Formel 1-VM 2005

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
F1 chequered flag.svg

Formel 1-VM 2005 hade 19 deltävlingar som kördes under perioden 6 mars-16 oktober. Michael Schumachers och Ferraris dominans bröts och istället kom säsongen att handla om kampen mellan de unga talangerna Fernando Alonso i Renault och Kimi Räikkönen i McLaren-Mercedes. Förarmästerskapet vanns av spanjoren Fernando Alonso och konstruktörsmästerskapet av Renault.

Säsongen 2005 var även den sista för Minardi innan de togs över av dryckesjätten Red Bull och blev den kommande säsongen Scuderia Toro Rosso även Jordan Grand Prix blev uppköpta av ryska intressen och blev den kommande säsongen Midland F1 Racing


F1-regler i korthet 2005
MotorSug 3 000 cc
Max cylindrar10
Bilens minimivikt600 kg
Poängberäkning10, 8, 6, 5, 4, 3, 2, 1

Vinnare[redigera | redigera wikitext]

Grand Prix-kalender[redigera | redigera wikitext]

Grand Prix Datum Bana Vinnande förare Vinnande tillverkare 1rightarrow.png
Australien Australiens Grand Prix 6 mars Albert Park Italien Giancarlo Fisichella Renault *
Malaysia Malaysias Grand Prix 20 mars Sepang Spanien Fernando Alonso Renault *
Bahrain Bahrains Grand Prix 3 april Sakhir Spanien Fernando Alonso Renault *
San Marino San Marinos Grand Prix 24 april Imola Spanien Fernando Alonso Renault *
Spanien Spaniens Grand Prix 8 maj Catalunya Finland Kimi Räikkönen McLaren-Mercedes *
Monaco Monacos Grand Prix 22 maj Monte Carlo Finland Kimi Räikkönen McLaren-Mercedes *
Europas Grand Prix 29 maj Nürburgring Spanien Fernando Alonso Renault *
Kanada Kanadas Grand Prix 12 juni Montréal Finland Kimi Räikkönen McLaren-Mercedes *
USA USA:s Grand Prix 19 juni Indianapolis Tyskland Michael Schumacher Ferrari *
Frankrike Frankrikes Grand Prix 3 juli Magny-Cours Spanien Fernando Alonso Renault *
Storbritannien Storbritanniens Grand Prix 10 juli Silverstone Colombia Juan Pablo Montoya McLaren-Mercedes *
Tyskland Tysklands Grand Prix 24 juli Hockenheimring Spanien Fernando Alonso Renault *
Ungern Ungerns Grand Prix 31 juli Hungaroring Finland Kimi Räikkönen McLaren-Mercedes *
Turkiet Turkiets Grand Prix 21 augusti Istanbul Park Finland Kimi Räikkönen McLaren-Mercedes *
Italien Italiens Grand Prix 4 september Monza Colombia Juan Pablo Montoya McLaren-Mercedes *
Belgien Belgiens Grand Prix 11 september Spa-Francorchamps Finland Kimi Räikkönen McLaren-Mercedes *
Brasilien Brasiliens Grand Prix 25 september Interlagos Colombia Juan Pablo Montoya McLaren-Mercedes *
Japan Japans Grand Prix 9 oktober Suzuka Finland Kimi Räikkönen McLaren-Mercedes *
Kina Kinas Grand Prix 16 oktober Shanghai Spanien Fernando Alonso Renault *

Team och förare[redigera | redigera wikitext]

Stall/Tillverkare Nummer Förare
BAR-Honda 3 Storbritannien Jenson Button, Storbritannien
4 Japan Takuma Sato, Japan
Ferrari 1 Tyskland Michael Schumacher, Tyskland
2 Brasilien Rubens Barrichello, Brasilien
Jordan-Toyota 18 Portugal Tiago Monteiro, Portugal
19 Indien Narain Karthikeyan, Indien
McLaren-Mercedes 9 Finland Kimi Räikkönen, Finland
10 Colombia Juan Pablo Montoya, Colombia
Österrike Alexander Wurz, Österrike
Minardi-Cosworth 20 Nederländerna Christijan Albers, Nederländerna
21 Österrike Patrick Friesacher, Österrike
Nederländerna Robert Doornbos, Nederländerna[1]
Red Bull-Cosworth 14 Storbritannien David Coulthard, Storbritannien
15 Österrike Christian Klien, Österrike
Italien Vitantonio Liuzzi, Italien
Renault 5 Spanien Fernando Alonso, Spanien
6 Italien Giancarlo Fisichella, Italien
Sauber-Petronas 11 Kanada Jacques Villeneuve, Kanada
12 Brasilien Felipe Massa, Brasilien
Toyota 16 Tyskland Ralf Schumacher, Tyskland
17 Italien Jarno Trulli, Italien
Williams-BMW 7 Australien Mark Webber, Australien
8 Tyskland Nick Heidfeld, Tyskland
Brasilien Antônio Pizzonia, Brasilien

Slutställning[redigera | redigera wikitext]

Förare[redigera | redigera wikitext]

Slutställningen i bild.
Placering Förare Konstruktör Poäng
1 Spanien Fernando Alonso Renault 133
2 Finland Kimi Räikkönen McLaren-Mercedes 112
3 Tyskland Michael Schumacher Ferrari 62
4 Colombia Juan Pablo Montoya McLaren-Mercedes 60
5 Italien Giancarlo Fisichella Renault 58
6 Tyskland Ralf Schumacher Toyota 45
7 Italien Jarno Trulli Toyota 43
8 Brasilien Rubens Barrichello Ferrari 38
9 Storbritannien Jenson Button BAR-Honda 37
10 Australien Mark Webber Williams-BMW 36
11 Tyskland Nick Heidfeld Williams-BMW 28
12 Storbritannien David Coulthard Red Bull-Cosworth 24
13 Brasilien Felipe Massa Sauber-Petronas 11
14 Kanada Jacques Villeneuve Sauber-Petronas 9
15 Österrike Christian Klien Red Bull-Cosworth 9
16 Portugal Tiago Monteiro Jordan-Toyota 7
17 Österrike Alexander Wurz McLaren-Mercedes 6
18 Indien Narain Karthikeyan Jordan-Toyota 5
19 Nederländerna Christijan Albers Minardi-Cosworth 4
20 Spanien Pedro de la Rosa McLaren-Mercedes 4
21 Österrike Patrick Friesacher Minardi-Cosworth 3
22 Brasilien Antônio Pizzonia Williams-BMW 2
23 Japan Takuma Sato BAR-Honda 1
24 Italien Vitantonio Liuzzi Red Bull-Cosworth 1

Konstruktörer[redigera | redigera wikitext]

Placering Konstruktör Poäng
1 Frankrike Renault 191
2 Storbritannien McLaren-Mercedes 182
3 Italien Ferrari 100
4 Japan Toyota 88
5 Storbritannien Williams-BMW 66
6 Storbritannien BAR-Honda 38
7 Österrike Red Bull-Cosworth 34
8 Schweiz Sauber-Petronas 20
9 Storbritannien Jordan-Toyota 12
10 Italien Minardi-Cosworth 7

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Patrick Friesacher ersattes av Robert Doornbos i Minardi-Cosworth från och med Tysklands Grand Prix. Nicolas Kiesa ersatte Robert Doornbos som tredjeförare i Jordan-Toyota.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Säsonger[redigera | redigera wikitext]