Tysklands historia

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Tysklands historia
Tysklands statsvapen
Denna artikel är en del av en serie
Tidslinje
Germanien
Folkvandringstiden
Austrasien (511–719)
Gamla Sachsen (?–785)
Frankerriket (719–843)
Östfrankiska riket (843–962)
Tysk-romerska riket (962–1806)
Preussen (1701–1918)
Rhenförbundet (1806–1813)
Tyska förbundet (1815–1866)
Nordtyska förbundet (1866–1871)
Kejsardömet (1871–1918)
Novemberrevolutionen (1918–1919)
Weimarrepubliken (1919–1933)
Nazityskland (1933–1945)
Ockupationen (1945–1949)
Västtyskland-Östtyskland (1949–1990)
Tysklands återförening (1989-1990)
Efter återföreningen (från 1990)

Tyskland-portalen

Tysklands historia är på många sätt mer svårdefinierad än vad som är fallet för de flesta av dess grannländer. Medan länder som Danmark och Frankrike har funnits som organisatoriska enheter i över ett årtusende, går Tyskland som nationalstat inte längre tillbaka än till 1871. Innan dess var Österrike med dess tyskspråkiga befolkning en betydande del av "Tyskland", vilket komplicerar bilden; även nuvarande Schweiz och Nederländerna kunde på medeltiden räknas som tyska områden.

Denna artikel begränsar sig till vad som mer eller mindre ingår i det nuvarande Tyskland.

Frankerrikets framväxt[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Frankerriket
Frankerrikets framväxt och slutliga uppdelning

Efter slaget i Teutoburgerskogen år 9 kom Augustus försök att erövra områdena bortom Rhen att stoppas upp. Genom detta kom en viktig kulturell gräns att dras som finns kvar än idag. Områdena på den romerska sidan av Rhen blev latinsktalande, medan de på andra sidan kom att tala germanska språk. I stora drag begränsades romarrikets territorier inom området för dagens Tyskland till delarna väster om Rhen och söder om Donau. Framskjutna områden mellan de båda floderna försvarades med hjälp av gränsbefästningen Limes (det rekonstruerade fortet Saalburg ligger norr om Bad Homburg i Hessen).

Det Romerska rikets fall började under 300-talet. I det Västromerska riket, som uppkommit år 395 i den romerska splittringen, tog de germanska frankerna från början av 400-talet alltmer makten i området för dagens Frankrike. Under den saliske kungen Klodvig I (d. 511) skapades ett enat frankiskt rike, som skulle komma att omfatta det mesta av nuvarande Frankrike, liksom stora delar av nuvarande Tyskland. Klodvig I:s ättlingar Merovingerna hade makten i detta rike tills den övertogs av Karolingerna år 751. Under Karl den store:s tid som kung ((768-)771-814) utökades riket till att omfatta nuvarande Frankrike, Nederländerna, västra Tyskland och norra Italien. Genom en allians med påven gick erövringarna hand i hand med den kristna missionen, och i gengäld lät påven Leo III år 800 kröna Karl den store till romersk kejsare. Han efterträddes av sin son Ludvig den fromme (d. 840).

Tysk-romerska riket (843-1806)[redigera | redigera wikitext]

Tysk-romerska riket år 1512
Huvudartikel: Tysk-romerska riket

Efter Ludvig den frommes död år 840 utbröt strider mellan hans söner om uppdelningen av riket. Genom fördraget i Verdun 843 delades det frankiska riket i tre delar, där det västfrankiska riket skulle komma att utgöra grunden för Frankrike medan den östfrankiska riket bildade grunden för det senare Tysk-romerska riket. Det mellanliggande riket blev däremot snart uppdelat i ytterligare tre delar, Lotharingia, Burgund och Italien, och plats för territoriella konflikter mellan de större östra och västra rikena.

När den siste kungen av den karolingska dynastin dog 911 blev hertig Konrad av Franken kejsare över den östra riksdelen. Efter att han dog barnlös 918 blev Henrik I av Sachsen kejsare 919. Han kom att bilda en ny dynasti. Hans son Otto I kom att lägga grunden för det Tysk-romerska riket. Han lyckades utvidga rikets maktsfär betydligt och konsolidera inte bara dess makt i Europa utan även sin egen makt gentemot de lokala hertigarna, inte minst i samarbete med kyrkan, som nu utvecklades till en statskyrka. I samband med sina italienska erövringar lät han sig år 962 även krönas med den romerska kejsarkronan av påven Johannes XII. Därmed var han nu kejsare över det Tysk-romerska riket eller egentligen det Heliga romerska riket.

Med Henrik II utslocknade den Sachsiska ätten 1024, och den saliska kungaätten tog över styret. Med Henrik IV inleddes dock en svaghetsperiod för kejsarmakten. Påven lyckades få kejsaren bannlyst 1076, och för att kunna få den upphävd var han tvungen att genomföra den berömda Canossavandringen. Redan tidigare hade de alltmer självständiga hertigarna och markgrevarna gjort riket svårt att hålla samman, och påven kunde spela de olika härskarätterna mot varandra. Efter Henrik V:s död 1125 börjar ätterna Hohenstaufen och Welf att tävla med varandra om kejsarkronan. Samtidigt är det under den här perioden Tysk-Romerska riket når sin största utbredning.

Under Fredrik II:s tid ökar kaoset, och flera motkungar utropas i konkurrens med kejsaren. Under de perioder kejsaren befinner sig i Italien för att kontrollera de italienska städerna och påven revolterar Tyskland, och när han är i Tyskland ges de italienska städerna och påven fritt spelrum. I takt med att kolonisationen norrut fortsätter hamnar också allt större områden i norr utanför kejsarens kontroll. En livlig missionärs- och korstågsverksamhet hade från 1100-talet utvidgat Brandenburg och senare grevskapet Nordmark. Tyska orden hade i början av 1200-talet börjat göra erövringar i Baltikum, i områden som kom att stå utanför kejsarens kontroll. De tyska köpmännen i Nordtyskland hade också stärkt sin självständiga ställning i gillen, det som 1358 skulle bli Hansan.

Under åren 1254-1273 hade Tysk-romerska riket ingen allmänt erkänd kejsare. År 1273 gavs tronen till Rudolf av Habsburg. Senare, från 1438 skulle Habsburgare komma att inneha kejsartiteln närmast oavbrutet under Tysk-romerska rikets tid.

Reformationen var det som definitivt bröt upp kejsarens makt; i de protestantiska områdena kom kejsarens makt därmed ytterligare att försvagas, och efter 30-åriga kriget var hans herravälde i Nordtyskland knappast ens symboliskt.

I stället är det enskilda tyska furstendömena som ökar sin makt; Hannover, Bayern, Sachsen, men kanske främst Brandenburg och Preussen. Efter Brandenburg och Preussens sammanslagning (personalunion under 1600-talet, samlat kungadöme från 1701) stiger Preussen så småningom fram som en av Tysklands mäktigaste stater.

Rhenförbundet[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Rhenförbundet

Under trycket av Koalitionskrigen från 1792 och framåt (Franska revolutionskrigen och Napoleonkrigen) bröt Tysk-romerska riket slutgiltigt samman år 1806, då 16 av de tyska furstendömena lämnade Tysk-romerska riket för att bilda Rhenförbundet, med Napoleon I som "beskyddare"; i praktiken blev de mer som franska satellitstater. I ljuset av detta fann den tysk-romerska kejsaren Frans II det för gott att nedlägga kronan och upplösa riket. Han hade dock sett till att 1804 utropa sig till kejsare Frans I av Österrike, och fortsatte som sådan.

Allt fler tyska stater anslöt sig till Rhenförbundet, som varade 1806-1813. Efter det franska nederlaget i slaget vid Leipzig 1813 upplöstes Rhenförbundet för gott.

Tyska förbundet[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Tyska förbundet

Det Tyska förbundet var ett år 1815 av Wienkongressen upprättat statsförbund bestående av 39 tyska stater, som en ersättning för det 1806 upplösta Tysk-romerska riket. Den österrikiske kejsaren var Tyska förbundets formella överhuvud. Preussen, som också ingick i förbundet, hade nu dock blivit en stormakt med maktambitioner. Förbundet kom så att präglas av Preussens och Österrikes rivalitet, och förbundet upplöstes slutligen 1866, efter det Tyska enhetskriget. Det ersattes av det av Preussen ledda Nordtyska förbundet.

Nordtyska förbundet[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Nordtyska förbundet

Nordtyska förbundet kom till en början, 1866, till som en försvarsallians omfattade 22 tyska stater norr om floden Main, under preussisk ledning. Året därpå utvecklades det dock vidare mer eller mindre till en förbundsstat. Den preussiske ministerpresidenten Otto von Bismarck, som varit drivande i denna utveckling, blev förbundskansler. Ambitionen var att skapa ett samlat tyskt rike enligt den så kallade lilltyska lösningen, d.v.s. med uteslutande av Preussens rival Österrike. De sydtyska staterna anslöt sig till Nordtyska förbundet i november 1870, som följd av fransk-tyska kriget (1870-1871). I december 1870 antog förbundet namnet Tyska riket. Den 18 januari 1871 blev så kung Vilhelm I av Preussen även tysk kejsare då det nya Tyska riket proklamerades i slottet Versailles, i slutet av det fransk-tyska kriget.

Kejsardömet Tyskland[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Kejsardömet Tyskland
Tyska Kejsardömet 1871–1918.

Kejsardömet, Tyska riket (tyska: Deutsches Reich), existerade från den 18 januari 1871 till den 9 november 1918. Riket var en förbundsstat bestående av fyra kungariken, sex storhertigdömen, fem hertigdömen, sju furstendömen och tre fria städer. Därtill kom det så kallade ”rikslandet” Elsass-Lothringen som erövrats från Frankrike under kriget. Kejsardömet hade utropats direkt efter kriget med den preussiske kungen Vilhelm I som kejsare. Det blev med sin stora befolkning och snabba tillväxt en stormakt i Europa.

Otto von Bismarck
Rikskansler 1871-1890

Det tyska kejsarrikets författning var i hög grad anpassad för Bismarck, som nu hade en nyckelposition som Tysklands rikskansler och preussisk ministerpresident. Det fanns val till parlamentet, dock med rösträtten begränsad till män och beroende av den röstandes ekonomi, men rikskanslern var inte ansvarig inför parlamentet utan endast inför kejsaren, varför det också talades om att det var en "kanslerdiktatur".[1] Bismarck drev, till liberalernas besvikelse, en alltmer konservativ politik, han drev en så kallad "Kulturkampf" mot den katolska kyrkan, och inte minst motarbetades arbetarrörelsen.[1] År 1878 ifördes "socialistlagen", med förbud för möten och skrifter av socialistisk eller kommunistisk natur och offentlig socialistisk agitation i allmänhet. Bismarck var emellertid angelägen om att kombinera socialistlagen med ett socialt lagstiftningsarbete, varigenom han hoppades kunna bryta udden av den spirande rörelsen.[1][2]

År 1890 blev Bismarck av med rikskanslerposten på grund av politiska meningsskiljaktigheter med Vilhelm II, kejsare sedan två år. Vilhelm II hoppades kunna mildra rikets interna spänningar och utropade en "ny kurs", med avskaffande av socialistlagen och utlovade ny arbetarskyddslagstiftning, men åtgärderna imponerade inte och stödet för den socialistiska oppositionen fortsatte att öka.[1] I ett ytterligare försök att minska de inrikespolitiska spänningarna, började man nu propagera för en kraftfull utrikespolitik med expansiva, imperialistiska mål.[1] Den nya "världspolitikens" effekt blev dock mest att den stärkte de konservativas maktanspråk med nationalistiska paroller, isolerade Tyskland i internationell politik och samlade de konkurrerande stormakterna Storbritannien, Frankrike och Ryssland mot landet.[1]

Första världskriget bröt ut 1914 och ledde i slutet av kriget, 1918, till allt fler revolter, både bland civila och inom militären i det förlorande Tyskland. Den siste kejsaren gick i landsflykt i samband med dessa revolter och krigsnederlaget. Under 1919 skulle Tyskland få en ny författning, som republik, den så kallade Weimarrepubliken.

Weimarrepubliken[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Weimarrepubliken
Hyperinflation drabbade Tyskland 1923. Denna 5 miljoner markssedel från juli samma år blev värdelös efter några veckor

Den närmaste tiden efter första världskriget var kaotisk, med stora sociala motsättningar och revolter, men den 11 augusti 1919 utropades Weimarrepubliken, den första tyska författningen med parlamentarisk demokrati.

Den ekonomiska situationen fortsatt mycket svår. Inte minst hade Tyskland genom Versaillesfreden stora krigsskadestånd att betala. Ruhr-ockupationen förvärrade situationen och bidrog till 1923 års hyperinflation. Från 1924 förbättrades dock situationen genom Dawesplanens överenskommelse med segrarmakterna.

Tyskland upplevde några år av ekonomisk framgång och framtidstro; industrin och kulturlivet kunde ett tag blomstra under de så kallade Goldenen Zwanziger.

Så kom den stora depressionen, som i början av 1930-talet nog drabbade Tyskland hårdare än något annat land i Europa. Landet drabbades inte bara av ekonomiskt utan även politiskt sammanbrott. Motsättningarna blev allt extremare och våldsammare, vilket också fick många att tappa tilltron till den fortfarande unga demokratin. Konflikter mellan olika politiska rörelser tilltog, inte minst mellan kommunistpartiet och nazistpartiet. 12 mars 1920 startades i Kappkuppen i Berlin av högerextremister.[3]

Nazityskland[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Nazityskland

Nazityskland var den period då Tyskland leddes av Adolf Hitler och hans Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP) från 1933 till 1945.

Hitler lyckades snabbt efter maktövertagandet 1933 etablera en enpartistat och diktatur som redan den 21 mars samma år satte upp det första koncentrationslägret i Dachau för politiska fångar. I sina maktambitioner att expandera till det Stortyska riket, startade Tyskland andra världskriget 1939 efter att ha invaderat Polen, vilket i sin tur fick Storbritannien och Frankrike att förklara krig.

Under kriget erövrade och ockuperade Tyskland stora områden både i Europa och Nordafrika. Nazisterna förföljde och mördade miljontals judar och andra minoriteter i Förintelsens slutgiltiga lösning. Trots alliansen Axelmakterna med andra nationer, främst Italien och Japan, besegrades Tyskland 1945 och ockuperades av fyra av de allierade länderna (Frankrike, Sovjetunionen, Storbritannien och USA).

Det delade Tyskland 1945-1990[redigera | redigera wikitext]

Huvudartiklar: Västtyskland och Östtyskland
Tyskland 1947, ockuperat, delat och annekterat

Efter andra världskriget ockuperades Tyskland av de segrande makterna. Den västra delen, de amerikanska, brittiska och franska ockupationszonerna, blev Västtyskland, Förbundsrepubliken Tyskland (Bundesrepublik Deutschland, BRD), och den östra delen, Sovjetunionens ockupationszon, blev Östtyskland, Tyska demokratiska republiken (Deutsche Demokratische Republik, DDR).

Tysklands efterkrigsgränser (1949). Västtyskland i blått, Östtyskland i rött, Saarområdet som gjorts till ett franskt ekonomiskt protektorat i grönt. Ruhrområdet i brunt var i viss grad underställt "The International Authority for the Ruhr". Den östra fjärdedelen av Tyskland i grått annekterades av Polen och Sovjetunionen och befolkningen fördrevs under en period av flera år, med 1 - 2 Miljoner döda som följd.

De östra delarna av Tyskland (Schlesien, Öst-Preussen, Väst-Preussen, Pommern, Öst-Brandenburg) hamnade under polsk och sovjetisk ockupation och blev sedermera delar av Polen och Sovjet (Ryssland). Den centrala frågan för tysk del var dragningen av Oder-Neisse-linjen, det vill säga den tysk-polska gränsdragningen efter kriget. Visserligen hävdade de västallierade att den slutliga gränsdragningen skulle vänta tills ett fredsavtal kunde träffas med Tyskland men i praktiken fick man acceptera fait accompli i och med den stora mängd tyskar och tyskspråkiga som snabbt fördrevs eller flydde från den tidigare östra delen av Tyskland med omnejd; till 1947 hade totalt runt 10 miljoner människor på detta vis kommit till de fyra ockupationszonerna,[4] till 1950 knappt 12,5 miljoner.[5] Antalet döda i samband med detta är svårt att uppskatta men anges vanligtvis till mellan 0,5 till 2 miljoner,(se Fördrivningen av tyskar efter andra världskriget).

Delvis som en konsekvens av Morgenthauplanen och delvis som en konskvens av fransk önskan om ett svagt Tyskland genomfördes omfattande nedmontering av tung industri. Ruhrområdet ställdes under internationell kontroll, Elsass-Lothringen togs åter över av Frankrike och det kolrika Saarland bröts loss från Tyskland och gjordes till ett franskt protektorat. I och med kalla kriget och insikten om att resten av Västeuropas ekonomi var beroende av att Tysklands ekonomi återaktiverades förändrades sakta politiken i det som sedermera blev Västtyskland. I juli 1947 avskaffade USA ockupationsdirektivet JCS 1067 som hade förbjudit handlingar som på något vis kunde bibehålla eller stärka den förstörda tyska ekonomin. Samtidigt mildrades delar av begränsningarna på tysk stålproduktion, taket höjdes från 25% av förkrigsproduktionen till 50%. 1951 avslutades slutligen nedmonteringen av den tyska tunga industrin, och i och med att Tyskland gick med i Europeiska kol- och stål-unionen 1952 avskaffades det internationella styret över Ruhr.

Se även: Brev från brittiska UD till franska UD 1949

Västtyskland dominerades av västintressen och anslöts till NATO, Östtyskland av sovjetintressen och anslöts till Warszawapakten. Den tidigare huvudstaden Berlin som låg djupt inne i östra Tyskland delades i fyra sektorer som sattes under gemensam förvaltning av de fyra segermakterna. Östra Berlin blev huvudstad i DDR. Denna stat och Förbundsrepubliken Tyskland grundades 1949. I Förbundsrepubliken Tyskland blev staden Bonn provisorisk huvudstad. (Se Västtyskland för mer om denna period.)

DDR-medborgare ägde ingen rätt att flytta ifrån landet och för att förhindra fortsatt östtysk flykt till väst som mellan 1945 och 1961 uppgick till ca 3,5 miljoner personer, byggdes 1961 Berlinmuren längs gränsen mellan stadens två delar. Muren kom att bli en av de starkaste symbolerna för sovjetisk repression under det kalla kriget.

Under 1970-talet skapades en ny östpolitik av Willy Brandt vilket bl.a. ledde till det slutliga erkännandet av Oder-Neisse-linjen. De tysk-tyska förhandlingar (bl.a. i Erfurt 1970) ledde till närmanden mellan de två tyska staterna och överenskommelser, bl.a. röranden släktåterföreningar och handelsavtal.

Murens fall hösten 1989[redigera | redigera wikitext]

Efter reformer i andra östländer, exempelvis av den reformpolitik Michail Gorbatjov startat i Sovjetunionen, var den östtyska regimen sensommaren och hösten 1989 pressad och hade svårt att hantera situationen. Hundratusentals östtyskar flydde till väst, denna gång vid Ungern, Prag och Warszawa, inte minst för att gränsen mellan Ungern och Österrike hade blivit lättare för östmedborgare att passera. Demonstrationer för demokrati, inte minst de s.k. måndagsdemonstrationerna, utbröt i flera östtyska städer, inklusive Östberlin. Kommunistpartiets politbyrå beslutade den 9 november att med tanke på det politiska trycket tillåta privata besök i väst. Det skulle gälla från följande dag, och ansökan skulle egentligen krävas. Bristande samordning gjorde dock att man stod handlingsförlamad när stora folkmassor genast samlades vid gränsövergångarna och krävde passage. Murens fall var plötsligt ett faktum och Östtyskland stod inför en kraftig politisk kursändring, ofta kallad "die Wende". Inom ett år var DDR upplöst och dess område upptaget inom Förbundsrepubliken Tyskland.

Tysklands återförening[redigera | redigera wikitext]

Tyskland återförenades 1990
De 1990 skapade förbundsländerna (röda gränslinjer) följde ungefär gränserna för delstaterna fram till 1952 (i svart)

Inför återföreningen beslutades den 22 juli 1990 om att DDR:s 14 delområden, Bezirke, utanför Berlin, i samband med anslutningen till förbundsrepubliken i oktober, skulle bilda de 5 förbundsländerna Brandenburg, Mecklenburg-Vorpommern, Sachsen, Sachsen-Anhalt och Thüringen.[6] Dessas gränser var i stort, men inte helt, överensstämmande med de delstater som upphörde i DDR under 1950-talet.

Den 31 augusti undertecknades så ett fördrag mellan förbundsrepubliken och DDR om det kommande enandet.[7]

I Två plus fyra-fördraget, slutet i Moskva den 12 september 1990, uppsade de fyra segrarmakterna efter andra världskriget (Sovjetunionen, USA, Frankrike och Storbritannien) sina rättigheter i Tyskland och Tyskland erkände Oder-Neisse-linjen som sin östgräns.

Den 3 oktober 1990 anslöt sig de nya delstaterna inom DDR:s tidigare område, liksom östra Berlin, till Förbundsrepubliken Tyskland. Den 3 oktober är sedan dess Tysklands nationaldag, Tag der Deutschen Einheit (sv. Tyska enhetens dag).

Samtidigt, den 3 oktober 1990, blev Berlin officiellt det återförenade Tysklands huvudstad.[8] Först 1991 kom dock beslutet om den fysiska flytten av Tysklands parlament, förbundsdagen, och regering till Berlin.[9]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f] ”Industruelle Revolution und Reichsgründung - Das kaiserliche Deutschland”. Fragen an die deutsche Geschichte: Ideen, Kräfte, Entscheidigungen - Von 1800 bis zur Gegenwart. Bonn: Deutscher Bundestag. 1989 
  2. ^ Reulecke, Jürgen (2006). ”Vom Wiener Kongreß bis zum Beginn des Ersten Weltkriegs (1814-1914)”. i Ulf Dirlmeier et al.. Kleine deutsche Geschichte. Reclam. ISBN 978-3-15-017054-0 
  3. ^ Krönika över 20:e århundradet, Bonniers, 1988 ISBN 91-34-50930-5
  4. ^ Kleßmann, Christoph (2006). ”Teilung und Wiederherstellung der nationalen Einheit (1945-1990)”. i Ulf Dirlmeier et al.. Kleine deutsche Geschichte. Reclam. ISBN 978-3-15-017054-0 
  5. ^ ”Zwangswanderungen nach dem Zweiten Weltkrieg”. Bundeszentrale für politische Bildung. http://www.bpb.de/themen/CNSEUC,1,0,Zwangswanderungen_nach_dem_Zweiten_Weltkrieg.html. Läst 12 augusti 2013. 
  6. ^ ”Verfassungsgesetz zur Bildung von Ländern in der Deutschen Demokratischen Republik - Ländereinführungsgesetz - vom 22. Juli 1990”. På www.verfassungen.de. http://www.verfassungen.de/de/ddr/ddr90-laeeinf.htm. Läst 28 augusti 2013. 
  7. ^ ”Vertrag zwischen der Bundesrepublik Deutschland und der Deutschen Demokratischen Republik über die Herstellung der Einheit Deutschlands (Einigungsvertrag)”. På www.gesetze-im-internet.de, Bundesministerium der Justiz, Bundesrepublik Deutschland. http://www.gesetze-im-internet.de/einigvtr/BJNR208890990.html#BJNR208890990BJNG000300301. Läst 28 augusti 2013. 
  8. ^ ”Vertrag zwischen der Bundesrepublik Deutschland und der Deutschen Demokratischen Republik über die Herstellung der Einheit Deutschlands - Auszug” (pdf). Berlin.de. http://www.berlin.de/imperia/md/content/rbm-skzl/hauptstadtvertraege/4.pdf?download.htm. Läst 31 maj 2013. 
  9. ^ Deutscher Bundestag, 12. Wahlperiode. ”Vollendung der Einheit Deutschlands” (pdf). Berlin.de. http://www.berlin.de/imperia/md/content/rbm-skzl/hauptstadtvertraege/umzugsbeschluss_bt_910620.pdf?download.html. Läst 31 maj 2013. 

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Flag of Germany.svg Tysklandsportalen — samlingssidan för artiklar om Tyskland på svenskspråkiga Wikipedia.