Irakkriget

Den här artikeln handlar om det krig som pågick från 2003 till 2011. För kriget 1990, se Kuwaitkriget. För den nuvarande konflikten, se konflikten i Irak.

Irakkriget
Del av USA:s krig mot terrorism
Medsols från vänster topp: en patrull i Samarra; nedtagningen av Saddam Husseins staty; en soldat från Irakiska armén gör sitt eldhandvapen klart för anfall; IED detonerar i södra Bagdad.
Ägde rum 20 mars 2003 — 18 december 2011 (Sista soldaterna ute ur Irak) &&&&&&&&&&&&&&08.&&&&&08 år och &&&&&&&&&&&&0273.&&&&&0273 dagar Plats Irak Utfall Avgörande seger för koalitionen och frigörelse av Irak. Störtande av Baathstyrda regeringen och avrättning av Saddam Hussein Ockupation av koalitionsstyrkor och därefter tillträdandet av en demokratiskt vald regering Omfattande våld och påtagliga civila offer Omfattande skador av irakiska infastrukturen Privatisering av irakiska tjänster Fortsatt väpnad konflikt, se Konflikten i Irak (2011-2012)
Stridande
Irak (2003) Ba'ath-anhängare (2003-) Al-Qaida i Irak Upprorsrörelsen (2003-2011) Mahdimilisen (2004-2008)	Irak (2004-) Multinationella styrkan i Irak USA Storbritannien Australien och andra Kurdiska Peshmerge-styrkor Mahdimilisen (2008-2011)
Befälhavare/ledare
Saddam Hussein (tillfångatagen, avrättad) Qusay Hussein (död, stupad i strid) Uday Hussein (död, stupad i strid) Abu Musab al-Zarqawi (död, stupad i strid) Abu Hamza al-Muhajir (död, stupad i strid) Izzat Ibrahim ad-Douri Moqtada al-Sadr	Nouri al-Maliki Jalal Talabani George W. Bush Barack Obama Tommy Franks George Casey David Petraeus Raymond Odierno Tony Blair Gordon Brown Brian Burridge Peter Wall Kosrat Rasul Ali Masoud Barzani Moqtada al-Sadr Hadi Al-Amiri
Styrka
Irakiska armén 375 000+ reguljära trupper (tillfångatagna eller dödade, upplösta) Sunnirebeller: 70 000 (2007) Mahdimilisen: 60 000 (2007) al-Qaida/andra 1 300+	Koalition 315 000 vid invasion (2003) ~176 000 vid ockupation (2004-2009) Privatkontrakterade soldater ~6 000-7 000 Kurder 180 000 - 270 000(som högst) Nya irakiska armén 129 760 Irakiska polisen 79 000–140 000 Mahdimilisen 25 000 (inte längre aktiva mot koalitionen) Badr-organisationen 4 000–10 000[källa behövs]
Förluster
Irakiska militära döda (Saddam-tiden): 7 600 - 10 800 Rebeller döda: ~24 000 (2004-2009)	Irakiska säkerhetsstyrkor döda (efter Saddam-tiden): 15 196 (2004-2009) Koalition döda (ink. 4 487 amerikaner, 179 britter, 139 andra): 4 805 Koalition saknade eller tillfångatagna (US )': 4 Koalition skadade(ink. 30 324 U.S., 891+ UK, 3 963+ kontrakterade): 27 255 Kontrakterade döda: 916
**Totalt döda (irakier) Johns Hopkins (från krigets början till och med juni 2006): 392 979–942 636 Krigsrelaterade och kriminella dödsfall (irakier) Iraq Health Minister (från och med början av 2004 till och med november månad 2006): 100 000–150 000
*Kontrakterade (USA:s regering) = "före detta elitsoldater, förare, kockar, mekaniker, rörmokare, tolkar, elektriker, tvättpersonal och annan trosspersonal." **Totala antalet döda inkluderar alla ytterligare dödsfall på grund av ökad laglöshet, försämrad infrastruktur, sämre sjukvård, etc.

Irakkriget (officiellt kallat Operation Iraqi Freedom av koalitionen) var en militär kampanj i Irak, som började i och med invasionen av Irak den 20 mars 2003, vilken genomfördes av en koalition av länder där Storbritanniens och framförallt USA:s insatser var mest omfattande samt avslutades då de sista amerikanska soldaterna lämnade Irak i december 2011.

Bakgrunden till kriget var att USA hävdade att Saddam Husseins Irak utgjorde en fara och de uppmanade FN att avrusta landet. Kravet stöddes av den brittiska underrättelsetjänsten medan Ryssland, Frankrike och Tyskland motsatte sig detta krav. Meningsskiljaktigheterna resulterade i en diplomatisk kris och FN skickade vapeninspektörer till Irak. Några spår efter massförstörelsevapen hittades dock inte. USA beslutade sig då för att skapa en koalition och genomföra en invasion utan FN:s samtycke.

Tre veckor efter invasionen den 9 april 2003 hade Iraks huvudstad Bagdad intagits och Saddam Husseins regim störtats. Stridigheter kom dock att fortsätta med grupperingar som motsatte sig den nyinrättade samhällsordningen. År 2008 hade koalitionen fortfarande kvar merparten av de utländska trupperna i landet.

Kriget slutade officiellt den 1 maj 2003 men då stridigheterna fortgick ansågs kriget fortfarande pågå. Den 19 augusti 2010 lämnade de sista utländska stridande trupperna Irak. 50 000 soldater stannade dock för rådgivning och utbildning av irakiska militärer i en fas kallad "Operation New Dawn" (operation ny gryning) som avslutades i december 2011.

Bakgrund och förspel

USA, Irak och Iraks dåvarande president Saddam Hussein hade en historia av konflikter. De var båda huvudparter i Gulfkriget 1991. I april 1993 hävdade FBI att Saddam Hussein försökt att få den dåvarande presidenten George H.W. Bush mördad under ett besök i Kuwait. År 1998 godkände Bill Clinton och kongressen ett dokument som sade att det är USA:s presidents skyldighet att arbeta för att få bort Saddam Hussein från makten.

George W. Bush talar i FN om Irak den 12 september 2002.

George W. Bush med sin främste allierade, Tony Blair.

Kort efter terrorattackerna den 11 september 2001 förklarade Bush krig mot terrorismen. USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld och biträdande försvarsminister Paul Wolfowitz ville ha en omedelbar attack mot Irak. President Bush och utrikesminister Colin Powell motsatte sig detta eftersom det inte fanns några bevis för att Irak varit inblandat i dåden. Bush kom dock att ändra sig efter CIA-rapporter där det hävdades att Saddam Hussein försökt införskaffa material för framställning av kärnvapen, inte redovisat hur han förstört vapnen och hade missiler med för lång räckvidd. Saddam Hussein hade tidigare använt kemiska vapen mot kurderna i Halabja 1988 men hävdade att han förstört alla kemiska och biologiska vapen efter Gulfkriget.

Bushadministrationen uppmanade Förenta nationerna att stärka mandaten för att avrusta Irak då de hävdade att Saddam Hussein kunde förse terrorister med massförstörelsevapen. Kravet stöddes av brittiska underrättelsetjänsten medan det motsattes av Ryssland, Frankrike och Tyskland vilket kom att resultera i en diplomatisk kris. Den 13 november 2002 påbörjade FN:s Hans Blix och IAEA:s Mohamed ElBaradei vapeninspektioner i Irak, under FN-resolution 1441. Några spår efter massförstörelsevapen fanns dock inte. USA hävdade att irakiernas samarbete med vapeninspektörerna inte alltid var tillfredsställande, vilket ledde till att inspektörernas effektivitet ifrågasattes från främst amerikanskt håll.

USA:s dåvarande utrikesminister Colin Powell avrådde kollegorna i Bushadministrationen från att starta ett väpnat angrepp mot Irak utan ett tydligt godkännande av FN. USA ville att FN:s säkerhetsråd skulle godkänna en resolution som gav dem rätt att använda våld mot Irak enligt FN-stadgans kapitel VII. Förslagen mötte starkt motstånd i världen och Frankrike hotade att lägga in sitt veto. Detta gjorde att man drog tillbaka resolutionen och förberedde sig på krig genom att skapa the coalition of the willing, utan FN:s samtycke. Bushadministrationen hävdade dock att kriget hade stöd av gamla FN-resolutioner: "Under resolutionerna 678 och 687 - båda giltiga - har vi och våra allierade rätt att använda våld mot Irak för att avlägsna landets massförstörelsevapen. Det är ingen fråga om tillstånd, det är en fråga om vilja." Merparten av länderna i FN motsatte sig dock denna tolkning.

Invasionen

Satellitbild över Bagdad, 2 april 2003.

En staty föreställandes Saddam Husseins huvud rivs.

En amerikansk stridsvagn utslagen av irakiska styrkor.

Den 20 mars 2003 omkring 02:30 UTC (05:30 lokal tid), 90 minuter sedan tidsfristen gått ut för Saddam Hussein och dennes söner att lämna Irak, hördes explosioner i Bagdad och specialstyrkor från det australiska flygvapnet gick över gränsen i södra Irak. Klockan 03:15 UTC meddelade USA:s president George W. Bush att han givit order om attack mot mål i Irak.

Före invasionen hade många bedömare räknat med en längre flygbombningskampanj före insättandet av landstyrkor, såsom vid Kuwaitkriget eller invasionen av Afghanistan 2001. I stället gick USA:s taktik ut på samordnade flyg- och landattacker för att splittra de irakiska styrkorna så snabbt som möjligt (se Shock and Awe).

Invasionen av Irak ökade missnöjet mot USA och människor runt om i världen protesterade. En stor mängd politiker över hela världen däribland FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan ifrågasatte krigets legitimitet. Demonstrationer hölls mot kriget och Bushadministrationens utrikespolitik och dessa var i vissa fall lika stora som de som utspelade sig under Vietnamkriget. Media hade en viktig roll under kriget och efterfrågan på nyheter var stor.

Bagdads fall

Tre veckor efter invasionen gick de amerikanska styrkorna in i Bagdad. De ursprungliga planerna gick ut på att låta pansarfordon omringa staden och strida gata från gata med hjälp av luftstyrkor. Den 5 april skickades en mindre pansarstyrka för att testa det irakiska försvaret och försöka inta Bagdads flygplats. Denna styrka mötte hårt motstånd, med bl.a. flera självmordsattacker, men lyckades ändå nå flygplatsen. Två dagar senare skickades en ny styrka ut för att inta Saddam Husseins palats, där man etablerade en bas. Inom några timmar efter intagandet av palatset hade det irakiska motståndet börjat falla sönder. Irakiska regeringsrepresentanter hade antingen försvunnit eller kapitulerat. Den 9 april 2003 var Bagdad formellt intaget av de amerikanska styrkorna och Saddam Husseins styre utropades vara över. Saddam Hussein själv hade försvunnit och fanns på okänd plats. Många irakier firade regimens fall genom att vandalisera de många Saddamporträtten och statyerna som fanns på gatorna.^{[källa behövs]}

En scen arrangerad av USA:s armé och pressen kom att symbolisera regimens fall: en stor Saddamstaty i centrala Bagdad revs under publikens jubel. Det visade sig senare att torget varit avspärrat med pansarfordon och det jublande folket ett hundratal personer, åtminstone delvis exilirakier influgna av amerikanerna.

Den 1 maj 2003 förklarade president Bush i ett berömt tal ombord på USS Abraham Lincoln att de militära operationerna nu var avslutade. Detta tal kom att kritiseras då USA och de allierade stod inför ett växande problem med motståndsrörelser i Irak.

Koalitionsstyrkorna påbörjade snabbt letandet efter nyckelpersoner inom Saddam Husseins styre. Till hjälp hade man bland annat tillverkat en kortlek med bilder de efterspanade ledarna. Den 22 juli 2003 dödades Saddams söner, Qusay och Uday Hussein, i en eldstrid efter ett tips om deras gömställe.

Saddam Hussein själv infångades av amerikanska styrkor den 13 december 2003 vid en bondgård utanför hans hemstad Tikrit. Han hade gömt sig med två vakter. Han befann sig i en liten underjordisk håla utan hygienartiklar med bl.a. två oladdade vapen. Han avrättades 30 december 2006 för folkmord på shiamuslimer i Dujail 1982.

Utvecklingen i Irak efter invasionen

Se även ockupationen av Irak och Upprorsrörelsen i Irak.

I samband med Irakkriget möttes USA och dess allierade av motstånd från sekteristiska grupper, vilket bl.a. yttrade sig i terrorattacker mot civila irakier och attacker mot soldater. Antalet attacker (allt från självmordsbombningar till sabotage av broar och liknande) var i juli 2003 c:a 200 i veckan och ökade stadigt till 1500 i veckan i maj 2007. Flera bedömare (inklusive ministrar i den irakiska regeringen) talade om att landet befann sig i inbördeskrig. Inom den amerikanska militären diskuterades det öppet om Irak bör delas i tre delar, eventuellt efter en omdaning av hela främre Asien.

Den 10 december 2006 höll Bush ett direktsänt TV-sänt tal där en "ny strategi" tillkännagavs att ytterligare 21 500 soldater skickas till Irak, varav 17 500 ska stationeras i Bagdad. Samtidigt var målet att de amerikanska styrkorna i större utsträckning skulle samverka med irakiska styrkor för att i första hand säkra Bagdad. Planen fick omgående kritik från höga demokratiska politiker som ansåg att Bushs "nya strategi" egentligen bara innebär en upptrappning av konflikten. Även vissa republikaner var negativa och instämde i kritiken. Andra var mer positiva och menade att kritikerna saknade konstruktiva förslag. I juli 2007 var de 21500 soldaterna på plats och den stora offensiven för att säkra Bagdad pågick sen sedan mitten av februari samma år. Bush gav order om ytterligare truppförstärkningar. Våren 2007 försökte den demokratiska majoriteten i kongressen tvinga fram en tidtabell för ett amerikanskt tillbakadragande. President Bush svarade med att lägga in sitt veto. Motiveringen till vetot var att om USA:s militär kallas hem nu kommer Irak att förvandlas till ett inferno och det var det upprorsrörelsen ville. Under hösten 2007 och våren 2008 minskade våldet och i maj 2008 hade antalet attacker minskat till 200 i veckan. Som ett resultat av den ökade stabiliteten i Irak gav Bush i juli 2008 beskedet att vissa styrkor skulle kunna dras tillbaka.

USA:s tillträdda president i januari 2009, Barack Obama beslutade i februari 2009 att dra tillbaka samtliga trupper från Irak. Huvuddelen av de 142.000 amerikanska soldater som finns i Irak ska återvända till USA innan augusti 2010. Mellan 30.000 och 50.000 man kommer att vara kvar för att utbilda irakisk militär och polis. Denna grupp kommer att lämna Irak i slutet på 2011.

Irak har under kriget haft stora infrastrukturproblem. Redan innan invasionen hade landet påverkats negativt av sanktioner och kriget innebar att en redan svag infrastruktur blev ännu sämre. Problemen har framför allt drabbat vården, försörjning av el och vatten samt polisväsendet. Bagdadborna hade i februari 2006 i snitt tillgång till elektricitet åtta timmar per dag, jämfört med 16–24 timmar före invasionen. I augusti 2005 angav 71 procent av irakierna att de hade problem med försörjning av rent vatten och 70 procent med avloppet.

Enligt FN:s "World Food Program" har nästan alla irakier tillräckligt med mat. I mitten av 2004 var alla Iraks 240 sjukhus öppna (sjukvårdsbudgeten år 2002 var 16 miljoner dollar, nu är den 1000 miljoner dollar; innan blockaden var sjukvården i Irak imponerande). Nästan alla skolor och universitet har öppnats. Iraks BNP har vuxit med 52 % efter kriget. Arbetslösheten tros ha gått ner från 50–60 procent i juni 2003 till 25–40 procent i mars 2006.

Iraks medier är inte längre censurerade på samma sätt som de var på Saddams tid. Situationen för journalister är dock svår, och Irak hamnade 2005 på plats 157 (strax under Laos och strax ovanför Vietnam) på den rankinglista över länders pressfrihet som publiceras av Reportrar utan gränser.

Parlamentsval hölls i slutet av 2005. Resultatet av detta blev att Jalal Talabani tillträdde som president och Nouri al-Maliki som premiärminister. Den politiska situationen i Irak efter invasionen är mycket komplicerad på grund av spänningar mellan etniska grupperingar (kurder och araber) och religiösa grupperingar (sunni- och shiamuslimer). Den dominerande politiska gruppen är den shiamuslimska koalitionen SCIRI (Supreme Council for Islamic Revolution in Iraq) med nära anknytning till Iran. Det iranska inflytandet i Irak har ökat kraftigt som följd av invasionen och parlamentsvalen, och mannen som kallats Iraks mäktigaste man — ayatollan Ali al-Sistani — är född i Iran och har iranskt medborgarskap. Eftersom invasionen avlägsnade Irans farligaste hot utan att landet behövde behöva offra militära medel har Iran av politiska bedömare pekats ut som stora vinnaren i Irakkonflikten. Iran har dock uttryckt stor oro över den explosiva och svårförutsägbara etniska situationen. Risken för en större regional konflikt är överhängande. I slutet av november 2006 uttryckte Nawaf Obaid, rådgivare till saudiska regeringen, att en av de första konsekvenserna av ett amerikanskt trupptillbakadragande skulle bli en större saudisk intervention för att skydda Iraks sunniter "från iranskstödda shiiter".

Tillbakadragande

USA:s trupper lämnade Irak den 18 december 2011. Upprorsrörelserna har fortsatt, se konflikten i Irak.

Antalet döda i Irak

Det är svårt att uppskatta antalet civila dödsoffer och de undersökningar som har gjorts har nått resultat med stora variationer. Enligt en statistisk undersökning publicerad i den medicinska tidskriften The Lancet 2006 beräknades ockupationen ha lett till en överdödlighet på cirka 655 000 irakier. Enligt Iraq Body Count 2008 har 86 453–94 325 civila dödsfall på grund av våldet rapporterats i medierna. Av koalitionens soldater har enligt koalitionen över 4 100 amerikanska, 170 brittiska och 120 av övriga i koalitionen stupat sedan krigsutbrottet.

Opinion

Demonstration på årsdagen av USA:s krig mot Irak, Stockholm 2007.

När Irakkriget inleddes i mars 2003 hade president George W Bush stöd hos den amerikanska befolkningen för sitt beslut att invadera Irak med målet att störta Saddam Hussein.^{[källa behövs]} I takt med att motståndet från upprorsgrupperna blivit allt större och de amerikanska förlusterna stadigt ökat har kriget blivit alltmer impopulärt i USA. Stora demonstrationer mot Irakkriget har hållits i USA under Irakkriget med en omfattning som inte setts sedan Vietnamkriget.

I valrörelsen inför kongressvalet den 7 november 2006 spelade Irakkonflikten en central roll och sågs av många bedömare som en folkomröstning om Bushs Irakpolitik.^{[källa behövs]} Valet resulterade i framgång för demokraterna som skaffade sig majoritet i båda kongressens kammare. Detta gjorde det svårare för George W Bush att driva sin politik. Försvarsministern Donald Rumsfeld, som ansågs ha varit något av huvudarkitekten bakom Irakkriget, avgick 2006.

Motståndet mot den utländska truppnärvaron är starkt i Irak enligt en opinionsundersökning gjord på uppdrag av det brittiska försvarsdepartementet.^{[källa behövs]} I undersökningen fann man att 82 procent av landets befolkning är starkt emot den utländska truppnärvaron, 45 procent ansåg att väpnat motstånd är berättigat.

Rapporter

Den 30 september 2004 presenterade USA:s irakutredningskommission sin rapport. Den säger bland annat att: "Vi hittade inga bevis som visar att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen 2003, men tillgängligt bevis från utredningen — inklusive intervjuer av fångar och granskandet av dokument — visar att Irak kan ha haft ett fåtal vapen, men inget av militär betydelse." I 11 septemberkommissionens rapport framkom inga bevis för att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen. USA hävdade dock att Iraks regering aktivt försökte att skaffa teknik för att producera sådana vapen så fort FN-sanktionerna lyftes. Kommissionen kom också fram till, trots rykten om att Irak och al-Qaida hade kontakt 1996, att "ingen relation" mellan de båda existerade i samband med 11 september-attackerna. Vissa kritiker anklagar därför Bushadministrationen för att ha medvetet ljugit om kopplingar mellan de två för att få stöd för kriget, dock har de inga bevis för detta. Hussein företrädde en sekulariserad baathistisk linje medan al-Qaida företräder en islamistisk panarabisk linje.

Bush föreslog en total militärbudget om 588 miljarder dollar för 2009, budgeten innehöll 70 miljarder dollar för utgifter i kriget Irak och Afghanistan. Det är 119 miljarder dollar mindre än budgeten för 2008.^{[källa behövs]}

Kriget i Irak och den efterföljande ockupationen har hittills, april 2012, kostat över 800 miljarder dollar.

Krigets globala effekter

Irakkriget är en av de mest kontroversiella och polariserande händelserna i världen på senare år. Människors inställning internationellt till USA och amerikaner har blivit mer negativa under tiden för kriget. Även bland allierade har kriget inneburit en polarisering och påfrestningar för relationerna då mer eller mindre stora delar av befolkningarna varit motståndare.

Terrorister har använt Irakkriget som argument för sina mord på civila. Bombdåden i Madrid 2004, vilka utfördes av marockanska terrorister, motiverades genom Spaniens deltagande i kriget. Detsamma gällde bombdåden i London 2005.^{[källa behövs]} I båda länderna hade majoriteten av invånarna motsatt sig att deras trupper skulle delta i invasionen. Enligt en amerikansk underrättelserapport har kriget bidragit till att terrorhotet ökat under de senaste åren.^{[källa behövs]}

Referenser

http://www.bbc.co.uk/news/world-middle-east-16234723

Böcker

• Pierre Schori. Draksåddens år: 11 september, Irakkriget och världen efter Bush, 2008 LLeopard förlag 2008

Se även

• Tidslinje över Irakkriget
• Rebellrörelsen i Irak
• Slaget om Fallujah
• Ockupationen av Irak