Ukrainas historia

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Den här artikeln behandlar Ukrainas historia. Ukraina var under 800-1200-talet känt som Kievriket eller Kyjivska Rus. Området har en lång historia av kamp för självständighet, av folkvandringar, och som plats för svåra krig, men även blomstrande kulturliv. Både ryssar och ukrainare ser landet som sin vagga (se Kievriket).

De slaviska stammarnas utbredning på 600-talet.

Tidig historia (–800-talet)[redigera | redigera wikitext]

De första identifierade folkgrupperna som befolkade vad som nu är Ukraina var det neolitiska folket av trypilliska kulturen, följt av kimmerierna, skyterna, sarmaterna, och goterna, tillsammans med andra nomadfolk som anlände under första årtusendet f.Kr. Under denna period var skyternas område en genomfartsled för migrerande folk från Asien till Europa.

Omkring 600 f.Kr. grundade grekiska emigranter kolonierna Tyras, Olbia och Hermonassa vid Svarta havets nordöstra kust. Där finns romerska och bysantinska kulturer bevarade.

Östslaverna på 700-talet.

Slaviska stammar ockuperade så tidigt som på 500-talet de centrala och ostliga områden som skyterna bebodde. Under denna period ockuperade antescivilisationen, som troligen var slavisk, större delen av Ukraina.

Riken och federationer[redigera | redigera wikitext]

Kievriket (800-talet–1300)[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Kievriket

Kievrikets, Kievrus, landområden beboddes på 800-talet av olika slaviska folk som talade ett urslaviskt språk och dyrkade sina egna gudar, däribland solen. Ukrainarnas förfäder var polonianer, siverianer, drevlianer duliber, vita kroater, ulycher och tivertianer. Även slaviska folkgrupper som krivichianer, vjatichianer och radimichianer, vilka senare skulle assimileras med finsk-ugriska folk och bli moskoviter omkring 700-1100-talet, bodde där. Drehovichianer var också bosatta inom Kievrikets område. De skulle senare i historien utvecklas till vitryssar.[1] Polonianerna var den största folkgruppen och den mest utvecklade. En historisk krönika från Kievriket berättar att staden grundades av en furste med namnet Kyj på 600-talet.

800-talet besegrades Kiev av varjager. Belägen i skärningspunkten mellan två handelsleder (en från Baltikum till Medelhavet och en från Asien till Europa) blev Kiev en av världens snabbast expanderande handels och kulturmetropoler.

1000-talet var Kievriket geografiskt sett det största landet i Europa. I anslutning till detta förekommer namnet Ukraina för första gången i de skriftliga källorna och samtida kartorna.

Fastän kristendomen hade kommit till Kievriket före det första ekumeniska konciliet, var det med Första konciliet i Nicaea (särskilt för kusten vid Svarta havet) och i det västra av nuvarande Ukraina under Stormährens välde, som kristendomen antogs som statsreligion. Kiev döptes år 988. Den främsta orsaken till kristnandet av landet var storhertigen Vladimir den stores intresse för kristendomen som hade ärvts från hans farmor prinsessan Olga. Senare uppkom en del av Kievriket storhetstid under den kievska storfursten Jaroslav, som upprättade den "ruthenska rätten" (russkaja pravda), vilken varade hela den litauiska perioden av det nuvarande Ukraina. Konflikter mellan flera olika hertigdömen i Kievriket, trots prins Volodymir Monomachs ansträngningar, ledde till ett förfall som började på 1100-talet. I Kievriket propria ökade hertigdömena Galizien och Volynien i inflytande. I norr uppträdde namnet Moskva för första gången i skriftliga källor i Suzdals hertigdöme, vilket så småningom ledde till födelsen av det vi dag förstår med Ryssland. I nordväst ökade hertigdömet Polotsk sin självständighet från Vitryssland. Kiev plundrades av ryssar (1169), polovtzianer och mongoler på 1100-talet och 1200-talet. Som följd av detta utropades alla hertigdömen i Ukraina till mongoliska lydstater (1239-1240). Under det mongoliska väldet skedde emigrering till andra länder; ukrainska bosättningar i Polen och Ungern uppkom.

Det ukrainska området cirka 1220–40.

Galizien-Volynien (1200/1300-talet)[redigera | redigera wikitext]

Kievriket blev ett lokalt hertigdöme, som sträckte sig till Kiev och stora delar av dagens Ukraina, under namnet Galizien-Volynien.

Kort dessförinnan hade Volodymir den store upprättat städerna Galizia och Volodymyr-Volynskyi som regionala huvudstäder för i rikets västra delar. Denna nya, mer exklusiva ukrainska stat grundades på dulibianska, tivertsianska och bilyy chorvatska (vita kroatiska) stammar. Staten regerades av ättlingar till Jaroslav Mudry och Volodymyr Monomach. En kort period styrdes landet av en ungersk adelsman. Oroligheter med grannländerna Polen och Litauen började blossa upp, tillika återkommande krig med hertigdömet Tjernihiv i öster. Landet nådde sin höjdpunkt när det regerade området från Valakiet/Bessarabien och hela vägen till Svarta havets strand.

[Fil:Kingdom of Galicia Volhynia Rus' Ukraine 1245 1349.jpg|mini|Det ukrainska området 1245–1349.]] Under denna period (cirka 1200-1400-talet) var varje hertigdöme i regel självständigt. Staten Galizien-Volnien blev tillfälligt ett lydrike under det mongoliska väldet, men ansträngningar att erhålla europeiskt stöd mot mongolerna fortsatte och gav resultat. Under denna period benämns regenten "kung av Rus" för första gången; innan dess hade titeln varit storhertig eller prins.

Det litauiska storfurstendömet 1386–1434.

Till Litauen/Polen (1300-talet–1600-talet)[redigera | redigera wikitext]

Förlust av självständighet[redigera | redigera wikitext]

Under 1300-talet krigade Polen och Litauen mot mongoliska inkräktare, och tillfälligtvis övergick större delen av Ukraina till Polen och Litauen. En stor del av Ukraina gränsar till Litauen, och somliga menar att namnet Ukraina kommer från det regionala ordet för gräns, fast namnet förekommer även århundraden dessförinnan. Litauen tog över Volynien i norra/nordvästra Ukraina, inklusive regionen runt Kiev, och regenterna i Litauen lade till titeln "Regent av Rus". Polen övertog sydvästra delen, regionen Halytjyna (senare Galizien då Halytjna avser staden med samma namn) och Ungern Zakarpattya. I anslutning till unionen mellan Polen och Litauen flyttade polacker, tyskar, armenier och judar till landet vilket ledde till en blandad etnisk sammansättning hos befolkningen i Ukraina.

Valkungadöme[redigera | redigera wikitext]

Efter unionen i Lublin 1569Polsk-Litauiska valkungadömet grundades, röstade de högre klasserna i Ukraina 1572 för att gå med. Perioden som följde omedelbart därpå, såg en enorm blomstring. Många nya städer och samhällen byggdes. Nya skolor spred renässansens idéer; polska bönder som anlände massvis, blev snart assimilerad; under denna epok blev många ukrainska adelsmän polska. Ett socialt missnöje grodde dock under detta. Ruthenska/ukrainska bönder (och några från andra länder) som flytt blev kända som kosacker.

Kosackernas epok[redigera | redigera wikitext]

Mellan 1591 och 1648 utkämpade de ukrainska kosackerna en lång och bitter kamp för sin frihet och frigörelse från det polska förtrycket. Upproren återkom 1593, 1594, 1630, 1637 och 1638. Denna frihetskamp blev en inspirationskälla för den ryske författaren Nikolaj Gogol som på 1800-talet skrev sin berömda historiska roman Taras Bulba.

Det litauisk-polska samväldet 1658.

Slutligen, år 1648, gjorde kosackerna i Ukraina uppror för att vinna självständighet under ledaren Bohdan Chmelnytskyj. Chmelnytskyj, som tidigare hade tjänstgjort som kosack i polsk tjänst, blev bitter motståndare till Polen efter den så kallade Czapliński-affären (då en av hans söner dödades av en lokal polsk adelsman, tog ifrån Chmelnytskyj hans lantegendom och som dessutom tog ifrån Chmelnytskyjs hans hustru och gifte sig med henne). Ukraina hamnade i skottlinjen, och en diplomatisk strid mellan de osmanska turkarna (som kontrollerade tatarerna i söder), valriket Polen och Litauen, och den växande staten runt Moskva i öst.

Ukraina knöt nu nära kontakter med Ryssland och år 1654 bildade man en gemensam union som syftade till att försvara Ukraina från Polen. Republikanska auktoriteter försökte förhandla med kosackerna 1658, men det avbröts efter Chmelnytskyjs död och år 1667 tillföll Ukraina officiellt Ryssland med bibehållen autonomi i många frågor (utom i försvarsfrågor och utrikespolitik).

Ett försök att återta kontrollen över Ukraina skedde under hetman Ivan Mazepa 1708-1709, som anslöt sig till Karl XII. Mazepa ställde 5 000 kosacker till den svenske kungens förfogande, men efter det att den svenska armén hade lidit ett avgörande nederlag mot ryssarna i slaget vid Poltava (28 juni 1709) flydde Mazepa tillsammans med Karl XII till Bender.

Ivan Mazepa dog i Karl XII:s läger i Bender och efterträddes av Pylyp Orlyk som tillsammans med en grupp ukrainska kosacker kom till Sverige 1716. Kosackerna slog sig ner i Kristianstad och hör till de första ukrainska invandrarna.[2]

Ryssland med det ukrainsk-kosackiska hetmanatet, år 1751.

Till Ryssland/Österrike (från 1700-talet)[redigera | redigera wikitext]

Sovjetisk och rysk historieskrivning[redigera | redigera wikitext]

I samband med den historiografi som speglar 1700-talets Ukraina är det ofrånkomligt att nämna den sovjetiska/ryska historiesynen på Ivan Mazepa. Mazepa har under sovjettiden, tillsammans med nationalistledaren Stepan Bandera (1909–1959), stått som symbol för ukrainsk självständighetssträvan och som sådan utsatts för förolämpningar och förtal både i den sovjetiske historieskrivningen och av landets politiska krafter.[källa behövs]

”Ukrainska folkets nedrige förrädare, den blodige hunden och Judas Mazepa, vars direkta arvingar äro trefaldigt förbannade borgerliga nationalister och kapitalismens övriga agenter, drömde då om att förverkliga sina obskyra planer: att slå sönder det ukrainska folkets historiska vänskap med det broderliga ryska folket. Men uppsåtet hade inte lyckats och kommer ej heller att någonsin lyckas…”[3] Så låter det i ett telegram från 1939 som Sovjetunionens främsta historiker [vem?] sände till Josef Stalin i samband med firandet av 230-årsdagen av slaget vid Poltava. Även om stalintidens kraftfulla språkbruk inte användes i debatten så fanns ändå attityden kvar i delar av Ukrainas och Rysslands samtidspolitik under Viktor Jusjtjenkos presidentperiod.

Delningen och övergången till ryskt och österrikiskt styre[redigera | redigera wikitext]

Ryska tsarernas styre över centrala Ukraina (kallat Lillryssland) blev alltmer påtagligt. Genom delningen av polska Ukraina kom de västliga delarna under österrikiskt styre (Galizien) och de andra delarna under ryskt. Det osmanska imperiet avtog vid södra-centrala Ukraina, medan Ungerns styre över Karpaterna fortsatte. Ukrainska författare och intellektuella inspirerades av den nationalistiska andan som spirade bland europeiska folk som lydde under olika imperier, och återupprättade ukrainska språkliga och kulturella traditioner och strävade för att återvinna den ukrainska nationen.

Fram till början av 1840-talet betraktade den ukrainska eliten förhållandet mellan Ukraina och Ryssland som ett system av kompletterande lojaliteter. Man kunde på en och samma gång vara en "lillrysk" patriot och en lojal undersåte i det Ryska imperiet. Den övergripande nationalkänslan vilade på en "allrysk" identitet (inkluderat talare av alla olika östslaviska språken). Från 1840-talet växte dock tanken på ukrainska och ryska som två separata nationalspråk sig allt starkare – trots det tidvis starka förtrycket av det ukrainska språket. Denna växande nationalkänsla kulminerade i 1917 års ukrainska revolution, då Ukraina under några års tid etablerade en separat stat vid sidan av det revolutionära Ryssland (efter 1922 Sovjetunionen).[4]

I synnerhet ryssarna upprättade strikta restriktioner för att förhindra det ukrainska språkliga och kulturella inflytandet, och till och med förbjöd människorna att tala det och att studera. De ukrainare som lydde under Österrike gick ett bättre öde till mötes. Under denna epok började det ukrainska folket acceptera namnet Ukraina i stället för Rutenien. De "lillryska" guvernementens egenart började också få förnyad betydelse, och den ukrainska nationalismen tilltog i styrka på olika sidor om nationsgränserna[5].

Ukrainarnas bosättningsområde i östra Europa i början av 1900-talet. Kartan visar områden där ukrainsktalande då var i majoritet.

1900-talet[redigera | redigera wikitext]

Världskrig och revolution[redigera | redigera wikitext]

När första världskriget och de ryska revolutionerna 1917 splittrade habsburgarnas och det ryska imperiet, deklarerade Ukraina sin självständighet. Mellan 1917 och 1918 uppnådde tre ukrainska republiker självständighet, nämligen Rada, direktoratet, Hetmanatien, och den Ukrainska folkrepubliken av Symon Petlura.[förtydliga]

Ukrainska folkrepubliken I (1917–18)[redigera | redigera wikitext]

I samband med den ryska februarirevolutionen 1917 bildades ett ukrainskt råd i Kiev, Rada, vilket med allt större kraft hävdade kravet på ukrainsk autonomi. Radan konstituerade sig under oktober och kom genast i konflikt med revotionsregeringen i Petrograd. Det försvagade bandet till den ryska centralregeringen brast i samband med bolsjevikernas revolution i november ("oktoberrevolutionen" enligt den gamla kalendern). De ukrainska bönderna hade då varit med om att annektera storgodsen, men en kommunistregim lockade dem inte särskilt. Kiev vill inte längre nöja sig med autonomi utan krävde full självständighet (se ukrainska revolutionen). Historikern Hrusjevskyj gjorde upp ett förslag till en federativ statsförfattning, vilket skar sig rejält mot Lenins krav. Ukraina proklamerade sig som en självständig folkrepublik, vilken de facto erkändes av ententemakterna.[5]

Ukraina 1918. Röda pilar = tysk ockupation, grönt =Ukrainska folkrepubliken, senapsgult = tyskstödda Donkosacker, rosa = Ukrainska SSR.

Den nya ukrainska regeringen var dock svag och kunde inte freda sitt territorium. Områdena i öster översvämmades av ryska trupper och plundrande band, understödda av inhemska bolsjeviker. Ententen kunde inte heller ge praktiskt stöd till den ukrainska staten, så därför sökte Radan stöd hos Tyskland och Österrike. Genom freden 8 februari 1918 i Brest-Litovsk mellan Ukraina och centralmakterna, erkände dessa Ukrainas självständighet. Tyskland och Österrike (som fortfarande deltog i första världskriget på övriga fronter) hoppades kunna få spannmål och andra livsmedel från jordbrukslandet Ukraina. För att nå detta skedde en total tysk-österrikisk ockupation av Ukraina som utsträcktes ända bort till Don och Azovska sjön[5]

Hetmanatet (1918)[redigera | redigera wikitext]

Under våren råkade den tyska ockupationsmakten och den nationella sinnade och socialt radikala Radan i luven på varandra. Ukrainska bönder vägrade samtidigt att frivilligt dela med sig av sina förråd. 29 april genomfördes en statskupp, där Radans medlemmar häktades och en ny provisorisk regering bildades – Hetmanatet (även Ukrainska staten), ledd av Pavlo Skoropadskyj som hetman. Denna regim var helt beroende av tyskarna, hade visst stöd från från ryska borgerliga kretsar samt inom vissa ukrainska högerpartier. De mer socialistiskt sinnade nationellt ukrainska partierna blev dock hans svurna motståndare.[5]

Under sommaren 1918 blev läget allt mer prekärt. En svag regeringsmakt, allmän oordning och ekonomisk röra förvärrades av centralmakternas sammanbrott i världskriget. De tysk-österrikiska trupperna stod inför återtåg, samtidigt som tyskarna inte tillåtit Ukraina att skapa en egen armé. Skoropadskyj utfärdade i november ett manifest som syftade till återupprättandet av ett enat Ryssland, fast på federativ grund och med tryggade rättigheter för Ukrainas egenart; därigenom hoppades han vinna ententens understöd. En ny regering bildades med borgerligt sinnade, nästan uteslutande ryska medlemmar. Detta innebar ett tydlig brytning med det nationellt demokratiska Ukraina, vilket ledde till att Symon Petljura höjde upprorsfanan och – tack vare att de tyska trupperna förhöll sig neutrala – i december tåga in i Kiev för att ta över makten med sitt fyrmannadirektorium – Direktoratet. Detta innebar ett återupprättande av Ukrainska folkrepubliken, fast ofta benämnt under namnet Direktoratet. Skoropadski räddade sig till Tyskland.[5]

Ukrainska folkrepubliken II (Direktoratet, 1918–21)[redigera | redigera wikitext]

Under december och januari gjorde direktoriet vad de kunde för att på samma gång komma till samförstånd med Lenin och vinna ententens stöd. Man misslyckades på båda fronterna, och snart befann Ukraina sig i krig med Sovjetryssland. Någon hjälp av ententetrupperna, som baserats i Odessa för att understödja de vita trupperna i det ryska inbördeskriget, stod inte att nå.[5]

Ukraina, mars 1919. Turkos = Västukrainska folkrepubliken, gröngult = Ukrainska folkrepubliken, gult = "de vita" styrkorna.

Under vintern hade rutenerna (de ukrainsktalande i det sönderfallande Österrike-Ungern) proklamerat sin självständighet under namnet Västukrainska republiken. Det gick inte helt smärtfritt, eftersom man då fick två nya fiender – det återupprättade Polen (i Galizien) och Rumänien (i Bukovina).[5]

Petljura lyckades trots detta samla till en ukrainsk armé för att försvara sitt territorium. Dessutom fanns stöd av talrika friskaror. I januari tvangs man utrymma Kiev och flytta regeringen till Vinnytsia i söder, men Petljura höll ut mot övermakten i tre års tid; han tillfogade under sommaren 1918 ryssarna flera nederlag. 1 september slöts fred mellan Polen och Ukrainska folkrepubliken, som där tvangs lämna över Galizien till polackerna.[5]

Under 1919 fick Petljura en ny fiende i den "vita" generalen Denikin, som inte vill veta av ett självständigt Ukraina. Denikin intog i augusti Kiev men tvangs själv utrymma den ukrainska huvudstaden i december, när bolsjevikerna anlände. Petljura sökte under tiden skydd och stöd hos Polen, vilket genom Piłsudskis offensiv våren 1920 tycktes kunna ge krigslycka även åt ukrainarna. Petljuras två divisioner förenades med den polska invasionsarmén, som hoppades att ukrainska friskaror skulle förena sig i ett allmänt uppror.[5]

Alliansen med Polen slog dock tillbaka, eftersom många ukrainare fortfarande mindes de långa tider när polska godsägare styrde och ställde. Kiev intogs i maj, men staden tvangs åter utrymmas i juni. Petljuras kvarvarande styrkor fick retirera västerut, och Ukrainas öde som självständig stat var då beseglat. Efter vapenstilleståndet i oktober och fredsfördraget i Riga mars 1921 var den kampen över.[5]

Kriget mellan Polen och Sovjet avslutades 1921, och de västra delarna av Ukraina blev slutligen annekterade av Polen, medan den större, centrala och östliga delen 1924 införlivades i en ny statsbildning, Sovjetunionen, under namnet Ukrainska SSR.

Sovjetrepubliken Ukrainas flagga.

Mellankrigstiden[redigera | redigera wikitext]

I västra Ukraina, som under mellankrigstiden ingick i Polen, utgjordes befolkningen till största delen av ukrainare. Städer som Lviv hade också inslag av judisk och polsk kultur – se Polens historia#Etniska minoriteter efter kriget 1919-1921 och Polens historia#Polens demografi (1931). Den ukrainska befolkningens diskriminerade ställning i Polen var grunden till långvarig oro i regionen.

Offer för en massaker som begåtts av ONU:s militära gren UPA i Volynien i dåvarande Polen (nu Ukraina), 1943. [6]

Den ukrainska nationaltanken levde vidare under mellankrigstiden, och den ukrainska kulturen upplevde under Sovjetunionens första tid till och med en blomstring med bolsjevikernas godkännande. Vid slutet av 1920-talet var emellertid det sovjetiska trycket oerhört svårt – särskilt under Stalin. Detta slog hårt mot de intellektuella, och Stalins politik skapade svält bland det ukrainska folket. De kollektivistiska strävandena gjorde livet för miljoner tidigare oberoende bönder och andra i landet svårt, och en svår hungersnöd förvärrades till en svältkatastrof som hårdast drabbade Ukraina –se Holodomor. Uppskattningen av antalet döda genom Holodomor åren 1932-1933 uppgår till mellan 3 och 10 miljoner. Se även artikeln om Tvångsförflyttningar av befolkningsgrupper i Sovjetunionen.

Landet utsattes också för massiv förryskning, och många ukrainska kulturpersonligheter, nationalister, intellektuella, präster, mullor och rabbiner mördades eller deporterades.[7] Från mitten på 1930-talet, till följd av massdöd bland ukrainare samt etniska omflyttningar, kom ryssarna att utgöra en betydande andel av befolkningen i östra Ukraina. Förtrycket slog även mot traditionellt ukrainsk kultur, som de episka dumy-sångerna.

Andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

Efter Polens fall hösten 1939 införlivades de västra ukrainska regionerna med Sovjeunionen. Sovjetmakten utförde 19391941 massdeportationer till Sibirien och Sovjetunionens inre delar, något som berörde ukrainare som betraktades som potentiellt illojala med Sovjetunionen och dess politik. Enligt olika källor kom mellan 320 000 och 1,5 miljoner invånare i västra Ukraina att deporteras.[8][9][10] Hur stor del av dessa som var ukrainare är inte känt.

Vid inledningen av den tyska invasionen av Sovjetunionen 1941 välkomnade många ukrainare – i synnerhet de i väst – de tyska trupperna som "befriare". Detta fick de anledning att ångra. Många ukrainares tyskvänliga attityd var i viss mån följden av de aktioner som Stalin utfört mot de ukrainska bönderna (de flesta ukrainare var vid den här tiden bönder). Snart inledde dock tyskarna och nationalistiska ukrainare (OUN) en period av folkmord, mord och deporteringar av judar och ukrainska civila, och man brände ner hela byar. Den tyska ockupationen av Ukraina genomfördes på tre månader. I slaget om Kiev september 1941 tog tyskarna 450 000 sovjetiska soldater till fånga, inklusive ett stort antal civila. Det totala antalet fångar uppgick till omkring 660 000 personer. Efter kriget utnämndes Kiev till en sovjetisk hjältestad.

Nazisternas brutalitet var fruktansvärd. Erich Koch var från 1941 till 1943 "rikskommissarie" i Reichskommissariat Ukraine. Hans första åtgärd som rikskommissarie var att stänga alla skolor…

Ukrainska barn behöver inga skolor. Det som är nödvändigt för dem att lära sig får de veta från sina tyska herrar. Erich Koch[11]

Kochs ökända brutalitet speglas i citatet "För att få en ukrainare värd att sitta vid mitt bord, måste jag skjuta honom först."[12] Erich Koch åtalades aldrig vid Nurnbergrättegångarna. 1950 lämnades Erich Koch ut från Storbritannien till Polen. Först efter nio år åtalades han och dömdes till döden den 9 mars 1959. Han dömdes enbart för krigsbrott utförda i Polen.[13] Straffet omvandlades till livstids fängelse, och den förment klene mannen dog en naturlig död 90 år gammal i fängelset i Barczewo i Polen den 12 november 1986. Trots att Erich Koch hade ansvaret för mordet på miljontals människor, från Baltikum till Svarta Havet, ställdes han aldrig inför rätta för krigsbrott i Ukraina och Baltikum. Hans krigsbrott blev heller aldrig utredda.

I det självständiga Ukraina har spekulationer bland nationalisterna förekommit om att Stalin inte ville se Koch och hans medarbetare vittna om styrkan hos de ukrainska nationalisterna under kriget.[14] Nazisterna förintade en miljon judar i Ukraina och deporterade ukrainare till slavarbete. Kiev förstördes i det närmaste totalt, liksom många andra delar av landet. Många ukrainare började kämpa mot nazisterna så som de kämpat mot Sovjet. Både nazisterna och Stalin utsatte lokalbefolkningen för svåra repressalier, som massavrättningar, ödeläggelse av byar och propaganda. Kampen mot Sovjet fortsatte i mindre skala efter andra världskrigets slut – genom lokala partisaner – men den hade mer eller mindre krossats på 1950-talet. Enligt ett citat som tillskrivs förre partiledaren Nikita Chrustjov ville Stalin deportera hela den ukrainska befolkningen till Sibirien, men tvingades hejda sig eftersom transportresurserna var otillräckliga.[15]

Det totala antalet döda civila under kriget och den tyska ockupationen har uppskattas till sju miljoner, varav över en miljon judar som mördades av nazistiska Einsatzgruppen. Det stora flertalet av dessa föll offer för illdåd (bland annat i Babij Jar), slavarbete, och massakrer av hela byar av nazisterna. Av de cirka 11 miljoner sovjetiska soldater som stupade i krig mot nazister var ungefär en fjärdedel (2,7 miljoner) ukrainare. Ukraina har gått till historien som den första nation som bekämpade axelmakterna under andra världskriget i Karpato-Ukraina och en av dem som fick utstå mest blodsspillan under detta krig.

Efterkrigstiden (enad sovjetrepublik)[redigera | redigera wikitext]

Mycket litet förändrades för Ukraina de närmaste årtiondena. Under perioder av förhållandevis stor frihet – som under Nikita Chrusjtjov från 1955 till 1964 – kämpade ukrainska kommunister för nationella intressen. Under perestrojkan kunde nationella mål återigen hävdas av ukrainska ämbetsmän.

Tjernobyl, kärnkraftverket vars härdsmälta fick politiska följder.

Staden Pripjat var platsen för Tjernobylolyckan 26 april 1986 när ett kärnkraftverk havererade. Stora delar av norra Ukrainska SSR drabbades, men även Vitryska SSR. Detta uppmuntrade en rörelse för politisk oberoende som gick under namnet Ruch som fick stort genomslag i Sovjetunionen under slutet av 1980-talet. När Michail Gorbatjov introducerat glasnost ökade de nationalistiska strömningarna i Ukrainska SSR med Ruch i spetsen. I ljuset av parlamentsvalet 1990 närmade sig även många representanter för kommunistpartiet det nationalistiska lägret och en nationalistisk falang inom partiet ledes av Leonid Kravtjuk. Efter Augustikuppen i Moskva 1991, ett misslyckat kuppförsök mot Michail Gorbatjov, förklarades Ukrainas självständigt av parlamentet den 24 augusti 1991. Den 1 december 1991 godtog det ukrainska folket självständigheten vid en folkomröstning.[16]

Det självständiga Ukraina[redigera | redigera wikitext]

Kravtjuk och Kutjma (1991–2004)[redigera | redigera wikitext]

Det självständiga Ukrainas förste president blev Leonid Kravtjuk som utsågs 1991; han var tidigare högt uppsatt i det gamla kommunistiska partiet. Tillsammans med Boris Jeltsin och Vitrysslands dåvarande ledare Stanislaŭ Sjusjkevitj låg Kravtjuk bakom bildandet av Oberoende Staters Samvälde den 21 december 1991.

Kravtjuk krävde att Ryssland skulle dela med sig av kommandot över sovjetiska svartahavsflottan i SevastopolKrim, som sedan 1954 räknas till Ukrainska SSR. Under någon tid tvekade Kravtjuk också att skicka de sovjetiska kärnvapen som fanns utplacerade i Ukraina till Ryssland. Ukraina hade ingen ambition att bli kärnvapenmakt, men Kravtjuk poängterade att Ukraina ville försäkra sig om att Ryssland verkligen tänkte hålla sitt löfte och demontera dessa vapnen.[17]

Ukraina omvandlades snabbt från en planekonomi till marknadsekonomi. Omställningen blev smärtsam för befolkningen. Under 1993 låg inflationen på flera tusen procent och landet hade stora ekonomiska problem. Många förlorade sina uppsparade pengar som plötsligt blev värdelösa.[18] På grund av svåra sociala och ekonomiska problem i kölvattnet av den ekonomiska krisen utlystes nyval 1994, då Leonid Kutjma kom till makten. I valet förlorade Kravtjuk presidentmakten till Leonid Kutjma, vars politiska styrka framför allt baserade sig på röster i östra Ukraina, som är rysktalande och ortodoxt, medan västra Ukraina, Kravtjuks hemtrakter, främst är ukrainsktalande och uniatiskt (grekisk-katolskt). Kutjma hade sin politiska bas i metall- och vapenindustrin i staden Dnipropetrovsk i den ostligaste delen av Ukraina.[17] 1994 blev Ukraina samarbetspartner med EU och 1997 skrevs ett vänskapsavtal med Ryssland.

Den orangea revolutionen hösten 2004.

Orangea revolutionen och efterspel[redigera | redigera wikitext]

År 2004 meddelade Kutjma att han inte skulle ställa upp för återval samma år. De två viktigaste kandidaterna i valet hösten 2004 var dåvarande premiärministern Viktor Janukovytj som strävade efter att knyta närmare band mellan Ukraina och Ryssland och som stöddes av såväl Kutjma som Rysslands president Vladimir Putin. Den viktigaste motståndaren, den tidigare premiärministern Viktor Jusjtjenko, som stöddes av bland andra Julia Timosjenkos block, strävade efter att Ukraina skulle blicka västerut och eventuellt ansöka om medlemskap i EU, som också gav honom sitt stöd.

Efter valet utropades Janukovytj till president den 21 november 2004. Detta mötts dock av en resning bland Jusjtjenko-anhängare i västra och norra Ukraina kallad orangea revolutionen som beskyllde Janukovitj för valfusk. Den 3 december förklarades valresultatet vara ogiltigtMall:Av vem? och en ny valomgång utlystes. Jusjtjenko utsågs till segrare i denna den 11 januari 2005. Jusjtjenko blev president och utsåg Julia Timosjenko till premiärminister. Den 8 september avskedas dock Timosjenko och efterträds av Jurij Jechanurov. I parlamentsvalet den 26 mars 2006 fick Janukovytj starkt stöd och sedan socialisterna bytt sida utsågs Janukovytj till premiärminister den 3 augusti det året.

I mars 2007 uppstod en konstitutionell kris då Jusjtjenko avsåg låta upplösa parlamentet och hålla nyval den 27 maj 2007. Detta föranledde stora demonstrationer i Kiev, både för och emot beslutet, som fattades den 3 april. Parlamentet kallade då till krismöte och röstade enhälligt ned presidentens beslut, varpå ärendet togs upp i Högsta domstolen. Jusjtjenko och Janukovytj kom sedermera överens om en kompromiss enligt vilken nyval kom att hållas den 30 september det året.

Euromajdan 2013–14 innebar nya omvälvningar.

2010-talet (Janukovytj och kriser)[redigera | redigera wikitext]

Februari 2010 framröstades Viktor Janukovytj som ny president, i ett val som igen polariserade nationen och där hans starka stöd kom från den tillstörsta delen rysktalande befolkningen i söder och öst. Under hans regim kom en ny konstitution, som avlöste den som var en följd av den orangea revolutionen. April 2010 skrev han avtal med Ryska federationen om både en 25-årig förlängning, till 2042, av uthyrningen av flottbasen i Sevastopol och ett gas- och energiavtal mellan länderna.

I december 2013 skrev Janukovytj under ett ukrainskt samarbetsavtal med Ryssland, istället för det väntade avtalet med EU. Detta väckte starka protester i speciellt de västra och centrala delarna av Ukraina, vilket ledde till tre månader långa demonstrationer och gatukravaller huvudsakligen i Kiev och flera städer i västra Ukraina (Euromajdan). Efter eskalerande våldsamheter i Kiev tappade Janukovytj lojaliteten från sin partibas i parlamentet, vilket ledde till att parlamentet beslutade att avsätta honom från hans post under – enligt bland andra honom själv – kuppartade former. Utsatt för risken för riksrätt eller det som är värre flydde han i februari 2014 till Ryssland, vilket ledde till en ytterligare regional splittring inom landet.

Därefter flyttades oroligheterna till andra delar av landet. Den autonoma republiken Krim gjorde i slutet av februari sin egen kupp och begärde först utökad autonomi för senare att deklarera sig självständiga. Ryssarna i Krim tog militärt kontroll över sin nyligen etablerade republik, med stöd av enheter från Ryska federationen. En ensidigt utlyst och högst omdiskuterade folkomröstning (ej ratificerad av Ukrainas parlament och fördömd av ett antal länder) resulterade i att Krims styrande utropade sig självständigt och därefter lät republiken annekteras av Ryska federationen.

Under våren 2014 arrangerades proryska demonstrationer i delar av Ukraina, och i april utropades två separatistiska republiker i Donetsk och Luhansk oblast, där lokal, prorysk milis tagit kontroll över större delen av territoriet. Även där arrangerades folkomröstningar om förändrad status för området, samtidigt som Ukrainnas militär inlett väpnade aktioner för att återta kontrollen över de båda oblastens territorier.

Sedan februari 2014 har Ryska federationen (som annekterat Krim och kallat interimsstyret i Kiev olagligt) och EU/USA med allierade kommit i direkt konfrontation med varandra, vilket lett till att både EU och USA utfärdat ekonomiska och resesanktioner riktade mot Ryssland. 25 maj valdes Petro Porosjenko till ny president över Ukraina, och i slutet av juli skrev han under ett samarbetsavtal mellan Ukraina och EU (samma avtal som Viktor Janukovytj' vägran att skriva under hösten 2013 ledde till Euromajdan-demonstrationerna i Kiev).[19]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Kyivan Rus. Encyclopedia of Ukraine
  2. ^ Riksarkivets diplomaticasamling, Muscovitica, Cosacica. Originalmanuskript.
  3. ^ Kentrschynskyj, Bohdan. ”Särtryck ur Karolinska förbundets årsbok 1958, sid 87. Esselte 1958
  4. ^ Bernsand, Niklas (2001): "Surzhyk and National Identity in Ukrainian Nationalist Language Ideology". Berliner Osteuropa Info, Forum 2001:17. (engelska)
  5. ^ [a b c d e f g h i j] Gummerus 1939, s 101ff
  6. ^ Rozstrzelani 16 czerwca 1944 r - Starwon.
  7. ^ Robert Service A History of Modern Russia s.202-206
  8. ^ Robert Service A History of Modern Russia s.257-258
  9. ^ William Taubman Khrushchev s.136-137
  10. ^ Jan T. Gross Revolution from Abroad
  11. ^ Robert S. Wistrich, Who's who in Nazi Germany, p. 142-143
  12. ^ Norman Davies: Europe at War, Macmillan, 2006
  13. ^ Holocaust Education & Archive Research Team
  14. ^ Sobor na krovy. (Blodig självständighet), 3 DVD om ukrainsk självständighet, Telecon, Kiev, 2007
  15. ^ Encyklopedia of Ukraine, Toronto
  16. ^ Sveriges ambassad Kiev - Om Ukraina
  17. ^ [a b] Kumms klot: Ukraina Björn Kumm, Dagens Arbete
  18. ^ Ukraina – tillväxt, men stora politiska risker Unga Aktiesparare
  19. ^ Stockholm/TT (2006-29): " Porosjenko och Putin talade i timmar". Svd.se. Läst 2 juli 2014.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]