Spetsbergtraktaten

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Spetsbergtraktaten (eller Svalbardtraktaten) är ett fördrag som ingicks 9 februari 1920 i Paris. Det reglerar den norska ögruppen Svalbards samt Björnöns politiska och folkrättsliga status.

Fördraget förhandlades fram i samband med fredsförhandlingarna efter första världskriget (se vidare Versaillesfreden). Innan kriget hade Svalbard betraktats som ingenmansland (terra nullius), där har aldrig funnits någon infödd befolkning. Fördraget undertecknades av 14 stater. Senare har ytterligare 26 stater anslutit sig.

Avtalet innebär att de anslutna staternas medborgare har rätt att inom Svalbards landområden och territorialhav bedriva näringsverksamhet samt ägna sig åt jakt och fiske på samma villkor. Norska lagar gäller, men Norge får inte ta ut mer skatt än vad som krävs för Svalbards lokala behov. Enligt avtalet skall Svalbard vara neutralt och en permanent demilitariserad zon.

Efter Tysklands ockupation av Norge 1940 landsteg allierade styrkor sommaren 1941 och förstörde bl a radiostationer för att förhindra att dessa utnyttjades av tyskarna. 1943 svarade tyskarna med att förstöra en meteorologisk station m m. Mot andra världskrigets slut krävde Sovjetunionen förgäves att få dela suveräniteten över Svalbard med Norge.

Sedan traktaten trädde i kraft har havsrätten genomgått en omfattande utveckling, vilket lett till konflikter kring tolkningen. Enligt Norge gäller fördraget enbart vad som vid avtalets upprättande utgjorde territorialhavet, nämligen ut till 4 nautiska mil (sjömil). 1977 inrättade man under beteckningen fiskevärnszon, ensidigt en ekonomisk zon på 200 sjömil. Norge hävdar även att kontinentalsockeln kring öarna är norskt territorium. Flera stater, framförallt Ryssland, motsäger sig detta och det är en konflikt som ännu väntar på sin lösning.

Anslutna stater[redigera | redigera wikitext]

De undertecknande staterna förutom Norge var Danmark, Frankrike, Italien, Japan, Nederländerna, Sverige, USA och Förenade konungariket Storbritannien och Irland med de då underlydande staterna Australien, Indien, Kanada, Nya Zeeland och Sydafrikanska unionen.

Innan avtalet trädde i kraft den 14 augusti 1925 anslöt sig även Belgien, Finland, Kina, Monaco, Rumänien, Saudiarabien och Schweiz. Åren därefter anslöt sig Afghanistan, Albanien, Argentina, Bulgarien, Chile, Dominikanska republiken, Egypten, Estland, Grekland, Polen, Portugal, Sovjetunionen, Spanien, Tyskland, Ungern, Venezuela och Österrike.

1994 anslöt sig Island och 2006 Tjeckien.

Källor[redigera | redigera wikitext]