Lise Meitner

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Lise Meitner
Lise Meitner
Född 7 november 1878
Wien, Österrike
Död 27 oktober 1968 (89 år)
Cambridge, England
Bosatt i Österrike, Tyskland, Sverige, Storbritannien
Medborgarskap Österrike (pre-1949)
Sverige (post-1949)
Forskningsområde Fysiker
Institutioner Kaiser Wilhelm-sällskapet
Berlins universitet
Alma mater Wiens universitet
Rådgivare Ludwig Boltzmann
Max Planck
Nämnvärda studenter Arnold Flammersfeld
Kan-Chang Wang
Nikolaus Riehl
Max Delbrück
Hans Hellmann
Känd för Fission
Har influerat Otto Hahn
Nämnvärda priser Lieben-priset (1925)
Max Planck-medaljen (1949)
Enrico Fermi-priset (1966)
Namnteckning Lise Meitner signature.svg
Lise Meitner och Otto Hahn i Tyskland

Lise Meitner, född 7 november 1878 i Wien, Österrike, död i Cambridge 27 oktober 1968, var en österrikisk-svensk fysiker inom radioaktivitet och kärnfysik. Meitner har gått till fysikhistorien genom att i december 1938, vid tolkningen av försök utförda av Otto Hahn, lansera den revolutionära hypotesen att kärnklyvning uppstår då uran utsätts för neutronbestrålning.

Hypotesen bekräftades redan i januari 1939, vid ett experiment utfört av hennes systerson Otto Frisch. Den epokgörande upptäckten var fundamental för utvecklingen av utnyttjandet av kärnenergi och initierade den process, som drygt sex år senare ledde fram till atombomben.

Meitner fick inte dela Nobelpriset i kemi med Otto Hahn då han mottog det 1944. Vissa anser att det berodde på att hon var kvinna, judinna och emot militär forskning kring kärnkraft.[1] Andra anser att det huvudsakliga skälet var att Hahn i sin redogörelse för de aktuella experimenten och särskilt dessas tolkning, inte tillräckligt framhöll hennes insats.[2]

Grundämnet meitnerium, ett instabilt radioaktivt ämne, är uppkallat efter Lise Meitner.[3]

Tidiga år[redigera | redigera wikitext]

Meitner föddes i en judisk familj som tredje barnet i en skara på åtta. Hon hade inte många vänner och kände sig ofta ensam. Redan som tonåring konverterade hon till protestantismen. Trots motstånd från sin familj började hon studera fysik vid Wiens universitet under Ludwig Boltzmann. Hon disputerade 1907 som första kvinna på universitetet. Efter att hon tagit sin doktorsgrad, reste hon till Berlin för att studera hos Max Planck och arbeta med kemisten Otto Hahn. Meitner och Hahn kom att leda varsin sektion vid Kaiser Wilhelm-institutet för kemi, där de studerade radioaktivitet.

Akademisk karriär[redigera | redigera wikitext]

1918 upptäckte Meitner och Hahn tillsammans den första långlivade isotopen av grundämnet protaktinium och 1923 upptäckte Meitner Augereffekten, som fått sitt namn av den franske fysikern Pierre Victor Auger som upptäckte samma effekt två år senare. 1926 blev hon den första kvinnliga professorn i Tyskland, när hon fick tjänsten vid universitetet i Berlin.

Otto Stern, Lise Meitner (1937)

I och med upptäckten av neutronen i början av 1930-talet, började man inom vetenskapliga kretsar spekulera kring möjligheten att i laboratoriemiljö skapa tyngre grundämnen än det tyngsta, som man då kände till; nämligen uran med atomnummer 92. Det resulterade i en vetenskaplig kapplöpning mellan Ernest Rutherford i Storbritannien, Irene Joliot-Curie i Frankrike, Enrico Fermi i Italien, och duon Meitner-Hahn i Berlin. Vid denna tid ansåg alla inblandade att detta mycket väl kunde vara grunden till ett Nobelpris.

Till Sverige[redigera | redigera wikitext]

Efter det att Tyskland annekterat Österrike 1938 vid den så kallade Anschluss flydde Meitner till Stockholm på inrådan av Dirk Coster i Groningen. På grund av sin judiska bakgrund förvägrades hon ett pass, men lyckades med ett utgånget sådant ta sig först till Nederländerna den 13 juli 1938 för att sedan med flyg bege sig till Köpenhamn och Niels Bohr och vidare den 1 augusti till Kungälv i Sverige där väninnan Eva von Bahr mötte. Till Stockholm kom hon i september 1938.[4] Hon fortsatte där sitt arbete vid Manne Siegbahninstitutet, men med mycket litet stöd, mest på grund av Siegbahns fördomar gentemot kvinnliga forskare.

Hahn och Meitner möttes kort i november samma år för att planlägga sin fortsatta forskning. De påbörjade en brevväxling. Genom denna vet man att, när Hahn utförde experimentet med att bestråla uran på sitt laboratorium i Berlin, som resulterade i nukleär fission, istället för ett tyngre grundämne, kunde han inte förstå vad som skett. I ett brev som nådde Meitner, när hon var på besök i Kungälv hos Eva von Bahr, Sveriges första kvinnliga docent i fysik, ber han henne om att försöka analysera resultatet av försöken. I sitt svar lanserar hon som första person någonsin hypotesen, om hur neutronen gör urankärnan instabil och delar den i de två mindre delarna barium och krypton, vilket resulterar i att några neutroner frigörs samt dessutom en stor mängd energi. Den frigjorda energin motsvarade den beräknade minskningen av massan enligt Einsteins ekvation E=mc².

Hahn publicerade de kemiska upptäckterna i januari 1939 och Meitner de fysikaliska förklaringarna följande månad tillsammans med sin släkting, fysikern Otto Robert Frisch, och döpte processen till "nukleär fission". I denna publikation förutsåg Meitner möjligheten till en kärnreaktion med en enorm energiutveckling. Denna rapport blev startskottet till en febril aktivitet eftersom man förstod att detta kunde användas till vapenproduktion och att dessa forskningsresultat fanns i tyska händer. Leo Szilard, Edward Teller, och Eugene Wigner övertalade Einstein, som på grund av sin auktoritet hade möjligheten att skriva ett brev och varna USA:s dåvarande president Franklin D. Roosevelt, vilket så småningom ledde fram till det så kallade Manhattanprojektet. Meitner avböjde att deltaga i projektet i Los Alamos, och svarade att "Jag vill inte ha något att göra med en bomb!"[5]

År 1944 tog Hahn emot Nobelpriset i kemi för den forskning, som han och Meitner gemensamt genomfört och vars sammanfattning och slutliga teoretiska syntes åstadkommits av Meitner.[6]

I Sverige var Meitner först verksam vid Nobelinstitutet för fysik, därefter vid FOA och vid KTH, där hon hade ett av Atomkommittén finansierat laboratorium. Hon fick 1947 en personlig tjänst vid Stockholms högskola med professors lön.[7] Hon blev svensk medborgare 1949 och deltog i uppbyggnanden av R1, den första svenska kärnreaktorn, vid KTH.

1960 flyttade Lise Meitner till Storbritannien.

Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Kaianders Sempler; Den stora upptäckten, Ny Teknik 4 oktober 2000.
  2. ^ Ruth Lewin Sime, Lise Meitner: A Life in Physics, University of California Press 1996.
  3. ^ ”meitnerium”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/meitnerium. Läst 7 juni 2013. 
  4. ^ Forkman: Lise Meitner, s. 126-127
  5. ^ (Sime, 305)
  6. ^ Henrik Linde;Snuvad på Nobelpriset, FIB Kulturfront (2 januari 2013-01-02).
  7. ^ Svensk Uppslagsbok, band 19 (1951), spalt 786.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Trends in Atomic Physics: Essays Dedicated to Lise Meitner, Otto Hahn, Max von Laue on the Occasion of their 80th Birthday - Otto Robert Frisch, 1959, New York, Interscience
  • Rife, Patricia (1999) (på eng). Lise Meitner and the dawn of the nuclear age. Boston: Birkhäuser. Libris 5765195. ISBN 0-8176-3732-X 
  • Sime, Ruth Lewin (1996) (på eng). Lise Meitner: a life in physics. California studies in the history of science, 99-1329586-6 ; 13. Berkeley, Calif.: University of California Press. Libris 8290318. ISBN 0-520-08906-5 
  • Twentieth Century Women Scientists - Lisa Yount 1996, New York: Facts on File. ISBN 0-8160-3173-8.
  • Forkman, Bengt (2006). Lise Meitner: en levnadsteckning. Hedemora: Gidlund. Libris 10213581 

Webbförstärkta[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]