McLaren

Från Wikipedia
(Omdirigerad från McLaren-Ford)
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Storbritannien McLaren - Renault
2019 Formula One tests Barcelona, Sainz (33417942148).jpg
2019 års F1-bil för McLaren.
TävlingsnamnMcLaren F1 Team
HemvistWoking, England
Aktivt i F11966
StallchefTyskland Andreas Seidl[1]
Teknisk direktörStorbritannien James Key
Förare4. Storbritannien Lando Norris
55. Spanien Carlos Sainz Jr.
TestförareBrasilien Sérgio Sette Câmara
ChassiMCL34[2]
MotorRenault E-Tech 19[3]
DäckPirelli
BränsleBP[4]
Lopp846
Vunna lopp182
Pole position155
Snabbaste varv155
Konstruktörstitlar8 (1974, 1984, 1985, 1988, 1989, 1990, 1991, 1998)
Förartitlar12 (Emerson Fittipaldi 1974 + James Hunt 1976 + Niki Lauda 1984 + Alain Prost 1985, 1986, 1989 + Ayrton Senna 1988, 1990, 1991 + Mika Häkkinen 1998, 1999 + Lewis Hamilton 2008)

McLaren, tävlar som McLaren F1 Team, är en brittisk formelbiltillverkare med ett framgångsrikt formel 1-stall som grundades av Bruce McLaren 1963. Stallet har tävlat i en rad olika motorsporter, men är mest kända inom formel 1. McLarens ägs av McLaren Group. Renault är sedan 2018 stallets motorleverantör.

1990 grundades McLaren Cars, numera McLaren Automotive, som tillverkar snabba bilar för gatubruk. Den mest kända modellen är McLaren F1; modellnamnet anknyter förstås till McLarens framgångar inom formel 1 men betyder inte att bilen är en formel 1-bil. Sedan formel 1-stallet inledde sitt samarbete med Mercedes, har McLaren också kommit att ingå som del av modellnamnet i sportbilen Mercedes-Benz SLR McLaren.

Säsongen 2007 diskvalificerades McLaren från konstruktörsmästerskapet på grund av att man på ett otillbörligt sätt innehaft tekniska data från konkurrentstallet Ferrari.

Historik[redigera | redigera wikitext]

1963-1979[redigera | redigera wikitext]

På 1960-talet körde nyzeeländaren Bruce McLaren (1937-1970) formel 1 i Cooper-stallet. Men när de vägrade acceptera hans designförslag för att förbättra bilen bestämde han sig för att bilda ett eget stall. 1963 anställde han ingenjörer som började konstruera en ny bil och McLaren Motor Racing Ltd var fött.

Början 1970-talet var katastrofalt för McLaren, eftersom stallchefen Bruce McLaren omkom under en testkörning med den nya bilen. Trots detta lyckades man ändå uppnå godkända resultat inom formel 1, formel 2, IndyCar och F5000.

1973 valde man att fokusera på formel 1 och IndyCar i USA. Detta visade sig vara ett klokt beslut. 1974 vann stallet konstruktörsmästerskapet och förarmästerskapet i formel 1 och 1976 vann man förarmästerskapet i samma racingklass. I IndyCar var framgången inte lika stor, vilket gjorde att McLaren lämnade den racingformen efter säsongen 1979.

1980-talet[redigera | redigera wikitext]

McLaren-TAG 1984-1986

Dagens McLaren-stall är ett resultat av sammanslagningen av McLaren Motor Racing Ltd och Ron Dennis' formel 2-stall, Project Four Racing 1981.

1980-talet är den mest framgångsrika perioden i stallets historia. Med en Porsche-byggd motor, nyskapande konstruktioner och en föraruppsättning bestående av bland andra Niki Lauda, Alain Prost, Keke Rosberg, och svensken Stefan "Lill-Lövis" Johansson vann de konstruktörsmästerskapet 1984 och 1985 samt tre förarmästerskap.

1988 bytte de till Honda-motorer efter att de övertalat Honda att lämna Williams och satsa på McLaren (Williams vann VM 1986 och 1987). Detta visade sig vara ytterligare ett bra beslut. McLaren-Honda, med Ayrton Senna och Alain Prost, vann 15 av 16 lopp. Denna framgång fortsatte 1980-talet ut.

1990-talet[redigera | redigera wikitext]

Med Ayrton Senna i spetsen vann McLaren även konstruktörsmästerskapen år 1990 och 1991. 1992 började det gå sämre och i slutet av säsongen lämnade Honda formel 1, vilket resulterade i en övergång till Ford Cosworth-motorer. 1993 började Mika Häkkinen köra för McLaren. Ett år senare lämnade Ayrton Senna stallet för att gå till det mer framgångsrika Williams. 1994 bytte McLaren till Peugeot-motorer. Resultaten var inte det man hade förväntat sig och Peugeot ersattes 1995 av Mercedes. Men inte heller med Mercedes-motorer lyckades man.

I mitten av 1990-talet arbetade man intensivt med att få bilen att fungera med Mercedes-motorn.

McLarens depå, USA:s Grand Prix 2005.

Med hjälp av en bra bil och förarskicklighet lyckades Mika Häkkinen vinna förarmästerskapet 1998 och 1999 (Huvudkonkurrenten Williams motorleverantör Renault drog sig ur F1). 2000 års förarmästerskap var mycket jämnt mellan Häkkinen och Ferraris Michael Schumacher, men slutade till Schumachers fördel.

2000-talet[redigera | redigera wikitext]

Ferrari fortsatte att vinna samtidigt som McLaren drabbades av problem med bland annat tillförlitligheten. 2002 tog finländaren Mika Häkkinen ett sabbatsår, men återvände aldrig, och lämnade plats för landsmannen Kimi Räikkönen. Räikkönen visade stor talang och slutade endast två poäng efter vinnande Schumacher 2003.

Säsongen 2004 kom man med en "förbättrad" bil, men den visade sig ha mycket dålig tillförlitlighet, vilket gjorde att man halkade ner i mästerskapet.

Säsongen 2005 ersattes David Coulthard med Juan Pablo Montoya. Det blev en klar förbättring jämfört med 2004 och Kimi Räikkönen lyckades ta flera segrar. McLaren var det snabbaste stallet, men hade fortsatta problem med tillförlitligheten och slutade på andra plats i konstruktörsmästerskapet.

Säsongen 2006 slutade stallet på tredje plats i konstruktörsmästerskapet.

Under säsongen 2007 anklagades stallet för spionage mot konkurrentstallet Ferrari. Den 13 september 2007 blev stallet av med alla poäng i konstruktörs-VM, varifrån man också stängdes av för resten av säsongen. Poängavdraget drabbade dock inte stallets båda förare Fernando Alonso och Lewis Hamilton, vilka kunde fortsätta kampen i förar-VM. Stallet fick även böta 100 miljoner US-dollar och säsongen 2008 måste stallet visa upp en bil konstruerad helt utan idéer stulna från Ferrari för att få delta.

Världsmästarsäsonger[redigera | redigera wikitext]

1974[redigera | redigera wikitext]

Emerson Fittipaldi värvades till stallet inför säsongen från Team Lotus och parades ihop med veteranen Denny Hulme och mc-profilen Mike Hailwood. Denna föraruppställning var möjlig tack vare de nya stora sponsoravtalen med Philip Morris (Marlboro) och Texaco. Fittipaldi fick en miljon dollar per år för det nya kontraktet, vilket då var rekord. Hulme vann premiären i Argentina, medan Fittipaldi slog till i nästa tävling. Emerson hade en jämn säsong utan större svackor och genom segern i Kanada så låg han jämsides med Clay Regazzoni från Schweiz inför sista tävlingen. Fittipaldi kom fyra och säkrade stallets första VM-titel då Regazzoni bara blev elva. Hulme blev sjua i VM, medan Hailwood hade ett jobbigt år och slutade långt ner.

1976[redigera | redigera wikitext]

År 1975 hade Emerson Fittipaldi blivit tvåa i förar-VM med två segrar innan han chockade F1-världen genom att gå till Fittipaldi. McLaren värvade då den brittiska superstjärnan James Hunt ifrån Hesketh. Hunt tappade tidigt mark mot Scuderia Ferrari stjärnförare Niki Lauda. Lauda ledde VM med 35 poäng när de kom till Västtyskland och Nürburgring. Där kraschade Lauda svårt och missade två tävlingar efter att ha varit millisekunder från att brinna inne. Hunt satte då igång en segerrusch där han vann fyra av sex tävlingar och även om Lauda var tillbaka så var avståndet 3 poäng inför sista tävlingen i Japan. Där öste regnet ner och Hunt ville inte att tävlingen skulle köras. Dock tvingade han sig själv att köra, medan Lauda var ovillig att ta risker efter sin olycka avbröt sin tävling frivilligt. När Hunt låg tvåa som skulle räcka gott och väl, så fick han punktering och tvingades in i depån. Han kom ut som femma, men tog sig upp på den fjärdeplatsen som krävdes och gick dessutom upp som trea. Därmed hade han sensationellt nog, vunnit VM!

1984[redigera | redigera wikitext]

Efter Hunts titel hade McLaren det svårt. Teddy Mayer sålde 1981 stallet till Ron Dennis som än idag är ägare till stallet. Han lockade Niki Lauda till stallet tillsammans med John Watson. Dock sluatde Watson 1983 och McLaren ersatte honom med fransmannen Alain Prost ifrån Renault F1. 1984 var McLaren helt överlägsna och vann 12 av 16 lopp. Frågan var bara vem av Prost och Lauda som skulle vinna VM, innan sista tävlingen låg Lauda 3,5 poäng före Prost och för honom räckte det med en andraplats i Portugal. Det fixade han och då hjälpte det inte att Prost tangerade segerrekordet för en säsong genom att vinna sin sjunde seger. Marginalen mellan dessa var rekordliten, 72 mot 71,5 poäng.

1985[redigera | redigera wikitext]

1985 var ett förhållandevis enkelt år för Prost, han var den ende som höll hela säsongen, Ferrari kunde utmana under första halvan, medan Williams avslutade bäst, men Prost fanns alltid där och knep fem segrar (Brasilien, Monaco, England, Österrike och Italien), medan Lauda hade motivationsproblem och vann bara en seger (Holland), han valde sedan att avsluta sin karriär. Prosts mästerskap var aldrig i rejäl fara, trots att Michele Alboreto var nära under stora delar av säsongen, men i takt med Ferraris sönderfall (som fortsatte 1986) fick han nöja sig med andraplatsen, 20 poäng bakom Prost.

1986[redigera | redigera wikitext]

Det här året var det meningen att det skulle vara Williams tur. Men Prost plockade poäng i bakgrunden och smög med när Piquet och Mansell fightades. Många experter tror att Williams hade vunnit VM om någon varit uttalad försteförare, vilket Prost var, på grund av att Keke Rosberg inte höll måttet, i McLaren. När Mansell fick punktering vann Prost tävlingen i Australien och gick förbi med två poängs marginal. Prost hade dock problem med bilen de sista varven och några varv till och Piquet hade smitit förbi och blivit mästare.

1988[redigera | redigera wikitext]

Efter ett mellanår hade McLaren värvat Ayrton Senna från Lotus och samtidigt fått Hondamotorer, vilket gav dem en avsevärd fördel gentemot Williams som fick nöja sig med Juddmotorer, som nästan aldrig höll i mål. Till följd av det hade McLaren inga problem med att vinna 15 av 16 tävlingar. Senna vann åtta och Prost sju. Fransmannen tog dock fler poäng än Senna (105 mot 95), men då bara de elva bästa resultaten fick räknas, var det Senna som vann världsmästartiteln med 90 poäng mot 87. Den nivå som McLaren låg på den här säsongen har man inte uppnått sedan dess.

1989[redigera | redigera wikitext]

McLaren var aldrig hotade i mästerskapet den här säsongen heller, men nu vann de "bara" tio tävlingar. Senna vann sex tävlingar, medan Prost vann fyra, trots det vann Prost titeln genom sin fantastiska förmåga att komma tvåa när han inte vann. Inför Frankrikes GP meddelade Prost att han hade skrivit på för Ferrari inför 1990. Sedan i Japan säkrade Prost mästerskapet när han blev påkörd av Senna. Fransmannen tvingades bryta medan Senna fortsatte mot segern. Han blev dock diskvalificerad för sin påkörning och Prost var mästare.

1990[redigera | redigera wikitext]

Gerhard Berger kom till stallet istället för den flyktade Prost. Dock kunde han inte utmana Senna, som säsongen lång hade en hård kamp mot Prost om VM-titeln. Senna fick ett stort övertag tidigt, men sedan vann Prost tre raka segrar och gick förbi dock svarade Senna, med att vinna tre av de kommande fyra tävlingarna och skaffade sig ett övertag. I Spanien tvingades Senna bryta och det skapade en spännande upplösning i Japan och eventuellt Australien. I Japan tog Prost starten och Senna blev så arg att han helt sonika körde på Ferrari-föraren så att båda bröt och Senna vann VM, finalen i Australien blev betydelselös.

1991[redigera | redigera wikitext]

Den här titeln grundlade Senna tidigt när han vann de fyra första tävlingarna och ledde 30 poäng före Prost, vars problem fortsatte. I stället blev Nigel Mansell den värsta konkurrenten och vann tre raka tävlingar och reducerade avståndet till 8 poäng. Senna svarade med två nya segrar och sedan var titeln ingen match för Senna, vilket blev legendens sista. Berger vann i Japan och Senna i Australien, vilket säkrade konstruktörsmästerskapet.

1998[redigera | redigera wikitext]

Efter några svåra år för stallet, vilket kulminerade med en svit på 50 lopp utan seger var McLaren åter livsfarliga för sina konkurrenter.Mika Häkkinen vann sin första VM-titel under 1998. Han vann de två första tävlingarna och Spanien och Monaco vilket gjorde att han ledde med 17 poäng före stallkamraten David Coulthard. Sedan blev dock Michael Schumacher en allvarlig utmanare och var till och med lika i mästerskapet med två tävlingar kvar. Finländaren visade dock mästarklass och vann de två sista tävlingarna och titeln.

1999[redigera | redigera wikitext]

Häkkinen vann igen trots flera blindskär, bland annat krascher i de italienska tävlingarna och flera haverier. Farligaste konkurrenten Michael Schumacher försvann efter halva säsongen med ett benbrott, men trots att Schumachers stallkamrat Eddie Irvine ansågs sämre än tysken så ledde han inför sista tävlingen. Häkkinen behövde vinna och gjorde en fantastisk start och fick greppet direkt. Han hade sedan inga problem att säkra sin andra titel, två poäng före Irvine. Sedan var McLaren inne i en svacka tills man allvarligt hotade Ferrari om förartiteln säsongen 2007.

2008[redigera | redigera wikitext]

Efter att säsongen 2007 ha kommit tvåa i förarmästerskapet efter Ferraris Kimi Räikkönen, vann britten Lewis Hamilton världsmästerskapet 2008. Under säsongen låg tidvis Hamilton, Ferraris Felipe Massa och BMW Saubers Robert Kubica etta i VM-tabellen. Hamilton tog dramatiskt titeln i det sista loppet för säsongen under tävlingens sista varv i Brasilien. Ferrari vann dock konstruktörsmästerskapet.

F1-säsonger[redigera | redigera wikitext]

Säsong Tävlingsnamn Bil Motor Däck Poäng VM-plac. Förare 1 Förare 2 Övriga förare
i alfabetisk ordning
1966 Bruce McLaren Motor Racing McLaren M2B Ford 3.0 V8 F 2 9:a Bruce McLaren    
Bruce McLaren Motor Racing McLaren M2B Serenissima 3.0 V8 F 1 10:a Bruce McLaren    
1967 Bruce McLaren Motor Racing McLaren M4B
McLaren M5A
BRM 2.0 V8
BRM 3.0 V12
G 3 10:a Bruce McLaren    
1968 Bruce McLaren Motor Racing McLaren M5A BRM 3.0 V12 G 3 10:a Denny Hulme    
Bruce McLaren Motor Racing McLaren M7A Ford Cosworth DFV 3.0 V8 G 49 2:a Denny Hulme Bruce McLaren  
1969 Bruce McLaren Motor Racing McLaren M7A
McLaren M7C
McLaren M9A
Ford Cosworth DFV 3.0 V8 G 38 4:a Denny Hulme Bruce McLaren Derek Bell
1970 Bruce McLaren Motor Racing McLaren M14A Ford Cosworth DFV 3.0 V8 G 35 5:a Denny Hulme Peter Gethin Dan Gurney
Bruce McLaren
Bruce McLaren Motor Racing McLaren M7D
McLaren M14D
Alfa Romeo 3.0 V8 G 0 9:a Andrea de Adamich Nanni Galli[5]  
1971 Bruce McLaren Motor Racing McLaren M19A Ford Cosworth DFV 3.0 V8 G 10 6:a Denny Hulme Peter Gethin Jackie Oliver
1972 Yardley Team McLaren McLaren M19A Ford Cosworth DFV 3.0 V8 G 47 3:a Denny Hulme Peter Revson Brian Redman
Jody Scheckter
1973 Yardley Team McLaren McLaren M19C
McLaren M23
Ford Cosworth DFV 3.0 V8 G 58 3:a Jody Scheckter Denny Hulme Jacky Ickx
Peter Revson
1974 Marlboro Team Texaco McLaren M23 Ford Cosworth DFV 3.0 V8 G 73 1:a Emerson Fittipaldi Denny Hulme  
Yardley Team McLaren     Mike Hailwood
David Hobbs
Jochen Mass
1975 Marlboro Team Texaco McLaren M23 Ford Cosworth DFV 3.0 V8 G 53 3:a Emerson Fittipaldi Jochen Mass  
1976 Marlboro Team McLaren McLaren M23 Ford Cosworth DFV 3.0 V8 G 74 2:a James Hunt Jochen Mass  
1977 Marlboro Team McLaren McLaren M23
McLaren M26
Ford Cosworth DFV 3.0 V8 G 60 3:a James Hunt Jochen Mass Bruno Giacomelli
Gilles Villeneuve
1978 Marlboro Team McLaren McLaren M26 Ford Cosworth DFV 3.0 V8 G 15 8:a James Hunt Patrick Tambay Bruno Giacomelli
1979 Marlboro Team McLaren McLaren M28
McLaren M29
Ford Cosworth DFV 3.0 V8 G 15 7:a John Watson Patrick Tambay  
1980 Marlboro Team McLaren McLaren M29B
McLaren M29C
McLaren M30
Ford Cosworth DFV 3.0 V8 G 11 9:a John Watson Alain Prost
Stephen South[5]
 
1981 Marlboro McLaren International McLaren M29C
McLaren M29F
McLaren MP4/1
Ford Cosworth DFV 3.0 V8 M 28 6:a John Watson Andrea de Cesaris  
1982 Marlboro McLaren International McLaren MP4/1B Ford Cosworth DFV 3.0 V8 M 69 2:a John Watson Niki Lauda  
1983 Marlboro McLaren International McLaren MP4/1C Ford Cosworth DFV 3.0 V8 M 34 5:a John Watson Niki Lauda  
Marlboro McLaren International McLaren MP4/1E TAG 1.5 V6T M 0 - John Watson Niki Lauda  
1984 Marlboro McLaren International McLaren MP4/2 TAG 1.5 V6T M 143,5 1:a Alain Prost Niki Lauda  
1985 Marlboro McLaren International McLaren MP4/2B TAG 1.5 V6T G 90 1:a Niki Lauda
John Watson
Alain Prost  
1986 Marlboro McLaren International McLaren MP4/2C TAG 1.5 V6T G 96 2:a Alain Prost Keke Rosberg  
1987 Marlboro McLaren International McLaren MP4/3 TAG 1.5 V6T G 76 2:a Alain Prost Stefan Johansson  
1988 Honda Marlboro McLaren McLaren MP4/4 Honda 1.5 V6T G 199 1:a Alain Prost Ayrton Senna  
1989 Honda Marlboro McLaren McLaren MP4/5 Honda 3.5 V10 G 141 1:a Ayrton Senna Alain Prost  
1990 Honda Marlboro McLaren McLaren MP4/5B Honda 3.5 V10 G 121 1:a Ayrton Senna Gerhard Berger  
1991 Honda Marlboro McLaren McLaren MP4/6 Honda 3.5 V12 G 139 1:a Ayrton Senna Gerhard Berger  
1992 Honda Marlboro McLaren McLaren MP4/6B
McLaren MP4/7A
Honda 3.5 V12 G 99 2:a Ayrton Senna Gerhard Berger  
1993 Marlboro McLaren McLaren MP4/8 Ford HB 3.5 V8 G 84 2:a Michael Andretti
Mika Häkkinen
Ayrton Senna  
1994 Marlboro McLaren Peugeot McLaren MP4/9 Peugeot 3.5 V10 G 42 4:a Mika Häkkinen
Philippe Alliot
Martin Brundle  
1995 Marlboro McLaren Mercedes McLaren MP4/10
McLaren MP4/10B
Mercedes 3.0 V10 G 30 4:a Mark Blundell
Nigel Mansell
Mika Häkkinen
Jan Magnussen
 
1996 Marlboro McLaren Mercedes McLaren MP4/11 Mercedes 3.0 V10 G 49 4:a Mika Häkkinen David Coulthard  
1997 West McLaren Mercedes McLaren MP4/12 Mercedes 3.0 V10 G 63 4:a Mika Häkkinen David Coulthard  
1998 West McLaren Mercedes McLaren MP4/13 Mercedes 3.0 V10 B 156 1:a David Coulthard Mika Häkkinen  
1999 West McLaren Mercedes McLaren MP4/14 Mercedes 3.0 V10 B 124 2:a Mika Häkkinen David Coulthard  
2000 West McLaren Mercedes McLaren MP4/15 Mercedes 3.0 V10 B 152 2:a Mika Häkkinen David Coulthard  
2001 West McLaren Mercedes McLaren MP4/16 Mercedes 3.0 V10 B 102 2:a Mika Häkkinen David Coulthard  
2002 West McLaren Mercedes McLaren MP4-17 Mercedes 3.0 V10 M 65 3:a David Coulthard Kimi Räikkönen  
2003 West McLaren Mercedes McLaren MP4-17D Mercedes FO110P V10 M 142 3:a David Coulthard Kimi Räikkönen  
2004 West McLaren Mercedes McLaren MP4-19
McLaren MP4-19B
Mercedes FO110Q V10 M 69 5:a David Coulthard Kimi Räikkönen  
2005 Team McLaren Mercedes McLaren MP4-20 Mercedes FO110R V10 M 182 2:a Kimi Räikkönen Juan Pablo Montoya
Pedro de la Rosa
Alexander Wurz
 
2006 Team McLaren Mercedes McLaren MP4-21 Mercedes FO108S V8 M 110 3:a Kimi Räikkönen Juan Pablo Montoya
Pedro de la Rosa
 
2007 Vodafone McLaren Mercedes McLaren MP4-22 Mercedes FO108T V8 B 0 [6] - Fernando Alonso Lewis Hamilton  
2008 Vodafone McLaren Mercedes McLaren MP4-23 Mercedes FO108V V8 B 151 2:a Lewis Hamilton Heikki Kovalainen  
2009 Vodafone McLaren Mercedes McLaren MP4-24 Mercedes FO108W V8 B 71 3:a Lewis Hamilton Heikki Kovalainen  
2010 Vodafone McLaren Mercedes McLaren MP4-25 Mercedes FO108X B 454 2:a Jenson Button Lewis Hamilton  
2011 Vodafone McLaren Mercedes McLaren MP4-26 Mercedes FO108Y P 497 2:a Lewis Hamilton Jenson Button  
2012 Vodafone McLaren Mercedes McLaren MP4-27 Mercedes FO108Z P 378 3:a Jenson Button Lewis Hamilton  
2013 Vodafone McLaren Mercedes McLaren MP4-28 Mercedes FO 108F P 122 5:a Jenson Button Sergio Pérez  
2014 McLaren Mercedes McLaren MP4-29 Mercedes PU106A Hybrid P 171 5:a Jenson Button Kevin Magnussen  
2015 McLaren Honda McLaren MP4-30 Honda RA615H P 19 9:a Fernando Alonso Jenson Button Kevin Magnussen
2016 McLaren Honda McLaren MP4-31 Honda RA616H P 76 6:a Fernando Alonso Jenson Button Stoffel Vandoorne
2017 McLaren Honda McLaren MCL-32[7] Honda RA617H P 30 9:e Fernando Alonso Stoffel Vandoorne
2018 McLaren F1 Team McLaren MCL-33 Renault R.E.18 P 62 6:a Fernando Alonso Stoffel Vandoorne
2019 McLaren F1 Team McLaren MCL-34[2] Renault E-Tech 19[3] P Lando Norris Carlos Sainz, Jr.

Segrar[redigera | redigera wikitext]

  1. Belgien Belgien 1968
  2. Italien Italien 1968
  3. Kanada Kanada 1968
  4. Mexiko Mexiko 1969
  5. Sydafrika Sydafrika 1972
  6. Sverige Sverige 1973
  7. Storbritannien Storbritannien 1973
  8. Kanada Kanada 1973
  9. Argentina Argentina 1974
  10. Brasilien Brasilien 1974
  11. Belgien Belgien 1974
  12. Kanada Kanada 1974
  13. Argentina Argentina 1975
  14. Spanien Spanien 1975
  15. Storbritannien Storbritannien 1975
  16. Spanien Spanien 1976
  17. Frankrike Frankrike 1976
  18. Tyskland Tyskland 1976
  19. Nederländerna Nederländerna 1976
  20. Kanada Kanada 1976
  21. USA USA 1976
  22. Storbritannien Storbritannien 1977
  23. USA USA 1977
  24. Japan Japan 1977
  25. Storbritannien Storbritannien 1981
  26. USA USA West 1982
  27. Belgien Belgien 1982
  28. Michigan Detroit 1982
  29. Storbritannien Storbritannien 1982
  30. USA USA West 1983
  31. Brasilien Brasilien 1984
  32. Sydafrika Sydafrika 1984
  33. San Marino San Marino 1984
  34. Frankrike Frankrike 1984
  35. Monaco Monaco 1984
  36. Storbritannien Storbritannien 1984
  37. Tyskland Tyskland 1984
  38. Österrike Österrike 1984
  39. Nederländerna Nederländerna 1984
  40. Italien Italien 1984
  41. Europa Europa 1984
  42. Portugal Portugal 1984
  43. Brasilien Brasilien 1985
  44. Monaco Monaco 1985
  45. Storbritannien Storbritannien 1985
  46. Österrike Österrike 1985
  47. Nederländerna Nederländerna 1985
  48. Italien Italien 1985
  49. San Marino San Marino 1986
  50. Monaco Monaco 1986
  51. Österrike Österrike 1986
  52. Australien Australien 1986
  53. Brasilien Brasilien 1987
  54. Belgien Belgien 1987
  55. Portugal Portugal 1987
  56. Brasilien Brasilien 1988
  57. San Marino San Marino 1988
  58. Monaco Monaco 1988
  59. Mexiko Mexiko 1988
  60. Kanada Kanada 1988
  61. Michigan Detroit 1988
  62. Frankrike Frankrike 1988
  63. Storbritannien Storbritannien 1988
  64. Tyskland Tyskland 1988
  65. Ungern Ungern 1988
  66. Belgien Belgien 1988
  67. Portugal Portugal 1988
  68. Spanien Spanien 1988
  69. Japan Japan 1988
  70. Australien Australien 1988
  71. San Marino San Marino 1989
  72. Monaco Monaco 1989
  73. Mexiko Mexiko 1989
  74. USA USA 1989
  75. Frankrike Frankrike 1989
  76. Storbritannien Storbritannien 1989
  77. Tyskland Tyskland 1989
  78. Belgien Belgien 1989
  79. Italien Italien 1989
  80. Spanien Spanien 1989
  81. USA USA 1990
  82. Monaco Monaco 1990
  83. Kanada Kanada 1990
  84. Tyskland Tyskland 1990
  85. Belgien Belgien 1990
  86. Italien Italien 1990
  87. USA USA 1991
  88. Brasilien Brasilien 1991
  89. San Marino San Marino 1991
  90. Monaco Monaco 1991
  91. Ungern Ungern 1991
  92. Belgien Belgien 1991
  93. Japan Japan 1991
  94. Australien Australien 1991
  95. Monaco Monaco 1992
  96. Kanada Kanada 1992
  97. Ungern Ungern 1992
  98. Italien Italien 1992
  99. Australien Australien 1992
  100. Brasilien Brasilien 1993
  101. Europa Europa 1993
  102. Monaco Monaco 1993
  103. Japan Japan 1993
  104. Australien Australien 1993
  105. Australien Australien 1997
  106. Italien Italien 1997
  107. Europa Europa 1997
  108. Australien Australien 1998
  109. Brasilien Brasilien 1998
  110. San Marino San Marino 1998
  111. Spanien Spanien 1998
  112. Monaco Monaco 1998
  113. Österrike Österrike 1998
  114. Tyskland Tyskland 1998
  115. Luxemburg Luxemburg 1998
  116. Japan Japan 1998
  117. Brasilien Brasilien 1999
  118. Spanien Spanien 1999
  119. Kanada Kanada 1999
  120. Storbritannien Storbritannien 1999
  121. Ungern Ungern 1999
  122. Belgien Belgien 1999
  123. Japan Japan 1999
  124. Storbritannien Storbritannien 2000
  125. Spanien Spanien 2000
  126. Monaco Monaco 2000
  127. Frankrike Frankrike 2000
  128. Österrike Österrike 2000
  129. Ungern Ungern 2000
  130. Belgien Belgien 2000
  131. Brasilien Brasilien 2001
  132. Österrike Österrike 2001
  133. Storbritannien Storbritannien 2001
  134. USA USA 2001
  135. Monaco Monaco 2002
  136. Australien Australien 2003
  137. Malaysia Malaysia 2003
  138. Belgien Belgien 2004
  139. Spanien Spanien 2005
  140. Monaco Monaco 2005
  141. Kanada Kanada 2005
  142. Storbritannien Storbritannien 2005
  143. Ungern Ungern 2005
  144. Turkiet Turkiet 2005
  145. Italien Italien 2005
  146. Belgien Belgien 2005
  147. Brasilien Brasilien 2005
  148. Japan Japan 2005
  149. Malaysia Malaysia 2007
  150. Monaco Monaco 2007
  151. Kanada Kanada 2007
  152. USA USA 2007
  153. Europa Europa 2007
  154. Ungern Ungern 2007
  155. Italien Italien 2007
  156. Japan Japan 2007
  157. Australien Australien 2008
  158. Monaco Monaco 2008
  159. Storbritannien Storbritannien 2008
  160. Tyskland Tyskland 2008
  161. Ungern Ungern 2008
  162. Kina Kina 2008
  163. Ungern Ungern 2009
  164. Singapore Singapore 2009
  165. Australien Australien 2010
  166. Kina Kina 2010
  167. Turkiet Turkiet 2010
  168. Kanada Kanada 2010
  169. Belgien Belgien 2010
  170. Kina Kina 2011
  171. Kanada Kanada 2011
  172. Tyskland Tyskland 2011
  173. Ungern Ungern 2011
  174. Japan Japan 2011
  175. Förenade Arabemiraten Abu Dhabi 2011
  176. Australien Australien 2012
  177. Kanada Kanada 2012
  178. Ungern Ungern 2012
  179. Belgien Belgien 2012
  180. Italien Italien 2012
  181. USA USA 2012
  182. Brasilien Brasilien 2012

Pole position[redigera | redigera wikitext]

  1. Kanada Kanada 1972
  2. Sydafrika Sydafrika 1973
  3. Brasilien Brasilien 1974
  4. Kanada Kanada 1974
  5. Brasilien Brasilien 1976
  6. Sydafrika Sydafrika 1976
  7. Spanien Spanien 1976
  8. Frankrike Frankrike 1976
  9. Tyskland Tyskland 1976
  10. Österrike Österrike 1976
  11. Kanada Kanada 1976
  12. USA USA 1976
  13. Argentina Argentina 1977
  14. Brasilien Brasilien 1977
  15. Sydafrika Sydafrika 1977
  16. Storbritannien Storbritannien 1977
  17. Italien Italien 1977
  18. USA USA 1977
  19. Monaco Monaco 1984
  20. Tyskland Tyskland 1984
  21. Nederländerna Nederländerna 1984
  22. Österrike Österrike 1985
  23. Belgien Belgien 1985
  24. Monaco Monaco 1986
  25. Tyskland Tyskland 1986
  26. Brasilien Brasilien 1988
  27. San Marino San Marino 1988
  28. Monaco Monaco 1988
  29. Mexiko Mexiko 1988
  30. Kanada Kanada 1988
  31. Michigan Detroit 1988
  32. Frankrike Frankrike 1988
  33. Tyskland Tyskland 1988
  34. Ungern Ungern 1988
  35. Belgien Belgien 1988
  36. Italien Italien 1988
  37. Portugal Portugal 1988
  38. Spanien Spanien 1988
  39. Japan Japan 1988
  40. Australien Australien 1988
  41. Brasilien Brasilien 1989
  42. San Marino San Marino 1989
  43. Monaco Monaco 1989
  44. Mexiko Mexiko 1989
  45. USA USA 1989
  46. Kanada Kanada 1989
  47. Frankrike Frankrike 1989
  48. Storbritannien Storbritannien 1989
  49. Tyskland Tyskland 1989
  50. Belgien Belgien 1989
  51. Italien Italien 1989
  52. Portugal Portugal 1989
  53. Spanien Spanien 1989
  54. Japan Japan 1989
  55. Australien Australien 1989
  56. USA USA 1990
  57. Brasilien Brasilien 1990
  58. San Marino San Marino 1990
  59. Monaco Monaco 1990
  60. Kanada Kanada 1990
  61. Mexiko Mexiko 1990
  62. Tyskland Tyskland 1990
  63. Belgien Belgien 1990
  64. Italien Italien 1990
  65. Spanien Spanien 1990
  66. Japan Japan 1990
  67. Australien Australien 1990
  68. USA USA 1991
  69. Brasilien Brasilien 1991
  70. San Marino San Marino 1991
  71. Monaco Monaco 1991
  72. Ungern Ungern 1991
  73. Belgien Belgien 1991
  74. Italien Italien 1991
  75. Spanien Spanien 1991
  76. Japan Japan 1991
  77. Australien Australien 1991
  78. Kanada Kanada 1992
  79. Australien Australien 1993
  80. Luxemburg Luxemburg 1997
  81. Australien Australien 1998
  82. Brasilien Brasilien 1998
  83. Argentina Argentina 1998
  84. San Marino San Marino 1998
  85. Spanien Spanien 1998
  86. Monaco Monaco 1998
  87. Kanada Kanada 1998
  88. Frankrike Frankrike 1998
  89. Storbritannien Storbritannien 1998
  90. Tyskland Tyskland 1998
  91. Ungern Ungern 1998
  92. Belgien Belgien 1998
  93. Australien Australien 1999
  94. Brasilien Brasilien 1999
  95. San Marino San Marino 1999
  96. Monaco Monaco 1999
  97. Spanien Spanien 1999
  98. Storbritannien Storbritannien 1999
  99. Österrike Österrike 1999
  100. Tyskland Tyskland 1999
  101. Ungern Ungern 1999
  102. Belgien Belgien 1999
  103. Italien Italien 1999
  104. Australien Australien 2000
  105. Brasilien Brasilien 2000
  106. San Marino San Marino 2000
  107. Europa Europa 2000
  108. Österrike Österrike 2000
  109. Tyskland Tyskland 2000
  110. Belgien Belgien 2000
  111. San Marino San Marino 2001
  112. Monaco Monaco 2001
  113. Europa Europa 2003
  114. USA USA 2003
  115. Storbritannien Storbritannien 2004
  116. San Marino San Marino 2005
  117. Spanien Spanien 2005
  118. Monaco Monaco 2005
  119. Tyskland Tyskland 2005
  120. Turkiet Turkiet 2005
  121. Italien Italien 2005
  122. Belgien Belgien 2005
  123. Tyskland Tyskland 2006
  124. Ungern Ungern 2006
  125. Italien Italien 2006
  126. Monaco Monaco 2007
  127. Kanada Kanada 2007
  128. USA USA 2007
  129. Storbritannien Storbritannien 2007
  130. Ungern Ungern 2007
  131. Italien Italien 2007
  132. Japan Japan 2007
  133. Kina Kina 2007
  134. Australien Australien 2008
  135. Kanada Kanada 2008
  136. Storbritannien Storbritannien 2008
  137. Tyskland Tyskland 2008
  138. Ungern Ungern 2008
  139. Belgien Belgien 2008
  140. Japan Japan 2008
  141. Kina Kina 2008
  142. Europa Europa 2009
  143. Italien Italien 2009
  144. Singapore Singapore 2009
  145. Förenade Arabemiraten Abu Dhabi 2009
  146. Kanada Kanada 2010
  147. Sydkorea Korea 2011
  148. Australien Australien 2012
  149. Malaysia Malaysia 2012
  150. Ungern Ungern 2012
  151. Belgien Belgien 2012
  152. Italien Italien 2012
  153. Singapore Singapore 2012
  154. Förenade Arabemiraten Abu Dhabi 2012
  155. Brasilien Brasilien 2012

Snabbaste varv[redigera | redigera wikitext]

  1. Kanada Kanada 1971
  2. Österrike Österrike 1972
  3. Brasilien Brasilien 1973
  4. Sverige Sverige 1973
  5. Frankrike Frankrike 1973
  6. Belgien Belgien 1974
  7. Frankrike Frankrike 1975
  8. USA USA 1975
  9. Spanien Spanien 1976
  10. Österrike Österrike 1976
  11. USA USA 1976
  12. Argentina Argentina 1977
  13. Brasilien Brasilien 1977
  14. Storbritannien Storbritannien 1977
  15. Kanada Kanada 1981
  16. USA USA West 1982
  17. Belgien Belgien 1982
  18. USA USA West 1983
  19. Michigan Detroit 1983
  20. Brasilien Brasilien 1984
  21. Frankrike Frankrike 1984
  22. USA USA 1984
  23. Storbritannien Storbritannien 1984
  24. Tyskland Tyskland 1984
  25. Österrike Österrike 1984
  26. Italien Italien 1984
  27. Portugal Portugal 1984
  28. Brasilien Brasilien 1985
  29. Storbritannien Storbritannien 1985
  30. Tyskland Tyskland 1985
  31. Österrike Österrike 1985
  32. Nederländerna Nederländerna 1985
  33. Belgien Belgien 1985
  34. Monaco Monaco 1986
  35. Belgien Belgien 1986
  36. Belgien Belgien 1987
  37. Japan Japan 1987
  38. San Marino San Marino 1988
  39. Monaco Monaco 1988
  40. Mexiko Mexiko 1988
  41. Kanada Kanada 1988
  42. Michigan Detroit 1988
  43. Frankrike Frankrike 1988
  44. Ungern Ungern 1988
  45. Spanien Spanien 1988
  46. Japan Japan 1988
  47. Australien Australien 1988
  48. San Marino San Marino 1989
  49. Monaco Monaco 1989
  50. USA USA 1989
  51. Tyskland Tyskland 1989
  52. Belgien Belgien 1989
  53. Italien Italien 1989
  54. Spanien Spanien 1989
  55. Japan Japan 1989
  56. USA USA 1990
  57. Brasilien Brasilien 1990
  58. Monaco Monaco 1990
  59. Kanada Kanada 1990
  60. Italien Italien 1990
  61. San Marino San Marino 1991
  62. Italien Italien 1991
  63. Japan Japan 1991
  64. Australien Australien 1991
  65. Mexiko Mexiko 1992
  66. Kanada Kanada 1992
  67. Portugal Portugal 1992
  68. Europa Europa 1993
  69. Kanada Kanada 1997
  70. Italien Italien 1997
  71. Australien Australien 1998
  72. Brasilien Brasilien 1998
  73. Spanien Spanien 1998
  74. Monaco Monaco 1998
  75. Frankrike Frankrike 1998
  76. Österrike Österrike 1998
  77. Tyskland Tyskland 1998
  78. Italien Italien 1998
  79. Luxemburg Luxemburg 1998
  80. Brasilien Brasilien 1999
  81. Monaco Monaco 1999
  82. Frankrike Frankrike 1999
  83. Storbritannien Storbritannien 1999
  84. Österrike Österrike 1999
  85. Tyskland Tyskland 1999
  86. Ungern Ungern 1999
  87. Belgien Belgien 1999
  88. Europa Europa 1999
  89. San Marino San Marino 2000
  90. Storbritannien Storbritannien 2000
  91. Spanien Spanien 2000
  92. Monaco Monaco 2000
  93. Kanada Kanada 2000
  94. Frankrike Frankrike 2000
  95. Österrike Österrike 2000
  96. Ungern Ungern 2000
  97. Italien Italien 2000
  98. USA USA 2000
  99. Japan Japan 2000
  100. Malaysia Malaysia 2000
  101. Malaysia Malaysia 2001
  102. Österrike Österrike 2001
  103. Monaco Monaco 2001
  104. Frankrike Frankrike 2001
  105. Storbritannien Storbritannien 2001
  106. Ungern Ungern 2001
  107. Australien Australien 2002
  108. Frankrike Frankrike 2002
  109. Australien Australien 2003
  110. Monaco Monaco 2003
  111. Europa Europa 2003
  112. Tyskland Tyskland 2004
  113. Belgien Belgien 2004
  114. Malaysia Malaysia 2005
  115. Bahrain Bahrain 2005
  116. Kanada Kanada 2005
  117. Frankrike Frankrike 2005
  118. Storbritannien Storbritannien 2005
  119. Tyskland Tyskland 2005
  120. Ungern Ungern 2005
  121. Turkiet Turkiet 2005
  122. Italien Italien 2005
  123. Brasilien Brasilien 2005
  124. Japan Japan 2005
  125. Kina Kina 2005
  126. Australien Australien 2006
  127. Kanada Kanada 2006
  128. Italien Italien 2006
  129. Malaysia Malaysia 2007
  130. Monaco Monaco 2007
  131. Kanada Kanada 2007
  132. Italien Italien 2007
  133. Japan Japan 2007
  134. Australien Australien 2008
  135. Bahrain Bahrain 2008
  136. Kina Kina 2008
  137. Kina Kina 2010
  138. Spanien Spanien 2010
  139. Europa Europa 2010
  140. Belgien Belgien 2010
  141. Brasilien Brasilien 2010
  142. Förenade Arabemiraten Abu Dhabi 2010
  143. Spanien Spanien 2011
  144. Kanada Kanada 2011
  145. Tyskland Tyskland 2011
  146. Italien Italien 2011
  147. Singapore Singapore 2011
  148. Japan Japan 2011
  149. Australien Australien 2012
  150. Indien Indien 2012
  151. Brasilien Brasilien 2012
  152. Malaysia Malaysia 2013
  153. Italien Italien 2016

Organisation[redigera | redigera wikitext]

Ledande befattningar[redigera | redigera wikitext]

Ett urval av de ledande positionerna inom stallet.

Senast uppdaterad: 22 maj 2019
Position Namn
VD USA Zak Brown[8]
Stallchef Tyskland Andreas Seidl[1]
Teknisk direktör Storbritannien James Key[9]
Sportdirektör Brasilien Gil de Ferran[10]
COO Storbritannien Simon Roberts[11]
Lagledare Storbritannien Paul James[12]
Ingenjörschef Storbritannien Pat Fry[13]
Chefsingenjör Storbritannien Peter Prodromou[14]
Design- och utvecklingschef Storbritannien Neil Oatley[15]
Prestandachef Italien Andrea Stella[16]
Chef för aerodynamik Frankrike Guillaume Cattelani[17]
Raceingenjör (Sainz) Storbritannien Tom Stallard[18]
Raceingenjör (Norris) Storbritannien Will Joseph[19]

Sponsorer[redigera | redigera wikitext]

Montoya under kvalificeringen till USA:s Grand Prix 2005.

McLaren är som alla formel 1-stall beroende av sponsorer för att överleva och sponsras av flera världsledande varumärken. Precis som alla andra stora stall har tobakssponsring spelat en viktig roll för McLaren. Redan 1974 blev Marlboro titelsponsor för stallet och skapade ett av de mest framgångsrika och igenkända sponsorsamarbeten i F1-historien. Avtalet med Marlboro varade ända till 1997 då Philip Morris valde att istället exklusivt sponsra Ferrari.

Efter förlusten av titelsponsorn lyckades Ron Dennis få till stånd ett avtal med tobaksbolaget West som från och med 1997 blev stallets huvudsponsor. När den nya EU-lagen som förbjuder tobaksreklam inom EU trädde i kraft den 31 juli 2005 valde McLaren och West att avsluta sitt samarbete. McLaren hade kunnat behålla West och visat deras logotyp vid de race som kördes utanför EU om inte en brittisk lag, Tobacco Advertising and Promotion Act, som trädde i kraft den 31 juli 2005 och som hindrade brittiska stall att ha tobaksreklam på bilarna om loppen med tobaksponsring visades på brittisk tv. 2007 blev Vodafone McLarens nya huvudsponsor. Partnerskapet är långsiktigt och stallets namn ändrades till Vodafone McLaren Mercedes. Till säsongen 2014 drog sig Vodafone ur och McLaren blev då helt utan titelsponsor. Namnet blev då McLaren Mercedes.

Några av McLarens sponsorer och partner är Diageo, ExxonMobil, Johnnie Walker, Lenovo, Mercedes-Benz, Olympus, Steinmetz, Vodafone och Banco Santander.

Andra stall[redigera | redigera wikitext]

McLaren har också levererat bilar till andra formel 1-stall.

Stall Säsong Konstruktör Antal
lopp
Poäng
Antique Automobiles/Colin Crabbe Racing 1969 McLaren-Ford 4 3[20]
BS Fabrications 1977 McLaren-Ford 10  
1978 McLaren-Ford 14  
Eagle 1968 McLaren-Ford 3 3
Emilio de Villota 1977 McLaren-Ford 7  
1978 McLaren-Ford 1  
Jo Bonnier 1968 McLaren-BRM 7 1
1970 McLaren-Ford 2  
1971 McLaren-Ford 5  
Lawson 1969 McLaren-Ford 1  
Melchester Racing 1978 McLaren-Ford 1  
Penske-White Racing 1971 McLaren-Ford 2 4
Scuderia Scribante 1974 McLaren-Ford 1  
1975 McLaren-Ford 1  
Surtees 1970 McLaren-Ford 4 1

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] ”Andreas Seidl”. McLaren.com. https://www.mclaren.com/racing/team/andreas-seidl/. 
  2. ^ [a b] ”McLaren reveals its MCL34 F1 car for 2019 season” (på engelska). Autosport. 14 februari 2019. https://www.autosport.com/f1/news/141495/mclaren-reveals-its-2019-f1-car. Läst 28 februari 2019. 
  3. ^ [a b] ”Renault F1 Team – 2019”. Renault. 12 februari 2019. http://www.mynewsdesk.com/se/renault/pressreleases/renault-f1-team-2019-2835263. Läst 28 februari 2019. 
  4. ^ ”McLaren-Honda MCL32 Technical Specification” (på engelska). McLaren. 23 februari 2017. http://www.mclaren.com/formula1/2017/car-launch/mclaren-honda-mcl32-technical-specification-1122250/. Läst 26 februari 2017. 
  5. ^ [a b] Föraren kvalificerade sig inte.
  6. ^ McLaren blev den 13 september 2007 av med sina poäng och uteslöts från konstruktörsmästerskapet som ett av straffen för att ha spionerat på konkurrentstallet Ferrari.
  7. ^ Baretto, Lawrence (24 februari 2017). ”McLaren reveals its MCL32 2017 Formula 1 car and new livery” (på engelska). autosport.com. http://www.autosport.com/news/report.php/id/128236/mclaren-reveals-new-car-and-livery. Läst 28 februari 2017. 
  8. ^ ”Zak Brown”. McLaren.com. https://www.mclaren.com/racing/team/zak-brown/. 
  9. ^ ”James Key”. McLaren.com. https://www.mclaren.com/racing/team/james-key/. 
  10. ^ ”Gil de Ferran”. McLaren.com. https://www.mclaren.com/racing/team/gil-de-ferran/. 
  11. ^ ”Simon Roberts”. McLaren.com. https://www.mclaren.com/racing/team/simon-roberts/. 
  12. ^ ”Paul James”. McLaren.com. https://www.mclaren.com/racing/team/paul-james/. 
  13. ^ Saunders, Nate. ”McLaren confirms return of Pat Fry as new engineering director”. ESPN.com. http://www.espn.com/f1/story/_/id/24576248/mclaren-confirms-return-pat-fry-new-engineering-director. 
  14. ^ Saunders, Nate. ”McLaren had lost its way – Peter Prodromou”. ESPN.com. http://www.espn.in/f1/story/_/id/12791312/mclaren-had-lost-way-peter-prodromou. 
  15. ^ Williams, Nick. ”Formula One's McLaren Racing shows off new Stratasys-made car parts”. BizJournal.com. https://www.bizjournals.com/twincities/news/2017/04/07/formula-ones-mclaren-racing-shows-off-new.html. 
  16. ^ ”Barcelona in-season test: Day 1”. McLaren.com. https://www.mclaren.com/racing/2019/barcelona-testing/barcelona-in-season-test-day-1/. 
  17. ^ ”Dal Fallows”. MercedesAMGF1.com. https://redbullracing.redbull.com/athlete/dan-fallows. 
  18. ^ Noble, Jonathan. ”Sainz explains 'Darren' radio message confusion”. Motorsport.com. https://www.motorsport.com/f1/news/sainz-explains-darren-radio-confusion/4386658/. 
  19. ^ ”Meet the race crew” (på engelska). McLaren. 13 mars 2019. https://www.mclaren.com/racing/team/meet-the-race-crew/. Läst 23 juli 2019. 
  20. ^ Poängen tillgodoräknades dock ej konstruktören.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]