Carl Hederstierna

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ej att förväxla med Carl Hederstierna (statssekreterare).
Carl Hederstierna.

Carl Fredrik Wilhelm Hederstierna, född 1 december 1861 i Höreda, Jönköpings län, död 17 november 1928, var en svensk politiker och ämbetsman.

Han var utrikesminister 1923, överståthållare 1911–1912 och 1920–1928 samt landshövding i Hallands län 1916–1920. Han var son till Fredrik Hederstierna och Elisabeth Lovisa Wilhelmina Eckhoff, och gifte sig 1887 med Augusta Sofia Lovisa von Dardel. Hederstierna blev serafimerriddare 1928.

Ämbetsman[redigera | redigera wikitext]

Efter en kort ämbetsmannakarriär inom den svenska statsförvaltningen kom Hederstierna som expeditionschef på Sjöförsvarsdepartementet att lära känna den unge och uppåtsträvande industrimannen Arvid Lindman . Denne blev sjöförsvarsminister och därmed Hederstiernas chef, och de två blev mycket goda vänner. När Lindman blev statsminister 1906 utnämndes Hederstierna till konsultativt statsråd i den nya regeringen. Han var det fram till 1911 då regeringen avgick, efter det för Högern negativa utslaget i höstens andrakammarval. I regeringen ansågs han tillsammans med Hugo Hamilton och Carl Swartz bilda den inre krets eller så kallade "överregeringen" som omgav Arvid Lindman.

Han blev efter statsrådstiden tillförordnad överståthållare för Stockholms stad. fram till 1912.

Politiker[redigera | redigera wikitext]

Staaffregeringen ansåg dock Hederstierna vara politiskt opålitlig på grund av sin ställning som politisk rådgivare till kung Gustaf V. Han hade som sådan författat kungens kritiska diktamen till statsrådsprotokollet angående inställandet av pansarbåtsbyggandet. Han fick därför bli regeringsråd. Han fortsatte dock med sina politiska intriger och spelade en viktig roll inom Gustaf V:s konstitutionella utmaning mot Karl Staaff, som kulminerade i borggårdstalet i februari 1914. Han stödde då biskop Gottfrid Billings kandidatur till statsministerposten. Han rådde dock kungen att vända sig till Hjalmar Hammarskjöld. 1916 utsågs han till landshövding i Hallands län.

Han var som riksdagsman ledamot av andra kammaren 1918-1921 och ledamot av första kammaren 1921-1928. Där hade han en viktig roll inom utskottsarbetet och talade 1920 som ensam högerman inom Lantmanna- och Borgarepartiet för ett svenskt inträde i Nationernas Förbund. Han motiverade sin hållning med åsikten att NF kunde erbjuda ett skydd mot det kommunistiska Ryssland. 1923 blev Hederstierna, efter en lång karriär inom den statliga ämbetsmannavärlden utrikesminister i Ernst Tryggers regering, men fick hastigt avgå efter att han i ett lunchtal inför tidningsutgivareföreningen framkastat tanken på ett försvarsförbund mellan Sverige och Finland. Han hade dock i talet erkänt att det var hans personliga övertygelse och att tiden var ej mogen för ett realiserande av detta framtidsmål. Före sin tankegång i detta tal hade han informerat kungen och trodde sig även ha fått Tryggers sanktion. Han fick till slut avgå efter bland annat av honom utpekade politiker som Birger Ekeberg hade tryckt på för hans avgång.

Överståthållare[redigera | redigera wikitext]

Hederstierna gjorde en viktig insats inom skötseln av huvudstadens inre administration, detta tack vare sin duglighet och beslutsamhet. På grund av sin antikommunism gav han sitt godtagande av den så kallade Munckska kåren , vilket senare skulle åstadkomma politisk storm efter hans död. Han avled på hösten 1928.

Den sista viloplatsen[redigera | redigera wikitext]

Carl Hederstierna är begravd på Norra begravningsplatsen i Stockholm.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Svenskt Biografisk Lexikon, del XVIII, Hallardt - Heurgren


Företrädare:
Robert Dickson
Överståthållare
1911–1912
Efterträdare:
Johan Ramstedt
Företrädare:
Axel Asker
Landshövding i Hallands län
1916–1920
Efterträdare:
Axel Mörner
Företrädare:
Hjalmar Branting
Sveriges utrikesminister
1923
Efterträdare:
Erik Marks von Würtemberg
Företrädare:
Johan Ramstedt
Överståthållare
1920–1928
Efterträdare:
Gustaf Henning Elmquist