| Protaktinium |
 |
|
|
| Allmänt |
| Ämnesklass |
aktinoider |
| Densitet |
15370 kg/m3 (273 K) |
| Utseende |
Ljus, silvrigt glänsande |
| Atomens egenskaper |
| Atommassa |
231,03588 u |
| Atomradie (beräknad) |
180 pm |
| Elektronkonfiguration |
[Rn]6d17s25f2 |
| e– per skal |
2, 8, 18, 32, 20, 9, 2 |
| Oxidationstillstånd (O) |
5 (svag bas) |
| Ämnets fysiska egenskaper |
| Aggregationstillstånd |
fast |
| Smältpunkt |
2113 K (1840 °C) |
| Kokpunkt |
4300 K (4027 °C) |
| Molvolym |
15,18 ·10-6 m3/mol |
| Ångbildningsvärme |
470 kJ/mol |
| Smältvärme |
15 kJ/mol |
| Ångtryck |
5,1·10-5 Pa vid 2200 K |
| Diverse |
| Elektronegativitet |
1,5 (Paulingskalan) |
| Värmekapacitet |
120 J/(kg·K) |
| Elektrisk ledningsförmåga |
5,29·106 S/m (Ω−1·m−1) |
| Värmeledningsförmåga |
47 W/(m·K) |
| 1a jonisationspotential |
568 kJ/mol |
| Stabilaste isotoper |
|
|
| SI-enheter & STP används om ej annat angivits. |
Protaktinium är ett radioaktivt grundämne som tillhör aktiniderna. Ämnet bildas ur uran och övergår i aktinium.
Protaktinium identifierades för första gången 1913, då Kasimir Fajans och Oswald Helmuth Göhring upptäckte den kortlivade isotopen Pa-234m (halveringstid omkring 1,17 minuter), under deras studier av sönderfallet av U-238. De gav det nya grundämnet namnet brevium, vilket 1918 ändrades till protoaktinium då två forskargrupper (ledda av Otto Hahn och Lise Meitner i Tyskland respektive Frederick Soddy och John Cranston i Storbritannien) oberoende av varandra upptäckte Pa-231. Namnet blev 1949 slutligen protaktinium.
