Österrikes historia

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Den här artikeln behandlar Österrikes historia.

Österrike Österrike Ockupationen av Österrike efter andra världskriget Nazityskland Austrofascism Österrike Tysk-Österrike Österrike-Ungern Kejsardömet Österrike

Förhistoria[redigera | redigera wikitext]

Austria Romana - Österrike under romarna.

Den första statsbildningen i Alperna och Donaudalen var ett kungarike skapat av kelterna som kallades Noricum omkring 100 f.Kr. Noricum hade skapats genom sammanslagning av olika keltiska och illyriska stammars områden.

Området som idag är Österrike erövrades vid tiden före Kristi födelse av romarna[källa behövs]. Romarna skapade olika bosättningar med den största staden Carnuntum som låg öster om dagens Wien. Den germanska folkvandringen gjorde att romarna trycktes tillbaka och att germanska statsbildningar skapades, bland annat frankernas rike.

Under 500-talet skapade bajuvarerna (bayrarnas förfäder), alpslaverna (slovenernas slaviskspråkiga förfäder) och allemanerna (tyskspråkiga schweizares förfäder) permanenta bosättningar. Merparten av det land som idag utgör Österrike ingick vid denna tid i det alpslaviska furstendömet Karantanien. Fienden utgjordes av avarer. På 740-talet underkuvades bajuvarer, alpslaver och allemaner av frankerna som uppmuntrade fortsatt invandring från Bayern och satte bajuvarisk adel att förvalta området. Den frankiske härskaren Karl den store skapade kring år 800 ett gränsland som försvar i vad som idag är Niederösterreich. Detta låg mellan floderna Enns, Raab och Drau och fick namnet Awarenmark.

År 955 utkämpades ett stort slag, Slaget vid Lech (ty. Schlacht bei Lechfeld), utanför Augsburg där den ostfrankiska kungen Otto I slog tillbaka Ungern som därmed inte längre kunde utgöra ett hot mot frankerna. Under andra hälften av 900-talet kom det bayerska styret tillbaka. 976 blev Liutpold (Leopold) från Huset Babenberg hertig över grevskapet öster om floden Enns som kallades marchia orientalis.

Ostarrichi[redigera | redigera wikitext]

996 räknas som födelsen av dagens Österrike då man kunnat fastställa att namnet Ostarrîchi började användas. Ostarrîchi kom att utvecklas till tyskans Österreich – riket i öster. Man kom länge även att använda namnet Osterland och österrikarna kallades Ostermann och Osterfrau. Den latiniserade formen av namnet, Austria, är känd från 1100-talet. (Det liknande Australien har inte samma betydelse, utan kommer ur det latinska namnet för det okända södra/sydliga landet, terra australis incognita, som brukade anges på medeltida europeiska kartor.)

Hertigdömet Österrike[redigera | redigera wikitext]

Namnet Österrike kommer från Ostarrichi som omnämns i skrift för första gången 996. Huset Babenbergs tid som härskare fortsatte framgångsrikt med en målmedveten koloniseringspolitik som konsoliderade dåtidens Österrike. Residenset befann sig till en början i Pöchlarn och senare i Melk. Leopold III intrigerade framgångsrikt då han valde att stå på Henrik V sida och bidrog till dennes seger gentemot Henrik IV (tysk-romersk kejsare). Leopold gifte sig med Henrik V:s syster Agnes von Hohenstaufen. Leopold III grundade många kloster och blev efter sin död för detta heligförklarad.

Babenbergarna blev 1139 herrar över Bayern, men detta skapade samtidigt en konflikt mellan stuferna och welferna. Striden avslutades då Fredrik Barbarossa gav tillbaka Bayern till welferna. Ett "tröstpris" för Babenbergarna blev att Österrike fick status som hertigdöme 1156 (Privilegium Minus). Den första österrikiske hertigen blev Heinrich (Henrik) Jasomirgott som var den som först utnämnde Wien till residensstad. 1186 hamnade så Steiermark hos Babenbergarna.

Österrike blir stormakt under Huset Habsburg[redigera | redigera wikitext]

Huset Habsburg har en självklar plats i Österrikes historia som landets härskare under århundraden och skapare av stormakten Österrike. Sedan babenbergarna dött ut 1246 uppstod en maktkamp, där kungen av Böhmen, Ottokar II (tj. Přemysl Otakar II.), kunde ta över rodret. Ottokar II tog över makten 1256 och ville slå tillbaka adeln till förmån för borgerskapet. Men Ottokar II:s tid vid makten fick snart en utmanare i Rudolf av Habsburg när Ottokar II ville bli tysk-romersk kejsare. Habsburg vann ett avgörande slag mot Ottokar II 1278 (”Schlacht auf dem Marchfeld”) som etablerade habsburgarna som härskare över Österrike och Steiermark. Rudolf av Habsburg gav delar av Österrike till sönerna Albrekt och Rudolf vilket givit upphov till benämningen de habsburgska arvländerna.

1335 tillkom områdena Kärnten och Krain till habsburgarnas domäner och 1363 kom Tyrolen via Margarethe von Tirol. Den store habsburgaren vid den här tiden var Rudolf IV men konflikter mellan habsburgarna skulle blossa upp vilket ledde till splittringar 1379, 1406 och 1411 varpå tre olika delar skapades:

Under 1300-talet fick man framgångar då Österrike låg strategiskt rätt i handeln över alperna och utvecklades ekonomiskt. Österrikes vilja att gå längre västerut misslyckades då man inte förmådde att besegra de schweiziska edsbröderna. Det schweiziska edsförbundet kunde via segrar vid Morgarten 1315 och Sempach 1386 förbli självständiga mot ett distanserat Österrike.

Stridigheter och nya landområden[redigera | redigera wikitext]

Under 1480-talet krigade den ungerska kungen Mattias Corvinus framgångsrikt till sig stora delar av Österrike och tog Wien i besittning 1485-1487. När Corvinus avled 1490 kunde Huset Habsburg återta sina maktdomäner.

Under slutet av 1400-talet inledde huset Habsburg det man blivit berömda för: att genom giftermål framgångsrikt stärka sin makt och bygga ut riket. Bella gerant alii – tu felix austria nube ("Krig får andra föra – du lyckliga Österrike gifter dig") blev mottot då man bland annat tog makten över imperiet Spanien. Den framgångsrika släktutbyggnaden hade sin kulmen under Maximilian I:s styre 1493-1519.

Stridigheterna hos habsburgarna skulle fortsätta under 1500-talet med strider om arv vilket försvagade Österrike politiskt och ekonomiskt. Det som löste konflikterna var att alla dog ut utom Fredrik V som därmed kunde återförena de olika delarna under en och samma härskare.

1520 blev Ferdinand I ny härskare över Österrike och han inledde de första stegen mot skapandet av en centralmakt med säte i Wien. 1526 ärvde Ferdinand Ungern och Böhmen sedan Ludvig II av Böhmen-Ungern dödats vid slaget vid Mohács. Böhmen inkluderade Mähren, Schlesien och Lausitz. Införlivandet av Ungern innebar att man nu ställdes direkt mot det osmanska riket som skulle bli Österrikes nya stora fiende.

Konflikt med det osmanska riket[redigera | redigera wikitext]

Under 1500-talet inleddes en långvarig konflikt med det osmanska riket som skulle vara under 200 år. Det handlade till en början om enstaka attacker från turkiska miliser. 1529 belägrades Wien av turkarna under Süleyman I. De kommande 200 åren kantades av små- och storkrig mellan Österrike och turkarna. 1683 skedde en andra belägring av Wien från osmansk-turkisk sida och återigen var det precis att staden inte erövrades av turkarna. Det var först efter att hertig Karl von Lothringen och Polens kung Johann III Sobieski kommit in i handlingen som belägringen kunde hävas. Österrike kom nu att trycka tillbaka turkarna till bortanför Belgrad vid fredsfördrag i Karlowitz (1699) och Passarowitz (1718).

Österrike i 30-åriga kriget[redigera | redigera wikitext]

Österrike var en av stormakterna i det 30-åriga kriget som ledande katolsk makt. I Österrike hade det under lång tid funnits en konflikt mellan protestantismen och katolicismen som stod mellan huset Habsburg och ständerna. Det var först efter religionsfreden i Augsburg 1555 som Österrike blev klart katolskt då det fastslogs att härskaren avgjorde gällande religion i sitt land. Den Westfaliska freden 1648 befäste Österrikes makt över Ungern och Böhmen men försvagade dess roll inom det tysk-romerska riket. Det stod klart att Habsburgarna skapat en starkt centralistisk och absolutistisk stat. Residensstaden Wien klarade sig undan erövring av bland annat en svensk här under Lennart Torstenson.

Habsburg-Lothringen-Toscana[redigera | redigera wikitext]

Maria Theresia

1740 blev Maria Theresia nytt överhuvud sedan man drivit igenom kvinnlig tronföljd för att säkerställa habsburgarnas fortsatta styre. Maria Theresia var enda barnet till Karl VI och hon skapade genom sitt giftermål med Franz Stephan von Lothringen den nya dynastin Habsburg-Lothringen.

1742 ledde ett nederlag mot Preussen under Fredrik II till att Österrike förlorade Schlesien. Preussen skulle komma att utvecklas till Österrikes stora rival och utmanare om makten i det tysk-romerska riket som ledande tyska nation.

Maria Theresia genomdrev en modernisering av Österrike genom flera reformer. Bland annat skilde man förvaltningen från domstolsväsendet och adeln förpliktigades att tjänstgöra för staten. De områden man erövrat (Nebenländer) förlorade sitt självstyre. Nu skapades den österrikisk-ungerska dualismen då Ungern behöll sin gamla författning. 1765 blev Joseph II regent bredvid sin mor Maria Theresia och skulle ta över mer och mer av makten fram till 1790 då hans mor avled och han helt tog över styret. Joseph II fortsatte reformeringen genom att ta bort livegenskapen. Han försökte driva igenom flera reformer men mötte motstånd från Ungern och de österrikiska Nederländerna. Österrike lyckades heller inte byta Nederländerna mot Bayern.

1773 var Österrike med om den första delningen av Polen. Då Polen delades fick Österrike delar av Galizien och området kring Lemberg (Lviv) varpå Kungariket Galizien och Lodomerien skapades. 1775 tillkom hertigdömet Bukovina. Då Polen delades för tredje gången 1795 tog Österrike den resterade delen av Galizien och Lillpolen.

Kejsarriket[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Kejsardömet Österrike
Klemens von Metternich – centralfigur inom den österrikiska statsmakten under 40 år och en av Europas mest inflytelserika.

1804 skapades det österrikiska kejsardömetKaisertum Österreich. Två år senare, 1806, upphörde det tysk-romerska riket att existera. Frankrike under Napoleon I blev Österrikes stora kontragent.

18141815 hölls Wienkongressen där Österrike och de andra stormakterna ritade om Europas karta och Österrike fick tillbaka landområden som man tidigare förlorat. Kongressen kom Sedan Österrike tillsammans med ryska och preussiska trupper besegrat Napoleon utanför Leipzig 1813. Wienkongressen markerade Österrikes storhetstid och furst Metternichs stora stund som utrikesminister och diplomat. Kongressen ledde fram till Österrike fick tillbaka landområden som man förlorat några år tidigare.

1848 var revolutionsår i Europa och i Österrike krävdes reformer över hela det väldiga riket med dess olika folkgrupper. Upproren slogs ner av militären. Upprorsmännen krävde reformer som pressfrihet och en konstitutionell författning. Upproren ledde till furst Metternichs fall men centralstyret i Wien kunde behålla makten. En stor framgång för de som startat upproret var att Österrikes första moderna parlament, riksdagen, samlades 22 juli 1848. Nationalismen hos de olika folken växte sig nu allt starkare. 1848 var också året då Franz Joseph blev ny kejsare över Österrike och kung över Ungern.

1859 förlorade Österrike sina områden i Italien och tvingades acceptera Italiens enande. Österrike såg samtidigt hur Preussen blev Österrikes nya opponent om makten inom vad som en gång varit det tysk-romerska riket. Bismarck ville ena Tyskland under Preussen och Österrike var dess motståndare. Efter den österrikiska förlusten mot Preussen i det tyska enhetskriget (1866) blev Preussen den dominerande tyska staten och kunde några år senare bilda kejsardömet Tyskland.

Österrike-Ungern[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Österrike-Ungern
Karta över Österrike-Ungern 1914.

Österrikes misslyckade krig gjorde att man tappade makt gentemot Preussen som nu växte fram som en ny stormakt i Europa. 1866 års krig mellan Österrike och Preussen markerade detta. Det fanns även inre motsättningar där framförallt ungrarna förde fram krav på förändring. Ausgleich var tänkt att minska de nationalistiska idéer som börjat frodas runt om i kejsarriket men kom istället att spä på dem. Nationalismen kom under 1800-talet att bli ett allt större problem för centralmakten som ville hålla samman de olika delarna.

Österrike-Ungern skapas[redigera | redigera wikitext]

1867 skapades så Österrike-Ungern som en dubbelmonarki mellan de två länderna. Kompromissen (utjämningen) - Ausgleich - skapade ett rike där Österrike och Ungern hade skild inrikespolitik men utåt verkade man gemensamt under enad flagg. Österrike och Ungern hade egna parlament men i frågor som rörde gemensamma frågor valde man att ha gemensamma ministrar. Man skapade också tull- och valutaunioner. Franz Joseph blev fortsatt statsöverhuvud i de båda staterna inom ramen för den kungliga och kejserliga monarkin - Kaiserlich und königlich (K.u.K.).

Österrike-Ungern splittras[redigera | redigera wikitext]

Se även: Freden i Saint-Germain

28 juni 1914 sköts tronföljaren Franz Ferdinand av Gavrilo Princip i Sarajevo vilket utlöste första världskriget där Österrike genom avtal slöt upp bredvid Tyskland. Bakgrunden låg i att Österrike tagit över styret av Bosnien-Hercegovina 1878 och 1908 ökat spänningarna genom att annektera området. Detta skapade en stor konflikt med Serbien och blev utlösande faktor för kriget.

Österrike-Ungern splittrades och de tvingades acceptera Ungerns, Tjeckoslovakien, Polens, Sloveniens, Kroatiens och Serbiens självständighet. Man förlorade också områden till Italien och Rumänien. Dessa territorieförluster tillsammans med det höga krigsskadeståndet hade en förödande effekt på Österrikes ekonomi.

Den första republiken[redigera | redigera wikitext]

När Österrike-Ungern föll samman 1918 bildades i Wien den 21 oktober en provisorisk nationalförsamling för ett enat område som omfattade den större delen av Österrike-Ungerns tysktalande befolkning och efter kejsarens abdikering proklamerades Republik Deutschösterreich (republiken Tysk-Österrike) den 12 november 1918.

Republikens utrikesminister ledde fredsunderhandlingsdelegationen vid freden i S:t Germain och undertecknade där fredstraktatet med de allierade den 10 september 1919. Här bestämdes de nya gränserna. Österrike blev en förbundsrepublik vilket fastslogs i konstitutionen 1920.

Strax efter första världskriget diskuterades om en österrikisk anslutning till Tyskland då landet kraftigt minskat i storlek och inte längre var en stormakt. Det hela stoppades av segrarmakterna från kriget som inte ville se en utvidgning av Tyskland. Det ledde också till att man i fredstraktatet bytte den nya republikens namn till Österreich eftersom man ville få bort kopplingen mellan de båda länderna.

Depression i Österrike[redigera | redigera wikitext]

Österrike hade stora problem efter Första världskriget där landet stod inför stora omstruktureringar efter att gått från att vara en stormakt på 676 000 km² till att uppgå till en yta på 82 000 km². Stora delar av industrin hade försvunnit när bland annat Tjeckoslovakien och Ungern bildats. Under 1920- och 1930-talet rådde stor fattigdom i Österrike. Andra europeiska länder skickade hjälpsändningar för att lindra nöden.

Samtidigt bildades en stark arbetarrörelse under dessa år, och "Rote Wien" (Röda Wien) blev ett begrepp. Stadsledningen i Wien skiljde sig mycket från resten av Österrike genom att man satte igång ett av mellankrigseuropas största bostadsbyggarprogram, byggde upp flera olika sociala inrättningar med mera. Detta finansierades genom lokala lyxskatter som togs ut på allt från tobaksvaror till hotellrum. Wien var precis som övriga Österrike märkt av sviterna efter kriget, och det fanns en stark spänning mellan övriga ofta agrara och konservativa Österrike och Wien där huvudstaden hade hamnat i ett perifert läge jämfört med det tidigare centrala läge staden haft under Habsburgarnas tid.

Austrofascism[redigera | redigera wikitext]

Huvudartiklar: Austrofascism och Ständestaat

Dominerande parti under mellankrigstiden var det konservativa kristsociala partiet, samtidigt som nazismen fick allt fler anhängare i Österrike. Sedan nazisterna gripit makten i Tyskland upprättades en auktoritär regim under de kristligsocialas ledare, förbundskanslern Engelbert Dollfuss, som gick emot Hitler och Nazityskland vars anhängare i Österrike inledde en kampanj för landets anslutning till Tyskland. 1934 utbröt oroligheter då nazisterna försökte gripa makten i en statskupp. Dollfuss sköts i tumultet och avled av skadorna. Efterträdaren Kurt Schuschnigg blev ny förbundskansler och försökte precis som Dollfuss att hålla Nazityskland stången men sedan Mussolinis Italien vänt Österrike ryggen blev det politiska läget för regimen sämre. Schuschnigg avgick 11 mars 1938 och tvingades lämna över makten till nazisten Arthur Seyß-Inquart, dagen innan Österrikes Anschluss med Hitlertyskland ägde rum.

Anschluss och Andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

Se även: Anschluss, Andra världskriget

1938 tågade tyska trupper in i Österrike och genomförde anslutningen - på tyska Anschluss - vilket betydde att Österrike blev en del av Adolf Hitlers stortyska rike. Österrike fick 1939 som en del av Tyskland namnet Ostmark, för att 1942 delas upp på sju Gaue, vars områden även omfattade delar av tidigare tyska och tjeckiska områden. De gamla österrikiska områdena benämndes Alpen- und Donau-Reichsgaue.

Österrike kom som en del av Nazityskland komma att strida i andra världskriget och viktig rustningsindustri fanns i Österrike, bland annat av handeldvapen och pansar (Steyr-Daimler-Puch och VOEST).

I Österrike upprättades flera koncentrationsläger. Mauthausen tillhör de mest ökända och här verkade Josef Mengele.

Efterkrigstid[redigera | redigera wikitext]

Österrike uppdelat i de fyra segrarmakternas ockupationszoner 1945-1955

1945 intog allierade trupper Österrike och landet delades precis som Tyskland in i fyra ockupationszoner. Nordöstra Österrike bildade en sovjetisk zon och de övriga delarna hamnade hos västmakterna: USA, Storbritannien och Frankrike. Sovjetunionen kom precis som i Tyskland att nedmontera fabriker i sin sektor och frakta hem dem som krigsskadestånd. Västmakterna kom att satsa på Marshallhjälpen. När så Österrike åter blev en självständig stat kom det att råda stora ekonomiska skillnader mellan västmakternas tidigare sektorer och den före detta sovjetiska.

Under tiden Österrike var delat och de allierade inte fastslagit framtiden fanns flera idéer. En brittisk idé var att skapa en Donau-republik genom att slå samman Bayern och Österrike. Det blev inget av denna idé utan i fallet Österrike kunde de allierade komma överens och bilda en stat till skillnad från vad som blev fallet med Tyskland. 1945 återskapades Republiken Österrike men skulle under tio års tid vara under ockupation.

Den andra republiken[redigera | redigera wikitext]

Det österrikiska statsfördraget[redigera | redigera wikitext]

1955 blev Österrike återigen en självständig stat. Det österrikiska statsfördraget fastslog det nya demokratiska Österrike och landets starka neutralitet. Österrike var återigen en förbundsrepublik med nio bundesländer. Neutraliteten var en förutsättning för att segrarmakterna skulle ge Österrike dess självständighet och möjligheten till att de fyra ockupationszonerna försvann. Neutraliteten kom också att göra att Österrike först 1995 gick med i EU tillsammans med Sverige och Finland som hade liknande politik till den österrikiska. Österrike kom också att ha täta kontakter med Sverige vilket innebar att det österrikiska flygvapnet köpte svenska plan av typ Draken.

Välfärdsstaten[redigera | redigera wikitext]

Österrike leddes under lång tid av socialdemokratiska regeringar och har precis som Sveriges präglats av korporativism med inflytelserika fackföreningar och arbetsgivare som verkat gemensamt. Under 1970-talet skedde en rad sociala reformer. Under 1970-talet etablerade flera internationella organisationer sina huvudkontor i Wien. Österrike kom under förbundskanslern Bruno Kreisky (kansler 1970-1983) att vara medlare i Mellanösternkonflikten och målades upp som den neutrala mönsterstaten. Österrikaren Kurt Waldheim var 1972-1981 FN:s generalsekreterare men hans anseede förändras radikalt liksom hela Österrikes under 1980-talet.

Kärnkraftverket i Zwentendorf (2004)

Österrike hade en stor kärnkraftsdebatt under 1970-talet och valet stod för österrikarna om man skulle satsa på kärnkraft eller inte. Man valde att inte starta upp något kärnkraftverk men hade hunnit bygga det första verket som aldrig kom att tas i bruk.

Waldheimskandalen[redigera | redigera wikitext]

Kurt Waldheim valde 1986 att ställa upp i presidentvalet. Kurt Waldheim skulle orsaka rubriker då avslöjades att han hade ett förflutet inom SA och ökända tyska trupper som begått folkmord på Balkan under andra världskriget. Detta förföljde Waldheim under hela valkampanjen men Waldheim lyckades trots detta vinna presidentvalet som blev en prestigesak för många österrikare där man inte ville böja sig för den internationella opinionen. Österrikes internationella rykte blev rejält skamfilat och stod i stor kontrast till 1970-talets tid som framgångsrik välfärdsstart. En rad stater, bland annat USA och Israel, tog hem sina ambassadörer. Waldheim fick inte heller inresetillstånd till USA. En historiekommission tillsattes 1987 som kom fram till att Waldheim hade en moralisk skuld även om man inte kunde binda honom direkt till brotten som skett. Waldheim gjorde en rad krystade förklaringar och försökte hela tiden att förminska sin roll - från början nämnde han överhuvudtaget inte sina år i Wehrmacht på Balkan utan förde fram sina juridikstudier i Wien istället.

Valet av Waldheim aktualiserade frågan om Österrike under andra världskriget och det var först under 1980-talet som man började behandla det tabubelagda ämnet om Österrikes delaktighet i andra världskriget som del av Nazityskland. Österrike hade länge setts som ett offer för Nazityskland trots att många österrikare välkomnande Anschluss 1938. Det stora antalet österrikare som varit medlemmar i nazistpartiet kunde i regel återgå i sina roller som medborgare i republiken Österrike. Från 1980-talet kom ämnena upp till ytan.

Österrike blir medlem i Europeiska unionen[redigera | redigera wikitext]

Österrikes neutralitet gjorde länge att landet inte gick med i Europeiska gemenskaperna (EG) då detta inte ansågs förenligt med neutraliteten. Detta skulle förändras i slutet av 1980-talet då Österrike riktade sig mot EG och 1989 lämnade Österrike in sin medlemsansökan till dåvarande EG. Efter en folkomröstning anslöt sig Österrike tillsammans med Finland och Sverige till Europeiska unionen 1 januari 1995.

Österrikes under 1980-talet skamfilade rykte förbättrades under 1990-talet men Österrike skulle återigen hamna i fokus då Jörg Haider fick stora valframgångar.

Regeringskoalition mellan ÖVP och FPÖ[redigera | redigera wikitext]

Ända sedan självständigheten 1955 hade SPÖ och ÖVP, Österrikes socialdemokratiska respektive kristdemokratiska parti, regerat i omväxlande maktskiftningar. SPÖ regerade ensamma mellan 1969 och 1983, ibland med stöd av FPÖ i vissa frågor. Andra partier, som det då liberala FPÖ, kommunisterna KPÖ och från 1980-talet miljöpartiet var marginaliserade i den politiska debatten speciellt efter 1983 då ÖVP och SPÖ kom att regera tillsammans i en "große Koalition" där SPÖ ofta var ansiktet utåt då det var det största partiet.

Jörg Haider hade sedan 1980-talet varit partiledare för FPÖ då han 2000 kunde fira stora valframgångar för FPÖ. Genom en valkampanj som appellerade till många österrikare som hade tröttnat på de två stora partiernas uppgörelser bakom lyckta dörrar kom framförallt SPÖ att kännas vid stora nederlag då det var det partiet som förkroppsligade mycket av koalitionspolitiken. FPÖ bildade tillsammans med ÖVP en svart-blå koalitionsregering under förbundskansler Wolfgang Schüssel, ÖVP:s ledare. Att högerpopulistiske Haider och hans FPÖ fick så stort inflytande och blev regeringsmedlem skapade protester i Österrike och utomlands. EU inledde sanktioner mot Österrike men dessa kom senare att hävas.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]