Christian Lundeberg

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Christian Lundeberg


Ämbetsperiod
2 augusti 19057 november 1905
Monark Oscar II
Företrädare Johan Ramstedt
Efterträdare Karl Staaff

Född 14 juli 1842
Forsbacka, Gästrikland
Död 10 november 1911 (69 år)
Sophiahemmet, Stockholm
Politiskt parti Första kammarens protektionistiska parti
Maka Anna Elfbrink
Ministär Regeringen Lundeberg

Christian Lundeberg, född 14 juli 1842 i Forsbacka, död 10 november 1911, var en svensk politiker, industriledare. Han var riksdagsman 1886–1911 (första kammaren, dess vice talman 1899–1905, 1906–1908 och dess talman 1909–1911), statsminister augusti–november 1905.

Gift 1865 med Anna Elfbrink, med vilken han hade sex barn, däribland Folke Lundeberg.

Innehåll

Biografi [redigera]

Christian Lundeberg var son till bruksägaren Johan Ulrik August Lundeberg och Maria Eckman. Studier vid Ultuna och krigsskolan. Löjtnant vid Dalregementet 1861-74. Lämnade officersbanan för att ägna sig åt brukshantering, främst Forsbacka bruk, där han var vd 1885–1906. Han tillhörde första kammarens konservativa och protektionistiska parti och blev dess ledare 1899. Försvars- och unionsfrågorna intog främsta rummet i hans politiska verksamhet. En rad av sekelskiftets försvarspolitiska reformer tillkom under hans aktiva medverkan.

Lundeberg spelade en ledande roll vid unionsfrågans behandling vid den urtima riksdagen 1905. Han var ordförande i det särskilda utskott som riktade så stark kritik mot den Ramstedtska regeringen att den föll. I juli fick han kungens uppdrag att bilda en ny regering som i praktiken var en samlingsregering. I september nådde den en för svensk stolthet acceptabel uppgörelse i Karlstad med norrmännen, som bland annat innefattade norsk folkomröstning för eller emot självständighet.

Lundebergs regering var anmärkningsvärd. Den bildades utan inblandning från kungens sida och överensstämde helt med ställningen i riksdagen. Därtill var flera av de nya statsråden från andra samhällsklasser än dem ur vilka tidigare statsråd hämtats. Utöver Lundeberg själv, som var förste industriledaren på statsministerposten, uppmärksammades advokaten Karl Staaff, länsnotarien Johan Widén och den förste bonden vid kungens rådsbord, Alfred Petersson i Påboda.

Lundeberg har även gått till historien som ultrakonservativ demokratimotståndare och som sådan ville han genomdriva att den konservativa 1:a kammaren skulle få veto i lagfrågor och ekonomiska frågor ”det Lundenbergska villkoret”. Detta för att skydda högern mot socialdemokrater och liberaler om allmän rösträtt skulle införas. Han genomförde som ordförande i Mackmyra bruk vräkningar mitt i vintern av arbetare som organiserat sig fackligt.

När unionskrisen var löst räknade kungahuset med att allt skulle återgå till det gamla och ville att Lundeberg skulle stanna efter byte på enskilda statsrådsposter. Lundeberg försökte finna mandat för fortsatt samlingsregering med sikte på att lösa rösträttsfrågan. När det misslyckades försökte han få ihop en högerministär, men högermännen ansåg att det nu var liberalernas tur att ta ledningen efter deras framgångar i andrakammarvalet på hösten 1905. Kungahuset var inte lika avogt inställt till Karl Staaff efter hans insatser i samlingsregeringen. Lundeberg återgick till riksdagen och var första kammarens talman från 1909 fram till sin död 1911.

Referenser [redigera]

Christian Lundebergs gravvård på Norra begravningsplatsen i Solna.

Vidare läsning [redigera]

  • Hall, Bo G. (2005). Storsvensken som blev fredsfurste: statsmannen och brukspatronen Christian Lundeberg. Stockholm: Proprius. Libris 9851580. ISBN 91-7118-923-8 

Externa länkar [redigera]


Företrädare:
Edvard Casparsson
Vice talman i första kammaren
1899–1905
Efterträdare:
Lars Åkerhielm d.y.
Företrädare:
Johan Ramstedt
Sveriges statsminister
1905
Efterträdare:
Karl Staaff
Företrädare:
Lars Åkerhielm d.y.
Vice talman i första kammaren
1906–1908
Efterträdare:
Gottfrid Billing
Företrädare:
Gustaf Sparre
Talman i första kammaren
1909–1911
Efterträdare:
Ivar Afzelius