Kosovos historia

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Denna artikel berör Kosovos historia

Kosovo formades 1945 som en autonom provins inom Serbien. Innan dess hade endast vilâyetet Kosovo inom Osmanska riket använt sig av namnet Kosovo, dock med drastiska gränsskillnader. Kosovos befolkning har varit etniskt blandad sedan 600-talet e.Kr. och inkluderar ladiner, turkar, romer, egyptier, vlaker, bosniaker, goranier, judar, janjevci, tjerkesser, serber, albaner och askalier.

Antiken[redigera | redigera wikitext]

Dardania kingdom.png
Dardania and kosovo.png

Under antiken utgjorde Kosovo en del av en större region som kallades Dardanien. Området låg ofta i krig med det växande Makedonien och dess södra del erövrades under Filip II, far till Alexander den store. Området kom senare att bli en del av RomarriketAugustus erövrade området år 28 före kristus och området kom att ligga i provinsen Moesien.

Medeltiden[redigera | redigera wikitext]

Sedan den bysantinske kejsaren Herakleios (610-641) bjöd in slaverna till Balkan600-talet e.Kr. har Kosovo varit bebott av serber. Under 1100-talet blev Serbien ett självständigt rike och Kosovo låg då i hjärtat av landet. Under efterföljande århundraden fram till efter den serbiska tsaren Stefan Dušans imperium på 1300-talet, som sträckte sig över hela västra Balkan, var Kosovo Serbiens politiska, ekonomiska, religiösa och kulturella centrum. Flera hundra serbisk-ortodoxa kyrkor och kloster byggdes i Kosovo och Metohija under denna tid.

Den 28 juni 1389 stod slaget vid Kosovo Polje mellan å ena sidan en kristen allierad styrka (bestående av mestadels serber men även många albaner, bosnier, kroater, ungrare, bulgarer, vlaker och andra) under befäl av den serbiske prinsen Lazar Hrebeljanović, den bosniske befälhavaren Vlatko Vuković och den serbiska adelsmannen Vuk Branković, och å den andra trupper tillhöriga Osmanska riket (varav en icke obetydlig del utgjordes av serber och greker).[1] Den kristna armén besegrades och Lazar avrättades, men även den osmanske sultanen Murat I dog, mördad av Miloš Obilić, och osmanerna kunde inte konsolidera segern. En stor del av den serbiska armén gick under och under efterföljande år stod Serbien svagt mot osmanerna. Området blev 1448 ett osmanskt lydrike, för att 1459 uppgå i riket tillsammans med övriga Serbien, som blev ett självstyrande despotat under Osmanska riket. Som en del av Osmanska riket fick den serbiska befolkningen färre rättigheter än vad man hade haft under de kristna härskarna, även om livegenskapen avskaffades.[2] Dock diskriminerades kristna bönder vid konflikt med muslimska då rättsväsendet favoriserade utövare av islam. Dessutom införde osmanerna blodskatt, vilket innebar att kristna bönder, som var befriade från reguljär militärtjänst, kunde bli tvungna att lämna sina söner som slavar, för att sedan bli muslimer och ingå i den osmanska armén.

1600-talet till slutet av 1800-talet[redigera | redigera wikitext]

I samband med kriget mellan Osmanska riket och Habsburg och dess allierade 1683-1699 reste sig serberna i ett uppror. Då habsburgarna drog sig tillbaka norr om floden Donau vid fredsslutet följde osmanernas hämnd som slog hårt mot den serbiska befolkningen. Därav följde en stor utflyttning av serber; det finns uppgifter om att 37 000 serbiska familjer lämnade Kosovo[3] och angränsande områden till de katolska områden under Habsburg norr om Donau. Efter detta skedde en storskalig inflyttning av muslimska albaner från norra Albanien till Kosovo. Denna process pågick i cirka 200 år fram till sekelskiftet år 1900, under denna period bevittnades även en albanisering av delar av den serbiska befolkningen[3] som övergick till att tala albanska och konverterade till islam.

Kosovo02.png
Kosovo03.png

Andra hälften av 1800-talet såg den första större konflikten mellan albaner och serber då de muslimska albanerna tog sida för den osmanska regimen i kriget 1876-1877. Vid fredslutet var Serbien tvunget att återlämna Kosovo till osmanerna som sedan påbörjade en utrensning av de ortodoxa serberna från det nyskapade vilâyetet Kosovo. Många uppgifter talar om att totalt mellan 200 000 och 400 000 serber blev tvångsdeporterade[4] från vilâyetet Kosovo i samband med förföljelser från den muslimska befolkningen. I sin tur var cirka 30 000 albaner tvungna att fly från de områden som Serbien behöll vid krigsslutet. Den etniska rensningen av serber i Kosovo nådde sin höjdpunkt i samband med kriget mellan Grekland och Osmanska riket år 1897.[4]

1900-talet[redigera | redigera wikitext]

Kosovo 1941.png

I samband med Balkankrigen 1912 erövrades Kosovo av Serbien från Osmanska riket och i samband med frederna 1913 kom Kosovo att tillhöra Serbien medan området Metohija blev en del av Montenegro. 25 000 albaner mördades det året i Kosovo.[5] Efter första världskriget blev Kosovo en del i det nybildade konungariket Jugoslavien. Under andra världskriget ockuperades Kosovo av det italienska Albanien. Under ledning av den albanska SS Division Skanderbeg mördades 10 000 serber medan ungefär 100 000 flydde Kosovo.[3] År 1944 återtogs Kosovo av de jugoslaviska partisanerna, ledda av Tito. Under 1960- och 1970-talen flyttade många serber från provinsen för att bosätta sig i Serbien (framför allt Vojvodina) eftersom levnadsstandarden där var betydligt bättre än i Kosovo som förblev den fattigaste delen av Jugoslavien. En annan anledning kan var det hårda tryck som följde från Titos regering. Under denna period skedde en inflyttning av albaner från Albanien till Kosovo då Tito skulle ha föredragit att hålla provinsen med en albansk majoritet;[källa behövs] albanerna fick således makten i den autonoma provinsen vilket balanserade maktläget i det multi-etniska Jugoslavien.

Kosovo var en autonom provins i delrepubliken Serbien i Jugoslavien fram till 1989 då Slobodan Milošević avskaffade Kosovos självstyre, vilket bidrog till missnöje hos den albanska befolkningen. Milošević' avskaffande av Kosovos privilegier försämrade albanernas situation avsevärt. Hundratusentals albaner emigrerade till väst (bland annat 40 000 till Sverige). Kosovos folkvalde president Ibrahim Rugova ledde den albanska befolkningen genom sin antivåldspolitik fram till 1997, då väpnad konflikt bröt ut och Kosovokonflikten var ett faktum.

Kosovokriget och 2000-talet[redigera | redigera wikitext]

År 1999 inledde NATO ett krig mot Serbien, som då drog tillbaka de sista trupperna från Kosovo den 12 juni 1999. Sedan dess har Kosovo administrerats av FN genom UNMIK. Sedan kriget tog slut 1999 har större delen av den serbiska och romska befolkningen varit tvungen att fly på grund av våldsaktioner som har utförts av albanska extremister, sedan UNMIK har varit oförmögen att ge det utlovade beskyddet. Ett visst antal kulturminnesmärken, som de medeltida serbiska klostren och kyrkorna, har förstörts av albanska extremister.[6] Under 2006 hade den kosovoalbanska ledningen och Serbien börjat under FN:s medling förhandla om Kosovos slutliga status med tidsfristen satt till mitten av 2007. En överväldigande majoritet av den albanska befolkningen i Kosovo ville ha ett självständigt Kosovo medan bland annat den serbiska befolkningen var emot. I april 2007 lade FN:s chefsförhandlare Martti Ahtisaari fram en plan för Kosovo som skulle genomföras på längre sikt under internationell övervakning. I planen framgår bland annat att Kosovo skulle få övervakad självständighet och rätten att skaffa egna nationella symboler: så som till exempel en egen flagga, nationalsång och söka medlemskap i internationella organisationer, bland annat världsbanken. Den kosovoalbanska ledningen var i huvudsak positiv till förslaget medan det avvisades av den serbiska sidan. Eftersom Ryssland hittills vägrat att rösta för ett förslag som inte stöds av Serbien har FN beslutat att ett nytt förslag skall nås till november 2007. Den kosovoalbanska ledningen strävar efter självständighet, med stöd från USA och ett flertal EU-länder, medan den serbiska ledningen motsätter sig detta, med stöd från bland annat Ryssland, då de anser det vara ett brott mot Serbiens integritet som självständig stat och ett hot mot stabiliteten i regionen. Serbien är dock villigt att ge Kosovo en stor autonomi inom landet. Eftersom Martti Ahtisaaris förslag inte godtags av samtliga parter har nu Ryssland, USA, Storbritannien, Italien, Frankrike och Tyskland organiserat en gemensam grupp under FN:s övervakning för att förhandla med Serbien och den kosovoalbanska ledningen.

Den 16 februari 2008 gav EU klartecken till Eulex.[7] Det är en mission som ska ta över ansvaret för Kosovo från FN och hjälpa regionen att bygga upp polis, tull, samt stats- och rättsväsende. På söndagen den 17 februari 2008 röstade Kosovos parlament enhälligt för att den tidigare serbiska provinsen skulle förklaras självständig. Den 15 juni 2008 röstade Kosovos parlament i Pristina för att en ny konstitution skulle antas.[8]

Serbiens nuvarande regering har sagt att Serbien inte kommer erkänna en självständighetsförklaring. Den 28 juni 2008 öppnade den serbiska minoriteten i Kosovo ett eget parlament i staden Kosovska Mitrovica som en markering emot självständighetsförklaringen och för att bidra till samordning med Serbiens regering i Belgrad.[9]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sanimir Resic (2006). En historia om Balkan. Jugoslaviens uppgång och fall. Lund: Historiska media. Sid. 43-44. ISBN 91-85057-75-4 
  2. ^ Anders Björnsson (2004). Osmanernas rike - ett försummat europeiskt arv. Stockholm: SNS förlag. ISBN 91-7150-971-2 
  3. ^ [a b c] Stevan K Pavlowitch (2001). Serbia, the history behind the name.. London: Hurst. Sid. 22. ISBN 1-85065-476-X 
  4. ^ [a b] http://www.kosovo.net/sk/history/kosovo_origins/ko_chapter2.html
  5. ^ Sanimir Resic (2006). En historia om Balkan. Jugoslaviens uppgång och fall. Lund: Historiska media. Sid. 43-44. ISBN 91-85057-75-4 
  6. ^ AUSTRALIAN POLISH REVIEW (ed) (2001): Crucified Kosovo. Destroyed and Desecrated Churches in Kosovo and Metohia. Meri Publishing. Sydney, Australia. Page 53.
  7. ^ EULEX www.consilium.europa.eu
  8. ^ Svenska Dagbladet
  9. ^ www.svt.se