RMS Titanic

RMS Titanic
RMS Titanic lämnar Southampton för första och enda gången den 10 april 1912.
Allmänt
Fartygsklass	Olympic-klass
Systerfartyg	Olympic, Britannic
Fartygsnummer	Brittisk officiellt nummer: 131428 Varvsnummer: 401
Anropssignal	MGY
Ägare	White Star Line
Registreringshamn	Liverpool, Storbritannien
Historik
Beställd	31 juli 1908
Byggnadsvarv	Harland and Wolff, Belfast, Irland
Kölsträckt	31 mars 1909
Sjösatt	31 maj 1911
I tjänst	1912
Öde	Sjönk den 15 april 1912 efter att ha kolliderat med ett isberg i västra Atlanten
Tekniska data
Längd	269,1 m
Bredd	28,0 m
Djupgående	10,5 m
Deplacement	52 310 engelska ton
Tonnage	46 328 brt
Maskin	Två fyrcylindriga trippelexpansionsångmaskiner á 15 000 hk vid 75 varv/min till två yttre propellrarna. En lågtrycksångturbin á 16 000 hk till den mittre propellern. Två yttre trebladiga bronspropellrar. En mittre fyrbladig bronspropeller. 46 000 hk (konstruktion) - 59 000 hk (max)
Kraftkälla	24 dubbeländade (sex eldstäder) och 5 enkeländade (tre eldstäder) koleldade ångpannor.
Marschfart	21 knop (39 km/h)
Maximal hastighet	23 knop (43 km/h)
Besättning	860
Passagerare	Passagerare och besättning (fullastad): 3547 Hytter (840 totalt): Första klass: 416 Andra klass: 162 Tredje klass: 262 40 sovsalar

RMS Titanic (Kungliga postångaren Titanic) var en oceanångare byggd för atlantrutten Southampton–New York. Fartyget, som byggdes för att transportera passagerare, dagligvaror och post, var vid tidpunkten för sjösättningen, tillsammans med sitt systerfartyg Olympic, världens största passagerarfartyg.

Den 14 april 1912 var Titanic på sin jungfruresa från Southampton, England på väg mot New York, USA. Strax före midnatt kolliderade Titanic med ett isberg och skadade sitt skrov så olyckligt att hon på knappa tre timmar sjönk till Atlantens botten varvid 1 517 personer omkom. Skeppets undergång blev därmed en av historiens största marina katastrofer i fredstid.

En orsak till det stora antalet dödsoffer vid förlisningen var att fartyget, som hade 2 207 människor ombord, endast hade utrustats med livbåtar för 1 178 personer. En oproportionerligt hög andel män fanns bland dödsoffren då man prioriterade att rädda kvinnor och barn.

Titanic ägdes av White Star Line och konstruerades vid Harland & Wolff i Belfast, Nordirland. Fartyget ritades av några av dåtidens bästa ingenjörer och utnyttjade den mest avancerade teknik som då fanns tillgänglig. Många chockades av fartygets öde, då det trots de mycket stora ansträngningar som gjorts för att åstadkomma ett säkert och, som det talades om, ett så gott som "osänkbart" fartyg, hade förlist. Mediernas myckna skrivande om kända offer, berättelser om sjunkandet, förändringarna i sjörätten i katastrofens kölvatten och det sedermera upptäckandet av vraket har alltsedan förlisningen bidragit till att upprätthålla intresset för, och legenden om Titanic .

Om skeppet

Titanic var ett av tre passagerarfartyg av Olympic-klassen som det brittiska rederiet White Star Line i början av 1900-talet lät bygga för att möta konkurrensen från rederiet Cunard Line. De andra två var Olympic (1910) och Britannic (1914). De tre systerfartygen byggdes på Harland & Wolffs skeppsvarv i Belfast, nuvarande Nordirland, där Titanic (tillsammans med Olympic) med längden 269,68 m, bredden 28,2 m och höjden 53 m var sin tids största mekaniska konstruktion — lika hög som ett tiovåningshus. Skeppet var vidare utrustat med 29 ångpannor, två fyrcylindriga trippelexpansionsångmaskiner som drev sidopropellrarna, och en lågtrycksångturbin som drev centerpropellern. Kombinationen av 16 vattentäta skott, två kolvångmaskiner och en ångturbin skulle dessutom göra henne både osänkbar och snabb. Det fanns fyra matsalar ombord, varav den största matsalen också utgjorde fartygets största rum med en kapacitet för 500 personer. Titanic, med en lastkapacitet på ca 6 000 ton, en besättning på 885 personer och plats för 3 300 passagerare, var utrustad med fyra skorstenar varav den fjärde endast var av kosmetisk art och inte i funktion.

Funktioner och inredning

Gymnastiksalen ombord på Titanic.

Ombord fanns det mesta att tillgå. Titanic överträffade alla sina rivaler vad gällde lyx och överdåd och kan beskrivas som ett flytande palats i Jugend-stil där det t o m fanns ett bibliotek. Passagerarna kunde låta sig imponeras av det luxuösa skeppet som var inrett med vackert snidade trappor, dyrbara möbler och väggarna prydda med utsökta målningar. Särskilt i första klass var lyxen iögonenfallande. Biljettpriset här var högt, men man hade gjort sitt bästa för att ge passagerarna valuta för pengarna då där bland annat fanns lyxiga restauranger med alla möjliga nationers rätter kryddat med ett antal kaféer belägna intill vackra verandor. Bortsett från all mat och dryck erbjöds flera moderna anläggningar avsedda för fysisk aktivitet: pool, gymnastikhall, squash-plan, turkiskt bad och ett flertal skönhetssalonger inkluderande massage. Även ett bibliotek fanns ombord.

Passagerarna kunde välja rum och hytter i olika varianter av stilar. De rymliga hytterna, samtliga med tillgång till rinnande vatten, inredda av mycket skickliga hantverkare och finsnickare med inspiration av allt från de franska kungarna Ludvig XIV, XV och XVI tid; Italiensk stil, empir, renässans och georgiansk stil till Modern Old Dutch. Man kunde om man så önskade hyra sig en alldeles egen liten våning ombord. Förstaklassens salong var dekorerad med utsmyckade träpaneler, dyra möbler och andra dekorationer. Dessutom fanns Café Parisien att tillgå för förstaklasspassagerarna; detta med en solbelyst veranda försedd med spaljédekorationer.

Fartyget hade för sin tid mycket avancerade funktioner. Hon hade tre elektriska hissar i första klass och en i andra klass. Hon hade också ett omfattande elektriskt delsystem med ångdrivna generatorer, vilket skulle förse elektriska lampor med ström samt två Marconi radioapparater, inklusive en kraftfull 1 500-watts som var bemannad med två telegrafister arbetande i skift. Förstaklass-passagerare fick betala en stor summa pengar för dessa bekvämligheter. Den dyraste enkelbiljetten kostade $4 350 (vilket motsvarar ungefär $95 860 eller 684 440 kronor med dagens penningvärde).

Personer som reste i andra eller tredje klass fick även de leva lyxigt om man jämförde med många andra skepp på den här tiden. I andra klass hade man ett flertal moderna salar inredda i brittisk stil med exempelvis ekpaneler och takstuck. Hytterna var fräscha och rymliga med tillgång till toaletter (som tömdes dagligen), tvättfat och sängplatser för upp till 4 personer. Passagerarna i andra klass kunde även ta sig från olika avdelningar med hjälp av hissar, dock inte lika moderna som i första klass. Man hade också, liksom de i första klass, bibliotek och frisersalonger, samt ett mycket uppskattat promenadutrymme på båtdäck.

Att resa med tredje klass på Titanic var för många mycket bättre och bekvämare än vad de hade det hemma. Hytterna var dock belägna långt nere i skeppet vilket gjorde att man kunde höra ljuden från maskineriets motorer och vågornas slag mot väggarna. Man hade en stor matsal, ett rökrum och ett eget däck, kallat "poopdäck". Korridorerna var oftast trånga och konstruerade med många trappor. Passagerarna använde sig av musik, dans, kortspelande, drickande eller annan form av underhållning som ett sätt att fördriva tiden.

Pumpar

Titanic var utrustat med fem barlaster och tre länspumpar, vilka skulle användas för att ge fartyget en bättre stabilitet. Två 10-tums stora barlastledningar styrde fartygets längd och ventilerna som styrde fördelningen av vatten var inbyggda i ett vattentätt däck ovan. Den totala utsläppskapaciteten från alla åtta pumpar, som fungerade tillsammans, var 1 700 ton eller 425 000 liter per timme.

Livbåtar

Titanic hade under sin jungfruresa tillgång till sammanlagt 20 livbåtar med plats för 1 178 personer i tre olika typer:

Nummer	Typ	Längd	Bredd	Djup	Kapacitet
1 till 2	träkuttrar för nödsituation	767,1 cm	218,4 cm	96,5 cm	40 personer
3 till 16	trälivbåtar	914,4 cm	276,9 cm	121,9 cm	65 personer
A till D	Englehardts "hopfällbara" livbåt	835,7 cm	243,8 cm	91,4 cm	47 personer

Dessutom fanns 3 560 flytvästar och 499 livbojar

Bakgrund och påbörjandet

Titanic förbereds för sjösättning 1911.

Påbörjandet av Titanics konstruktion började ta fart redan i mitten av 1870-talet. En av de ledande personerna bakom detta projekt var den kanadensiska affärsmannen William James Pirrie. Vid 27 års ålder blev han delägare till ett skeppsvarv och ingenjörsfirman Harland & Wolff i Belfast. Detta företag skulle under de följande 50 åren bli världsledande inom skeppsvarvsindustrin och även, så småningom, bli födelseplatsen för Titanic. År 1907 förde Pirrie fram en idé om att bygga tre gigantiska Atlantfartyg. Detta projekt skulle ske tillsammans med det brittiska skeppsrederiet White Star Line. Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var emigrationen från Europa till andra sidan Atlanten väldigt kraftig, och därför var efterfrågan på välrustade transportfartyg mycket stor. Detta gjorde att allt fler rederier växte fram samtidigt som konkurrensen ökade. När rederiet White Star Line år 1867 köptes upp av den skotske affärsmannen Thomas Henry Ismay skedde en totalförändring inom båtproduktionen, då man gick ifrån segeldrivna fartyg till att tillverka moderna ångfartyg. Denna förändring visade sig vara en lyckosam investering för White Star Line. 1902 köptes hela rederiet upp av den amerikanska bankiren John Piermont Morgan, som hade för avsikt att köpa upp dåtidens alla konkurrerande rederier för att sedan placera upp dem under en enda organisation. I och med köpet blev White Star Line ett amerikanskt rederi, men Morgan lät både företagets fartyg och ledning förbli brittiska.

Under 1900-talets början hårdnade konkurrensen allt mer och ledningen för White Star Line insåg snabbt att de behövde bygga fartyg som var både större och snabbare för att hänga med i utvecklingen. Thomas Ismays son Joseph Bruce Ismay blev direktör för rederiet när fadern avled 1899. Ismay kom att tillsammans med J.P.Morgan och William Pirrie nu att förbereda bygget av de tre enorma Atlantångarna. Dessa fartyg skulle vara de ledande och mäktigaste fartygen som världen aldrig tidigare hade skådat.

När man förberedde byggandet av "de tre systrarna", bestående av RMS Olympic, HMHS Britannic och RMS Titanic, så var det främsta målet att satsa på dess storlek, bekvämlighet och inredning. En av White Star Lines största rival vid 1900-talets början var det brittiska rederiet Cunard Line. Detta rederi konstruerade sina fartyg med avseende till farten, varvid deras passagerarfartyg RMS Lusitania och RMS Mauretania, som låg på en maxfart på 26,06 knop, blev omedelbara succéer när de sattes i trafik 1907 och 1908. För Titanics del så ansåg man att det inte var ekonomiskt gynnande att satsa på farten då kolåtgången var gigantisk. Man beslutade därför att den maximala farten skulle ligga omkring 22 knop, varav detta inte fick överstigas. Tidskriften Shipbuilder skrev så här angående syftet att resa med de tre systrarna:

”

"En passagerare på ett av dessa fartyg får visserligen inte äran att resa med det snabbaste skeppet på Atlanten, men han kompenseras av många andra fördelar vad beträffar bekvämligheter till havs och fler och större valmöjligheter när det gäller passagerarutrymmen."

„

White Star inledde med att bygga Olympic i december 1908 som det äldsta av de tre enorma Atlantångarna. Bara tre månader senare, 31 mars 1909, inleddes kölsträckningen av Titanic. Dessa skepp kom att byggas sida vid sida av varandra på Harland & Wolffs skeppsvarv i Belfast, och engagemanget för detta var enormt. Inte mindre än tiotusentals arbetare närvarade under byggandet av Titanic vid dess byggarbetsplats i Belfast. Byggandet inleddes år 1909 för att gott som dagligen vara under arbete fram till dess sjösättning i maj 1911. I och med att Olympic blev klar före Titanic så kom detta att ge det sistnämnda fartyget ett flertal erfarenheter av förändringar. Man kunde nu göra Titanic ännu lyxigare och rikare för första klasspassagerarna än sitt redan lyxiga systerfartyg.

William James Pirrie (1847-1924) och Thomas Henry Ismay (1837-1899) .

Om jungfruresan

Kapten Edward John Smith.

Fartyget var registrerat i Liverpool men dess rutt var avsedd att gå från Southampton via Cherbourg i Frankrike och Queenstown (nuvarande Cobh) på Irland, till destinationsorten New York. Vid lunchtid den 10 april 1912 avseglade Titanic från Southampton med de första passagerarna ombord. Efter stoppen i Cherbourg och Queenstown, satte man kurs mot slutdestinationen New York. Ombord på fartyget befann sig 2207 människor. Under resans gång fick man dagliga isbergsvarningar från andra fartyg på Atlanten. En ovanligt mild vinter i de norra polarlandskapen hade lett till att en stort antal isberg drivit nedåt i Nordatlanten. Kapten Smith valde då en sydligare kurs än den normala, men inte tillräckligt långt söderut för att undkomma isbergen.

Misstankar om att Titanic var ute efter att sätta nytt rekord för överfarten till New York och att rederiets direktör Bruce Ismay skulle uppmanat kapten Smith till att öka farten uppstod tidigt. Ismay förnekade dock detta i samtliga sjöförhör och utredningar som hölls efter katastrofen. Faktum kvarstår att Titanic höll för hög fart i det område av isberg som hon färdades. 2004 kom en forskningsrapport som styrker Ismays nekande. Den amerikanske forskaren Robert Essenhigh menar istället att den höga farten berodde på en brand i kolboxarna.

Titanics passagerare

Titanic var ett gigantiskt fartyg som hade en passagerarkapacitet på uppemot 3300 personer. När fartyget skulle ge sig ut på sin första jungfruresa så reste 2 207 personer med, vilket innebar att det var ungefär 1000 passagerare under vad fartyget kunde rymma. Totalt fanns det 324 passagerare med i första klass, 277 i andra klass, 708 i tredje klass, en besättning på 885 man plus 13 postmen/musiker.

Passagerarlistorna dominerades av engelsmän och amerikaner. Utöver dessa så var svenskarna den största gruppen, följd av de andra nordiska länderna Finland, Norge och Danmark. Det var sammanlagt 231 passagerare från Norden ombord, varvid 164 omkom. Resenärerna från Norden reste främst i tredje klass och var emigranter som hade för avsikt att söka lyckan i USA. Ombord på skeppet märktes en tydlig klasskillnad mellan rika och fattiga. Överklassen från denna tid hade det bättre än vad de någonsin haft det tidigare med låga inkomstskatter och en ständigt växande förmögenhet och industrialism. I och med att Titanic för sin tid var det dyrbaraste fartyget så var det många rika och kända personer som valde att resa med på jungfruresan. Här nedan följer några av de allra mest kända:

John Astor IV och Madeleine Astor.

• John Jacob Astor IV, världens dåtida rikaste person, med sin hustru Madeleine Astor. De var på resa hem till USA efter en lång tids smekmånadsresa i Egypten och Frankrike. John Jacob Astor omkom men Madeleine överlevde.
• Benjamin Guggenheim, amerikansk affärsman och mångmiljonär. När han insåg att hans liv inte gick att rädda så klädde han om till sina allra finaste kläder och väntade på sin död. Han förklarade att anledningen till klädombytet var för att ”gå under som gentlemän”.
• George Dunton Widener med fru och son, amerikansk affärsman och framgångsrik järnvägsbyggare. De var på väg hem till USA efter att varit på resa i den franska huvudstaden Paris. Han omkom tillsammans med sin son Harry, frun överlevde dock.
• Isidor och Ida Straus, delägare till den amerikanska varuhuskedjan Macy's. Båda omkom vid förlisningen.
• Archibald Butt, amerikansk journalist och militär medhjälpare till USA:s presidenter Theodore Roosevelt och William Howard Taft. Han var på väg hem till Washington, D.C. efter en tids tjänstledighet. Han omkom.
• Margaret "Molly" Brown, amerikansk miljonärska som överlevde förlisningen och blev senare känd som ”The unsinkable Molly Brown”.

Med så här många välkända personer ombord gick det att inte att ta miste på det stora ”överklasstänkandet” som befann sig ombord. De allra flesta personer från första klass hade med sig en eller flera betjänter som ständigt blev tilldelade arbetsuppgifter som att bära deras väskor och värdesaker. Passagerare från de lägre klasserna fick exempelvis inte under några som helst omständigheter vistas i närheten av första klass, med undantag vid gudstjänst. Resenärerna från Skandinavien behandlades även de bättre än personer från andra länder. Exempelvis var det vanligt att personer som reste i tredje klass fick bättre hytter om de var ifrån norra Europa.

Utöver passagerarna närvarade ungefär 885 besättningsmän på resan. Givetvis var Joseph Bruce Ismay med likaså skeppets fartygskonstruktör Thomas Andrews. Bland de olika besättningsuppgifterna kunde vara matroser, telegrafister (två stycken), utkiksmän (tre stycken), kontorspersonal, servitörer, kockar och övrig kökspersonal, eldare (174 stycken), flertal stewarder i varje klass, hisskötare, maskinister, sjukvårdare, badvakter och musiker med mera. Bortsett från människor så fanns det även djur med ombord på Titanic. Dessa var husdjur till första klasspassagerarna. Det vanligaste husdjuret vid den här tiden var hundar, likaså på Titanic. Även andra djur förekom som hönor och katter.

Sjösättningen

Sjösättningen av Titanic den 31 maj 1911 ledde till stor uppståndelse, dock inte lika stor som för Olympic sju månader tidigare. Nästintill alla de ledande personerna bakom byggandet, såsom J. P. Morgan, Bruce Ismay och fartygskonstruktören Thomas Andrews med flera var närvarande. Dessförinnan skulle dock skeppet eskorteras från land till öppet vatten. Uppemot hundra personer samlades intill Belfasts närliggande stränder och hamn för att skymta det stora fartygets väg ner till vattnet. En röd flagga hissades i dess akter för att visa att det var snart dags för sjösättning.

Själva sjösättningen, inför tusentals betalande åskådare, genomfördes utan några som helst problem trots skeppets gigantiska storlek och efter bara sextiotvå sekunder befann sig Titanic flytande i vattnet. Hon blev sedan inredd med alla de träarbeten, dekorationer, elektriska system och maskiner som behövdes. Titanic var sedan ett populärt ämne och nämndes ofta i både media och reklam före dess jungfruresa. I tidningarna kom det närapå dagligen stora reportage angående dess storlek, lyx och elegans. I reklam användes hon mycket flitigt, inte minst av ägarrederiet, White Star Line. När bolaget sedan gjorde sin Europa-reklam framhävdes det ofta att Olympic och Titanic är skepp som är så gott som osänkbara. Uttrycket kom snart att spridas över hela världen och förvandlades snart till en "slogan: "Olympic och Titanic - de osänkbara skeppen".

Resan

Avresan

Det var till en början menat att Titanics jungfruresa skulle äga rum den 20 mars 1912 men på grund av en olycka som dess systerfartyg Olympic råkade ut för, försenades det hela till den 10 april samma år. Titanic lämnade hamnen i Belfast den 2 april 1912 för att resa till Southampton där hon skulle ligga i hamn ett antal dagar före avresan. På vägen ner till Southampton utfördes navigations- och prestandatester med fartyget. Passagerarna som skulle resa med Titanic började redan anlända på resdagens morgon. När klockan slagit 12.15 den 10 april var det dags för fartyget att ge sig ut på sin jungfruresa. Med hjälp av sex bogserbåtar lämnade fartyget Southampton beskådat av hundratals människor som anlänt för att ta farväl av sina familjer och släktingar, eller bara för att se en skymt av det stora skeppet.

Innan fartyget lyckats ta sig förbi hela hamnområdet, var man nära att råka ut för en allvarlig olycka. När Titanic passerade skeppet New York lossnade denne från sina trossar. På grund av de starka strömmarna som Titanics propellrar producerade så fördes New York mot Titanic, men tack vare ett starkt agerande från fartygets kommandobrygga lyckades man turligt nog undvika en kollision. Denna händelse medförde förseningar då man senare skulle plocka upp passagerare vid den franska staden Cherbourg och slutligen Queenstown i Irland. Den som fick äran att vara kapten på fartyget var Edward Smith som tillsammans med sina sju underofficierare styrde skeppet. Smith hade arbetat för White Star Line i över trettio år och denna jungfruresa var avsedd att vara ett hedersuppdrag för honom innan han skulle pensioneras.

Att resa med Titanic var långt ifrån gratis. Förstaklasspassagerarna fick betala en stor summa pengar för alla bekvämligheter som skeppet hade att erbjuda. Biljetterna kostade ungefär 16 000 kr vilket idag motsvarar ungefär en halv miljon kronor. I andra klass låg priset på cirka 320 kr (11 000 kr idag). I tredje klass kostade en biljett ca 180 kronor, ungefär 6 000 kr idag. Bakom denna biljett låg det, framförallt bland tredje klassens resenärer, flera års tid av sparande för att få ihop pengar till biljetten. Många av passagerna hade sålt allt de ägde för att istället söka lyckan i Amerika.

De första dagarna

Titanic såg ut att gå mot en lugn och problemfri jungfruresa, men efter bara en resdag skulle man få ta emot varningstelegram angående isberg. Kapten Smith valde då efter den första varningen att ändra kurs i en mer sydlig riktning, troligen för att undvika isen föröver. På förmiddagen den 14 april fick telegrafisterna ombord isvarningar från fartyget Caronia. På kommandobryggan ansågs inte denna rapport som särskilt allvarlig, då man resonerade att isberg på Atlanten vid den här tidpunkten på året bara var naturligt. De trodde även att de skulle kunna upptäcka ett isberg från långt håll. Vädret denna dag var till en början regnigt och kallt till skillnad från föregående dagars solsken och lätta vindar. Ombord pågick olika former av fritidsaktiviteter beroende på vilken klass man reste med, exempelvis hölls gudstjänster för alla klasser. Titanics båda telegrafister Harold Bride och Jack Phillips, tog ungefär två timmar efter rapporten från Cunards linjen Caronia emot nästa varning angående isberg, denna gång från den holländska ångaren Noordam.

Fler varningar väntade strax efter middagstid, men de flesta nådde inte kommandobryggan. På eftermiddagen sjönk temperaturen, och det blev kallare. Klockan 19.30 mottogs rapporter från S/S Californian om ett kraftigt isfält beläget endast en halv mil söderut. Vid denna tid ansvarade andrestyrman Charles Lightoller för skeppet, då kapten Smith var bjuden på middag i första klass. När Smith senare anlände till kommandobryggan samtalade han med Lightoller angående de kalla väderförhållanden som nu rådde. Man beslutade på kommandobryggan att informera bland annat utkikskorgen, och be honom att hålla ett extra öga efter isberg. Lightoller fick återigen ansvaret på bryggan då Smith beslutat sig för att gå till sängs, klockan var då runt 21.20. Titanic höll nu en maxfart runt 21 knop. Kommandobryggan var medveten om att väderleken skulle försvåra möjligheterna att upptäcka ett isberg i tid, ändå behöll man samma höga fart. White Star Lines direktör hade tidigare under dagen samtalat med kapten Smith om fartygets insatser hittills under jungfruresan. Man kom fram till att Titanic har haft en mycket bra maxfart och enligt vissa källor kom Ismay nu med förslaget att öka farten ytterligare, något som han själv förnekat.

Det började nu bli allt lugnare ombord på fartyget. Passagerare från de olika klasserna hade gått och lagt sig, eller var på väg att göra det. Underhållningen var slut för dagen och orkestern hade slutat spela. En av telegrafisterna, Harold Bride, hade gått till sängs och nu var endast Jack Phillips närvarande i Marconirummet, där han hade fullt upp med sitt arbete. När klockan var 23.05 fick han ett meddelande från skeppet Californian. Dennes telegrafist sände en telegrafrapport som löd: ”Vi har tvingats stoppa och är nu omgivna av is”. Phillips som hade fullt upp med sina arbetsuppgifter svarade: ”Håll klaffen, sluta! Jag har kontakt med Cape Race”. Uppe på kommandobryggan hade nu förste styrman William McMaster Murdoch, tillsammans med Charles Lightoller, befälet då kapten Smith fortfarande befann sig i sin hytt.

Kollisionen

I förmastkorgen ansvarade de båda utkiksmännen Frederick Fleet och Reginald Lee för utkiken. De frös kraftigt och hade bara sina ögon till hjälp då deras båda kikare försvunnit innan avresan från Southampton. De hade återigen fått order om att hålla extra utkik efter is och isberg då nya isvarningar tillkommit under senkvällen. När klockan var närapå 23.40 fick Fleet syn på ett svart föremål rakt föröver. Han och kompanjonen förstod genast att det var ett isberg. Fleet slog tre slag ("fara förut") på varningsklockan och ringde upp kommandobryggan. Sjätte styrman James Paul Moody var den som tog upp luren: ”Vad ser du?” Fleet svarade: ”Isberg rakt föröver!”. Första styrman William Murdoch, som även han befann sig på bryggan, gav genast order om "Dikt styrbord!" och "Full fart back!" i samtliga av fartygets motorer.

Titanic, som hade en fart på omkring 21 knop, girade nu kraftigt åt babord men då fartyget var för stort och rodret för litet för att kunna svänga tillräckligt snabbt kolliderade man med isberget - exakt 37 sekunder efter den påbörjade undanmanövern. Kollisionen medförde kraftiga skakningar och oväsen vilket gjorde att ett flertal passagerare vaknade ur sin nattsömn och begav sig ut från sina hytter för att se vad som pågick. Trots smällen var de flesta av passagerarna, särskilt de från första och andra klass, helt omedvetna om händelsen. De som ändå hade tagit sig upp på däck för att få klarhet fick höra att de ”bara” krockat med ett isberg vilket gjorde de flesta lugna och de återgick snart till sitt. Kollisionen hade dock medfört flera ton nedrasad is upp på welldäck och snart stod fartyget helt stilla cirka 600 nautiska mil sydost om Newfoundland.

Trots att sammanstötningen med isberget varit förhållandevis lätt; närmast som en touch i samband med undanmanövern, började Titanic snabbt att ta in vatten. Enligt beräkningar skulle fartyget kunna klara av att flyta med fyra vattentäta sektioner fyllda men kollisionen medförde att sex sektioner revs upp, vilket fick till följd att fören började gå ner och vatten rann över skotten. Vattnet strömmade först in nere i pannrum 6, sedan pannrum 5. Murdoch hade redan vid fartygets kollision inlett stängningen av alla de vattentäta dörrarna, men vattnet hade hunnit strömma in och pannrum 6 blev på kort tid vattenfyllt. Titanic fortsatte att ta in mycket vatten på kort tid och då dess pumpar i övrigt var för klena, strömmade det in uppemot 300 ton iskallt vatten per minut.

Postrummet var snart under vatten, likaså ett flertal lastrum. Bara några sekunder efter kollisionen anlände fartygets kapten Edward Smith till bryggan där han genast fick information av Murdoch om vad som just hade inträffat. Kaptenen tillkallade sig en av Titanics ombordvarande konstruktörer, Thomas Andrews, för att få klarhet i hur allvarlig skadan var. Andrews talade då om efter några snabba matematiska beräkningar att Titanic skulle sjunka inom en till två timmar.

Smith förstod att något måste göras och det snabbt. Han visste att alla passagerare inte skulle kunna räddas då livbåtarna ombord inte ens räckte till hälften av de ombordvarande. Smith började nu agera både snabbt och metodiskt. Han beordrade överstyrman Henry Wilde att förbereda livbåtarna, samtidigt som klartecken angavs till de båda telegrafisterna Phillips och Bride att sända iväg den första nödsignalen CQD. Klockan var då cirka 00.15. Enligt passagerarfartyget RMS Carpathias logg sände Titanics telegrafister först nödsignalen CQD följt av MGY, som var Titanics speciella igenkänningstecken, sex gånger. Därefter började man blanda SOS och CQD och fick svar av ett antal fartyg. Carpathia var ett av de första som svarade, och vände genast med högsta fart mot den sjunkande Titanic.

Kaoset ombord

Fotografi som troligtvis föreställer det isberg som Titanic kolliderade med natten då hon sjönk. Fotot är taget fem dagar efter katastrofen.

Allt fler av passagerarna ombord förstod nu att läget var kritiskt. Bland annat hade ett flertal däck på tredje klass satts under vatten och allt fler förvirrade resenärer sökte sig upp mot huvuddäck för att få klarhet i vad som inträffat. Besättningen försökte göra allt för att lugna passagerarna, till exempel fick orkestern, med bandledaren Wallace Hartley, order att spela musik för att förhindra panik. Klockan 00.20 började styrmännen att förbereda den första livbåten för användning. Båtdäcket dominerades stort av förstaklasspassagerare då man till en början förhindrade tredjeklasspassagerare tillträde till detsamma. Styrmännen Murdoch och Lightoller fick svårt att övertyga passagerarna att kliva i livbåtarna då man kände oro över att skiljas från sin familj; samtidigt som många var fyllda av ångest över att lämna det fartyg som sagts dem vara osänkbart.

Klockan 00.45 firades den första livbåten, nummer 7, med plats för 65 personer ner i den kalla Atlanten; dock med endast 28 personer ombord. Vid den här tiden utbröt en stor förvirring bland de lägre klasserna. Många av dem var nu mer eller mindre instängda då de av olika hinder i form av grindar, krångliga långa vägar med många trappor och korridorer försenades eller stoppades helt från att anlända till båtdäck. De som ändå lyckades ta sig ända upp blev mestadels helt avvisade från att ta plats i en livbåt då de rika (med kvinnor och barn först) prioriterades; vilket också tydligt, med 75% av passagerarna från tredje klass i de dödas skara, avspeglar sig i statistiken efter katastrofen.

De för lastningen ansvarande styrmännen vågade till en början inte fylla livbåtarna helt, då man befarade att de skulle brista eller gå av på mitten. I och med detta blev många av dessa mer eller mindre bara halvfyllda vilket omintetgjorde många nödställdas chans till räddning. Allt som tiden gick insåg man alltmer att båtarna verkligen måste fyllas. Det fanns dock de som vägrade att ta plats. Många män från första klass, som insett att deras liv inte skulle gå att rädda utan på någon annans bekostnad, befann sig istället i olika rökrum där de till synes helt obekymrade stannade kvar, allt medan fartyget vattenfylldes. Detta öde valde t ex den kände miljonären Benjamin Guggenheim som klädde om till sina bästa kläder och frack - för att dö som en gentleman. Också många kvinnor vägrade att skiljas från sina män när de beordrades kliva ner i livbåtarna. En av dessa var miljonärskan Ida Straus, vars första tanke var att rädda sig själv, men som snart likt sin man istället valde att lugnt och stilla invänta sin död. Allt kraftigare panik utbröt när de första nödraketerna sändes upp mot skyn. Familjer och grupper splittrades när fartyget fick kraftig slagsida och de ombord kvarvarande fick allt svårare att hålla balansen. Klockan var då cirka 01.15.

Förlisningen

Många av passagerarna, främst ur tredje klass, började nu inse att deras liv inte gick att rädda, då nästan alla livbåtar reserverats för passagerare i första klass. Därför försökte många i panik ta sig ombord på en livbåt. Detta gjorde att befälen tvingades att dra vapen, något som mildrade paniken något så att lastningen av kvinnor och barn kunde fortsätta. En del män klädde exempelvis ut sig till kvinnor för att inte bli avslöjade när de klev ombord på livbåtarna. Sammanlagt fanns det 20 livbåtar i tre olika sorter. Totalt 3-16 trälivbåtar med plats för 65 personer, träkuttrar för nödsituation 1-2 med plats för 40 personer samt slutligen fyra "hopfällbara" livbåtar med bokstäverna A till D med plats för 47 personer.

Klockan 02.05 firades den sista livbåten ned i havet och mer än 1 500 människor var nu helt utelämnade på det sjunkande fartyget. När alla livbåtar hade lämnat skeppet begav sig kapten Smith åter till kommandobryggan efter att meddelat de övriga i besättningen att de har gjort ett gediget jobb. Han avslutade med meningen: ”Nu gäller det att varje man räddar sig själv”. Även Titanics konstruktör Thomas Andrews valde att dra sig undan. Vittnen skall ha sett honom befinna sig i första klass rökrum där han tålmodigt väntade in sin död.

Folk började nu söka sig allt mer akterut då de främre delarna av fartyget nu var under vatten. Titanic skickade nu ut sin sista nödsignal, klockan var då 02.17 och bara en minut senare så slocknade allt elektriskt ljus. Allt fler drabbades nu av panik samtidigt som allt fler drogs ned i det kalla havet, en del av egen vilja. Bara minuter senare hördes det kraftiga oväsendet av fartyget som bröts itu mellan tredje och fjärde skorstenen. Fartyget var helt enkelt inte konstruerat att orka med en sådan påfrestning som att befinna sig med aktern högt upp i luften, vattenfylld med en längd på nästan 270 meter. Flertalet av passagerarna som befunnit sig på akterdelen föll ned i vattnet och omkom. De flesta människor som redan befann sig i havet blev antingen ihjälklämda eller ihjälslagna av de stora restdelar som lossnade från fartyget. När fören hade försvunnit under vattenytan stod aktern fortfarande rakt upp i ett par minuter innan slutligen hela Titanic kl 02.20 försvann ned i Atlanten.

Skeppet lämnade nu efter sig ett flertal ännu levande människor i det kalla havet. Samtidigt som människor förgäves kämpade för sina liv i det iskalla vattnet befann sig de räddade personerna i sina livbåtar endast ett hundratal meter bort. Av dessa var det bara en livbåt, nummer 14 med femte styrman Harold Lowe, som begav sig tillbaka till olycksplatsen för att försöka rädda så många de kunde ur vattnet. På grund av kylan i vattnet hade de flesta redan dött innan de hunnit fram. Endast tre personer räddades ur det iskalla vattnet när livbåten sökte efter överlevande. Det fanns dock en livbåt som ännu inte var riktigt kontrollerbar. Det var livbåt B som hade hamnat upp och ner och folk som fick syn på denne kämpade för sina liv att få den på rätt köl igen. Till en början var den omringad av ett 150 tal panikslagna människor från att senare minskas till ett tjugotal personer. Några som befann sig vid livbåten var andre styrman Charles Lightoller och Archibald Gracie. Där fick de nu befinna sig tills de blev upphämtade av livbåt nr 14.

Carpathias ankomst

Överlevande från Titanic ombord på RMS Carpathia.

De överlevande fick nu sitta i sina livbåtar och ro i flera timmar innan de fick hjälp. Den 15 april vid fyratiden på morgonen anlände fartyget RMS Carpathia. Fartyget började skjuta upp raketer och nu förstod alla att de var räddade. Carpathia hade vid sin undsättning hållit en maxfart på 17,5 knop, vilket var tre knop högre än det normala. Detta var deras kapten Arthur Rostrons beslut. Detta kan man i efterhand se som ett mycket lyckat drag, eftersom man då troligen räddade fler människor från att frysa ihjäl. Carpathia anlände på grund av detta tidigare än vad man skulle gjort om man behållit hastigheten runt 14 knop.

Klockan 04.10 hissas den första livbåten upp samt den sista 08.30. Innan hemfärden mot New York försökte man förgäves att söka efter fler överlevande. Ombord på Carpathia försökte besättningen göra allt vad de kunde för att lugna de överlevande genom att t. ex prata dem till rätta och ge dem filtar för att dämpa deras frusna kroppar. Det var många som dock inte kände sig hemma på Carpathia. Människor behandlades mycket olika bland annat fick männen från tredje klass vistas i särskilda lastrum. Det som överlevare främst nämner i de olika breven och berättelser är lukten och bristen på hygien bland dem som reste ombord, som italienare och japaner, samt att maten inte var den bästa. Så här förklarade Olga Lundin det hela:

”

"Vi äro som svin här, det är icke annat än japaneser och ziguenare. Det luktar så att man håller på att dö och ingenting kan man äta."

„

Av totalt 2 207 personer ombord på Titanic överlevde 712 personer och 1 495 omkom. Bland de räddade fanns rederiet White Star Lines verkställande direktör Joseph Bruce Ismay, som lyckades komma i en av de sista livbåtarna. En annan förstaklasspassagerare som överlevde var skådespelerskan Dorothy Gibson som strax därefter spelade huvudrollen i den första filmen om händelsen. En betydligt större andel av passagerare från första klass överlevde jämfört med andra- och i synnerhet tredjeklasspassagerare, samt besättningsmän. Och eftersom man tillämpade regeln "kvinnor och barn först" var det mycket få män som överlevde.

Efterspel

En stor folkmassa har samlats nära hamnen i New York City för att vänta på överlevande.

Nyheten nådde Europa och USA

Nyheten om Titanics förlisning spreds som en löpeld genom USA och Europa. Massvis med människor samlades utanför Vita Stjärnlinjens kontor för att få reda på om deras vänner och släktingar omkommit vid olyckan. Folk var alldeles chockade över hur detta mäktiga fartyg kunde sjunka med en sådan stor förlust av liv. Tidningar runt om i världen skrev långa artiklar och berättelser om katastrofen och var ivriga för att få den senaste informationen. Spekulationerna spreds vilda till en början angående förlisningen och om vilka som lyckats överleva. Vissa tidningar drog exempelvis slutsatsen att Titanic trots kollisionen med ett isberg lyckats undkomma en förlisning, bland annat Aftonbladet som gick under rubriken ”Världens största oceanångare nära att gå under”, publicerad den 16 april 1912.

Många medier var även mycket hoppfulla om ett lågt dödsantal, vissa med en sådan förhoppning att man hävdade att alla lyckats överleva. Efter bara en dag så skulle dessa nyheter beskrivas annorlunda då man skrev att ”faran var värre än befarat”. Dagens Nyheter skrev den 17 april: ”Den stora katastrofen på oceanen: Titanic sjunken! Omkring halftannat tusental människor omkomna”. I detta nummer nämns en klarare helhet av olyckan, då det skrevs att omkring 1 500 människor hade mist livet och att drygt 700 personer närmade sig New York efter att hämtats upp av Carpathia. Det var ännu mycket ovisst om vilka personer som räddats. ”Hvita Stjernlinjen hemlighåller ännu listorna på de räddade och de omkomna”, skriver Dagens Nyheter vidare.

Det brittiska och amerikanska sjöförhöret

Omvärldens chock över det inträffade förbyttes ganska snart till känslor av ilska och bitterhet mot White Star Line. Kanske inte så mycket p g a av sk "kändisars" död i samband med olyckan (bland annat John Jacob Astor IV, dåtidens rikaste person, och Isidor Straus, ägare och grundare av varuhuset Macy's) som för den höga dödssiffran, till stor delen beroende på skeppets fåtaliga livbåtar beräknat till endast hälften av passagerarantalet. Frågor som ställdes var bland annat "varför räddades inte fler människor?" och "hur var det överhuvudtaget möjligt att skeppet kunde sjunka?"

Den 17 april, bara två dagar efter katastrofen, inleddes förberedelserna för ett amerikanskt sjöförhör. Förhöret ägde sedan rum 19 april-25 maj med senator William Alden Smith som ordförande. Smith ville samla in redogörelser från passagerare och besättning medan händelserna fortfarande var färskt bevarade i deras minnen. Han var också tvungen att snabbt kalla alla överlevande brittiska passagerare och besättningsmän att vittna inför rätta medan de fortfarande befann sig på amerikansk mark, vilket ändå skulle förhindra deras återresa till Storbritannien fram till den amerikanska rättsprocessens avslut 25 maj.

Det brittiska sjöförhöret, med totalt 96 närvarande vittnen, startade den 2 maj i Scottish Drill Hall och varade fram till 3 juli 1912. I och med att det amerikanska förhörets tidigare start skickades en del rapporter därifrån över till England. En tydlig skillnad mellan de båda ländernas metoder under utredningen var senator Smiths grundliga förhör av många passagerare, medan britterna endast förhörde tre stycken - Sir Cosmo, Lady Duff Gordon och Joseph Bruce Ismay, dessutom på deras egen begäran. Frågor ställdes även till andrestyrman Charles Lightoller och kaptenen skeppet Californian, Stanley Lord. Enligt de undersökningar som gjordes befann sig Californian närmare Titanic än vad som tidigare angetts, varför man menade att kapten Lord kunde agerat annorlunda för att minska förlusten av människoliv. Av de 25 622 frågorna som skulle besvaras behandlade 26 frågor bland annat Titanics fart, antalet ombord, antalet omkomna och räddade, dess konstruktion, och isförhållandena. Den som under förhörsprocessen fick motta den kraftigaste kritiken var en av White Star Lines direktörer, Bruce Ismay. Under förhörstiden omnämndes han i tidningar som en feg ynkrygg då han valt att stiga ner i en livbåt och rädda sitt eget liv, före hundratals kvinnor och barn. Lightoller, den högst rangordnade av den överlevande besättningen, fick besvara över 1600 frågor.

De överlevandes ankomst

Politiskt karikatyr från 1912 som visar hur allmänheten kräver svar från rederier om Titanickatastrofen.

När överlevande passagerare anlände till New York den 18 april så skulle de bemötas av närmare 40 000 uppgivna och nyfikna människor, familjer och reportrar. För de flesta överlevande passagerarna var läget mycket svårt. Många barn var nu faderslösa och massvis av kvinnor hade förlorat sina män. Värdesaker som pengar och kläder hade för många nu försvunnit med ner i havsdjupet. Vissa tredjeklasspassagerare ägde numera bara de kläder som de haft på sig under resan. För att hjälpa offren och deras familjer så inrättades många välgörenhetsorganisationer med olika former av insamlingar samt anordnades det minnesmonument och minneshögtider för de omkomna. I och med att svenskar var den tredje största gruppen ombord väckte olyckan starka känslor i Sverige. Utöver att det skrevs mycket om olyckan i tidningarna i landet så bildades även olika bidragsfonder med avsikt att hjälpa de drabbade. Den 5 maj 1912 så arrangerades en ”benefit-konsert”, även kallad välgörenhetskonsert i de svenska tidningarna, där olika summor av pengar betalades ut till en majoritet av de överlevande, bland annat till familjen Asplund som reste i tredje klass. Stora konserter arrangerades till förmån för de efterlevande ibland annat Umeå och Visby. I så gott som hela västvärlden fanns både stora som små fonder. I USA var man mycket snabb med att inrätta olika former av insamlingar. Röda korset var den dominerande fonden i USA och man skänkte inte bara pengar till de drabbade, utan även kläder. I Storbritannien var insamlingarna i full gång. Här uppkom så småningom de största fonderna, Mansion House Fund, som fick ihop totalt 274. 000 pund. De båda brittiska tidningarna, Daily Mail och Daily Telegraph, lyckades tillsammans samla ihop ett värde på närmare 100 000 pund.

De överlevande krävde även White Star Line på stora skadeståndsbelopp, då många som tidigare nämnts förlorat mycket av sina värdesaker. Exempelvis försvann diamanter för ett värde närmare 7 miljoner dollar och en nyinspelad film som hette ”The Miracle” som ännu inte haft premiär på biograferna. Det var många familjer och släktingar som drabbades psykiskt och ekonomiskt mycket svårt. Vissa gick i konkurs och fick sälja sina gårdar och sin egendom, andra tvingades lägga ner sina karriärer på grund av sorg, exempelvis ett av Norges kändaste skådespelarpar före första världskriget, Johan och Alma Fahlstrøm, vilka hade förlorat sin enda son Arne Fahlstrøm. I Southampton vilade en extra stor sorg över samhället då man var den stad som drabbats allra svårast, varvid mer än 500 besättningsmedlemmar kom härifrån. Bland de överlevande väntade nu en ständig uppmärksamhet från både media och världsbefolkningen. Man hade blivit ”kändis” eftersom de överlevt. För många var denna uppmärksamhet mycket besvärande. Anna Turja, resenär från Finland som reste i tredje klass förklarar:

”

"Från New York tog vi oss till Buffalo. Och även på tåget visste folk att vi hade varit med på Titanic. Jag var nästan som ett utställningsobjekt. Jag fick inte vara ensam, utan jag hade en kvinna som sällskap, men hon kunde inte finska. Det kom folk som bara ville skaka hand med mig, för att jag varit med om en sådan olycka. Det var ju den största sjöolycka som hade hänt. På sjukhuset kom det många rika människor och tyckte det var konstigt att en sån fattig flicka som jag hade räddat mig, när så många andra rika hade dött."

„

Möjliga orsaker till förlisningen

Illustration som visar hur isberget skadade Titanics skrov vid kollisionen.

När man ska se på vems/vilkas fel det var att Titanic gick detta tragiska öde till mötes så finns det delade åsikter. Farten kan ses som en stor orsak till olyckan då fartyget höll en hög hastighet när man befann sig vid stora isfältsområden. Det svaga agerandet av Titanics båda telegrafister ses som en möjlig faktor. Skulle de tagit de allra flesta isbergsvarningar på allvar, hade man troligen hunnit avvärja en eventuell kollision. Främst menat i detta sammanhang är den varning som man mottog av Californian klockan 23. 05, då Phillips nonchalant svarade ”Håll tyst, jag arbetar”.

Väderleken kan även den vara ett problem. Hade vädret inte varit så lugnt och stillsamt som den råkade vara just den natten, hade man kanske hört vågornas slag mot isbergen och därför tagit en annan kurs. Om man ser till Titanics utkiksmän så var de inte särskilt bra utrustade. Som tidigare nämnts hade de inte ens tillgång till varken strålkastare eller kikare. En kollision hade troligen kunnat ha undvikits om dessa hjälpmedel fanns att tillgå.

På senare år har nya efterforskningar tagit i kraft angående Titanics förlisning. Man har bland annat fört fram att Titanics konstruktion hade kunnat göras säkrare. En teori som stöds av flera franska experter är att fartyget var konstruerad med nitar av dålig kvalitet. När fartyget kolliderade med isberget brast de sköra nitarna och plåtarna lossnade från varandra. En forskare vid Ohio State University hävdar att en kolbrand som skedde ombord kan vara en av anledningarna till förlisningen. Denne avvisar också ryktet om att Titanic hade en för hög fart med syftet att slå hastighetsrekord. Fartyget var helt enkelt inte byggt för en sådan fart samtidigt som man inte skulle haft råd med denna bedrift eftersom kolstrejken rådde vid den här tiden.

Om man ska se anledningen till den höga dödssiffran så råder det ingen tvekan att det fanns för lite livbåtar ombord. Titanic hade sammanlagt 20 livbåtar med plats för 1178 människor. Livbåtarna var konstruerade av den svenske uppfinnaren Axel Welin. Enligt dennes ritningar kunde fartyget ta 32 livbåtar. Trots det fega antalet var det godkänt enligt sjölagen från 1894 då regeln löd att fartyg med en vikt över 10 000 ton endast behövde 16 livbåtar. Frågan kring det låga livbåtsantalet var ett hett samtalsämne under sjöförhören. En man som förde fram sina åsikter angående detta ämne var Alexander Carlisle. Han hävdade att han föreslagit mer än 64 båtar till en början och att detta ska Bruce Ismay ha känt till, men detta påstående förnekade Ismay. Att många dog berodde även på att många av livbåtarna endast firades ner halvfulla. Skarp kritik riktades därför mot Lightoller som var en av dem som bestämde vilka som skulle sätta sig i livbåtarna. Man lyckades aldrig vid de båda sjöförhören bestämma vem eller vad som var den ”egentliga” orsaken till förlisningen. Men en som dock fick ta emot mest anklagelser var Stanley Lord. För varje år som går förs nya teorier fram angående förlisningen, trots detta kommer man troligen aldrig få direkt veta den egentliga orsaken.

Sökandet efter överlevande och lik

Efter att fartyget Carpathia bara fann ett lik vid olycksplatsen och Californian som endast sökte efter överlevande, öppnade detta istället plats för andra fartyg. Sammanlagt fyra charterfartyg deltog under sökandet; Mackay Bennet, Minia, Montmagny och Algerine. Sökandet inleddes redan den 17 april, vars fartyg var rustade med bland annat is, trälådor och skrot som användes för dem som kanske måste begravas i havet. Mackay Bennet var det fartyg som började sökandet och man anlände först vid olycksplatsen efter tre dagar, beroende på dåligt väder. Den 21 april inleddes sökandet och första dagen bärgades 51 kroppar, varav 24 begravdes i havet. Man bärgade lik under en dryg vecka och vid ankomsten till Halifax hade sammanlagt 306 kroppar bärgats. 190 av dessa medfördes tillbaka medan 116 begravdes direkt i havet. Före bärgningsinsatsen skämdes många anhöriga över att deras släktingar kanske flöt omkring i atlanten. De ville att deras anhöriga skulle bärgas för att påbörja en rättvis begravning. Många av de bärgade kropparna begravdes i Halifax eller till havs, medan andra transporterades vidare till sina hemorter eller anhöriga.

Fartyget Minia skulle överta sökandet och fann 17 lik, varav två begravdes till havs. Efter Mackay Bennet och Minia begav sig de två sista bärgningsfartygen Montmagny och Algerine ut till havs. De fann sammanlagt fem kroppar. Långa listor publicerades där anhöriga kunde se om någon ur deras familj bärgats, och sedan om de begravts till havs eller förts vidare till Halifax. De begravningar som genomfördes till havs utfördes med hjälp av en präst som höll i ceremonin samtidigt som det framfördes musik, däribland psalmen "Närmare, Gud, till dig". Sammanlagt bärgades 334 kroppar, varav 239 av dessa är identifierade. Bland de bärgade kropparna fann man såväl kända och intressanta personer som ändamål. Exempelvis fann man en tvåårig pojke som man till en början inte kunde identifiera. Pojken gick i årtionden under namnet ”det okända barnet” tills det att man år 2007 lyckades identifiera kroppen som Sidney Leslie Goodwin.

Ur den svenske tredjeklass passageraren Mauritz Ådahl, fann man i dennes kläder bland annat ett fickur som stannat på 02.34 (14 minuter efter Titanics förlisning), en guldring, en pennkniv och en anteckningsbok. Hans värdesaker sändes hem till hustrun Emelie, men sedan 1995 så befinner sig klenoderna på Utvandrarnas Hus i Växjö. Bland de förstaklasspassagerarna som bärgades fann man desto värdefullare föremål. Ur John Jacob Astors lik, dåtidens rikaste person, fann man i dennes ficka, förutom smycken och diamanter, pengar av ett värde på närmare 100 000 pund.

Jakten på det försvunna vraket

Det kan förefalla märkligt att det tog 73 år innan man lyckades finna Titanics vrak. Men sanningen är den att det nästan omgående efter Titanics förlisning inleddes olika expeditioner för att finna vraket. Det har genom åren förts fram olika idéer om hur man skulle försöka bärga fartyget. Anledningen till att det tog så lång tid att finna fartyget var att man inte riktig visste var det befann sig. Även tekniken har spelat en stor roll för sökandet då man tidigare inte haft tillgång till avancerad datateknik. John Jacob Astors familj ville vara en av de första att hitta vraket. Med hjälp av bomber tänkte de spränga i havet så att eventuellt vrakdelar skulle flyta upp. Försök som att använda sig av stora magneter och luftballonger har under åren förekommit.

Efter en utökad modern teknik med ubåtar och möjligheten att ta skarpa bilder långt under vattenytan så lyckades en amerikansk-fransk expedition ledd av Jean-Loius Michel och Robert Ballard den 1 september 1985, lokalisera vraket på 3 810 meters djup, 41°43′55″N 49°56′45″V, 600 NM sydost om Newfoundland. Det har visat sig i efterhand att den position som fjärdestyrmannen Joseph Boxhall angivit vara den plats som Titanic befunnit sig på vid förlisningen inte varit fullständigt korrekt då man fann vraket 21 km från Boxhalls CQD koordinater. Upptäckten medförde stor uppståndelse och var snart förstasidesnytt i hela världen. Ubåtar med avancerad kamerateknik sökte igenom Titanic noga. Skeppet hade vid förlisningen brutits sönder i två delar, vilka ligger på botten med ungefär 500 meters avstånd, separerade av sönderslitna vrakdelar. Stäven är djupt nedborrad i bottenslammet och hålen i skrovet från isberget syns inte.

Många forskare, däribland Robert Ballard, är oroade över att besök från turister och andra vrakletare ska påskynda förfallet av vraket. Man uppskattar att det kommer dröja ytterligare 50 år innan fartyget helt försvinner.

Förändringar inom sjösäkerheten och havspolitiken

På grund av olyckan med Titanic följde förändringar av internationella sjöregler. Efter de båda sjöförhören kom man även fram till att stora förändringar skulle göras inom sjösäkerheten och havspolitiken. Här nedan följer några av de ändringar som man beslutade om:

• Livbåtar ska finnas till samtliga ombord.
• Radiobevakning ska äga rum dygnet runt. (S/S Californian som var närmast Titanic stängde av sin radio på grund av den intensiva radiotrafiken.)
• SOS ska gälla som internationell nödsignal. Den ersatte CQD följt av skeppets namnkod (MGY var Titanics).
• Livbåtsövningar ska genomföras.
• Internationella ispatrullen bildades två år efter olyckan.
• Skeppens resor över Atlanten ändras till att gå i en mer sydlig riktning för att undvika isberg.

Av dessa ändringar gäller samtliga än idag. Ett av de självklaraste beslut som fattades var att livbåtar ska finnas till samtliga ombord. Internationella konventionen beslutade med USA:s regering i och med radiolagen från 1912 att radiobevakning skall bedrivas hela dygnet på skeppen. Värt att notera är att mycket av denna ändring beror på att SS Californian som var närmast Titanic hade stängt av sin radio, vilket numera inte är tillåtet. Man kom även överens om i den internationella konventionen att avskjutning av röda raketer skall tolkas som en nödsignal. Detta beslut grundas på att de röda raketer som Titanic sköt upp vid förlisningen tolkades av andra närliggande fartyg som festliga fyrverkerier vilket försenade andra fartyg att uppfatta att Titanic var i nöd. Efter katastrofen inrättades vissa konstruktionsändringar på fartyg. Exempelvis utvidgades skroven över deras vattenlinjer för att ge dem dubbla skrov. Skotten höjdes för att göra fartygen ännu vattentätare än vad man ansåg Titanic tidigare var.

Efter katastrofen

Bara två år efter att Titanic sjönk startade första världskriget. Under kriget sänktes flera kända fartyg och när även andra världskriget inleddes hade intresset för Titanic kraftigt minskat. När den amerikanska författaren Walter Lord publicerade sin bok A Night to Remember (1955) fick världen återigen upp ögonen för Titanic, då boken blev en enorm succé. Boken såldes i stora upplagor i stora delar av världen och filmatiserades 1958 med samma titel. År 1955 låg Lords bok på första plats bland de mest sålda böckerna i The New York Times. Titanic blev på nytt uppmärksammad i Sverige efter Estoniakatastrofen 1994 då dessa båda fartygsförlisningar började jämföras. Titanickatastrofen ledde även till minskad utvandring från Sverige.

Många frågor har ställts om Titanic. Än idag fascinerar katastrofen och det kommer regelbundet nya filmer eller dokumentärer om händelsen och böckerna som har skrivits om Titanic kan räknas i hundratal. På många platser i världen finns, och bildas det nya, föreningar och intressegrupper som behandlar frågor om Titanic och intresset tycks inte avta.

I maj 2006 dog Lillian Gertrud Asplund, som var den sista överlevande med minnen från katastrofen. Hon var fem år gammal när Titanic sjönk. Den 31 maj 2009 dog Millvina Dean, den allra sista överlevaren, som dock bara var 2 månader vid förlisningen.

Rapporter från 2010 menade att fartyget är på väg att vittra sönder. Sedan tidigare hade inbucklade tak, svaga däck och en kollapsande akter dokumenterats. En tjugo dagar lång expedition med målet att virtuellt bevara Titanic i dess dåvarande skick och uppskatta hur länge det kan tänkas finnas kvar skickades iväg från Newfoundland. Båtens för och akter bröts itu när den sjönk och ligger nu med en halv kilometers mellanrum. Fotografier och video kommer att användas för att göra en tredimensionell översiktsbild över området. Huvudsakligen är det marina organismer som äter upp skeppet. Mollusker har ätit upp mycket av träet och överlämnat metallen till mikroskopiska bakterier och svampar. Promenaddäcket sönderfördelas långsamt och kan implodera inom två decennier.

Teknisk specifikation

• Kapacitet: 3 547 passagerare, och 885 i besättning
• Längd: 269,8 meter
• Bredd: 28,2 meter
• Deplacement: 47 072 ton
• Däck: 10. 8 för passagerare
• Maskineri: Två trippelexpansionsångmaskiner och en långsamtgående ångturbin på sammanlagt ca 50 000 hkr drivande tre propelleraxlar
• Propellrar: 3 st, varav den mellersta (turbindrivna) satt framför rodret, vilket kan ha varit en bidragande faktor till katastrofen. Den mellersta propellern stannade nämligen när man slog back och därmed minskade rodrets effektivitet. (Vid upptäckten av isberget rakt förut lär order om full dikt styrbord och full back ha givits)
• Hastighet: 20 knop, som högst 24 knop
• Bränsleåtgång: Runt 825 ton kol per dag
• Livbåtar: 20, varav 4 hopfällbara och 16 i trä
• Livbåtarnas kapacitet: 1 186 passagerare
• Livbojar: 499 stycken
• Flytvästar: 3 560 stycken
• Antal propellrar: 1 fyrblads i mitten och 1 treblads på varje sida
• Antal skorstenar: 3 äkta + 1 falsk, den längst akterut fanns främst för att ge ett mer imponerande intryck, men också för ventilation.
• Hemmahamn: Liverpool

Tidsaxel

En livbåt sedd från Carpathia.

Dagens Nyheter 17 april 1912 "Titanic sjunken"

Skådespelerskan Dorothy Gibson överlevde förlisningen och medverkade strax därefter i den första filmen om händelsen.

2 april

Titanic bogseras ut från hamnen i Belfast för avresa mot Southampton.

10 april

Kl. 12.00: Titanic lämnar Southampton i södra Storbritannien för avresa mot Cherbourg, Queenstown och New York.

Kl. 19.00: Anländer till Cherbourg i norra Frankrike för att ta upp nya passagerare.

Kl. 21.00: Avgår från Cherbourg till Queenstown på Irland.

11 april

Kl. 12.30: Anländer till Queenstown på södra Irland för att ta passagerare och post. En 24-årig eldare smiter iland, vilket troligen räddade hans liv.

Kl. 14.00: Avgår från Queenstown mot slutdestinationen New York med 1322 passagerare och 885 besättningsmän. Sammanlagt befinner sig 2207 personer ombord på Titanic.

14 april

Kl. 21.00: Uppmanas utkiken i mastkorgen att hålla skarp utkik efter is.

Kl. 21.30: Fartygets andre styrman Charles Lightoller säger till timmermannen och maskinrummet att ge akt på färskvattensförrådet då det finns risk att det fryser på grund av den sjunkande temperaturen.

Kl. 23.05: Fartyget Californian varnar för is men avbryts av Titanics telegrafist innan hon rapporterat färdigt läget.

Kl. 23.38: Utkiken Frederick Fleet upptäcker ett stort isberg rakt föröver om Titanic.

Kl. 23.40: Titanic kolliderar med isberget på sin styrbordssida (höger), efter en misslyckad undanmanöver.

15 april

Kl. 24.00: Telegrafisterna på Titanic skickar ut nödsignalen CQD ett antal gånger. Cunard Lines fartyget Carpathia svarar och vänder med högsta fart (17 knop) mot den sjunkande Titanic.

Kl. 00.05: Besättningen får order om att göra i ordning livbåtarna. Order ges till besättning och passagerare att samlas vid livbåtarna uppe på däck.

Kl. 00.20: Matrosernas hytter på E-deck översvämmas av vattenmassor.

Kl. 00.45: Första livbåten, nr 7, firas ned i vattnet.

Kl. 02.05: Sista livbåten, den hopfällbara D, firas ned.

Kl. 02.17: Titanic skickar ut sin sista nödsignal.

Kl. 02.18: Den elektriska belysningen slocknar.

Kl. 02.20: Titanic sjunker med fören före ned i havet.

Kl. 04.10: Den första livbåten, nr 2, tas upp av Carpathia.

Kl. 08.30: Sista båten, nr 12, tas upp.

Kl. 08.50: Carpathia ger upp hoppet om att hitta fler överlevande och vänder kursen mot New York med 712 överlevande ombord. 1495 människor har mist livet i en av världens värsta fartygskatastrofer.

18 april

Carpathia anländer till New York med överlevande.

19 april-25 maj

Sjöförhör angående katastrofen hålls på hotellet Waldorf-Astoria i New York. 82 personer kallas för att vittna.

2 maj-3 juli

Sjöförhör angående katastrofen hålls i den brittiska handelskammaren. 96 vittnen kallas för att vittna.

Populärkultur

Filmer i urval

• Saved from the Titanic (1912) - en av de första filmerna om Titanic. Huvudrollen spelades av Dorothy Gibson, som själv överlevde förlisningen.
• Titanic (1943) - En spelfilm med propagandainslag ifrån Nazityskland. Regisserad av Werner Klingler och Herbert Selpin.
• Titanic (1952) regisserades av Jean Negulesco. Filmen vann en Oscar för bästa originalmanus, skrivet av Charles Brackett, Richard L. Breen och Walter Reisch för.
• Titanics undergång (A Night to Remember, 1958), regisserad av Roy Ward Baker. Filmen baseras på boken med samma originaltitel av Walter Lord. Huvudrollen spelades av Kenneth More. Filmbolaget The Rank Organisation höll på att gå i konkurs på grund av filmkostnaderna.
• S.O.S. Titanic (1979) regisserades av William Hale. Den Emmynominerades.
• Titanic (1996) regisserades av Robert Lieberman. Filmen skrevs av Ross LaManna och Joyce Eliason och vann en Emmy. I rollerna ses bland annat Peter Gallagher, George C. Scott och Catherine Zeta-Jones.
• Titanic (1997) är den senaste filmen. Filmen belönades med 11 Oscar, bland annat för bästa film och bästa sång. Filmen regisserades av James Cameron som även skrev manus. Huvudrollerna spelades av Leonardo DiCaprio och Kate Winslet.

Böcker

• Wetterholm, Claes-Göran (1999). Titanic ([Ny, utök. utg.] /rev. uppl.). Stockholm: Prisma. Libris 7408694. ISBN 91-518-3644-0 (inb.) 
• Wetterholm, Claes-Göran (2008). Sagoskeppet: Titanics myter, Titanics människor. Stockholm: Ekerlid. Libris 10697815. ISBN 978-91-7092-084-4 (inb.) 
• Lord, Walter (1955) (på engelska). A Night to Remember. New York: Holt, Rinehart and Winston. Libris 2785244 , filmatiserad 1958
• Lynch, Don; Marschall Ken (1998[1992]) (på engelska). Titanic: an illustrated history. London: Hodder & Stoughton. Libris 4852555. ISBN 0-340-73841-3 (pbk) 

I genomsnitt utkommer en bok om Titanic varje år. En sökning på Bokus ger 288 träffar och på Adlibris 354 träffar.

Dokumentärfilmer i urval

• National Geographic: Titanics hemlighet (1987) regisserad av Nicolas Noxon och där Dr Robert Ballard leder sökandet efter Titanic.
• Ghosts of the Abyss (2001) av James Cameron använder avancerad 3D-teknik.

Musik i urval

• "Titanic" av Mikael Wiehe
• "Titanic (My Over) Reaction" av punkbandet 999
• "Titanic" av Oddjobb
• "Titanic Love Theme" av James Last
• "My Heart Will Go On" av Celine Dion var ledmotivet till filmen Titanic (1997)
• "Rest in Pieces (April 15, 1912)" av Metal Church
• "God Moves On the Water" Gospel Blues låt av Blind Willie Johnson, inspelad 1929

Datorspel

• Titanic Adventure out of time (1996) Utgivare: Cyberflix
• Ship Simulator 2006
• Ship Simulator 2008
• Ship Simulator 2010

Se även

• Estoniakatastrofen

Referenser

Tryckta källor

• Wetterholm, Claes-Göran (1988), Titanic, Skärhamn: Båtdokumentationsgruppen, ISBN 91-87360-00-4 
• Ballard, Robert (1987), Vi fann Titanic, Stockholm: Streiffert, ISBN 91-7886-083-0 

Litteratur

• Ballard, Robert D (2004). ”Varför försvinner Titanic?”. National Geographic, svensk upplaga (nr. 14): sid. s. 46-58. 
• Christensen, Else (2009). ”Titanic - ett tekniskt underverk”. Världens historia (nr. 5): sid. s. 14-23. 
• Thelander, Joakim (2008). ”Titanic : lyxkryssaren som försvann i Atlantens djup”. Allt om historia (nr. 9): sid. 22-29. 

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör RMS Titanic.
  Bilder & media
• Titanic Norden - Allt om Titanic
• TITANIC på The Great Ocean Liners
• Encyclopedia Titanica
• Passagerarlistor (Inscannade originaldokument)
• Svenska Yle Arkivet: Överlevande från Titanic berättar