Antarktis
 Antarktis läge på jordklotet | |
| Areal: Isfri areal: Permanenta invånare: Icke permanenta invånare: Högsta punkt: Lägsta punkt: |
14 000 000 km² 280 000 km² ≈ 0 ≈ 1 000–4 000 Vinson Massif (4 897 m ö.h.) Bentleys subglaciärgrav (2 540 m u.h, dock täckt av stora mängder is) |
|
Territoriella anspråk:
![Antarktis sett från [rymden].](/wiki/Fil:Antarctica_6400px_from_Blue_Marble.jpg) | |
Antarktis är land- och havsområdena kring Sydpolen. Antarktis, som även är en egen djurgeografisk region (antarktiska regionen), är till skillnad från Arktis en riktig kontinent med en landmassa som ligger ovanför havsytan. Det är den enda kontinent som saknar bofast mänsklig befolkning. Det finns dock mer eller mindre tillfälliga invånare.
Historia
Antarktis uppkomst
Jorden har inte alltid sett likadan ut som den gör i dag. För ungefär 250 miljoner år sedan var världens alla kontinenter samlade i en enda superkontinent, Pangaea. Vid den här tiden tillhörde Antarktis den södra kontinenten Gondwanaland tillsammans med andra kontinenter som Sydamerika, Afrika, Indien och Arabiska halvön. Denna superkontinent låg inte vid Sydpolen, vilket gjorde att Antarktis inte var det islandskap som det är nu, utan en varm och tropisk kontinent med riklig växtlighet bebodd av massor av olika djurarter, däribland dinosaurier.
För ungefär 100 miljoner år sedan kom jordens alla kontinenter att sakta röra sig ifrån varandra. Detta gav upphov till att kraftiga bergskedjor som Himalaya bildades, samt stora klimatförändringar. Antarktis skulle frigöras från Australien och färdas sakta ner mot Sydpolen. Detta gjorde att Antarktis fick ett allt kallare klimat och stora ismassor växte till.
Kontinenten upptäcks
Med hänsyn till Antarktis geografiska läge tog det lång tid innan kontinenten upptäcktes. Geografer och forskare hade dock i århundraden haft teorier om att en stor sydkontinent skulle existera. Detta antagande kallades för Terra Australis (Incognita), ’det (okända) södra landet’, och fanns på europeiska kartor från medeltiden ända till in på 1800-talet. Teorin fördes fram av den grekiske filosofen Aristoteles, men det var först under 100-talet som teorin utvidgades och uppmärksammades av geografen Klaudios Ptolemaios. Denne var övertygad om att en stor sydlig kontinent täckte stora delar av Indiska oceanen. Tanken om ett stort landområde nere i syd väckte stort intresse hos dåtida upptäcktsresande. Den brittiske upptäcktsresanden James Cook försökte redan 1773 att nå Terra Australis med sitt fartyg HMS Resolution. Cook nådde aldrig Antarktis, ty han sökte nå den från Stilla Havet där Antarktis kust ligger sydligare och hindrades av den tjocka packisen.
Flera försök att nå Antarktis gjordes efter Cook men man hindrades av det kalla stormiga havet. År 1820 var det den brittiske sjömannen Edward Bransfields tur att försöka nå kontinentens fastland. Bransfield har noterat i sina anteckningar att man skymtade ett is- och snötäckt land. Bransfield och hans kompanjoner landsteg dock inte på fastlandet, utan förde istället utförliga kartanteckningar över området. Han fann ett flertal öar och delar av Antarktis, bland annat har havet Bellingshausenhavet uppkallats efter honom. Den tredje i raden av upptäcktsresande på 1820-talet var segelfartygskaptenen Nathaniel Brown Palmer. Hans syfte med resan till Antarktis var, liksom för många andra resenärer, till största delen den stora efterfrågan på sälskinn. Palmer reste med fartyget Hero och utforskade främst södra delen av Antarktiska halvön 1820–1822. Han blev, tillsammans med sina medresenärer, de första amerikanerna att upptäcka Antarktiska halvön. Deras expedition blev lyckad då de fann ett flertal öar längs kusterna, bland annat Palmer Land, vilken upptäcktes den 16 november 1820 och uppkallades efter Nathaniel Palmer. I februari 1823 upptäckte britten James Weddell Weddellhavet efter att ha seglat med sitt valfångstfartyg på Antarktiska oceanen.
Antarktis hade nu upptäckts av både val- och säljägare. Den första iakttagelsen av fastlandet Antarktis kan inte exakt tillskrivas en enda person. Känt är att en amerikansk säljägare gjorde den första kända landstigningen på kontinenten 1821. Rykten och rapporter började sedan, på 1830-talet, att sprida sig bland världens länder att en stor kontinent var belägen vid Sydpolen. Detta medförde att flera länder skickade iväg forskningsexpeditioner med förhoppningen att upptäcka nya landområden. Bland dessa kan James Clark Ross, Charles Wilkes och Jules Dumont d’Urville nämnas. De fann en rad betydelsefulla öar och kustområden. Ross påbörjade sin resa till Sydpolen den 29 september 1839 med två fartyg. Han namngav ett flertal landområden vid Antarktis som han själv hade upptäckt. Han upptäckte Rosshavet och gjorde en stor utforskning av Victoria Land. Han fann även två vulkaner på Rossön, Mount Terror och Mount Erebus, vilka han namngav efter sina båda fartyg.
Geografi
Översikt
Med ungefär 14 miljoner km²[1] är Antarktis större än Europa. En exakt storlek är svår att fastställa. Landmassor och angränsande havsområden ligger under isen som kontinuerligt ändrar storlek. Den växer efter snöfall och blir mindre när isberg bryts loss.
De Transantarktiska bergen delar kontinenten i en mindre västlig och en betydligt större östlig del. Den högsta bergskedjan är Vinsonmassivet med berget Mount Vinson som är 4 897 meter högt. Djupaste punkten som är täckt med is ligger 2 538 meter under havsytan. Runt om Antarktis sträcker sig den Antarktiska oceanen. Den närmast liggande punkten på en annan kontinent är sydspetsen av Sydamerika, Eldslandet.
Indelningen av Antarktis sker i stora områden, hav och shelfis:
Områden:
- Antarktiska halvön
- Adelie Land
- Coats land
- Dronning Maud Land
- Enderby land
- George V Land
- Marie Byrd Land
- Neuschwabenland
- Wilkes Land
Hav: (randhav till Antarktiska oceanen)
Inlandsisen
Speciellt för Antarktis är att kontinenten är nästan helt täckt av is. Den antarktiska inlandsisen som är upp till 4 500 meter tjock innehåller omkring 90 procent av världens is och 75 procent av världens sötvattenreserver. Bara 280 000 km² (2 procent) av kontinentens yta är isfri. Det är bergskedjor som skär genom isen och områden med låg nederbörd.
Isberg
Då och då lossnar stora tillplattade isberg från shelfisen som flyter några tusen kilometer ut i havet. Det tar ibland många år tills ett stort isberg smälter helt. Ofta bryts ett isberg i många mindre delar under sin tid på havet. Den 30 april 1894 siktade man ett isberg i Atlanten vid 26°30′S 25°40′V / 26.500°S 25.667°V. Det är den nordligaste positionen som är känd.
Klimat
Vädret på Antarktis skiljer sig på många sätt från klimat på andra kontinenter. Kontinenten är
- den kallaste (I kontinentens mitt är medeltemperaturen −55 °C. Vid kusterna ligger temperaturen under vintern (juni) omkring −18 °C och under sommaren (januari) något över noll. Den 10 december 2013 presenterades ett nytt världs-köldrekord uppmätt med satellit, vid den norska delen Valkyriedomen på –94,7 °C, och innan dess stod sig det föregående rekordet på −89,2 °C vid den sovjetiska forskningsstationen Vostok sedan den 21 juli 1983.[2][3][4]
- den nederbördsfattigaste (Vanligtvis faller nederbörd i Antarktis som snö. I kontinentens mitt ligger det årliga genomsnittet vid 40 liter per kvadratmeter (40 millimeter). Enligt definitionen är sådana områden att beteckna som öken. Den låga temperaturen håller avdunstningen nere. Vid kusterna är nederbörden betydligt större.) och
- den blåsigaste (I juli 1972 mättes vid den franska stationen Dumont d’Urville en vindhastighet på 327 kilometer i timmen, det vill säga 91 meter per sekund.)
Klimatet på Antarktis är betydligt kallare än klimatet på motsvarande breddgrader på det norra halvklotet. Detta beror till stor del på att det inte finns någon varm havsström liknande Nordatlantiska strömmen som ger ett varmare klimat, men också på att Antarktis är en kontinent. Detta innebär att de inre delarna klimatmässigt blir mer isolerade från omvärlden än motsvarande delar av Arktis.
Som jämförelse är årsmedeltemperaturen längst ut på den Antarktiska halvön jämförbar med den på Svalbard, och då är de nordligaste delarna av Antarktiska halvön bara på motsvarande breddgrad som till exempel Umeå i Sverige är på det norra halvklotet men som är betydligt varmare, till och med varmare än många städer i sydligaste Sydamerika.
I Antarktis mitt blir det aldrig plusgrader och värmerekordet vid Amundsen-Scott-basen mitt på sydpolen är endast −13 °C.
Antarktis är även den enda kontinenten på hela jorden som har en av människan så gott som orörd natur, vilken även skyddas av Antarktisfördraget. Trots klimatet är Antarktis ett populärt turistmål under sommarperioden. Det största hindret är egentligen resekostnaden som kan uppgå till uppemot 40 000 kronor.
Flora och fauna
I havet runt Antarktis lever ett stort antal krill (Euphausia superba) och annat zooplankton som bildar basen i matkedjan för fiskar, bläckfiskar, pingviner, valar och sälar.
På kontinentens centrala del häckar två pingvinarter, kejsarpingvinen och adeliepingvinen. Men det finns 19 andra fågelarter som häckar på Antarktis. Deras bon ligger på isfria berg som sticker upp ur isen. På sommaren kommer mer än 100 miljoner flyttfåglar till området och de lever på isflaken och på de närliggande öarna. Sälarter i Antarktis är till exempel weddellsälen, krabbätarsälen och sjöleoparden. Runt kontinenten lever några av de största valarterna.
I motsats till det rika livet i oceanen är kontinentens mitt nästan tomt på organismer. På isfria områden som kallas antarktiska oaser växer mossor och lavar. Antarktis hyser endast två blomväxter, Colobanthus quitensis och Deschampsia antarctica. Det största landdjuret som lever permanent på Antarktis är en 6 millimeter stor fjädermygga (Belgica antarctica) som saknar vingar.
Befolkning
Antarktis har inga permanenta invånare, på de olika forskningsstationerna lever däremot varje sommar mer än 4 000 och året runt omkring 1 000 personer. Hittills har tre barn fötts på kontinenten: 1978 en argentinsk pojke och 1986–1987 en pojke och en flicka på den chilenska stationen.
I området söder om den sextionde breddgraden på södra halvklotet finns idag 82 forskningsstationer, däribland 37 stationer som används hela året och 36 stationer som bara bedrivs under sommaren. Den största stationen är McMurdo (USA) som liknar en stad. Mycket känd är också stationen Amundsen-Scott (USA) som ligger direkt på den geografiska Sydpolen. Sverige har två stationer på Antarktis som heter Wasa och Svea och som är belägna i den sektor Norge gör anspråk på, Drottning Mauds land. Stationen Wasa ligger bara några hundra meter från den finländska forskningsstationen Aboa. De svenska stationerna förvaltas av Polarforskningssekretariatet.
Territoriella anspråk
Flera stater ställde under 1900-talet territoriella anspråk på Antarktis. Efter Antarktisfördraget saknar dessa anspråk praktiskt betydelse.
- Argentina: Argentinska Antarktis (25–74° V), utropat 1943.
- Australien: Australiska Antarktis (160–142° Ö samt 136–45° Ö), proklamerat 1933.
- Brasilien: intressezon 28–53° V, utropad 1986.
- Chile: Chilenska Antarktis (53–90° V), utropat 1940.
- Frankrike: Franska sydterritorierna (142–136° Ö), utropade 1924.
- Norge: Norska Antarktis (45° Ö–20° V), proklamerat 1939.
- Nya Zeeland: Ross Dependency (150°V–160° Ö), utropat 1923.
- Storbritannien: Brittiska Antarktis (20–80° V), utropat 1908.
Lagar
Eftersom Antarktis inte har någon egen lagstiftande församling och inte tillhör något land, kan man tro att inga lagar och inga domstolar finns. Men i praktiken gäller lagar från de olika basernas hemländer, ungefär som på fartyg till sjöss. Många länder med baser har också lagar som uttryckligen skyddar naturen i Antarktis. Antarktisfördraget innehåller sådana skyddsregler.
Ekonomi
På Antarktis har man hittat ett stort antal naturrikedomar, till exempel järn, krom, koppar, guld och platina. Dessutom finns där kol, petroleum och naturgas, men i Antarktisfördraget är fastlagt att ingen får utvinna något av detta.
Fiskebolag hade 1998/1999 en officiell fångst från 120 000 ton i Antarktiska oceanen. Tillsammans med den illegala fångsten är mängden troligtvis flera gånger större.
Turism till Antarktis får en allt större omfattning. På grund av de stora förberedelser och höga kostnader (upp emot 40 000 kronor) som krävs är det mestadels välbeställda personer som kan resa dit. Ändå ökade antalet turister med 13 000 personer från säsongen 1990/1991 till säsongen 2002/2003. Kryssningsfartyg föredrar Antarktiska halvön, som har höga berg. Detta område ligger dessutom närmast Sydamerika där det finns stora hamnar och flygplatser i bland annat Ushuaia.
Antarktis framtid
I förhållande till övriga kontinenter är Antarktis miljö god, vilket beror på dess isolerade läge. Sedan Antarktisfördraget undertecknades den 1 december 1959 har totalförbud för kommersiell exploatering fastslagits. Trots detta har kontinenten till viss del skadats av mänsklig påverkan. Forskare och upptäcktsresande har under åren varit tvungna att bygga olika former av bostäder och forskningsstationer. Detta har gjort att landskapet utsatts för avfall som kan vara skadligt för både djur och natur.
Antarktis är ur ett miljövänligt perspektiv starkt beroende av övriga världens länders syn på miljöfrågor. I och med att de ledande industrialiserade länderna släpper ut stora mängder växthusgaser, påskyndar detta växthuseffekten, som gör att klimatet blir allt varmare, vilket påverkar polarområdena negativt. I och med att medeltemperaturen stigit har Antarktis glaciärer minskat avsevärt de senaste tjugo åren, och på så vis har vattennivån höjts drastiskt, samtidigt som risken för översvämningar ökar för varje år.
Utöver växthuseffekten är ozonlagrets uttunning ett allvarligt hot mot Antarktis miljö, ett hot som beror på mänsklig påverkan eftersom vi förbränner fossila bränslen och använder freoner. Detta stör även djurlivet på Antarktis då tillgången på föda minskar.
Se även
Källor
- ^ ”CIA - The World Factbook -- Antarctica”. CIA. Arkiverad från originalet den 12 december 2009. https://www.webcitation.org/5ly46ftol?url=https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/ay.html#People. Läst 12 december 2009.
- ^ ”TV4play om det nya köldrekordet” (på engelska) (video). TV4. Arkiverad från originalet den 5 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160305071147/http://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon?video_id=2505842. Läst 20 januari 2016.
- ^ ”Nytt rekord: Minus 94,7 grader” (på engelska). EXPRESSEN. http://www.expressen.se/nyheter/nytt-rekord-minus-947-grader/. Läst 20 januari 2016.
- ^ ”Snorkel räddar liv i kylan” (på engelska). Göteborgs-Posten. http://www.gp.se/nyheter/varlden/1.2205365-snorkel-raddar-liv-i-kylan. Läst 20 januari 2016.
Externa länkar
| |||||||||||||||||||||||
| |||||
|