Stapelstad

En stapelstad (egentligen förrådsstad), var efter 1647 en stad i Sverige med stapelrätt, ursprungligen rätt att bedriva import och export. Senare (från tidigt 1800-tal) benämning på stad där fartyg från utlandet kunde tullklarera sin last, det vill säga städer med hamntull. Städer som saknade denna rättighet kallades i stället för uppstäder.

Beteckningen användes framför allt på städer vid kusten, men några städer vid sjöar och andra vattendrag fick stapelstadsrättigheter, däribland Uppsala, Vadstena och Karlstad.

Svenska stapelstäder

Svenska städer med stapelstadsrättigheter var bland andra:

• Falkenberg (-1660,1679-1724,1866-)
• Göteborg (fick stapelrättigheter i samband med stadens grundande 1621)
• Gävle
• Halmstad
• Helsingborg
• Helsingfors
• Karlskrona
• Karlstad
• Kungälv
• Landskrona
• Lidköping
• Linköping
• Luleå
• Malmö
• Oskarshamn (från 1856)
• Stockholm (monopol på utrikeshandeln österut)
• Södertälje
• Sölvesborg
• Uddevalla (från 1658, då Bohuslän blev svenskt)
• Uppsala (från 1880-talet)
• Vadstena
• Varberg
• Viborg
• Västervik
• Ystad
• Åbo
• Örebro (stadsrättigheter från 1260-talet, stapelstadsrättigheter från 24 april 1896)
• Örnsköldsvik (stadsrättigheter 17 februari 1893, stapelstadsrättigheter 1 juli 1894)