 2005. Deutsche Fassung: ZDF 2006 (45 Min.).
  • Otto Hahn – Aus dem Leben eines Nobelpreisträgers in Göttingen 1946–1968. Regi: Matthias Heinzel. Göttinger Tageblatt 2007 (45 Min.).

Spelfilm[redigera | redigera wikitext]

  • Ende der Unschuld. Tyskland 1991 (ARD, 2 delar, 180 Min.). Regi: Frank Beyer. Bok: Wolfgang Menge. Med bl a Rolf Hoppe (Otto Hahn), Hanne Hiob (Lise Meitner).

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Artikeln är helt eller delvis en översättning av Wikipedias tysk- och engelskspråkiga versioner

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Otto Hahn Arkiverad 21 januari 2013 hämtat från the Wayback Machine., humantouchofchemistry.com, läst 2013-01-10
  2. ^ "Otto Hahn", famousscientists.org, läst 2013-,01-10.
  3. ^ Presentationstal av nobelpristagare Hahn, nobelprize.org, läst 20120612
  4. ^ Hoffmann, Klaus (2001) Otto Hahn: Achievement and Responsibility, s. 219-250
  5. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q] ""The Man Whose Name We Chose for Our Grammar School - Founder of the Atomic Age" Arkiverad 19 februari 2014 hämtat från the Wayback Machine., ohg-marktredwitz.de (Hemsida för Otto Hahn-Gymnasium), läst 20130114
  6. ^ Hoffmann, Klaus (2001) Otto Hahn: Achievement and Responsibility, s. 16
  7. ^ The Oxford Children's Book of Famous People, "Otto Hahn German Chemist", s. 143. (1996)
  8. ^ [a b c d] Biografi över Hahn, nobelprize.org, läst 20130112
  9. ^ Hoffmann, Klaus (2001). Otto Hahn: Achievement and Responsibility. sid. 21 
  10. ^ Hoffman, Klaus (2001). Otto Hahn: Achievement and Responsibility. sid. 39 
  11. ^ "Mesothorium", wordnik.com, läst 20130112
  12. ^ Otto Hahn Arkiverad 21 januari 2013 hämtat från the Wayback Machine., humantouchofchemistry.com, läst 2013-01-10
  13. ^ Gerlach; Hahn, Walter; Dietrich (1984). Otto Hahn – Ein Forscherleben unserer Zeit. Große Naturforscher. "Band 45". Wissenschaftliche Verlagsgesellschaft (WVG). sid. 40-41 
  14. ^ Artikel om Otto Hahn Arkiverad 27 juli 2012 hämtat från the Wayback Machine., visitberlin.de, läst 20130112
  15. ^ "Protaktinium", studera.com, läst 20130114
  16. ^ Hahn, Otto (1921). "Über ein neues radioaktives Zerfallsprodukt im Uran". Die Naturwissenschaften 9 (5): 84. Bibcode 1921NW......9...84H. doi:10.1007/BF01491321
  17. ^ Gerlach; Hahn, Walter; Dietrich (1984) (på Tyska). Otto Hahn – Ein Forscherleben unserer Zeit. Wissenschaftliche Verlagsgesellschaft (WVG). sid. 48f 
  18. ^ Rife, Patricia (2007). Lise Meitner and the dawn of the nuclear age, s. 96, Boston: Birkhäuser.
  19. ^ Applied Radiochmistry på googlebooks.com
  20. ^ Glenn T. Seaborg, 1972. Nuclear Milestones. San Francisco
  21. ^ [a b c] Meitner, Lise (1962) "RIGHT AND WRONG ROADS TO THE DISCOVERY OF NUCLEAR ENERGY" Arkiverad 20 juli 2014 hämtat från the Wayback Machine., iaea.org, läst 2013 01 16
  22. ^ Fermi, Enrico. Possible Production of Elements of Atomic Number Higher than 9, Macmillan & Company, 1934 - 2 sidor
  23. ^ Noddak, Ida. "On Element 93", Zeitschrift fur Angewandte Chemie, Volume 47, s. 653 (September, 1934)
  24. ^ "Kvinnorna bakom upptäckterna", alltomvetenskap.se, läst 20130112
  25. ^ Noddack, Ida (1934). Angewahnte Chemie 
  26. ^ "10 Overshadowed Scientists and Inventors" Arkiverad 15 december 2010 hämtat från the Wayback Machine., geekosystem.com, läst 20130112
  27. ^ Otto Hahn (1958). "Discovery of fission". Scientific American.
  28. ^ Ruth Lewin Sime "Lise Meitner’s Escape from Germany", American Journal of Physics Volym 58, Number 3, 263-267 (1990)
  29. ^ ”Wilhelm_Traube” (på de). www.chemie.de. http://www.chemie.de/lexikon/Wilhelm_Traube.html. Läst 10 april 2018. 
  30. ^ [a b] Angelo, Joseph A. Nuclear Technology (Greenwood Publishing Group), s.118
  31. ^ Ruth Lewin Sime "Lise Meitner’s Escape from Germany", American Journal of Physics Volym 58, Nummer 3, 263-267 (1990).
  32. ^ Volker Schmidt (17 december 2013). ”Die Zeit - Als das Atom knacks machte” (på Tyska). http://www.zeit.de/wissen/2013-12/atomkraft-kernspaltung-75-jahre. Läst 23 augusti 2015. 
  33. ^ "Who's who in cern: Lew KOWARSKI, http://library.web.cern.ch, läst 2013 01 16
  34. ^ "Otto Hahn, priset i kemi 1944", nobelmuseum.se, läst 20130114
  35. ^ Otto Hahn (1958). "Discovery of fission". Scientific American.
  36. ^ Lise Meitner and O. R. Frisch Disintegration of Uranium by Neutrons: a New Type of Nuclear Reaction, Nature, Volym 143, Nummer 3615, 239-240 (11 February 1939). Tidningen är daterad till 16 januari 1939. Meitner är identifierad som varande på det Fysiska Institutet på Vetenskapsakademin i Stockholm. Frisch är identifierad som varande på Institutet för teoretisk fysik på Köpenhamns Universitet.
  37. ^ [a b c d] "Lise Meitner Nobel prize denied", saintssistersandsluts.com, läst 2013 01 16
  38. ^ [a b c] Hahn, Dietrich (2005). Lise Meitner: Erinnerungen an Otto Hahn. Stuttgart: S. Hirzel. sid. 50 
  39. ^ Stern, Fritz. Einstein's German world, New Jersey: Princeton University Press, sid. 53-54, 5e upplagan, 2001
  40. ^ "Otto Hahn", nndb.com, läst 20130114
  41. ^ Goldberg, Stanley & Thomas Powers. "Declassifies files reopen "Nazi Bomb" debate", Bulletin of the Atomic Scientists, volym 48, nr 7, s. 34, sept 1992
  42. ^ Bernstein 2001, sid 281
  43. ^ "The Nobel Prize in Chemistry 1944". Nobel Foundation. Läst 2007-12-17
  44. ^ Ruth Lewin Sime Lise Meitner: A Life in Physics (University of California, 1997).
  45. ^ Kaianders Sempler (3 februari 2000). ”Werner Heisenberg och Hitlers atombomb”. Ny teknik. http://www.nyteknik.se/teknikrevyn/werner-heisenberg-och-hitlers-atombomb-6336541. Läst 25 juli 2016. 
  46. ^ Bernstein 2001, sid 283, 323
  47. ^ Anne Hardy, Lore Sexl (2002). Lise Meitner. Reinbek: Rowohlt Verlag. sid. 119 
  48. ^ "The Nobel Prize in Chemistry 1944: Presentation Speech". Nobel Foundation. Läst 2008-01-03.
  49. ^ Hoffmann, Klaus (2001) Otto Hahn: Achievement and Responsibility, s. 221
  50. ^ Hoffmann, Klaus (2001) Otto Hahn: Achievement and Responsibility, s. 227-235
  51. ^ Otto Hahn: Astrology and Birth Chart, astrotheme.com, läst 2013-01-10
  52. ^ Hahn, Dietrich (1988). Otto Hahn – Leben und Werk in Texten und Bildern 
  53. ^ Hoffmann, Klaus (1996). Otto Hahn – Schuld und Verantwortung – Konflikte eines Wissenschaftlers 
  54. ^ Deutsche Gesellschaft für die Vereinten Nationen (DGVN), LV Berlin. UN-Forum Nr. 1, 2002.
  55. ^ Hoffmann, Klaus (1978). Stationen aus dem Leben eines Atomforschers. sid. 345 
  56. ^ ”Who is Otto Hahn? Everything You Need to Know” (på en-US). https://www.thefamouspeople.com/profiles/otto-hahn-2491.php. Läst 10 april 2018. 
  57. ^ Otto Hahn | German chemist” (på en). Encyclopedia Britannica. https://www.britannica.com/biography/Otto-Hahn. Läst 10 april 2018. 
  58. ^ FOCUS, Nr 52, 1999, sid 103-108
  59. ^ ”Otto Hahn tot”. ''Frankfurter Allgemeine Zeitung, Frankfurt, DIE WELT, Hamburg, Süddeutsche Zeitung, München, Die Presse, Wien, Neue Zürcher Zeitung, Zürich. 29 juli 1968. 
  60. ^ Christine Schemmann (1979). ”Das zweite Leben des Otto Hahn. Der Nobelpreisträger war ein exzellenter Bergsteiger.”. Der Bergsteiger, 46e årgången. (Nr. 8): sid. 472–473. 
  61. ^ Hanno Hahn (Mars 1939). ”Seltsame Wochenstube unserer Muzie.”. Unsere Katze – Erste Katzenzeitschrift Deutschlands, 13e årgången (3): sid. 42–43.. 
  62. ^ Hahn, Otto (1975). Ergebnisse und erkenntnisse. Düsseldorf–Wien: (Dietrich Hahn) Econ Verlag. sid. 241 
  63. ^ Hahn, Otto (1986). Mein Leben (6e uppl). München/ Zürich: Piper Verlag. sid. 89-90 
  64. ^ Roth, Eugen (1961). Widmung zu Mensch und Unmensch. Frankfurt am Main: Suhrkamp-Insel Verlag. sid. 328 
  65. ^ Gerlach, Walter; Dietrich Hahn (1984). Otto Hahn – Ein Forscherleben unserer Zeit. Stuttgart: Wissenschaftliche Verlagsgesellschaft (WVG). sid. 200 
  66. ^ Walther Gerlach/Dietrich Hahn (2005). Otto Hahn - Ein Forscherleben unserer Zeit.. Stuttgart: Wissenschaftliche Verlagsgesellschaft (WVG). sid. 173 
  67. ^ Hoffman, Klaus (2001). Otto Hahn: Achievement and Responsibility. sid. 39 
  68. ^ Berninger, Ernst (1970). Otto Hahn. Stuttgart: Inter Nationes. sid. 29 
  69. ^ Bernstein, Jeremy (2001). Hitler’s Uranium Club: The Secret Recordings at Farm Hall. New York: Copernicus Books. sid. 74 
  70. ^ [a b] ”Otto_Hahn” (på de). www.chemie.de. http://www.chemie.de/lexikon/Otto_Hahn.html. Läst 10 april 2018. 
  71. ^ [a b c d] Hahn, Dietrich (2005). Lise Meitner: Recollections of Otto Hahn. Stuttgart: S. Hirzel. sid. 1-4 
  72. ^ Hahn, Dietrich (2005). Lise Meitner: Recollections of Otto Hahn. Stuttgart: S. Hirzel. sid. 3 
  73. ^ Hahn, Dietrich (2005). Lise Meitner: Recollections of Otto Hahn. Stuttgart: S. Hirzel. sid. 5 
  74. ^ "Nuclear Fission, 1938–1942" Arkiverad 24 oktober 2013 hämtat från the Wayback Machine., aip.org, läst 2013 01 16
  75. ^ "Manhattan project", nuclearfiles.org, läst 2013 01 16
  76. ^ "Vilken var världens första reaktor?", nyteknik.se, läst 2013 11 16
  77. ^ ”IEA Key World Statistics 2014”. http://www.iea.org/publications/freepublications/publication/KeyWorld2014.pdf. Läst 20 november 2014. 
  78. ^ "Nuclear-Powered Ships", world-nuclear.org, läst 2013 01 16
  79. ^ Motavalli, Jim (1 sep 2011) "Nuclear cars: They're not science fiction anymore", mnn.com, läst 2013 01 16
  80. ^ "Germany Launches Otto Hahn 1964", britishpathe.com, läst 20130113
  81. ^ "The history of the Hahn Meitner Institute" Arkiverad 17 april 2013 hämtat från the Wayback Machine., helmholtz-berlin.de, läst 20130113
  82. ^ "POI Baguio city", geodeg.com, läst 20130113
  83. ^ "Otto Hahn Radiochemiker, geb. 8.3.1879 Frankfurt/Main, gest. 28.7.1968 Göttingen" Arkiverad 15 juni 2013 hämtat från the Wayback Machine., helmholtz-berlin.de, läst 20130113
  84. ^ "Verleihung der Otto-Hahn-Friedensmedaille" Arkiverad 21 april 2013 hämtat från the Wayback Machine., dgvn-berlin.de , läst 20130113

Engelska originalcitat[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "Mr Hahn, you have discovered a new radioactive element. This is an excellent reference. Therefore you should stay with radioactivity."
  2. ^ "Hahn has a special nose for discovering new elements"
  3. ^ "As a young graduate student at the University of California at Berkeley in the mid-1930s and in connection with our work with plutonium a few years later, I used his book Applied Radiochemistry as my bible. This book was based on a series of lectures which Professor Hahn had given at Cornell in 1933; it set forth the "laws" for the co-precipitation of minute quantities of radioactive materials when insoluble substances were precipitated from aqueous solutions. I recall reading and rereading every word in these laws of co-precipitation many times, attempting to derive every possible bit of guidance for our work, and perhaps in my zealousness reading into them more than the master himself had intended. I doubt that I have read sections in any other book more carefully or more frequently than those in Hahn's Applied Radiochemistry. In fact, I read the entire volume repeatedly and I recall that my chief disappointment with it was its length. It was too short."
  4. ^ "Oh, I would have loved him! A great man! He was really my brother!"
  5. ^ "Hahn is a capital fellow and has done his work admirably. I am sure that you would enjoy having him to work with you."
  6. ^ "Hahn has a special nose for discovering new elements"
  7. ^ "Your discovery has caused an enormous stir in the entire scientific world. Every laboratory, which has the necessary means, is now working on the consequences of your discovery "
  8. ^ "A man of the world. He has been the most helpful of the professors and his sense of humour and common sense has saved the day on many occasions. He is definitely friendly disposed to England and America."
  9. ^ "Otto Hahn's achievements are known universally and will hold a special place in the history of science. He is remembered too for his whole character, his generosity of spirit, his belief in the proper use of scientific discovery, and for his humanity."
  10. ^ "In postwar Germany, Otto Hahn became the most revered elder statesman of what had once been Europe's proudest scientific establishment. He collected many awards, including a Nobelprize in Chemistry for his discovery of fission. But he always accepted such honours with characteristic humility. Visiting an atomic reactor or nuclear power station, he would shrug modestly: 'It has all been the work of others.' In a soon-to-be-published 300-page memoir, he brushed off his historic workin fewer than five pages. Last week, at he age of 89, the father of fission died peacefully in his beloved Göttingen."

Tyska originalcitat[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "eine grundsätzliche, bedeutungsvolle physikalische Entdeckung mit weittragenden Folgen für die weitere Klärung der radioaktiven Umwandlung"
  2. ^ "...eine für die Kernphysik viel später sehr bedeutungsvoll werdende, damals unverständliche Entdeckung..."
  3. ^ "Es wäre denkbar, dass bei der Beschießung schwerer Kerne mit Neutronen diese Kerne in mehrere größere Bruchstücke zerfallen, die zwar Isotope bekannter Elemente, aber nicht Nachbarn der bestrahlten Elemente sind.
  4. ^ "Es ist jetzt 11 Uhr abends; um 11.30 Uhr will Straßmann wiederkommen, so daß ich nach Hause kann allmählich. Es ist nämlich etwas bei dem 'Radiumisotop', was so merkwürdig ist, daß wir es vorerst nur Dir sagen.{...} unsere Radium-Isotope verhalten sich nicht wie Radium, sondern wie Barium. {...} Vielleicht kannst Du irgendeine phantastische Erklärung vorschlagen."
  5. ^ "Die Entdeckung der Kernspaltung durch Otto Hahn und Fritz Straßmann hat ein neues Zeitalter in der Geschichte der Menschheit eröffnet. Die dieser Entdeckung zugrunde liegende wissenschaftliche Leistung scheint mir darum so bewundernswert, weil sie ohne jede theoretische Wegweisung auf rein chemischem Weg erreicht worden ist."
  6. ^ "Frau Professor Meitner hat erklärt, daß der Erfolg auf die Chemie zurückzuführen ist. Ich muß sie etwas korrigieren. Denn die Chemie hat lediglich zustande gebracht eine Isolierung der einzelnen Substanzen, aber nicht eine genaue Identifizierung. Um das durchzuführen, war die Methode von Herrn Professor Hahn notwendig. Das ist also sein Verdienst."
  7. ^ "Hahn hat sicher den Nobelpreis für Chemie voll verdient, da ist wirklich kein Zweifel. Aber ich glaube, daß Frisch und ich etwas nicht Unwesentliches zur Aufklärung des Uranspaltungsprozesses beigetragen haben – wie er zustande kommt und daß er mit einer so großen Energieentwicklung verbunden ist, lag Hahn ganz fern."
  8. ^ "Er hat in der Tat diesen Nobelpreis verdient, hätte ihn auch verdient, ohne daß er diese Entdeckung gemacht hätte. Aber daß für die Kernspaltung ein Nobelpreis fällig war, das war wohl jedermann klar."
  9. ^ "unmöglich das rassistische Apartheids-Regime und die Diskriminierung und Unterdrückung der schwarzen Bevölkerung in irgendeiner Weise zu unterstützen."
  10. ^ "Unser Ehrenpräsident Otto Hahn ist in seinem 90. Lebensjahr am 28. Juli entschlafen. Als Begründer des Atomzeitalters wird er in die Geschichte der Menschheit eingehen. Deutschland verliert mit ihm einen Gelehrten, der sich durch aufrechte Haltung und innere Bescheidenheit in gleicher Weise auszeichnete. Die Max-Planck-Gesellschaft trauert um ihren Gründer, der die Aufgaben und die Tradition der Kaiser-Wilhelm-Gesellschaft nach dem Kriege fortführte, und um einen gütigen und geliebten Menschen, der allen unvergessen bleibt, die ihm begegnen durften. Sein Werk wird fortbestehen. Wir gedenken seiner in großer Dankbarkeit und Verehrung"
  11. ^ "Otto Hahn im Dialog mit einem jungen Laboranten: ‚Haben Sie die Fliegen auch außerhalb Ihrer Dienstzeit gefangen?‘ – ‚Aber selbstverständlich, Herr Professor!‘ – ‚Gut. Denn sonst frißt sie mein Frosch nicht!"
  12. ^ "Einer der Wenigen, die aufrecht geblieben sind und ihr Bestes taten während dieser bösen Jahre."
  13. ^ "Die große Zuverlässigkeit seines Charakters, seine natürliche Liebenswürdigkeit und Freude am Scherzen haben ihn auch bei etwaigen schwierigen Diskussionen, wissenschaftlicher oder menschlicher Art, nie verlassen."
  14. ^ "Einer der nobelsten und feinsten Menschen, denen ich je begegnet bin"
  15. ^ "Die Zahl derer, die sich neben Otto Hahn stellen könnten, ist klein. Für ihn war seine eigene Handlungsweise zwar selbstverständlich, aber für die kommenden Generationen kann sie Vorbild sein, gleichgültig, ob man in der Haltung Otto Hahns sein menschliches und wissenschaftliches Verantwortungsbewußtsein oder seinen persönlichen Mut bewundert."
  16. ^ "Ich habe oft gedacht, daß er einen zweiten Nobelpreis verdient hätte – den Friedensnobelpreis."
  17. ^ "So wie er nie die Verfolgung der Juden im Dritten Reich vergessen konnte, benutzte er auch die erste Gelegenheit, Beziehungen zum neuen Staate Israel aufzunehmen. Es war seine letzte große Reise, die unvergeßlichen Eindruck auf ihn machte."
  18. ^ "Ich habe Otto Hahn seit meiner frühen Jugend bewundert, den Forscher und den Menschen. Hahns Grund für seine Friedensarbeit war ganz einfach der, dass er mehr über die Atomwaffen wusste als andere Staatsbürger und es daher als seine Pflicht empfand, in dieser für die Menschheit so entscheidenden Frage zu sprechen. Er konnte aufklären, er musste sein Wissen einsetzen. Sein Wissen wofür? Für einen uralten Wunsch der Menschen. Et in terra pax – und Friede auf Erden. [...] Und so schrieb Otto Hahn, eingedenk der Atomwaffen, bis kurz vor seinem Tod, von der Notwendigkeit eines Weltfriedens."

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Bernstein, Jeremy (2001). Hitler's Uranium Club: The Secret recordings at Farm Hall (2a uppl.). New York, NY: Springer-Verlag. ISBN 0-387-95089-3
  • Hahn, Dietrich (Utg.) (1988). Otto Hahn – Leben und Werk in Texten und Bildern. Frankfurt am Main: Verlag Insel-Suhrkamp. ISBN 3-458-32789-4
  • Hahn, Dietrich (2005). Lise Meitner: Erinnerungen an Otto Hahn. Stuttgart: S. Hirzel. ISBN 3-7776-1380-0
  • Hahn, Otto (1970). My Life. Översatt av Ernst Kaiser och Eithne Wilkins. London: Macdonald & Co. ISBN 0356029336
  • Hoffmann, Klaus (2001). Otto Hahn: Achievement and Responsibility. Springer-Verlag. ISBN 0-387-95057-5
  • Hoffmann, Klaus (1996). Otto Hahn – Schuld und Verantwortung – Konflikte eines Wissenschaftlers. Heidelberg-Berlin-New York: Springer Verlag. ISBN 978-3-642-63443-7
  • Hoffmann, Klaus (1978) Otto Hahn – Stationen aus dem Leben eines Atomforschers. Berlin (DDR): Verlag Neues Leben ISBN 9783355005616
  • Rhodes, Richard (1990). Det sista vapnet. Hur atombomben kom till. Hammarström och Åberg. ISBN 9176380807

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]