Christian Lundeberg

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Christian Lundeberg


Ämbetsperiod
2 augusti 19057 november 1905
Monark Oscar II
Företrädare Johan Ramstedt
Efterträdare Karl Staaff

Född 14 juli 1842
Forsbacka, Gästrikland
Död 10 november 1911 (69 år)
Sophiahemmet, Stockholm
Politiskt parti Första kammarens protektionistiska parti
Maka Anna Elfbrink
Ministär Regeringen Lundeberg

Christian Lundeberg, född 14 juli 1842 i Forsbacka, död 10 november 1911, var en svensk politiker, industriledare. Han var riksdagsman 1886–1911 (första kammaren, dess vice talman 1899–1905, 1906–1908 och dess talman 1909–1911), statsminister augusti–november 1905.

Han gifte sig 1865 med Anna Elfbrink, med vilken han hade sex barn, däribland Folke Lundeberg.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Christian Lundeberg var son till bruksägaren Johan Ulrik August Lundeberg och Maria Eckman. Han studerade vid Ultuna lantbruksinstitut 1863-65 och krigsskolan. Lundeberg blev underlöjtnant vid Dalregementet 1861 och löjtnant 1865, innan han erhöll avsked 1874 och lämnade officersbanan för att ägna sig åt brukshantering, först som förvaltare vid Oslättsfors bruk 1865-71 och därefter vid Forsbacka bruk, där han var disponent 1885–1906.[1]

Lundeberg blev snart en av hemtraktens tongivande personer, och var från 1881 ledamot av Gävleborgs läns landsting, under flera perioder som dess ordförande.[1] Han tillhörde första kammarens konservativa och protektionistiska parti, och var vid sidan av Patric Reuterswärd partiets ledare, och intog efter dennes avgång ensam rollen som partiets ledande kraft. Försvars- och unionsfrågorna intog främsta rummet i hans politiska verksamhet, och som partiledare och ledamot av befästningskommittén 1897-98 var det Lundeberg som var den som drev fram beslutet att bygga Bodens fästning, och som ledamot av försvarsutskottet 1901 hade han en betydande del i tillkomsten av 1901 års härordning. Han var även ordförande i stora försvarskommittén 1907-10, inom vilken han utövade ett mycket stort inflytande. Även för ett stärkt sjöförsvar arbetade han energiskt. I unionsfrågan delade han Oscar Alins ståndpunkter, och kom att vid flera tillfällen i kraftiga ordalag kritisera undfallenheten gentemot Norge hos första kammarens majoritet, en hållning som utrikesminister Alfred Lagerheim företrädde.[2]

1888-89 och 1892-1903 var han ledamot av statsutskottet, 1896-1900 och 1902-03 som dess ordförande, ledamot av hemliga utskotet 1895, ordförande i särskilda försvarsutskottet 1901.[1]

Lundeberg spelade en ledande roll vid unionsfrågans behandling vid den urtima riksdagen 1905. Han var ordförande i det särskilda utskott som riktade så stark kritik mot den Ramstedtska regeringen att den föll. I juli fick han kungens uppdrag att bilda en ny regering som i praktiken var en samlingsregering. I september nådde den en för svensk stolthet acceptabel uppgörelse i Karlstad med norrmännen, som bland annat innefattade norsk folkomröstning för eller emot självständighet.

Lundebergs regering var anmärkningsvärd. Den bildades utan inblandning från kungens sida och överensstämde helt med ställningen i riksdagen. Därtill var flera av de nya statsråden från andra samhällsklasser än dem ur vilka tidigare statsråd hämtats. Utöver Lundeberg själv, som var förste industriledaren på statsministerposten, uppmärksammades advokaten Karl Staaff, länsnotarien Johan Widén och den förste bonden vid kungens rådsbord, Alfred Petersson i Påboda.

Lundeberg har även gått till historien som ultrakonservativ demokratimotståndare och som sådan ville han genomdriva att den konservativa 1:a kammaren skulle få veto i lagfrågor och ekonomiska frågor ”det Lundenbergska villkoret”. Detta för att skydda högern mot socialdemokrater och liberaler om allmän rösträtt skulle införas. Han genomförde som ordförande i Mackmyra bruk vräkningar mitt i vintern av arbetare som organiserat sig fackligt.

När unionskrisen var löst räknade kungahuset med att allt skulle återgå till det gamla och ville att Lundeberg skulle stanna efter byte på enskilda statsrådsposter. Lundeberg försökte finna mandat för fortsatt samlingsregering med sikte på att lösa rösträttsfrågan. När det misslyckades försökte han få ihop en högerministär, men högermännen ansåg att det nu var liberalernas tur att ta ledningen efter deras framgångar i andrakammarvalet på hösten 1905. Kungahuset var inte lika avogt inställt till Karl Staaff efter hans insatser i samlingsregeringen. Lundeberg återgick till riksdagen och var första kammarens talman från 1909 fram till sin död 1911.

Lundberg blev 1898 ledamot av lantbruksakademien, och var 1909-1911 dess preses.[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 17. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. Sid. 824 
  2. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 17. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. Sid. 825 
Christian Lundebergs gravvård på Norra begravningsplatsen i Solna kommun.

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Hall, Bo G. (2005). Storsvensken som blev fredsfurste: statsmannen och brukspatronen Christian Lundeberg. Stockholm: Proprius. Libris 9851580. ISBN 91-7118-923-8 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Edvard Casparsson
Första kammarens vice talman
1899–1905
Efterträdare:
Lars Åkerhielm d.y.
Företrädare:
Johan Ramstedt
Sveriges statsminister
1905
Efterträdare:
Karl Staaff
Företrädare:
Lars Åkerhielm d.y.
Första kammarens vice talman
1906–1908
Efterträdare:
Gottfrid Billing
Företrädare:
Gustaf Sparre
Första kammarens talman
1909–1911
Efterträdare:
Ivar Afzelius