Formel 1-VM 2005

Formel 1-VM 2005 hade 19 deltävlingar som kördes under perioden 6 mars-16 oktober. Michael Schumachers och Ferraris dominans bröts och istället kom säsongen att handla om kampen mellan de unga talangerna Fernando Alonso i Renault och Kimi Räikkönen i McLaren-Mercedes. Förarmästerskapet vanns av spanjoren Fernando Alonso och konstruktörsmästerskapet av Renault.

Säsongen 2005 var även den sista för Minardi innan de togs över av dryckesjätten Red Bull och blev den kommande säsongen Scuderia Toro Rosso även Jordan Grand Prix blev uppköpta av ryska intressen och blev den kommande säsongen Midland F1 Racing

Innehåll

Grand Prix	Datum	Bana	Vinnande förare	Vinnande tillverkare
Australiens Grand Prix	6 mars	Albert Park	Giancarlo Fisichella	Renault	*
Malaysias Grand Prix	20 mars	Sepang	Fernando Alonso	Renault	*
Bahrains Grand Prix	3 april	Sakhir	Fernando Alonso	Renault	*
San Marinos Grand Prix	24 april	Imola	Fernando Alonso	Renault	*
Spaniens Grand Prix	8 maj	Catalunya	Kimi Räikkönen	McLaren-Mercedes	*
Monacos Grand Prix	22 maj	Monte Carlo	Kimi Räikkönen	McLaren-Mercedes	*
Europas Grand Prix	29 maj	Nürburgring	Fernando Alonso	Renault	*
Kanadas Grand Prix	12 juni	Montréal	Kimi Räikkönen	McLaren-Mercedes	*
USA:s Grand Prix	19 juni	Indianapolis	Michael Schumacher	Ferrari	*
Frankrikes Grand Prix	3 juli	Magny-Cours	Fernando Alonso	Renault	*
Storbritanniens Grand Prix	10 juli	Silverstone	Juan Pablo Montoya	McLaren-Mercedes	*
Tysklands Grand Prix	24 juli	Hockenheimring	Fernando Alonso	Renault	*
Ungerns Grand Prix	31 juli	Hungaroring	Kimi Räikkönen	McLaren-Mercedes	*
Turkiets Grand Prix	21 augusti	Istanbul Park	Kimi Räikkönen	McLaren-Mercedes	*
Italiens Grand Prix	4 september	Monza	Juan Pablo Montoya	McLaren-Mercedes	*
Belgiens Grand Prix	11 september	Spa-Francorchamps	Kimi Räikkönen	McLaren-Mercedes	*
Brasiliens Grand Prix	25 september	Interlagos	Juan Pablo Montoya	McLaren-Mercedes	*
Japans Grand Prix	9 oktober	Suzuka	Kimi Räikkönen	McLaren-Mercedes	*
Kinas Grand Prix	16 oktober	Shanghai	Fernando Alonso	Renault	*

Stall/Tillverkare	Nummer	Förare
BAR-Honda	3	Jenson Button, Storbritannien
BAR-Honda	4	Takuma Sato, Japan
Ferrari	1	Michael Schumacher, Tyskland
Ferrari	2	Rubens Barrichello, Brasilien
Jordan-Toyota	18	Tiago Monteiro, Portugal
Jordan-Toyota	19	Narain Karthikeyan, Indien
McLaren-Mercedes	9	Kimi Räikkönen, Finland
	10	Juan Pablo Montoya, Colombia
	10	Alexander Wurz, Österrike
Minardi-Cosworth	20	Christijan Albers, Nederländerna
	21	Patrick Friesacher, Österrike
	21	Robert Doornbos, Nederländerna^[1]
Red Bull-Cosworth	14	David Coulthard, Storbritannien
	15	Christian Klien, Österrike
	15	Vitantonio Liuzzi, Italien
Renault	5	Fernando Alonso, Spanien
Renault	6	Giancarlo Fisichella, Italien
Sauber-Petronas	11	Jacques Villeneuve, Kanada
Sauber-Petronas	12	Felipe Massa, Brasilien
Toyota	16	Ralf Schumacher, Tyskland
Toyota	17	Jarno Trulli, Italien
Williams-BMW	7	Mark Webber, Australien
	8	Nick Heidfeld, Tyskland
	8	Antônio Pizzonia, Brasilien

Slutställningen i bild.

Placering	Förare	Konstruktör	Poäng
1	Fernando Alonso	Renault	133
2	Kimi Räikkönen	McLaren-Mercedes	112
3	Michael Schumacher	Ferrari	62
4	Juan Pablo Montoya	McLaren-Mercedes	60
5	Giancarlo Fisichella	Renault	58
6	Ralf Schumacher	Toyota	45
7	Jarno Trulli	Toyota	43
8	Rubens Barrichello	Ferrari	38
9	Jenson Button	BAR-Honda	37
10	Mark Webber	Williams-BMW	36
11	Nick Heidfeld	Williams-BMW	28
12	David Coulthard	Red Bull-Cosworth	24
13	Felipe Massa	Sauber-Petronas	11
14	Jacques Villeneuve	Sauber-Petronas	9
15	Christian Klien	Red Bull-Cosworth	9
16	Tiago Monteiro	Jordan-Toyota	7
17	Alexander Wurz	McLaren-Mercedes	6
18	Narain Karthikeyan	Jordan-Toyota	5
19	Christijan Albers	Minardi-Cosworth	4
20	Pedro de la Rosa	McLaren-Mercedes	4
21	Patrick Friesacher	Minardi-Cosworth	3
22	Antônio Pizzonia	Williams-BMW	2
23	Takuma Sato	BAR-Honda	1
24	Vitantonio Liuzzi	Red Bull-Cosworth	1