Ukrainas historia

Den här artikeln behandlar Ukrainas historia.

Ukraina, under 800-1200-talet är känt som Kievriket eller Kyjivska Rus, området har en lång historia av kamp för självständighet, av folkvandringar, och som plats för svåra krig, men även blomstrande kulturliv. Både ryssar och ukrainare ser landet som sin vagga.

Tidig historia

Slaviska stammar ockuperade de centrala och ostliga områden som skyterna bebodde, så tidigt som på 600-talet.

Östslaver (700-talet).

De första identifierade folkgrupperna som befolkade vad som nu är Ukraina var det neolitiska folket av trypilliska kulturen, följt av kimmerierna, skyterna, sarmaterna, och goterna, tillsammans med andra nomadfolk som anlände under första årtusendet f.Kr. Under denna period var skyternas område en genomfartsled för migrerande folk från Asien till Europa.

Omkring 600 f.Kr. grundade grekiska emigranter kolonierna Tyras, Olbia och Hermonassa vid Svarta havets nordöstra kust. Där finns romerska och bysantinska kulturer bevarade.

Slaviska stammar ockuperade så tidigt som på 500-talet de centrala och ostliga områden som skyterna bebodde. Under denna period ockuperade antescivilisationen, som troligen var slavisk, större delen av Ukraina.

Kievriket

Kievriket eller Kyjivska Rus landområden beboddes på 800-talet av olika slaviska folk som talade ett urslaviskt språk och dyrkade sina egna gudar, däribland solen. Ukrainarnas förfäder var polonianer, siverianer, drevlianer duliber, vita kroater, ulycher och tivertianer. Även slaviska folkgrupper som krivichianer, vjatichianer och radimichianer, vilka senare skulle assimileras med finsk-ugriska folk och bli moskoviter omkring 700-1100-talet, bodde där. Drehovichianer var också bosatta inom Kievrikets område. De skulle senare i historien utvecklas till vitryssar. Polonianerna var den största folkgruppen och den mest utvecklade. En historisk krönika från Kievriket berättar att staden grundades av en furste med namnet Kyj på 600-talet.

På 800-talet besegrades Kiev av varjager. Belägen i skärningspunkten mellan två handelsleder (en från Baltikum till Medelhavet och en från Asien till Europa) blev Kiev en av världens snabbast expanderande handels och kulturmetropoler.

På 1000-talet var Kievriket geografiskt sett det största landet i Europa. I anslutning till detta förekommer namnet Ukraina för första gången i de skriftliga källorna och samtida kartorna.

Fastän kristendomen hade kommit till Kievriket före det första ekumeniska konciliet, var det med Första konciliet i Nicaea (särskilt för kusten vid Svarta havet) och i det västra av nuvarande Ukraina under Stormährens välde, som kristendomen antogs som statsreligion. Kiev döptes år 988. Den främsta orsaken till kristnandet av landet var storhertigen Vladimir den stores intresse för kristendomen som hade ärvts från hans farmor prinsessan Olga. Senare uppkom en del av Kievriket storhetstid under den kievska storfursten Jaroslav, som upprättade den "ruthenska rätten" (russkaja pravda), vilken varade hela den litauiska perioden av det nuvarande Ukraina. Konflikter mellan flera olika hertigdömen i Kievriket, trots prins Volodymir Monomachs ansträngningar, ledde till ett förfall som började på 1100-talet. I Kievriket propria ökade hertigdömena Galizien och Volynien i inflytande. I norr uppträdde namnet Moskva för första gången i skriftliga källor i Suzdals hertigdöme, vilket så småningom ledde till födelsen av det vi dag förstår med Ryssland. I nordväst ökade hertigdömet Polotsk sin självständighet från Vitryssland. Kiev plundrades av ryssar (1169), polovtzianer och mongoler på 1100-talet och 1200-talet. Som följd av detta utropades alla hertigdömen i Ukraina till mongoliska lydstater (1239-1240). Under det mongoliska väldet skedde emigrering till andra länder; ukrainska bosättningar i Polen och Ungern uppkom.

Galizien-Volynien

Kievriket blev ett lokalt hertigdöme, som sträckte sig till Kiev och stora delar av dagens Ukraina, under namnet Galizien-Volynien.

Kort dessförinnan hade Volodymir den store upprättat städerna Galizia och Volodymyr Volynski som regionala huvudstäder för i rikets västra delar. Denna nya, mer exklusiva ukrainska stat grundades på dulibianska, tivertsianska och bilyy chorvatska (vita kroatiska) stammar. Staten regerades av ättlingar till Jaroslav Mudry och Volodymyr Monomach. En kort period styrdes landet av en ungersk adelsman. Oroligheter med grannländerna Polen och Litauen började blossa upp, tillika återkommande krig med hertigdömet Tjernihiv i öster. Landet nådde sin höjdpunkt när det regerade området från Wallatjia/Bessarabien och hela vägen till Svarta havets strand.

Under denna period (cirka 1200-1400-talet) var varje hertigdöme i regel självständigt. Staten Galizien-Volnien blev tillfälligt ett lydrike under det Mongoliska väldet, men ansträngningar att erhålla europeiskt stöd mot mongolerna fortsatte, och gav resultat. Under denna period benämns regenten "Kung av Rus" för första gången; innan dess hade titeln varit Storhertig eller Prins.

Förlust av självständighet

Under 1300-talet krigade Polen och Litauen mot mongoliska inkräktare, och tillfälligtvis övergick större delen av Ukraina till Polen och Litauen. En stor del av Ukraina gränsar till Litauen, och somliga menar att namnet Ukraina kommer från det regionala ordet för gräns, fast namnet förekommer även århundraden dessförinnan. Litauen tog över Volynien i norra/nordvästra Ukraina, inklusive regionen runt Kiev, och regenterna i Litauen lade till titeln "Regent av Rus". Polen övertog sydvästra delen, regionen Halytjyna (senare Galizien då Halytjna avser staden med samma namn) och Ungern Zakarpattya. I anslutning till unionen mellan Polen och Litauen flyttade polacker, tyskar, armenier och judar till landet vilket ledde till en blandad etnisk sammansättning hos befolkningen i Ukraina.

Valkungadöme

Efter unionen i Lublin 1569 då Polsk-Litauska valkungadömet grundades, röstade de högre klasserna i Ukraina 1572 för att gå med. Perioden som följde omedelbart därpå, såg en enorm blomstring. Många nya städer och samhällen byggdes. Nya skolor spred renässansens idéer; polska bönder som anlände massvis, blev snart assimilerad; under denna epok blev många ukrainska adelsmän polska. Ett socialt missnöje grodde dock under detta. Ruthenska/ukrainska bönder (och några från andra länder) som flytt från försöket att kuva dem blev kända som kosacker, och blev kända för sin djärvhet och krigskonst.

Kosackernas epok

Ukrainska kosacker

Tsarryssland, Ukraina (1751)

Mellan 1591 och 1648 utkämpade de ukrainska kosackerna en lång och bitter kamp för sin frihet och frigörelse från det polska förtrycket. Upproren återkom 1593, 1594, 1630, 1637 och 1638. Denna frihetskamp blev en inspirationskälla för den ryske författaren Nikolaj Gogol som på 1800-talet skrev sin berömda historiska roman Taras Bulba.

Slutligen, år 1648, gjorde kosackerna i Ukraina uppror för att vinna självständighet under ledaren Bohdan Chmelnytskyj. Chmelnytskyj, som tidigare hade tjänstgjort som kosack i polsk tjänst, blev bitter motståndare till Polen efter den s.k. Czapliński-affären (då en av hans söner dödades av en lokal polsk adelsman, tog ifrån Chmelnytskyj hans landegendom och som dessutom tog ifrån Chmelnytskyjs hans hustru och gifte sig med henne). Ukraina hamnade i skottlinjen, och en diplomatisk strid mellan de osmanska turkarna (som kontrollerade tatarerna i söder), valriket Polen och Litauen, och den växande staten runt Moskva i öst.

Ukraina knöt nu nära kontakter med Ryssland och år 1654 bildade man en gemensam union som syftade till att försvara Ukraina från Polen. Republikanska auktoriteter försökte förhandla med kosackerna 1658, men det avbröts efter Chmelnytskyjs död och år 1667 tillföll Ukraina officiellt Ryssland med bibehållen autonomi i många frågor (utom i försvarsfrågor och utrikespolitik).

Ett försök att återta kontrollen över Ukraina skedde under hetman Ivan Mazepa 1708-1709, som anslöt sig till Karl XII. Mazepa ställde 5 000 kosacker till den svenske kungens förfogande, men efter det att den svenska armén hade lidit ett avgörande nederlag mot ryssarna i slaget vid Poltava (28 juni 1709) flydde Mazepa tillsammans med Karl XII till Bender.

Ivan Mazepa dog i Karl XII:s läger i Bender och efterträddes av Pylyp Orlyk som tillsammans med en grupp ukrainska kosacker kom till Sverige 1716. Kosackerna slog sig ner i Kristianstad och hör till de första ukrainska invandrarna.

Sovjetisk och rysk historieskrivning

I samband med den historiografi som speglar 1700-talets Ukraina är de ofrånkomligt att nämna den sovjetiska/ryska historiesyn på Ivan Mazepas. Mazpa har under sovjettiden tillsammans med nationalistledaren Stepan Bandera, (1909 – 1959) stått som symbol för ukrainsk självständighetssträvan och som sådan utsatts för förolämpningar och förtal både i den sovjetiske historieskrivningen som av landets politiska krafter.

”Ukrainska folkets nedrige förrädare, den blodige hunden och Judas Mazepa, vars direkta arvingar äro trefaldigt förbannade borgerliga nationalister och kapitalismens övriga agenter, drömde då om att förverkliga sina obskyra planer: att slå sönder det ukrainska folkets historiska vänskap med det broderliga ryska folket. Men uppsåtet hade inte lyckats och kommer ej heller att någonsin lyckas…” Så låter det i ett telegram från 1939 som Sovjetunionens främsta historiker ^[vem?] sände till Josef Stalin i samband med firandet av 230-årsdagen av slaget vid Poltava. Även om stalintidens kraftfulla språkbruk inte används i den samtida debatten så finns ändå attityden kvar i delar av Ukrainas och Rysslands samtidspolitik.

Delningen och övergången till ryskt och österrikiskt styre

Ryska tsarernas styre över centrala Ukraina (kallat Lillryssland) blev alltmer påtagligt. Genom delningen av polska Ukraina kom de västliga delarna under österrikiskt styre (Galizien) och de andra delarna under ryskt. Det osmanska imperiet avtog vid södra-centrala Ukraina, medan Ungerns styre över Karpaterna fortsatte. Ukrainska författare och intellektuella inspirerades av den nationalistiska andan som spirade bland europeiska folk som lydde under olika imperier, och återupprättade ukrainska språkliga och kulturella traditioner och strävade för att återvinna den ukrainska nationen. I synnerhet ryssarna upprättade strikta restriktioner för att förhindra det ukrainska språkliga och kulturella inflytandet, och till och med förbjöd människorna att tala det och att studera. De ukrainare som lydde under Österrike gick ett bättre öde till mötes. Under denna epok började det ukrainska folket acceptera namnet Ukraina i stället för Ruthenien.

1900-talet

Sovjetrepubliken Ukrainas flagga är den nationella symbol som haft kortas livslängd i Ukrainas historia. Den moderna treuddssymbolen, trysub, har rötter till Kievrikets dagar.

När första världskriget och bolsjevikernas revolution 1917 splittrade Habsburgarnas och det ryska imperiet, deklarerade Ukraina sin självständighet. Mellan 1917 och 1918 uppnådde tre ukrainska republiker självständighet, nämligen Rada, direktoratet, Hetmanatien, och den Ukrainska folkrepubliken av Symon Petlura. Den östra (och den största) delen av Ukraina förklarade sig på ett tidigt stadium som Sovjetrepublik och slöt upp på samma sida som Sovjet-Ryssland i kampen mot Polen. Efter kriget mellan Polen och Sovjet som avslutades 1921, blev västra delarna av Ukraina ändå annekterade av Polen, och den större, centrala och östliga delen införlivades 1924 i en ny statsbildning, Sovjetunionen, under namnet Ukrainska SSR.

Västra Ukraina ingick i Polen och utgjordes till största delen av ukrainare även om staden Lviv även hade inslag av judisk och polsk kultur, se Polens historia#Etniska minoriteter efter kriget 1919-1921 och Polens historia#Polens demografi (1931). Den ukrainska befolkningens diskriminerade ställning i Polen var grunden till långvarig oro i regionen.

Offer för en massaker som begåtts av ONU:s militära gren UPA i Volynien i dåvarande Polen (nu Ukraina), 1943.

Den ukrainska nationalistiska idén bevarades under mellankrigstiden, och den ukrainska kulturen upplevde till och med en blomstring med bolsjevikernas godkännande under Sovjetunionens första tid. Vid slutet av 1920-talet var emellertid det sovjetiska trycket oerhört svårt, särskilt under Stalin, som försökte förhindra motstånd; detta slog hårt mot de intellektuella. Stalins politik skapa svält bland det ukrainska folket som ett led kollektivistiska strävanden, vilket tog livet av miljoner tidigare oberoende bönder och andra i landet, i den så kallade Holodomor. Uppskattningen av antalet döda genom Holodomor åren 1932-1933 uppgår till mellan 3 och 10 miljoner. Se vidare artikel om Tvångsförflyttningar av befolkningsgrupper i Sovjetunionen. Landet utsattes också för massiv russifiering och många ukrainska kulturpersonligheter, nationalister, intellektuella, präster, mullor och rabbiner mördades eller deporterades. Vid mitten på 1930-talet till följd av massdöd av ukrainare och etniska omflyttningar kom ryssarna att utgöra en betydande andel i det östra Ukraina. Förtrycket slog även mot traditionell ukrainsk kultur, bland annat mot de episka dumysångerna.

Efter Polens fall hösten 1939 införlivades de västra ukrainska regionerna med Sovjeunionen. Sovjetmakten utförde 1939-1941 en stor utrensningsaktion och deportering till Sibirien och Sovjetunionens inre delar vilket berörde en del ukrainare som betraktades som potentiellt illojala med Sovjetunionen och dess politik. Enligt olika källor kom mellan 320 000 och 1,5 miljoner invånare i västra Ukraina att deporteras. Hur stor del av dessa som var ukrainare är inte känt.

Vid inledningen av den tyska invasionen av Sovjetunionen 1941 välkomnade många ukrainare de tyska trupperna som "befriare" i synnerhet de i väst, vilket de fick anledning att ångra. Detta kan til vis del förklaras med att detta berodde på de aktioner som Stalin utfört mot de ukrainska bönderna (en socialklass som de flesta ukrainare tillhörde). Snart inledde dock tyskarna och nationalistiska ukrainare (OUN) en tid av folkmord, mord och deporteringar av judar och ukrainska civila, brände ner hela byar. Den tyska ockupationen av Ukraina genomfördes på tre månader. I slaget om Kiev i september 1941 tog tyskarna 450 000 sovjetiska soldater till fånga inklusive ett stort antal civila. Det totala antalet fångar i det slaget uppgick till omkring 660 000 personer. Efter kriget utnämndes Kiev till en Hjältestad i Sovjetunionen.

Nazisternas brutalitet var fruktansvärd. Erich Koch var under kriget Reichskommissar i Reichskommissariat Ukraine från 1941 till 1943. Hans första åtgärd som Reichskommissar var att stänga alla skolor "Ukrainska barn behöver inga skolor. Det som är nödvändigt för dem att lära sig får de veta från sina tyska herrar. Kochs ökända brutalitet speglas i citatet, "Om jag träffar en ukrainare värd att sitta vid mitt bord, måste jag skjuta honom först." Erich Koch åtalades aldrig vid Nurnbergrättegångarna. 1950 lämnades Erich Koch ut från Storbritannien till Polen. Först efter nio år åtalades han och dömdes till döden den 9 mars 1959. Han dömdes enbart för krigsbrott utförda i Polen. Straffet omvandlades till livstids fängelse och den förment klene mannen dog en naturlig död 90 år gammal i fängelset i Barczewo i Polen den 12 november 1986. Trots att Erich Koch hade ansvaret för mordet på miljontals människor, från Baltikum till Svarta Havet, så ställdes han aldrig inför rätta för krigsbrott i Ukraina och Baltikum. Hans krigsbrott blev heller aldrig utredda. I det självständiga Ukraina har spekulationer bland nationalisterna förekommit om att Stalin inte ville se Koch och hans medarbetare vittna om styrkan hos de ukrainska nationalisterna under kriget. Nazisterna förintade en miljon judar i Ukraina och deporterade ukrainare till slavarbete. Kiev förstördes i det närmaste totalt liksom många andra delar av landet. Många ukrainare började kämpa mot nazisterna liksom de kämpat mot Sovjet. Både nazisterna och Stalin utsatte lokalbefolkningen för svåra repressalier, som massavrättningar, ödeläggelse av byar och propaganda. Kampen mot Sovjet hade mer eller mindre krossats på 1950-talet. Enligt ett citat som tillskrivs förre partiledaren Nikita Chrustjov så ville Stalin deportera hela den ukrainska befolkningen till Sibirien, men tvingades hejda sig eftersom transportresurserna var otillräckliga.

Det totala antalet döda civila under kriget och den tyska ockupationen är uppskattat till sju miljoner, varav över en miljon judar som mördades av nazistiska Einsatzgruppen. Det stora flertalet av dessa föll offer för illdåd (bl.a. i Babij Jar), slavarbete, och massakrer av hela byar av nazisterna. Av de c:a 11 miljoner sovjetiska soldater som stupade i krig mot nazister var ungefär en fjärdedel (2,7 miljoner) ukrainare. Ukraina har gått till historien som den första nation som bekämpade axelmakterna under andra världskriget i Karpato-Ukraina och en av dem som fick utstå mest blodspillan under detta krig.

Oberoende

Mycket litet förändrades för Ukraina de närmaste årtiondena. Under perioder av förhållandevis stor frihet - som under Nikita Chrusjtjov från 1955 till 1964 - kämpade ukrainska kommunister för nationella intressen. Under perestrojkan kunde nationella mål återigen hävdas av ukrainska ämbetsmän.

Staden Pripjat var platsen för Tjernobylolyckan 26 april 1986 när ett kärnkraftverk havererade. Stora delar av norra Ukrainska SSR drabbades, men även Vitryska SSR. Detta uppmuntrade en rörelse för politisk oberoende som gick under namnet Ruch som fick stort genomslag i Sovjetunionen under slutet av 1980-talet. När Michail Gorbatjov introducerat glasnost ökade de nationalistiska strömningarna i Ukrainska SSR med Ruch i spetsen. I ljuset av parlamentsvalet 1990 närmade sig även många representanter för kommunistpartiet det nationalistiska lägret och en nationalistisk falang inom partiet ledes av Leonid Kravtjuk. Efter Augustikuppen i Moskva 1991, ett misslyckat kuppförsök mot Michail Gorbatjov, förklarades Ukrainas självständigt av parlamentet den 24 augusti 1991. Den 1 december 1991 godtog det ukrainska folket självständigheten vid en folkomröstning.

Ukraina efter självständighetsförklaringen

Det självständiga Ukrainas förste president blev Leonid Kravtjuk som utsågs 1991, han var tidigare högt uppsatt i det gamla kommunistiska partiet. Tillsammans med Boris Jeltsin och Vitrysslands dåvarande ledare Stanislaŭ Sjusjkevitj låg Kravtjuk bakom bildandet av Oberoende Staters Samvälde den 21 december 1991. Kravtjuk krävde att Ryssland skulle dela med sig av kommandot över sovjetiska svartahavsflottan i Sevastopol på Krim, som sedan 1954 räknas till Ukrainska SSR. Under någon tid tvekade Kravtjuk också att skicka de sovjetiska kärnvapen som fanns utplacerade i Ukraina till Ryssland. Ukraina hade ingen ambition att bli kärnvapenmakt, men Kravtjuk poängterade, att Ukraina ville försäkra sig om att Ryssland verkligen tänkte hålla sitt löfte och demontera dessa vapnen.

Ukraina omvandlades snabbt från en planekonomi till marknadsekonomi. Omställningen blev smärtsam för befolkningen. Under 1993 låg inflationen på flera tusen procent och landet hade stora ekonomiska problem. Många förlorade sina uppsparade pengar som plötsligt blev värdelösa. På grund av svåra sociala och ekonomiska problem i kölvattnet av den ekonomiska krisen utlystes nyval 1994, då Leonid Kutjma kom till makten. I valet förlorade Kravtjuk presidentmakten till Leonid Kutjma, vars politiska styrka framför allt baserade sig på röster i östra Ukraina, som är rysktalande och ortodoxt, medan västra Ukraina, Kravtjuks hemtrakter, främst är ukrainsktalande och uniatiskt (grekisk-katolskt). Kutjma hade sin politiska bas i metall- och vapenindustrin i staden Dnipropetrovsk i den ostligaste delen av Ukraina. 1994blev Ukraina samarbetspartner med EU och 1997 skrevs ett vänskapsavtal med Ryssland.

År 2004 meddelade Kutjma att han inte skulle ställa upp för återval samma år. De två viktigaste kandidaterna för valet hösten 2004 var dåvarande premiärministern Viktor Janukovitj som strävar efter att knyta närmare band mellan Ukraina och Ryssland och som stöddes av såväl Kutjma som Rysslands president Vladimir Putin. Den viktigaste motståndaren, den tidigare premiärministern Viktor Jusjtjenko, som stöddes av bland andra Julia Timosjenkos block, strävar efter att Ukraina ska blicka västerut och eventuellt ansöka om medlemskap i EU.

Efter valet utropade sig Janukovitj till president den 21 november 2004. Detta möts dock av en folklig resning i västra och norra Ukraina kallad orangea revolutionen som beskyllde Janukovitj för valfusk. Den 3 december förklarades valresultatet vara ogiltigt och en ny valomgång utlystes. Jusjtjenko utses till segrare i denna den 11 januari 2005. Jusjtjenko blir president och utser Julia Timosjenko till premiärminister. Den 8 september avskedas dock Timosjenko och efterträds av Jurij Jechanurov. I parlamentsvalet den 26 mars 2006 fick Janukovitj starkt stöd och sedan socialisterna bytt sida utsågs Janukovitj till premiärminister den 3 augusti det året.

I mars 2007 uppstod en konstitutionell kris då Jusjtjenko avsåg låta upplösa parlamentet och hålla nyval den 27 maj 2007. Detta föranledde stora demonstrationer i Kiev, både för och emot beslutet, som fattades den 3 april. Parlamentet kallade då till krismöte och röstade enhälligt ned presidentens beslut, varpå ärendet togs upp i Högsta domstolen. Jusjtjenko och Janukovitj kom sedermera överens om en kompromiss enligt vilken nyval kommer att hållas den 30 september

Historiska kartor över Ukraina

• 

  Historisk period (500-600).

• 

  Historisk period (750-850).

• 

  Historisk period (1220-1240).

• 

  Historisk period (1245-1349).

• 

  Historisk period (1386-1434).

• 

  Historisk period (1658).

• 

  Historisk period (1751).

Se även

• Rysslands historia: Varjagerna och Kievriket
• Ryssland
• Sovjet

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Ukrainas historia.
  Bilder & media
• Halychyna! Galicia!