Hoppa till innehållet

Jugoslaviska krigen

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Kriget på Balkan)
Jugoslaviska krigen
Jugoslaviens sönderfall
Jugoslaviens sönderfall.
Ägde rum 19912000
Plats Kroatien, Nordmakedonien, Bosnien och Hercegovina, Slovenien, Kosovo, Serbien och Montenegro
Utfall Jugoslaviens upplösning
Stridande
1991–1995:

Kroatien Kroatien
Bosnien-Hercegovinas flagga Bosnien och Hercegovina
Slovenien Slovenien
Nato (1995)


1996–1999:
UÇK
Nato (1999)

1991–1995:

Socialistiska federativa republiken Jugoslavien Jugoslavien (1991-92)
Serbien och Montenegro FR Jugoslavien
Serbiska republiken Krajina
Republika Srpska


1996–1999:
Serbien och Montenegro FR Jugoslavien

Befälhavare och ledare
Kroatien Franjo Tuđman
Kroatien Janko Bobetko
Mate Boban
Milivoj Petković

Alija Izetbegović
Sefer Halilović
Rasim Delić


Slovenien Janez Janša


Albanien Hashim Thaçi
Albanien Agim Çeku


Willy Claes
Javier Solana
Wesley Clark
USA Bill Clinton
Storbritannien Tony Blair

Serbien och MontenegroSocialistiska federativa republiken Jugoslavien Slobodan Milošević
Serbien och Montenegro Momir Bulatović
Socialistiska federativa republiken Jugoslavien Borisav Jović
Mall:Landsdata Yugoslavia Veljko Kadijević
Serbien och Montenegro Dragoljub Ojdanić
Serbien och Montenegro Svetozar Marjanović
Serbien och Montenegro Nebojša Pavković

Radovan Karadžić
Ratko Mladić


Milan Martić
Milan Babić


Serbien Vojislav Šešelj
Serbien Željko Ražnatović

Förluster
Kroatien 20 000+ döda

65 000+ döda


Albanien 14 000+ döda


Slovenien 18 döda


2 döda

Serbien 34 000+ döda
Totalt:
140 000–150 000 döda[1]
ca 4 miljoner flyktingar[1]

Jugoslaviska krigen var en serie av krig och väpnade konflikter mellan 1991 och 2001 inom området som före 1991 utgjorde landet Jugoslavien.

De jugoslaviska krigen brukar delas in i följande krig:

Jugoslaviens upplösning

[redigera | redigera wikitext]

Jugoslaviens upplösning hänvisar till en rad konflikter och politiska omvälvningar som från juni 1991 och framåt resulterade i upplösningen av SFR Jugoslavien.

SFR Jugoslavien var mångnationell och mångkulturell federation som sträckte sig från Centraleuropa till Balkan - en region med en historia av etniska konflikter. Landet bestod av sex regionala republiker och två autonoma provinser som var fördelade längs ungefärliga etniska linjer och som på 1990-talet splittrades upp i flera självständiga länder. Dessa åtta federala enheter var de sex republikerna: Slovenien, Kroatien, Bosnien och Hercegovina, Makedonien, Montenegro, Serbien och två autonoma provinser inom Serbien: Kosovo och Vojvodina.

Efter diktatorn Josip Broz Titos död 1980 växte nationalismen. År 1987 blev serbiske politikern Slobodan Milošević president i landet. Han avskaffade Kosovos självstyre och ville bilda ett "Storserbien". Regionerna Kroatien, Bosnien Hercegovina, Slovenien och Kosovo motsatte sig detta och bröt sig ut som självständiga nationer under början av 1990-talet. Serbien var emot detta och förklarade krig mot de självutropade staterna.

Tiodagarskriget (Slovenien)

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Tiodagarskriget

Tiodagarskriget (slovenska: Desetdnevna vojna) eller Slovenska självständighetskriget (slovenska: Slovenska osamosvojitvena vojna), var ett krig mellan Slovenien och det dåvarande Jugoslavien som varade mellan den 27 juni och den 6 juli 1991. Kriget föranleddes av att Slovenien, mot den jugoslaviska centralmaktens vilja, utropade sin självständighet.

I samband med att Slovenien utropade sin självständighet så tog man även kontroll över de yttre gränsövergångarna som hittills kontrollerats av Jugoslavien. Den jugoslaviska armén stationerad i Slovenien försökte återta kontrollen vilket resulterade i väpnad konflikt. Man kan säga att de strider mellan Jugoslaviens armé och de Slovenska territoriella försvaret samt poliser som uppstod kan räknas som startskottet för de jugoslaviska krigen. Kriget varade i tio dygn med Slovenien som segrare. Under kriget angreps huvudstaden Ljubljana med flyg. Sloveniens styrkor belägrade även jugoslaviska arméförläggningar. 18 slovenska och 44 jugoslaviska soldater dödades under kriget.

Kroatiska självständighetskriget

[redigera | redigera wikitext]
Kroatiska självständighetskriget
Del av Jugoslaviska krigen

Medurs uppifrån vänster: centrala gatan i Dubrovnik, Stradun, i ruiner under belägringen av Dubrovnik; det skadade vattentornet i Vukovar, en symbol för den tidiga konflikten; kroatiska trikoloren vajar; soldater ur den kroatiska armén gör sig redo att slå ut en serbisk stridsvagn; militärkyrkogården i Vukovar; en serbisk T-55 förstörd på vägen till Drniš.
Ägde rum 31 mars 1991 – 12 november 1995[A 1]
Plats Kroatien[A 2]
Resultat Kroatisk seger
Territoriella
ändringar
Den kroatiska regeringen får kontroll över den stora majoriteten av kroatiskt territorium som tidigare hölls av upproriska serber, och resten som omfattas av UNTAES-kontroll.[A 3]
Stridande
Serbiska republiken Krajina Serbiska republiken Krajina[A 4]

Jugoslaviska folkets armé Jugoslaviska folkets armé (kontrollerad av Serbien Serbien)[A 5]
(1991–92)

Republika Srpska Republika Srpska[A 6]
(1992–95)

Kroatien Kroatien[A 7]

Bosnien och Hercegovina Bosnien och Hercegovina[A 8]
(1995)

Befälhavare och ledare
SerbienFörbundsrepubliken Jugoslavien Slobodan Milošević
Serbiska republiken Krajina Milan Babić
Serbiska republiken Krajina Milan Martić
Serbiska republiken Krajina Goran Hadžić
Serbiska republiken Krajina Mile Mrkšić
Jugoslaviska folkets armé Veljko Kadijević
Republika SrpskaJugoslaviska folkets armé Ratko Mladić
Serbien Jovica Stanišić
Kroatien Franjo Tuđman
Kroatien Gojko Šušak
Kroatien Anton Tus
Kroatien Janko Bobetko
Kroatien Zvonimir Červenko
Bosnien och Hercegovina Atif Dudaković
Förluster
Serbiska källor:
  • 7 501[A 9]-8 039 döda eller saknade[21][22]
    • 5 603 stridande
      (SVK: 4 324
      JNA: 1 279)
    • 2 344 civila

Internationella källor

  • 300 000 fördrivna (1991-1995)[23]
  • 254 000 fördrivna[24]
    i okt. 1993
  • 200 000 fördrivna
    år 1995[25]
Kroatiska källor:[26][27]
  • 13 583 döda eller saknade (10 668 bekräftat döda, 2 915 saknade)
  • 37 180 skadade

eller

  • 12 000+ döda eller saknade[28]

eller

  • 15 970 döda eller saknade[20][29]
  • 8 147 soldater
  • 6 605 civila
  • 1 218 saknade

UNHCR:

  • 247 000 kroater och icke-serber fördrivna[24]
    i okt. 1993
omkring 20 000[30][31][32][33] döda på båda sidor
Områdena som Republika Srpska Krajina tog under 1991-1992.

Kroatiska självständighetskriget utkämpades 31 mars 1991–12 november 1995 mellan styrkor lojala mot den kroatiska regeringen – som hade förklarat sin självständighet från Socialistiska federationen Jugoslavien (SFR Jugoslavien) – och den serb-kontrollerade Jugoslaviska folkets armé (JNA) och lokala serbiska styrkor, där JNA upphörde sina militäroperationer i Kroatien 1992. I Kroatien kallas kriget i första hand "Hemlandskriget" (Domovinski rat) och även som "Storserbiska aggressionen" (Velikosrpska agresija). I serbiska källor är "Kriget i Kroatien" (Rat u Hrvatskoj) den vanligaste termen. Runt 15 000 civila dödades.

Inledningsvis var det ett krig mellan kroatiska polisen och serber som bodde i Republiken Kroatien. Då JNA kom under större serbiskt inflytande i Belgrad, började många av dess enheter hjälpa serberna strida i Kroatien.[34] Den kroatiska sidan siktade på att upprätta en suveränt stat oberoende av Jugoslavien, och serberna, stödda av Serbien,[35][36] motsatte sig utbrytning och ville att Kroatien skulle förbli en del av Jugoslavien. Serberna sökte nya gränser i områdena av Kroatien med serbisk majoritet eller betydande minoritet,[37][38] och försökte att erövra så mycket av Kroatien som möjligt.[39][40] Målet var främst att stanna kvar i samma skick med resten av den serbiska nationen, vilket tolkades som ett försök att bilda ett "Storserbien" av kroater (och bosniaker).[41]

År 2007 återlämnade Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY) en fällande dom mot Milan Martić, en av de serbiska ledarna i Kroatien, och påstod att han var i maskopi med Slobodan Milošević och andra för att skapa en "enad serbisk stat".[42]År 2011 beslutade ICTY att de kroatiska generalerna Ante Gotovina och Mladen Markač var en del av ett gemensamt kriminellt företag i den militära och politiska ledningen i Kroatien vars mål var att köra ut Krajinaserberna ur Kroatien i augusti 1995 och återbefolka området med kroatiska flyktingar.[43] De båda generalerna överklagade den fällande domen och den 16 november 2012 fann rätten dem oskyldiga till samtliga åtalspunkter.[44] Rätten avfärade idén om att det skulle ha förekommit ett "gemensamt kriminellt företag" i syfte att fördriva den serbiska befolkningen ur landet och de båda generalerna försattes omedelbart på fri fot.

Hatet mellan kroater och serber växte snabbt och de två folken kände sig mer som rivaler än som grannar. Politiska nationalister från båda sidor piskade upp en hatisk stämning med hjälp av propaganda. På den serbiska sidan rekryterades kommandosoldater bland annat från nationalistiska supporterskaror (fotboll) i Belgrad.[45]. Ustašaveteraner från andra världskriget återvände från exil och sågs som hjältar. Flera incidenter som till slut ledde till krig inträffade under 1990 och 1991. Mest känd av dessa är "Plitvices blodiga påsk".

Folkomröstningen om Kroatiens självständighet 1991

[redigera | redigera wikitext]

Folkomröstningen om Kroatiens självständighet 1991 (kroatiska: Referendum o hrvatskoj samostalnosti) var en folkomröstning som ägde rum den 19 maj 1991 i Kroatien, då formellt en av de sex delstater som utgjorde Jugoslavien. Folkomröstningen handlade om huruvida den dåvarande socialistiska republiken Kroatien skulle lämna federationen och bli en suverän stat eller stanna kvar inom den samma. Sedan 93,24 % av röstdeltagarna röstat för oavhängighet utropande landet formellt sin självständighet den 25 juni 1991.

Serbiska republiken Krajina

[redigera | redigera wikitext]

Serbiska republiken Krajina, (serbiska: Република Српска Крајина, Republika Srpska Krajina, förkortat RSK) var en icke internationellt erkänd republik som under det kroatiska självständighetskriget 1991–1995 utropades på kroatiskt territorium av kroatienserber.

Operation Blixt

[redigera | redigera wikitext]

Operation Blixt (kroatiska: Operacija Bljesak) var en offensiv militär operation som genomfördes av den kroatiska armén under det kroatiska självständighetskriget. Operationen genomfördes i början av maj 1995 och dess mål var att återerövra de områden i västra Slavonien som intagits av de serbiska separatisterna och som av dessa införlivats i Serbiska republiken Krajina under striderna 1991.

Kroatien återtar omkring 500 km² territorium

Operation Maslenica

[redigera | redigera wikitext]

Operation Maslenica (kroatiska: Operacija Maslenica) var en offensiv som utfördes av den kroatiska armén i nordvästra Dalmatien mot serbiska styrkor i januari 1993.

Kroatisk taktisk seger

Operation Mistral

[redigera | redigera wikitext]

Operation Mistral var en offensiv som genomfördes av Hrvatsko vijeće obrane (HVO) och den reguljära kroatiska armén i västra Bosnien och Hercegovina i september 1995.

HVO seger

Operation Storm

[redigera | redigera wikitext]

Se Nedan.

Slaget om Osijek

[redigera | redigera wikitext]

Slaget om Osijek (kroatiska: Bitka za Osijek) var en rad strider 1991–1992 mellan den kroatiska armén och den jugoslaviska armén (JNA) som ägde rum i utkanterna av staden Osijek under det kroatiska självständighetskriget.

Kroatisk seger

Slaget om Vukovar

[redigera | redigera wikitext]

Slaget om Vukovar (kroatiska: Bitka za Vukovar, serbiska: Битка за Вуковар/Bitka za Vukovar) var ett 87 dagar långt slag och belägring av staden Vukovar i östra Kroatien. Slaget ägde rum augusti–november 1991 och stod mellan kroatiska styrkor och den jugoslaviska armén (JNA) som i sin tur var allierad med lokala serbiska separatister. I samband med slaget och belägringen av staden begick de serbiska styrkorna krigsförbrytelser. 2009 dömde en serbisk domstol 13 serber för krigsförbrytelser för Vukovarmassakern. Slaget om Vukovar var det enskilda slag under det kroatiska självständighetskriget som kom att kräva flest dödsoffer och staden har av denna anledning i Kroatien kommit att symbolisera kampen för ett fritt fosterland.

Serbisk pyrrhusseger

Belägringen av Dubrovnik

[redigera | redigera wikitext]
Artilleribeskjutning av Gamla stan i Dubrovnik.
Monumentet i Ovčara

Belägringen av Dubrovnik (kroatiska: Opsada Dubrovnika, serbiska/montenegrinska: Блокада Дубровника/Blokada Dubrovnika) är en term som används för belägringen av staden Dubrovnik och dess omgivningar i södra Kroatien åren 1991–1992. Belägringen av Dubrovnik var en del av det kroatiska självständighetskriget och utfördes av jugoslaviska armén, då bestående av serbiska och montenegrinska enheter, med syfte att erövra staden och dess omgivningar för att annektera det till Serbien och Montenegro.

Raketattackerna mot Zagreb

[redigera | redigera wikitext]

Raketattackerna mot Zagreb (kroatiska: Raketiranje Zagreba) var en serie av artilleriattacker mot Zagreb i Kroatien som utfördes under det kroatiska självständighetskriget 1995 av serbiska separatistiska styrkor. Den 2–3 maj 1995 angrep de serbiska separatisterna Zagreb med luftvärnsrobotar av typen M-87 Orkan som vedergällning för den kroatiska arméns offensiv i samband med operation Blixt. Den serbiska sidans raketattack riktades medvetet mot civila mål. Sju civila personer dödades och 214 skadades under attacken. Attacken riktades mot flera städer och Zagreb var befolkningsmässigt den största av dessa. Det var första och enda gången som multipelbomber användes i det kroatiska självständighetskriget. ICTY kom att beskriva attacken som ett brott mot mänskligheten och för sin inblandning i dessa förehavanden åtalades två serber; Milan Martić dömdes 2007 till 35 års fängelse för att ha beordrat attackerna, Momčilo Perišić dömdes initialt till 27 års fängelse men frikändes 2013.

Bombningen av Banpalatset

[redigera | redigera wikitext]

Bombningen av Banpalatset (kroatiska: bombardiranje Banskih dvora) var ett flygangrepp som utfördes klockan 15:10 den 7 oktober 1991[46] mot Banpalatset i Zagreb i Kroatien. Det utfördes av det dåvarande jugoslaviska flygvapnet. Vid tiden för angreppet användes Banpalatset av den kroatiska regeringen och som den förste folkvalde kroatiske presidenten Franjo Tuđmans officiella residens. Syftet för angreppet var att utplåna Kroatiens politiska ledning inklusive dess president samt förstöra kroaternas stridsmoral.[47] En person dödades och fyra personer skadades i flygbombningen.

Gospićmassakern

[redigera | redigera wikitext]

Gospićmassakern var en händelse som inträffade från 16 oktober till 18 oktober 1991, under kroatiska självständighetskriget i staden Gospić i Kroatien. Omkring 120 serbiska civila massakrerades av kroatiska soldater.

Vukovarmassakern

[redigera | redigera wikitext]

Vukovarmassakern var en händelse som inträffade mellan den 18 och 21 november 1991 i Ovčara utanför staden Vukovar under det Kroatiska självständighetskriget, då omkring 200 skadade kroatiska soldater och civila torterades och mördades av serbiska paramilitära styrkor.

Borovo Selo Massakern

[redigera | redigera wikitext]

12 kroatiska polismän och 3 serber miste livet i massakern som skedde 2 maj 1991.

Frihetens tåg

[redigera | redigera wikitext]

Frihetens tåg (kroatiska: Vlak slobode) eller Frihetståget är benämningen för det tågsätt som den 26 augusti 1995 färdades mellan Zagreb och Split i Kroatien. Tågsättet bestod av 20 personvagnar och dess färd via Knin kom att symbolisera den återupprättade järnvägsförbindelsen mellan huvudstaden Zagreb och landets näst största stad Split som under det kroatiska självständighetskriget 1991–1995 avskurits av serbiska separatistiska styrkor. Tågets resa påbörjades 20 dagar efter operation Storm då kroatiska armén intagit serbhållna områden i Kroatien. Tåget avgick från Zagrebs centralstation klockan 08:07 och på tåget fanns den dåvarande kroatiska presidenten Franjo Tuđman, statliga tjänstemän, personer som tvingats fly det ditintills ockuperade området och personer från det kroatiska kulturlivet. Under den 10 timmar och 4 minuter (tåget anlände 18:11 i Split) långa resan passerade tåget flera städer däribland Karlovac och Gospić på sin väg till Split. Utöver dess politiska och militära symbolik kom händelsen att ha en viktig ekonomisk betydelse i landets fortsatta ekonomiska utveckling.

Bosnienkriget

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Bosnienkriget
Bosnienkriget
Del av Jugoslaviska krigen
Till vänster: Det bosniska parlamentet brinner efter att ha träffats av stridsvagnseld. Överst till höger: Den serbiske överbefälhavaren Ratko Mladić tillsammans med Republika Srpska-soldater. Nederst till höger: En norsk FN-soldat vid Sarajevos flygplats
Till vänster: Det bosniska parlamentet brinner efter att ha träffats av stridsvagnseld. Överst till höger: Den serbiske överbefälhavaren Ratko Mladić tillsammans med Republika Srpska-soldater. Nederst till höger: En norsk FN-soldat vid Sarajevos flygplats
Ägde rum 5 april 199214 december 1995
Plats Bosnien och Hercegovina
Utfall Daytonavtalet
Casus belli Bosnien och Hercegovinas självständighetsförklaring.
Territoriella
ändringar
Bosnien och Hercegovina blir självständigt och lämnar Jugoslavien.
Stridande
1992–94:

Bosnien-Hercegovinas flagga Bosnien och Hercegovina


1994–95:
Bosnien-Hercegovinas flagga Bosnien och Hercegovina
Kroatien Kroatien
NATO (1995)

1992–94:

Kroatiska republiken Herceg-Bosnas flagga Herceg-Bosna
Kroatien Kroatien

1992–94:

Republika Srpskas flagga Republika Srpska
Jugoslaviens flagga Jugoslavien


1994–95:
Republika Srpskas flagga Republika Srpska

Befälhavare och ledare
Bosnien-Hercegovinas flagga Alija Izetbegović
(President av Bosnien och Hercrgovina)
Bosnien-Hercegovinas flagga Sefer Halilović
(Bosniska Arméns överbefälhavare 1992–1993)
Bosnien-Hercegovinas flagga Rasim Delic[48]
(Bosniska Arméns överbefälhavare 1993–1995)
Kroatien Franjo Tuđman
(President av Kroatien)
Kroatien Janko Bobetko
(Kroatiska Arméns överbefälhavare)
Kroatiska republiken Herceg-Bosnas flagga Mate Boban
(President av Herceg-Bosna)
Kroatiska republiken Herceg-Bosnas flagga Milivoj Petković
(HVO:s överbefälhavare)
Jugoslaviens flagga Slobodan Milošević
(President av Serbien)
Republika Srpskas flagga Radovan Karadžić
(President av Republika Srpska)
Republika Srpskas flagga Ratko Mladić
(VRS överbefälhavare)
Styrka
~100 stridsvagnar
~200 000 infanteri
~300 stridsvagnar
~70 000 infanteri
500-600 stridsvagnar
~120 000 infanteri
Förluster
31 270 döda soldater
33 070 döda civila[49]
5 625 döda soldater
2 163 döda civila[49]
20 649 döda soldater
4 075 döda civila[49]
FN-styrkor i Sarajevo.
Fångar i Trnopolje 1992
Kroat-bosniakiska konflikten
Del av Bosnienkriget
Ägde rum 19 juni 1992 – 23 februari 1994
Plats Centrala Bosnien och Hercegovina (Kiseljak, Fojnica, Kreševo, Busovača, Vitez, Novi Travnik, Gornji Vakuf, Bugojno, Prozor, Travnik, Zenica, Kakanj, Vareš, Visoko, Zavidovići, Žepče, Maglaj) och södra Bosnien och Hercegovina (Konjic, Jablanica, Mostar, Čapljina och Stolac).
Resultat Washingtonavtalet. Bosnien-Hercegovinas territorium som tidvis kontrollerades av Kroatiska försvarsrådet (HVO) föll från 20 till 10 procent vid tidpunkten för Washingtonavtalet.
Stridande
Bosnien-Hercegovinas flagga Bosnien och Hercegovina
Kroatiska försvarsstyrkan (HOS)
Kroatiska republiken Herceg-Bosnas flagga Herceg-Bosna
Kroatien Kroatien
Befälhavare och ledare
Bosnien-Hercegovinas flagga Alija Izetbegović
(Bosnien och Hercegovinas president)
Bosnien-Hercegovinas flagga Sefer Halilović
(Bosniska arméns överbefälhavare 1992-1993)
Bosnien-Hercegovinas flagga Rasim Delić
(Bosniska arméns överbefälhavare 1993-1995)Bosnien-Hercegovinas flagga Enver Hadžihasanović
(Överbefälhavare för den III kåren)
Bosnien-Hercegovinas flagga Arif Pašalić
(Överbefälhavare för den IV kåren)

Blaž Kraljević 
(Överbefälhavare för Kroatiska försvarsstyrkan)

Kroatiska republiken Herceg-Bosnas flagga Mate Boban
(President av Herceg-Bosna)
Milivoj Petković
(HVOs överbefälhavare)
Dario Kordić
(Politisk ledare för bosnienkroaterna i centrala Bosnien)
Valentin Ćorić
(Överbefälhavare för HVO:s poliskår)
Kroatiska republiken Herceg-Bosnas flagga Tihomir Blaškić
(Överbefälhavare för HVO)
Styrka
80 000 soldater[50] 50 000 soldater[51]
NATO:s intervention i Bosnien och Hercegovina
Del av Bosnienkriget

NATO-stridsflygplan över Bosnien och Hercegovina i februari 1995.
Ägde rum 16 juli 19922 december 2004
Plats Bosnien och Hercegovina Bosnien och Hercegovina
Operation Deliberate Force
Del av Bosnienkriget

Operation Deliberate Force
Ägde rum 30 augusti - 20 september 1995
Plats Bosnien och Hercegovina
Resultat Nato seger
Stridande
Nato Republika Srpska
Befälhavare och ledare
Willy Claes
Leighton W. Smith
Ratko Mladić
Förluster
1 stridsflygplan nedskjutet
2 piloter tillfångatagna[52]
Okänt
Srebrenicamassakern.

Bosnienkriget var en väpnad konflikt som ägde rum i Bosnien och Hercegovina mellan 5 april 1992 och 14 december 1995. Kriget omfattade flera parter. De huvudsakliga stridande parterna var styrkorna i Republiken Bosnien och Hercegovina och de självutnämnda bosnienserbiska och bosnienkroatiska entiteterna inom Bosnien och Hercegovina, Republika Srpska och Herceg-Bosna, som fick betydande politiskt och militärt stöd av Serbien respektive Kroatien. Mer än 30.000 civila dödades och lika många soldater dödades.

Kriget kom som en följd av upplösningen av Jugoslavien. Efter de slovenska och kroatiska utträden från Jugoslavien under 1991, så höll den multietniska delrepubliken Bosnien och Hercegovina, som var bebott av huvudsakligen sunnimuslimska bosniaker (44 procent), ortodoxa serber (31 procent) och katolska kroater (18 procent),[53] en folkomröstning om självständighet den 29 februari 1992. Den röstades igenom men avfärdades av de bosnienserbiska politiska representanterna, som hade bojkottat folkomröstningen och upprättat en egen stat, Republika Srpska. Efter självständighetsförklaringen så angrep bosnienserbiska styrkor, stödda av Slobodan Miloševićs serbiska regeringen och den jugoslaviska folkarmén (JNA), Republiken Bosnien och Hercegovina. Detta i syfte att säkra serbiskt territorium.[54]

Belägringen av Sarajevo

[redigera | redigera wikitext]

Belägringen av Sarajevo är den längsta belägringen i modern historia. Serbiska styrkor från Republika Srpska belägrade Sarajevo, Bosnien och Hercegovinas huvudstad, från den 5 april 1992 till den 29 februari 1996.

Operation Deny Flight

[redigera | redigera wikitext]

Operation Deny Flight var en Nato-operation som inleddes den 12 april 1993 för att genomdriva FN:s beslut om flygförbudszon över Bosnien och Hercegovina. FN och Nato förlängde snart uppdraget, och genomförde understöd med flyg för FN-soldater i Bosnien och Hercegovina och slog till från luften mot mål i Bosnien och Hercegovina. 12 Nato-medlemsländer deltog i operationen, som upphörde den 20 december 1995.

Bijeljinamassakern

[redigera | redigera wikitext]

Bijeljinamassakern kallas morden på civila Bosniaker begångna av den serbiska paramilitära gruppen Arkans Tigrar under Bosnienkriget. Ett antal serber som försökte ingripa och förhindra massakern blev också mördade. Minst 48 civila dödades. Lokala domstolar har inte registrerat en enda anmälan om krigsförbrytelser. RDC (Forsknings- och Dokumentationscentret) i Sarajevo hävdar att så många som 1 040 människor dödades.

Ahmićimassakern

[redigera | redigera wikitext]

Bosnienkroatiska styrkor anföll byn Ahmići på morgonen den 16 april 1993 i tron att byn härbärgerade stridande, bosniska förband. När styrkorna senare gick in i staden, fann de att byns invånare endast utgjordes av civila. Till övervägande del utgjordes dessa av bosniska muslimer, men där fanns även kroater, vilka bodde i sina egna kvarter. När de kroatiska styrkorna inte fann några bosniska soldater, vände de av någon anledning vapnen mot civila. Soldaterna gick från hus till hus och dödade urskillningslöst alla bosniaker de stötte på. Många av dessa var kvinnor, barn och gamlingar. Yngst av dem som dödades var ett spädbarn på blott en månad; den äldsta var 93 år. Efter denna massaker brände kroaterna ner större delen av byn och förstörde dess två moskéer. Överlevande påstod efteråt att byns kroatiska invånare varit soldaterna behjälpliga med att peka ut muslimska hus.

Fočamassakrerna

[redigera | redigera wikitext]

Fočamassakrerna refererar till den serie av krigsförbrytelser och massakrer som utfördes av serbisk militär och polis mot bosniska civila i Fočaregionen i östra Bosnien och Hercegovina mellan våren 1992 och januari 1994 under Bosnienkriget.

Prijedormassakern

[redigera | redigera wikitext]

Prijedormassakern, även kallad den etniska rensningen i Prijedor eller folkmordet i Prijedor, syftar på en rad krigsförbrytelser som begicks av de serbiska politiska och militära ledarna mot bosniska civila i Prijedorregionen i Bosnien-Hercegovina under kriget i Bosnien.

Višegradmassakrerna

[redigera | redigera wikitext]

Višegradmassakrerna var en serie massakrer av den bosniska befolkningen utförda av serbisk militär och polis i och runt staden Višegrad i östra Bosnien och Hercegovina under våren och sommaren 1992 under Bosnienkriget. Omkring 3 000 civila bosniaker dödades under 1992 i Višegrad.

Stupni Do Massakern

[redigera | redigera wikitext]

Byn Stupni Do intogs den 23 oktober 1993 av en styrka ur den kroatiska republiken Herceg-Bosnas armé HVO under ledning av Ivica Rajić.[55] Soldaterna dödade 37 bosniakiska (bosniskmuslimska) invånare. Kvinnor våldtogs och en del av männen utsattes för tortyr. Samtliga av dem som mördades hade skjutits eller bränts till döds och byns bostadshus stacks i brand. Anledningen till attacken skall enligt FN-källor ha varit en hämnd för att bosniska styrkor tidigare tagit den kroatiska byn Kopljari, men Stupni Do hade även en viss strategisk betydelse.[56] Byn skall genom sitt strategiska läge på ovanför Vareš,[57] på bergskammen och vid gränsen till bosnienserbiskt territorium, ha varit en viktig punkt och på så sätt betydelsefull för den trafik som bedrevs över gränsen av såväl bosniska som kroatiska smugglare. Händelsen kom till världens kännedom då en styrka ur den svenska FN-bataljonen Nordbat 2 fick lov att komma fram till byn fyra dagar senare. Nyanlända svenska soldater i FN-styrkan UNPROFOR förhindrades av HVO-soldater vid en vägspärr att gå in i byn medan massakern pågick. På avstånd kunde de se rök från brinnande hus och höra skottlossning från byn. Först den 26 oktober kunde de svenska lätta pansarfordonen [58] komma in i byn och nyheten om massakerns omfattning blev känd.

Under kriget var Goražde en av sex bosniska enklaver, tillsammans med Srebrenica och Žepa som omringades och belägrades av den bosnienserbiska armén. Under april 1993 gjordes staden till ett "säkert område" där FN hade tänkt sig att skydda civilbefolkningen från angrepp. Mellan 30 mars och 23 april 1994, inledde serberna en stor offensiv mot staden. De fredsbevarande styrkorna fick order att retirera av FN och som en följd av detta dödades 694 soldater och civila och ytterligare 1 917 personer skadades innan offensiven stoppades. Majoriteten av offren var civila. Staden höll ut till slutet av kriget och i slutändan kom den att bli den enda stad i östra Bosnien inte blev intagen av serberna. Efter Daytonavtalet förhandlades en landkorridor mellan Goražde och Federationen Bosnien och Hercegovina.

Tuzlamassakern

[redigera | redigera wikitext]

Tuzlamassakern var en massaker på civila som förövades av Republika Srpskas armé i Tuzla i Bosnien och Hercegovina den 25 maj 1995, då 71 personer dödades och 130 skadades. Den 12 juni 2009 förklarades Novak Đukić skyldig och dömdes till 25 års fängelse.

Srebrenicamassakern

[redigera | redigera wikitext]

Srebrenicamassakern kallas det folkmord som ägde rum från 11 till omkring 22 juli 1995 i staden Srebrenica med omnejd i Bosnien och Hercegovina under Bosnienkriget. Sammanlagt beräknas omkring 8 000 bosniaker (bosniska muslimer), huvudsakligen män och pojkar i åldrarna 13 till 78, ha dödats av bosnienserbiska styrkor under ledning av general Ratko Mladić. Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien slog 2004 fast att Srebrenicamassakern utgjorde ett folkmord. Massakern anses allmänt vara den grövsta krigsförbrytelsen som ägt rum i Europa sedan andra världskriget.

Markalemassakrerna

[redigera | redigera wikitext]

Markalemassakrerna var två separata artilleriattacker utförda av Republika Srpskas styrkor mot civila mål under belägringen av Sarajevo under Bosnienkriget. De inträffade vid Markale (marknadsplats), i centrala Sarajevo i Bosnien och Hercegovina. De båda attackerna kostade sammanlagt 105 människor livet och sårade ytterligare 234. Den första massakern inträffade den 5 februari 1994 klockan tolv på dagen då en 120 mm artillerigranat träffade marknaden och dödade 68 personer och sårade ytterligare 144. Attacken var en av åtalspunkterna mot Stanislav Galić, den serbiska befälhavaren i Sarajevo. Galić dömdes slutligen till livstids fängelse. Den andra massakern inträffade den 28 augusti 1995 klockan elva på morgonen då fem artillerigranater träffade marknaden och dödade 37 personer och sårade ytterligare 90. Natos flygkampanj mot Republika Srpska, Operation Deliberate Force, var ett direkt svar på denna andra attack. Nato hade börjat förbereda en intervention sedan Srebrenicamassakern blivit känd för omvärlden.

Kroat-bosniakiska konflikten

[redigera | redigera wikitext]

Kroat-bosniska konflikten var en väpnad konflikt under Bosnienkriget mellan det självutropade bosnienkroatiska Herceg-Bosna som stöddes av Kroatien och Bosnien och Hercegovina regeringen under perioden 19 juni 1992 till 23 februari 1994 då de bosniska och kroatiska ledarna undertecknade Washingtonavtalet som ledde till Federationen Bosnien och Hercegovina och en allians mot Republika Srpska.

När Bosnienkriget bröt ut i april 1992 stred bosnienkroaterna och bosniakerna tillsammans mot serberna. Kriget i Kroatien pågick och kroaterna såg serberna som sina fiender. Men eftersom den politiska situationen mellan bosnienkroaterna och bosniakerna förvärrades blev stämningen mellan de allierade spänd. Under den 1992 hade det skett en maktkamp inom Herceg-Bosnas ledarskap mellan de mer moderata, som ville fortsätta kampen med bosniakerna mot serberna, och de nationalistiska, ledda av Mate Boban och Dario Kordić, som var väldigt misstänksamma mot landets muslimer och hellre ville se att de områdena där kroaterna var i majoritet eller hade hög invånarandel annekterades av Kroatien. Efter att de nationalistiska elementen i Herceg-Bosna tagit makten skrev Mate Boban och Republika Srpskas ledare Radovan Karadžić under Grazavtalet där man kom överens om vilka områden som skulle gå till Kroatien och Serbien.[59]. Efter fullskaligt krig utbröt under april inledde, enligt ICTY, HVO en kampanj av etnisk rensning i Lašvadalen i centrala Bosnien under 1993.[60] De nationalistiska elementen i Herceg-Bosna, bland andra Dario Kordić, den lokala politiska ledaren i centrala Bosnien, hade planerat kampanjen under den större delen av 1992.[61]

Slaget om Mostar

[redigera | redigera wikitext]

Den 9 maj 1993 anföll HVO Mostar. HVO hade kontroll över den västra delen av Mostar och bosniska armén (ABiH) hade kontroll över den östra sidan och även kontroll över en del på den västra sidan, där de ständigt blev attackerade av kroatiska styrkor från den västra sidan om floden Neretva. HVO, som stöddes av regeringen i Kroatien, var bättre utrustade och hade erövrat det strategiskt mycket viktiga berget precis bredvid staden. Där placerade de sitt artilleri och besköt den bosniska östra sidan av staden dygnet runt för att få dem att ge upp. Eftersom HVO hade Mostar inringat kunde de kontrollera flödet av förnödenheter in till Mostar. Alla muslimer som bodde på de områdena där de kroatiska katolikerna hade tagit mark kördes bort från sina hem eller mördades. De bosniska muslimerna gjorde likadant mot kroaterna som bodde på den mark som de hade tagit kontroll över, speciellt i städerna norr om Mostar i Konjic och Jablanica. Den 9 november 1993 sprängde kroatiska styrkor den 500 år gamla bron Stari most, som var det enda som höll ihop de bosniska styrkorna på den östra sidan med dem på den lilla remsa de hade på den västra sidan. I september 1993 startade den bosniska armén en offensiv (Operation Neretva 93) för att lyfta blockaden och inringningen av Mostar. Efter flera veckor av stridande avbröt de bosniska myndigheterna operationen efter rapporter om att bosniska soldater hade begått krigsförbrytelser mot kroatiska civila i Grabovica.[62]

Washingtonavtalet

[redigera | redigera wikitext]

Washingtonavtalet (engelska: Washington Agreement) var ett avtal om eldupphör mellan de stridande Kroatiska republiken Herceg-Bosna och Republiken Bosnien och Hercegovina som undertecknades i Washington den 18 mars 1994 och i Wien. Det undertecknades av Bosniens premiärministern Haris Silajdžić, Kroatiens utrikesminister Mate Granić och presidenten i Herceg-Bosna Krešimir Zubak. Enligt avtalet skulle det sammanlagda territoriet som hölls av kroatiska och bosniska regeringsstyrkor delas i tio autonoma kantoner och skapa Federationen Bosnien och Hercegovina. Kantonsystemet valdes för att undvika dominans av en etnisk grupp framför en annan.

Natos intervention i Bosnien och Hercegovina

[redigera | redigera wikitext]

Natos intervention i Bosnien och Hercegovina var en serie handlingar som utfördes av NATO under och efter Bosnienkriget. Ingreppet var till en början politiskt och symboliskt, men kom sedan att omfatta flera större flygoperationer, och slutligen skickades 60 000 IFOR-soldater dit.

Den 10 juli 1992 hölls ett möte i Helsingfors. Där träffades NATO-medlemsländernas utrikesministrar och uttalade sitt stöd för Resolution 713 i Förenta nationernas säkerhetsråd och Resolution 757 i Förenta nationernas säkerhetsråd om sanktioner. Det ledde till Operation Maritime Monitor utanför Montenegros kust, som samordnades med Västeuropeiska unionens Operation Sharp Vigilance i Otrantosundet den 16 juli 1992.[63] Den 9 oktober 1992 antogs Resolution 781 i Förenta nationernas säkerhetsråd, som ledde till upprättandet av en flygförbudszon över Bosnien och Hercegovina. Den 16 oktober 1992 utökade NATO sina uppdrag i området till att även omfatta Operation Sky Monitor.

NATO bombningarna i Republika Srpska

[redigera | redigera wikitext]

Operation Deliberate Force var en bombningskampanj utförd av Nato i september 1995 mot Republika Srpska. Målet med operationen var att tvinga bosnienserberna till att återvända till förhandlingarna om en fred i Bosnien.

Västbosnien

[redigera | redigera wikitext]

Autonoma provinsen Västbosnien (bosniska: Autonomna Pokrajina Zapadna Bosna) var en självstyrande, ej internationellt erkänd, bosniakisk entitet i nordvästra Bosnien-Hercegovina från 1993 till 1995 som stred mot de bosniska regeringsstyrkorna. Huvudstaden och entitetens administrativa centrum låg i Velika Kladuša. Området utropades 1993 först som den autonoma provinsen Västbosnien, av den bosniakiska affärsmannen och politikern Fikret Abdić. Abdić agerade president och tog samtidigt avstånd från Bosnien-Hercegovinas officiella regeringen i Sarajevo som leddes av Alija Izetbegović. Västbosnien samarbetade och stöttade sedan 1993 det separatistiska Serbiska republiken Krajina i Kroatien och Republika Srpska i Bosnien. 1994 intogs territoriet av den bosniska armén men ockuperades åter igen samma år och ombildades under namnet republiken Västbosnien. 1995 blev territoriet åter igen intaget av den bosniska regeringsarmén med stöd från den kroatiska regeringsarmén och är sedan dess en del av Federationen Bosnien och Hercegovina. Fikret Abdić flydde efter Västbosniens fall till Kroatien för att söka asyl under Kroatiens president Franjo Tuđman, dock ställdes Abdić inför rätta 2002 i kroatisk domstol och dömdes till 20 år för krigsförbrytelser, men straffet blev senare reducerat till 15 år. Han har fortfarande inte blivit ställd inför rätta av en domstol i Bosnien-Hercegovina för sina handlingar under Bosnienkriget.

Koncentrationsläger

[redigera | redigera wikitext]

Omarska, Keraterm, Manjača och Trnopolje var några fångläger belägna i Bosnien och Hercegovina under Jugoslaviska krigen. Omarska, som upprättades av bosnienserbiska styrkor, brukar beskrivas som det värsta lägret i området och mellan 5 000 och 7 000 bosniaker(bosniska muslimer) och kroater(katoliker) passerade lägret där många övergrepp begicks. Fångar mördades och utsattes för bl.a. tortyr sedan serbiska nationalister i april 1992 hade tagit makten och inlett en etnisk rensning av området. Trnopolje, var det "ett samlingscentrum" för den icke-serbiska befolkningen, främst bosniaker och Kroater. Lägret skall ha inrättats och drivits av myndigheterna i Republika Srpska och den lokala serbiska polisen. Det totala antalet lägerfångar varierade i genomsnitt mellan 4 000 och 7 000 personer. Lägret upptäcktes av internationella medier i juli 1992 då inspelningar från Omarska och Trnopolje, filmade av en grupp brittiska journalister, visades runt om i världen vilket orsakade allmän upprördhet och ledde till att lägren stängdes.

Slutet på krigen och efterspel

[redigera | redigera wikitext]
Berört område i blått (Erdutavtalet)
Serbbefolkade områden i Kroatien enligt folkräkningen 1981
Marmortavlor med namn och bild på massakerns offer i Ovčara

Slovensk seger och självständighet.

Serbien har flera gånger påpekat att det begicks krigsbrott i Slovenien under kriget (något den slovenska sidan kategoriskt avfärdat) men ingen person har delgivits misstanke för krigsbrott.[64].

Operation Storm (kroatiska: Operacija Oluja) var en polisiär och militär operation genomförd av den kroatiska armén den 4–7 augusti 1995. Målet för den 84 timmar långa militära operationen var att återta de delar av Kroatien som under det kroatiska självständighetskriget hade ockuperats av lokala serbiska styrkor understödda av den jugoslaviska armén och Milošević-regimen i Belgrad och som kommit att införlivas i den självutnämnda Serbiska republiken Krajina (RSK). Det blev total Kroatisk seger. Operation Storm blev det sista militära slaget under det kroatiska självständighetskriget. Den militära operationen skapade en flyktingkatastrof då tusentals serber under några dagar tog sin tillflykt till Serbien eller serbhållna områden i Bosnien och Hercegovina. Den kroatiska regeringen motiverade operationen med hänvisning till den FN-sanktionerade rätten för en suverän stat att ha kontroll över sitt eget territorium och insisterade på att alla serber som inte var inblandade i krigsförbrytelser kunde återvända.[65] Erdutavtalet (kroatiska: Erdutski sporazum) var ett fredsfördrag som ingicks den 12 november 1995 mellan Kroatien och Förbundsrepubliken Jugoslavien. Fredsfördraget föregicks av Daytonavtalet och innebar att de sista serbhållna områdena i östligaste Kroatien fredligt kom att integreras med övriga Kroatien den 15 januari 1998. Avtalet är uppkallat efter den kroatiska orten Erdut.

I och med Erdutavtalets fullbordande den 15 januari 1998 lämnade de sista FN-styrkorna Kroatien och de sista serbhållna områdena integrerades med de övriga delarna av landet. Efter krigsslutet upplöstes HVO genom att gå samman med den bosniska armén.

Spänningarna mellan kroater och serber minskar allt mer men vissa problem kvarstår. De två största problemen är att det händer att serberna utsätts för diskriminering, både på lokal och myndighetsnivå, samt att tusentals återvändande flyktingar inte har blivit kompenserade för deras förluster i kriget. Nya lagar införs för att eliminera diskrimineringen men det tar tid att genomföra dem i praktiken. På senare tid visar även vissa domstolsbeslut att det går framåt med att hjälpa återvändande flyktingar. Restaureringsfonder för serberna har även inrättats. Dessa framsteg är dock ändå små i jämförelse med problemens storlek. Serberna stöter på diskriminering på arbetsmarknaden och när de försöker åstadkomma sina sociala rättigheter och det rapporteras fortfarande om att de utsätts för våldsbrott. Över 200 serbiska byar som drabbades i kriget har fortfarande inte elektricitet. Serbiska republiken Krajina upphörde.

Vid den senaste folkräkningen 2011 uppgick den serbiska befolkningen i Kroatien till 186 633 individer eller 4,36%[66] av den totala befolkningen. Uppskattningsvis lämnade uppemot 150 000 kroatienserber Kroatien under krigsåren och tog sin tillflykt till Republika Srpska i Bosnien och Hercegovina emedan 150 000–400 000 flydde till Serbien och Montenegro. En tredje grupp på runt 100 000 flydde till andra länder runt om i världen.

Ovčaras minnescentrum, på kroatiska Spomen dom Ovčara (Ovčara minneshem), är ett museum och minnesmärke i Ovčara utanför Vukovar i Kroatien. Minnescentret uppfördes 2006[67] och rymmer en permanent utställning som högtidlighåller minnet över de 261[67] personer som dog i Vukovarmassakern under det kroatiska självständighetskriget (1991-1995). Kroatiska offrets röst – Smärtans vägg (kroatiska: Glas hrvatske žrtve - Zid boli) är ett annat minnesmärke som står på Mirogojkyrkogården i Zagreb i Kroatien. Minnesmärket invigdes den 14 oktober 2004 och är tillägnad de kroater, både soldater och civila, som stupade under det kroatiska självständighetskriget 1991-1995. Minnesmärket är uppfört i svart marmor och är ett verk av skulptören Dušan Džamonja. Utöver texten "Kroatiska offrets röst – Smärtans vägg" är monumentet graverat med 13 500 namn över dem som stupade.[68]. Korset på Srđ, under det kroatiska självständighetskriget och inledningen av stadens belägring, förstördes korset av serbisk och montenegrinsk granateld. Sedan de kroatiska försvarsstyrkorna efter några timmar intagit platsen lät de uppföra ett provisoriskt kors av trä. Det var en symbolisk handling för att visa Dubrovniks invånare att Srđ inte hade intagits av fiendestyrkorna och att staden ännu inte hade fallit.[69]. Den återbyggdes 1997 och invigdes samma år. Kroatiska försvararna från Hemlandskrigets bro (kroatiska: Most hrvatskih branitelja iz Domovinskog rata) är en gångbro och minnesmärke i Rijeka i Kroatien. Den invigdes år 2001 och korsar Mrtvi kanal i den centrala delen av staden. Bron är tillägnad krigsveteraner från det kroatiska självständighetskriget (i Kroatien kallat Hemlandskriget, Domovinski rat) och är sedan tillkomsten en av stadens landmärken.[70].

I Bosnien Hercegovina

[redigera | redigera wikitext]
Uppdelningen av Bosnien och Hercegovina enligt Daytonavtalet. Det gröna fältet är Federationen Bosnien och Hercegovina medan det rosa fältet är Republika Srpska

1995 inledde Nato bombningar av bosnienserberna (Operation Deliberate Force) och slog ut deras infrastruktur. Detta hade till följd att det näst intill blev omöjligt att upprätthålla telefonförbindelser i Republika Srpska. Den Bosnien-kroatiska armén Hrvatsko vijeće obrane (HVO) och Bosnien och Hercegovinas Armé (ARBIH) utförde flera operationer tillsammans och tog över flera områden. Till stod endast 20 km från Republika Srpskas huvudstad Banja Luka, som nu hade blivit HVO:s och ARBIH:s nästa mål. Bosnienserbiska ledare, som insåg att om Banja Luka föll skulle det signalera Republika Srpskas totala förlust i Bosnien, gick därför med på att inleda fredssamtal som resulterade i Daytonavtalet och ge upp sitt krav på ett självständigt Republika Srpska i utbyte mot att Nato upphörde med sina flyganfall och HVO gjorde halt i sitt avancemang mot Banja Luka. Förhandlingar inleddes och resulterade i Daytonavtalet den 21 november 1995. Nato-ledda IFOR och SFOR implementerades för att överse fredsavtalet.

Daytonavtalet (engelska: Dayton Agreement), egentligen General Framework Agreement for Peace in Bosnia and Herzegovina också känt som Dayton Accords, Paris Protocol eller Dayton-Paris Agreement, är ett fredsavtal mellan Bosnien och Hercegovina, Jugoslavien och Kroatien som satte punkt för kriget i Bosnien och Hercegovina. Avtalet framförhandlades i Dayton, Ohio mellan 1 och 21 november 1995 och undertecknades den 14 december 1995 i Paris.

Fredsavtalet undertecknades den 14 december 1995 i Dayton, Ohio och kallas därför för Daytonavtalet. Avtalet innebar att serberna fick majoritet i en av landets två ”entiteter”, Republika Srpska. Den andra entiteten utgörs av en federation mellan bosniaker och kroater och heter Federationen Bosnien och Hercegovina. Tillsammans med Brčkodistriktet i nordöstra delen av landet utgör dessa enheter idag landet Bosnien och Hercegovina. Detta har bland annat lett till en ganska komplicerad och svag politisk apparat som gör det svårt att ta några konkreta beslut, inte minst i känsliga frågor som lever kvar från 1990-talet.

Efter krigsslutet 1995 hade Nato länge fredsbevarande trupper i landet (SFOR) men år 2004 tog EU över uppgiften i den så kallade Operation Althea. Även om efterkrigstiden inte har präglats av några väpnade konflikter så har EUFOR idag ungefär 2000 man stationerade i Bosnien och Hercegovina.

Relationer mellan Bosnien och Hercegovina och Serbien är bättre men det finns en del problem, Ena saken är ämnet runt Republika Srpska. Serbien har inte erkänt Srebrenica som folkmord, när det var 20-årsdagen efter massakern attackerades Serbiens premiärminister Aleksandar Vućič med stenar och flaskor. Nationalismen mellan länderna är ett problem.

Relationen mellan Bosnien och Hercegovina och Kroatien har blivit mycket bättre än Serbien. Dess för att Bosnien Hercegovina och Kroatien stred under krigsslutet mot Serbien och kunde vinna. Staden Mostar är i dag delad mellan kroater och bosniaker som befolkar varsin sida om floden Neretva. Efter kriget rekonstruerades bron Stari most och kunde återinvigas 23 juli 2004.

Kosovokriget

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Kosovokriget
Kosovokriget (Kosovakriget)
Del av Jugoslaviska krigen

Medurs uppifrån: Sönderbombad regeringsbyggnad i Belgrad, bil täckt med rasmassor, grav med döda UÇK-medlemmar samt en amerikansk F-15E som lyfter.
Ägde rum 22 april 1996 - 10 juni 1999[71]
Plats Förbundsrepubliken Jugoslavien, Kosovo
Resultat Kumanovo-fördraget, Jugoslaviska trupper dras tillbaka från Kosovo, Nato och FN går in med fredsbevarande styrkor.

FN-resolution 1244

Stridande
Serbien och Montenegro Förbundsrepubliken Jugoslavien UÇK
Nato (1999)
Befälhavare och ledare
Serbien och Montenegro Slobodan Milošević
Serbien och Montenegro Dragoljub Ojdanić
Serbien och Montenegro Nebojša Pavković
Serbien och Montenegro Sreten Lukić
Sulejman Selimi
Agim Çeku
Hashim Thaci
Wesley Clark
Javier Solana
Förluster
Orsakade av UÇK:
Okänt
Orsakade av NATO:
1 002 soldater och poliser döda[72]
ca 500 civila döda[73][74]
200 000 flyktingar (efter serbiska styrkornas uttåg)
Nato:
2 icke-strids relaterade dödsfall[75]
2 stridsplan
UCK:
UCK förluster okänt
ca 10 000 - 11 000 civila döda
863 000 flyktingar
590 000 tvångsförflyttade (under det pågående kriget).[76]
Rök över Novi Sad efter NATO-bombning.
Vy över bombarderad by i samband med Kosovokriget.
Soldater från UÇK möter amerikanska marinkåren.

Kosovokriget (Kosovakriget) var det krig som från 22 april 1996 - 10 juni 1999 utkämpades i Kosovo och övriga delar av dåvarande Jugoslavien som en del av de jugoslaviska krigen. Mer än 13.000 civila dödades. Hälften av landets befolkning tvingades fly Kosovo. (ca 863 000).

År 1996 började gerillan UÇK attackera serbiska mål, vilket i sin tur ledde till hämnd från den serbiska polisen och senare, när konflikten ökade, började den jugoslaviska militären under ledning av den serbiske presidenten Slobodan Milošević inleda en attack mot gerillan. Krisen stegrade 1998 då striderna intensifierades när den serbiska militären och polisen attackerade Adem Jashari och hans släktgård den 28 februari 1998. Den 6 mars 1998 var attacken över och 56 personer hade då dödats av de serbiska styrkorna. Under våren 1998 mördades omkring 200 albaner av den serbiska säkerhetspolisen och militära styrkor.

Konflikten hade pågått sedan början av 1990-talet då Slobodan Milošević, den dåvarande presidenten i Serbien, tagit bort Kosovos autonomi, vilket provinsen haft i viss utsträckning sedan 1969(Fullständig autonomi erhölls 1974). Kosovoalbanerna protesterade och utropade den självständiga Republiken Kosovo, vilket dock bara erkändes av grannlandet Albanien, och vägrade samarbeta med myndigheterna. Milošević svarade med avskedandet av alla kosovoalbaner i kommunalt område och andra trakasserier, vilket ledde till våldsamheter mellan serbiska militärer och albanska invånare i Kosovo i mitten av 1990-talet.

År 1990 tog Slobodan Milošević, då Serbiens president, ifrån Kosovo dess autonomi för att öka den serbiska makten i området. Pristinas universitet sågs som ett nationalistiskt hot vilket ledde till att 800 lärare sparkades och 22 500 av de 23 000 studenterna suspenderades. Lärarna på mellan- och högstadiet nödgades att arbeta utan lön, annars skulle skolorna ha stängts. Alla albaner inom den offentliga sjukvården fick sparken. Arbetslösheten bland albanerna i Kosovo närmade sig 80 procent. I september 1991 kunde inte serbisk polis och paramilitära styrkor hindra genomförandet av en folkomröstning om Kosovos självständighet. Den organiserades av det upplösta parlamentet. 90 procent av de röstberättigade albanerna gick till valurnorna och 99 procent röstade för självständighet. De serbiska myndigheterna kunde inte heller hindra albanerna från att hålla val i maj 1992. Författaren Ibrahim Rugova valdes till president i Kosovo. Det valdes också ett parlament som försökte bygga upp en parallell administration vid sidan om den serbiska. År 1996 började albanska UÇK anfalla serbiska mål i Kosovo. Pristina var ändå relativt lugnt fram till mars 1999 då kriget i Kosovo bröt ut och undantagstillstånd infördes. Efter att Nato inledde bombningar av Serbien utbröt massivt våld i staden. Kombinationen av bombningarna och att jugoslaviska styrkor och paramilitärer trakasserade befolkningen gjorde att mellan 100 000 och 120 000 kosovoalbaner var tvungna att lämna Pristina. Natoledda KFOR fick ansvaret som fredsbevarande styrka då FN övertog administrationen av Kosovo 1999. Dock har de ej kunnat säkerställa skydd för den serbiska och romska civilbefolkningen. Före kriget bodde cirka 23 000 serber i Pristina, men dessa har sedan krigsslutet tvingats lämna staden och ej kunnat återvända av rädsla för hotet från albanska extremister.[källa behövs]

Adem Jashari

[redigera | redigera wikitext]

Vid tre olika tillfällen så genomfördes väpnade attacker av serbiska statsstyrkor mot Prekaz. Den 28 februari 1998 inleddes kriget i Kosovo med en serbisk attack mot Adem Jashari och hans släktgård[77]. Under denna inledning på kriget dödades Adem Jashari tillsammans med 56 familjemedlemmar,[78] huvuddelen kvinnor och barn i en militär operation som kritiserats hårt för sitt brutala användande av övervåld. Operationen fick dock motsatt effekt för de serbiska säkerhetsstyrkorna. Istället för att krossa UCK så blev Adem Jashari martyr och hela Jasharisläkten en mytomspunnen legend och motståndssymbol bland Kosovos albaner och blev därmed en samlingspunkt för UCK och bidrog starkt till att gerillans stöd bland befolkningen växte lavinartat. Motståndsrörelsen växte från ett tiotal man snabbt upp till tusentals och senare tiotusentals soldater.

Staden Gjakova var ett fäste för den albanska nationalismen. Under kriget 1999 blev staden hårt åtgången i striderna mellan UÇK och de serbiska och jugoslaviska paramilitära och militära grupperna. Fehmi Agani, född i Gjakova, var en kosovansk politiker och akademiker som mördades av serbiska styrkor i maj 1999.[79]

Izbica-massakern

[redigera | redigera wikitext]

Izbica-massakern är den största massakern under Kosovokriget som ägde rum den 28 mars 1999 i Drenica-regionen och begicks av serbiska paramilitärer mot 146 civila av albanskt ursprung.

Klečkamassakern

[redigera | redigera wikitext]

Klečkamassakern var en händelse under Kosovokriget där albanska styrkor 1998 brutalt torterade och avrättade mer än 20 kidnappade civila serber och sedan brände deras kroppar i en kalkgrotta nära byn Klečka.

Ljubenić-massakrerna

[redigera | redigera wikitext]

Ljubenić-massakrerna var en serie massmord som den serbiska statens styrkor begick mot civila kosovoalbaner. Den 25 maj 1998 föll 8 medlemmar av den albanska familjen Hamzaj offer för utomrättsliga avrättningar utförda av serbiska poliser. Den 1 april 1999 dödades 66 albanska män av serbiska styrkor.

Massakern i Cuska

[redigera | redigera wikitext]

Massakern i Cuska (albanska: Masakra e Qyshkut) var en massaker på fyrtiofyra albanska civila som ägde rum den 14 maj 1999 i byn Qyshkut (serbiska: Cuska) i Kosovo, utförd av Jugoslaviens armé och frivillig serbisk milis från Bosnien. Byn hade 2 000 invånare, vilka blev tvungna att fly. De civila som tillfångatogs dödades genom automateld. Därefter brändes liken.

Massakern i Podujevo

[redigera | redigera wikitext]

Massakern i Podujevo kallas den serbiska massakern i Podujevo på 14 kosovoalbanska civila, uteslutande kvinnor och barn, under Kosovokriget i mars 1999. Endast en överlevde händelsen, en flicka som då var 13 år. Flicka som överlevde fick stor medieuppmärksamhet och lyckades med hjälp av mänskliga rättighetsorganisationer fängsla två serbiska soldater som deltog i avrättningen.

Natos flygbombningar av Jugoslavien 1999

[redigera | redigera wikitext]

Natos flygbombningar av Jugoslavien 1999 (kodnamn Operation Allied Force eller, av USA, Operation Noble Anvil) var NATO:s militära operation mot Jugoslavien under Kosovokriget. Anfallet pågick mellan 24 mars 1999 och 10 juni 1999. Det var andra gången som organisationen deltog i större stridigheter, första gången var Operation Deliberate Force 1995. Bombningarna ledde till tillbakadragandet av jugoslaviska soldater från Kosovo, skapandet av UNMIK, ett FN-uppdrag till Kosovo och slutligen avslutningen på Jugoslaviska krigen. Anfallet kritiserades för att det ledde till högt antal civila skador. Runt 500 civila dödades i anfallen.

Efter att ha avsatts en tid efter kriget ställdes Jugoslaviens president Slobodan Milošević i oktober 2001 inför rätta vid internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY) i Haag anklagad för krigsförbrytelser i Bosnien, Kroatien och Kosovo, men dog innan rättegången hann avslutas. Stora delar av den serbiska politiska och militära ledningen åtalades av ICTY för krigsförbrytelser i Kosovo, bland andra Serbiens president Milan Milutinović, inrikesministern Vlajko Stojiljković, premiärministern Nikola Šainović och försvarsministern Dragoljub Ojdanić. Åtalspunkterna var bland annat brott mot mänskligheten, mord och förföljelser.

Efter kriget i Kosovo så minskade den serbiska populationen i området dramatiskt. Idag uppskattas 120 000 serber leva i området, framförallt i de norra delarna (se Nordkosovo), där cirka 50 000 serber lever, drygt 60 000 lever också utspritt över serbiska enklaver så som Štrpce, Novo Brdo och Graçanica (se Serbiska enklaver i Kosovo). Utöver dessa lever uppskattningsvis 240 000 kosovoserber, kosovoromer och andra etniska minoriteter i övriga områden i Serbien som internflyktingar, av dessa antas minst 205 835 vara etniska serber. Ett antal på omkring 20 000 serber uppskattas också leva som internflyktingar inom regionen Kosovo.

Situationen för framförallt serber men även romer och goraner har sedan krigsslutet varit svår och man har med rasistiska motiv blivit diskriminerade från att ta del av sjukvård(även om det mestadels bedöms bero på att man inte är registrerade medborgare), bostadsmarknaden och annan samhällsservice. Även fysiskt våld har förekommit i form av överfall och mord, rån är dock det mest utbredda fenomenet som gruppen drabbas av. Många serbiska barn som lever i områden där de inte utgör majoritet går inte klart skolan och ofta beror detta på den diskriminering som finns i skolorna, det förekommer att serbiska barn blir utsatta för mobbning eller placeras i sär- och specialklasser trots att ingen relevant grund finns för omplaceringarna.

Enligt utländska NGO:er ska förstörelsen av Kosovos serbisk-ortodoxa kulturarv och andra kulturminneslämningar i form av historiska byggnader och kyrkor ha varit systematiskt. Av 34 angripna kloster och kyrkor från olika tidevarv ska fem ha varit från 1300-talet. Medeltidsstaden Prizren, som var aktuell att föras in på Unescos världsarvslista ska också ha förstörts, bland annat Den heliga jungfruns 1300-tals-kyrka. Detta är något KFOR-styrkorna har kritiserats för, eftersom dessa uppgett att skyddandet av liknande kulturminnen skall ha varit särskilt prioriterade. NGO:en Cultural Heritage Without Boarders är kritiska över att återuppbyggandet av minnesmärkena negligerats och menar att de nedbrunna kyrkorna är tragiska monument över förbrytelserna under Kosovokravallerna.

Serbiens nuvarande regering har sagt att Serbien inte kommer erkänna en självständighetsförklaring. Den 28 juni 2008 öppnade den serbiska minoriteten i Kosovo ett eget parlament i staden Mitrovica som en markering emot självständighetsförklaringen och för att bidra till samordning med Serbiens regering i Belgrad.[80]

Kumanovo-fördraget, Jugoslaviska trupper dras tillbaka från Kosovo, Nato och FN går in med fredsbevarande styrkor.

Konflikten i Makedonien 2001

[redigera | redigera wikitext]
Konflikten i Makedonien
Ägde rum januari 2001 - december 2001
Plats nordvästra Makedonien
Utfall Vapenstillestånd, rebeller avväpnade
Stridande
Makedonien UÇK
Befälhavare och ledare
Boris Trajkovski
Ljube Boškoski
Ali Ahmeti
Förluster
63 döda, sårade och tillfångatagna 64 döda, sårade och tillfångatagna
Civila döda: 70

Efter Jugoslaviens upplösning blev Makedonien ett av Europas fattigaste länder. I april 1992 införde landet sin egen valuta – den makedonska denaren (MKD). Under första halvan av 1990-talet befann sig den makedonska ekonomin i en djup kris. Till följd av det jugoslaviska inbördeskriget 1991 blev ekonomin ett orosmoment för Makedonien. Republiken hade tidigare varit kraftigt beroende av Jugoslavien, mer än av utländska marknader, och hade handelsavtal med landet. USA:s sanktioner mot Serbien bidrog till ökad ekonomisk oro och försvårade transporter av varor till Makedonien.

Konflikten i Makedonien syftar till den militära konflikt som rådde i Makedonien 2001. Den utspelades mellan albanska separatiststyrkor och makedonsk militär. De makedoniska styrkorna segrade i konflikten, som räknas som ett av de jugoslaviska krigen. 70 civila dödades. Konflikten pågick från januari 2001 ända fram till årsslutet. 70 000 tvingades fly sina hem. UÇK:s mål var inte att splittra Makedonien, utan att bedriva gerillakrig tills de hade vunnit sina basala rättigheter, tills de är accepterade som jämbördiga i Makedonien. Makedoniska slaviska armén angrep UÇK:s (Ushtria Çlirimtare Kombëtares) ställningar vid gränsen till Kosovo.[81].

Ohridavtalet är ett ramavtal som undertecknades den 13 augusti 2001 av Makedoniens president Boris Trajkovski, etniska makedonska och etniska albanska politiska ledare ingående i den makedoniska regeringen samt företrädare för EU och USA. Avtalet framförhandlades i staden Ohrid med EU:s och USA:s hjälp och avslutade den väpnade konflikten i Makedonien. Överenskommelsen påkallade genomförande av konstitutionella och lagstiftnings- ändringar, som grund för förbättrade medborgerlig rättighet för minoritetsgrupper i landet, i synnerhet för den albanska befolkningen. Albanskan kom till att bli officiellt språk i Makedonien när konflikten avslutades.

Det konstaterades att mest skada mot civila vållades av den makedoniska armén samt makedoniska säkerhetsstyrkor. Albanskan kom till att bli officiellt språk i Makedonien när konflikten avslutades. Mindre konflikter, som oftast orsakats av kosovoalbanska separatister har skett i Västra Makedonien.

Konflikten i södra Serbien 2001 (Preševodalen)

[redigera | redigera wikitext]
Konflikten i Preševodalen (i södra Serbien)

Lila områden visar kommuner där konflikten utspelade sig.
Ägde rum 1999 - 2001
Plats södra Serbien (Preševo, Bujanovac och Medveđa)
Utfall Serbisk seger, rebeller avväpnade
Stridande
Förbundsrepubliken Jugoslavien UÇPMB
Befälhavare och ledare
Ninoslav Krstić
Goran Radosavljević
Milorad Ulemek Legija
Muhamet Xhemajli
Shefket Musliu
Ridvan Qazimi "Lleshi"
Styrka
cirka tusen soldater och cirka hundra serbisk specialstyrkor 1 600 rebeller [82]
Förluster
18 dödade polismän 20-30 dödade rebeller
45 rebeller överlämnade sig till KFOR
6 civila döda
37 civila skadade[83][84][85][86]
2 skadade FN-observatörer

Konflikten i södra Serbien syftar på den militära konflikt som rådde i södra Serbien 2001 och räknas som ett av de jugoslaviska krigen. Händelsen nämns även som konflikten i Preševodalen. Konflikten startade sedan den albanska befolkningen i södra Serbien i skuggan av Kosovokriget startade en gerillarörelse, kallad UCPMB. UCPMB bildades efter samma mönster som de etniskt albanska gerillagrupperna UÇK i Kosovo och Makedonien. UCPMB hade som mål att ansluta de av albaner bebodda områdena i kommunerna Preševo, Bujanovac och Medveđa till Kosovo, som ställts under FN:s förvaltning, men som enligt säkerhetsrådets resolution 1244 fortfarande var under Serbiens suveränitet. Den albanska befolkningen brukar kalla detta område för Östkosovo. Efter Kosovokrigets slut uppfördes ett militärt skyddsområde runt Kosovo där jugoslavisk (nuvarande serbisk) militär inte fick agera utan endast hålla tyngre beväpnade polisenheter. UCPMB började 1999 angripa serbiska poliser och civila och konflikten fortskred under 2000 och början av 2001. Medlemmar från UÇK från Kosovo anslöt sig till UCPMB och upprättade snabbt baser i den demilitariserade säkerhetszonen. Angreppen fortskred och serbisk polis blev tvungen att stoppa sina patrulleringar i området. Även flera av de lokala albanska politiker som inte sympatiserade med UCPMB blev angripna. UCPMB:s och UÇK:s mål var att hålla ut i gränsområdena tills man kunde sluta samman områdena i södra Serbien och västra Makedonien till Kosovo och enas inom ett "Storalbanien". Men genom bristen på uppbackning från media var denna konflikt relativt okänd för omvärlden, som istället riktade sig den större konflikten i Makedonien. I början av 2001 insåg FN och NATO faran av gerillarörelsens attacker och tillät den 24 maj serbisk militär att gå in säkerhetszonen och återställa kontrollen. Samtidigt uppmanade NATO UCPMB i en uppgörelse att överlämna samtliga vapen och sluta bedriva militära aktioner i södra Serbien. 6 civila dödades, 18 polismän dödades och 37 civila skadades.

Serbisk seger, rebeller avväpnade

Internationella styrkor

[redigera | redigera wikitext]
UNPROFOR
OrganisationFörenta nationerna
Datumfebruari 1992 - november 1995
Insatsområdeforna Jugoslavien
Baserat på FN-resolution743
Ytterligare FN-resolutioner762
769
779
Typ av uppdragfredsbevarande
Totalt antal tjänstgörande39 000
Deltagande länder
Militärastyrkor frånSe: deltagare
Förluster320

United Nations Protection Force (UNPROFOR) var den första fredsbevarande FN-styrkan i forna Jugoslavien under de jugoslaviska krigen. Den existerade från början av FN:s inblandning i februari 1992 till dess omstrukturering till andra styrkor i mars 1995. UNPROFOR verkade fram till Daytonavtalet fastslogs.

Som första svenska styrka anlände den 10 mars 1992 ett stab/tross-kompani med chef major Söderberg till Sarajevo, JK01. I januari 1993 sattes Nordbat upp (Nordic Battalion), ett samnordiskt förband bestående av ett mekaniserat skyttekompani från vardera Sverige, Norge och Finland samt ett gemensamt stab och trosskompani från dessa länder under ledning av Överste Jan-Gunnar Isberg och anlände till Makedonien (MA01).

Svenska Bosnienbataljonerna och Nordbat

[redigera | redigera wikitext]

Svenska Bosnienbataljonerna var bataljoner av svenska soldater som verkade i olika fredsbevarande styrkor i Bosnien under perioden 1993–2000. Bataljonerna ingick mellan åren 1993 och 1995 i UNPROFOR och från 1995 till 2000 i IFOR/SFOR. Under insatsen omkom totalt sex svenska soldater i olyckor vid sex olika tillfällen.

Nordbat 2 var den svensk-danska pansarskyttebataljonen som ingick i United Nations Protection Force (UNPROFOR). Från början ingick tre svenska pansarskyttekompanier, ett stab- och trosskompani, ett danskt stridsvagnskompani (DANSQN) och ett norskt fältsjukhus (NORMEDCOY) i denna bataljon vars första chef var överste Ulf Henricsson 1993-1994. En till BA01 nära kopplad norsk sjukvårdshelikopterenhet (NORHELIWING) ingick formellt inte i bataljonen, men fanns samgrupperad med det norska fältsjukhuset.

Svenska insatsen i Makedonien

[redigera | redigera wikitext]

Svenska insatsen i Makedonien genomfördes under två olika FN-mandat. Dels under mandatet som gällde för United Nations Protection Force och sedermera mandatet för United Nation Preventive Deployment Force. Den svenska insatsen i Makedonien bestod av stabspersonal och en skyttepluton inom den nordiska enheten. Under MA01-MA03 ingick även ett skyttekompani. Under pågående mission (MA03) överfördes kompaniet till BA 02 och omgrupperade till Tuzla Airbase. MA01-MA06 var Sveriges truppbidrag i United Nations Protection Force. MA07 var det första bidraget till United Nation Preventive Deployment Force som skapades efter att Daytonavtalet avslutat insatsen UNPROFOR. Insatsen med MA13 avslutades i förtid efter diplomatiska förvecklingar mellan Kina och Makedonien rörande Makedoniens nystartade diplomatiska kontakter med Taiwan. Detta föranledde ett veto i FN:s säkerhetsråd i februari 1999. MA13 och UNPREDEP avvecklades under mars och april 1999 efter att något nytt mandat i Förenta nationerna ej hade kunnat skapas.

Svenska Kosovostyrkan

[redigera | redigera wikitext]

Svenska Kosovostyrkan var en svensk fredsbevarande styrka i Kosovo. Uppdraget påbörjades i juni 1999. Svenska Kosovostyrkan ingår i KFOR. De fredsbevarade enheten går från Kosovo KS01 till Kosovo KS27. Flera tusen svenska män och kvinnor har tjänstgjort efter krigsslutet vid KFOR-styrkan. Varje bataljon mellan 1999 och 2004 bestod av cirka 700 soldater. Några kilometer utanför huvudstaden Pristina, i byn Ajvalia, låg Camp Victoria. Det var en stor svenskbyggd militärförläggning baserad på en tidigare bas för de jugoslaviska inrikestrupperna MUP. 2011 avvecklades Camp Victoria.

Kosovo Force

[redigera | redigera wikitext]

Kosovo Force (KFOR) är en NATO-ledd internationell fredsstyrka, vars uppgift är att upprätthålla fred och allmän säkerhet i Kosovo. Nato har haft trupper i landet sedan den 12 juni 1999. Som mest tjänstgjorde 50 000 man från olika nationer. Trupperna sattes in sedan Kosovo lidit stora humanitära kriser. Nära en miljon kosovoalbaner lämnade provinsen som flyktingar.

United Nations Transitional Administration for Eastern Slavonia, Baranja and Western Sirmium (UNTAES) (svenska: FN:s övergångsadministration för östra Slavonien, Baranja och västra Srijem),var en av FN utsänd fredsbevarande styrka och övergångsadministration som verkade i östra Kroatien 1996-1998. Missionen fick sitt mandat av FN:s säkerhetsråd och resolution 1037 som antogs av rådet den 15 januari 1996.

Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien

[redigera | redigera wikitext]
Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien
Jugoslaviska krigen
Typ av domstolInternationell tribunal
Etablerad1993
EfterföljareInternationella brottmålsdomstolen
Webbplatswww.icty.org
Jurisdiktion
JurisdiktionKrigsförbrytelser begångna i det forna Jugoslavien
Auktoritet underFN-stadgans fjärde kapitel, artikel 36 och 37, efter beslut i FN:s säkerhetsråd
ÖverrättTribunalens appellationskammare
Domare
OrdförandePatrick Lipton Robinson
Sammansättning12 permanenta domare
Säte
SäteHaag
Byggnad
Vy av byggnaden

Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY) är en domstol i Haag i Nederländerna som har till uppgift att åtala och rannsaka misstänkta krigsförbrytare från det forna Jugoslavien. Tribunalen upprättades 1993 av FN:s säkerhetsråd med stöd av VI kap, artiklarna 36 och 37, FN-stadgan.[87].

Tribunalen dömer enskilda personer som begått krigsförbrytelser i det tidigare Jugoslavien sedan 1991. Tribunalen har sitt säte i Aegonpalatset i Haag och har hittills väckt åtal mot 161 soldater, generaler och politiska ledare. 120 anklagade har hittills fått sin dom, däribland den bosnienserbiska presidenten Biljana Plavšić som avtjänat sitt straff på svenska fängelset Hinseberg. I Haag stod även den före detta presidenten i Serbien, Slobodan Milošević, åtalad för brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.[88]

Åtalade (litet urval)

[redigera | redigera wikitext]
  • Balkankrigen eller Balkankriget används ibland som en felaktig beteckning för de jugoslaviska krigen. Balkankrigen omfattade Balkanhalvön medan de jugoslaviska krigen omfattade endast länderna i forna Jugoslavien.
  1. ^ [a b] Transitional Justice in the Former Yugoslavia Arkiverad 21 november 2010 hämtat från the Wayback Machine.
  2. ^ Engelberg, Stephen (3 mars 1991). ”Belgrade Sends Troops to Croatia Town” (på engelska). The New York Times. http://www.nytimes.com/1991/03/03/world/belgrade-sends-troops-to-croatia-town.html?ref=croatia. Läst 11 december 2010. 
  3. ^ Sudetic, Chuck (1 april 1991). ”Deadly Clash in a Yugoslav Republic” (på engelska). The New York Times. http://www.nytimes.com/1991/04/01/world/deadly-clash-in-a-yugoslav-republic.html?ref=croatia. Läst 11 december 2010. 
  4. ^ [a b] Murphy, Dean E. (8 augusti 1995). ”Croats Declare Victory, End Blitz” (på engelska). The Los Angeles Times. http://articles.latimes.com/1995-08-08/news/mn-32662_1_serb-refugees. Läst 18 december 2010. 
  5. ^ [a b] Hedges, Chris (12 november 1995). ”SERBS IN CROATIA RESOLVE KEY ISSUE BY GIVING UP LAND” (på engelska). The New York Times. http://www.nytimes.com/1995/11/13/world/serbs-in-croatia-resolve-key-issue-by-giving-up-land.html?ref=croatia. Läst 18 december 2010. 
  6. ^ Sudetic, Chuck (4 november 1994). ”Bosnian Army and Croats Drive Serbs Out of a Town” (på engelska). The New York Times. http://www.nytimes.com/1994/11/04/world/bosnian-army-and-croats-drive-serbs-out-of-a-town.html. Läst 17 december 2010. 
  7. ^ Cohen, Roger (12 januari 1995). ”Croatia Is Set to End Mandate Of U.N. Force on Its Territory” (på engelska). The New York Times. http://query.nytimes.com/gst/fullpage.html?res=990CE1DB173AF931A25752C0A963958260. Läst 17 december 2010. 
  8. ^ Burg, Steven L.; Shoup, Paul S. (2000) (på engelska). The War in Bosnia-Herzegovina: Ethnic Conflict and International Intervention. M.E. Sharpe. sid. 331. ISBN 9781563243097. http://books.google.hr/books?id=-4eKmp_qu_QC 
  9. ^ Hedges, Chris (16 januari 1998). ”An Ethnic Morass Is Returned to Croatia” (på engelska). The New York Times. http://www.nytimes.com/1998/01/16/world/an-ethnic-morass-is-returned-to-croatia.html?ref=croatia. Läst 18 december 2010. 
  10. ^ (på engelska) Eastern Europe and the Commonwealth of Independent States. Routledge. 1998. sid. 272–278. ISBN 1-85743-058-1. http://books.google.hr/books?id=qmN95fFocsMC. Läst 16 december 2010 
  11. ^ Associated Press (28 april 1992). ”Two Republics Transform Selves Into a New, Smaller Yugoslavia” (på engelska). The Los Angeles Times. http://articles.latimes.com/1992-04-28/news/mn-977_1_yugoslavia-republic-transform. Läst 7 januari 2011. 
  12. ^ Sudetic, Chuck (3 januari 1992). ”Yugoslav Factions Agree to U.N. Plan to Halt Civil War” (på engelska). The New York Times. http://www.nytimes.com/1992/01/03/world/yugoslav-factions-agree-to-un-plan-to-halt-civil-war.html?ref=croatia. Läst 16 december 2010. 
  13. ^ Maass, Peter (16 juli 1992). ”Serb Artillery Hits Refugees – At Least 8 Die As Shells Hit Packed Stadium” (på engelska). The Seattle Times. Arkiverad från originalet den 5 november 2013. https://web.archive.org/web/20131105053441/http://community.seattletimes.nwsource.com/archive/?date=19920716&slug=1502415. Läst 23 december 2010. 
  14. ^ Bonner, Raymond (17 augusti 1995). ”Dubrovnik Finds Hint of Deja Vu in Serbian Artillery” (på engelska). The New York Times. http://www.nytimes.com/1995/08/17/world/dubrovnik-finds-hint-of-deja-vu-in-serbian-artillery.html?ref=croatia. Läst 18 december 2010. 
  15. ^ Allain Pellet (1992). ”The Opinions of the Badinter Arbitration Committee: A Second Breath for the Self-Determination of Peoples” (på engelska) (PDF). European Journal of International Law 3 (1): sid. 178–185. Arkiverad från originalet den 2011-05-29. https://web.archive.org/web/20110529223410/http://207.57.19.226/journal/Vol3/No1/art12-13.pdf.  Arkiverad 29 maj 2011 hämtat från the Wayback Machine. ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 29 maj 2011. https://web.archive.org/web/20110529223410/http://207.57.19.226/journal/Vol3/No1/art12-13.pdf. Läst 25 januari 2016. 
  16. ^ Sudetic, Chuck (26 juni 1991). ”2 YUGOSLAV STATES VOTE INDEPENDENCE TO PRESS DEMANDS” (på engelska). The New York Times. http://www.nytimes.com/1991/06/26/world/2-yugoslav-states-vote-independence-to-press-demands.html?ref=croatia. Läst 12 december 2010. 
  17. ^ Sudetic, Chuck (29 juni 1991). ”Conflict in Yugoslavia; 2 Yugoslav States Agree to Suspend Secession Process” (på engelska). The New York Times. http://www.nytimes.com/1991/06/29/world/conflict-in-yugoslavia-2-yugoslav-states-agree-to-suspend-secession-process.html?ref=croatia. Läst 12 december 2010. 
  18. ^ ”Ceremonial session of the Croatian Parliament on the occasion of the Day of Independence of the Republic of Croatia (Zagreb, October 7, 2004)” (på engelska). Officiell hemsida för parlamentet i Kroatien. Kroatiens parlament. 7 oktober 2004. Arkiverad från originalet den 7 augusti 2012. https://www.webcitation.org/69jJPnD4t?url=http://www.sabor.hr/Default.aspx?art=20091. Läst 16 december 2010. 
  19. ^ Greenhouse, Steven (18 mars 1994). ”Muslims and Bosnian Croats Give Birth to a New Federation” (på engelska). The New York Times. http://www.nytimes.com/1994/03/19/world/muslims-and-bosnian-croats-give-birth-to-a-new-federation.html?ref=croatia. Läst 17 december 2010. 
  20. ^ [a b] Hoare, Marko Attila (1 april 2008). ”Genocide in Bosnia and the failure of international justice” (på engelska) (PDF). Kingston University. Arkiverad från originalet den 7 augusti 2012. https://www.webcitation.org/69jJXx50A?url=http://eprints.kingston.ac.uk/5511/1/Hoare-M-5511.pdf. Läst 23 mars 2011. 
  21. ^ ”Killed and missing persons from the territories of Republic Croatia and former Republic of Serb Krayina | the Polynational War Memorial” (på engelska). Polynational War Memorial. Arkiverad från originalet den 4 oktober 2012. https://www.webcitation.org/6B9XLYEpM?url=http://www.war-memorial.net/mem_det.asp?ID=164. Läst 7 februari 2010. 
  22. ^ Meštrović, Stjepan Gabriel (1996) (på engelska). Genocide After Emotion: The Postemotional Balkan War. Routledge. sid. 77. ISBN 9780415122948. http://books.google.se/books?id=xGShXjNZzEsC 
  23. ^ ”Croatia: "Operation Storm" – still no justice ten years on” (på engelska). Amnesty International. 26 augusti 2005. Arkiverad från originalet den 19 januari 2011. https://web.archive.org/web/20110119232143/http://www.amnesty.org/en/library/info/EUR64/002/2005. Läst 27 januari 2011. 
  24. ^ [a b] ”CROATIA HUMAN RIGHTS PRACTICES, 1993” (på engelska). USA:s utrikesdepartement. 31 januari 1994. http://www.hri.org/docs/USSD-Rights/93/Croatia93.html. Läst 13 december 2010. 
  25. ^ ”Croatia marks Storm anniversary” (på engelska). BBC News. 5 augusti 2005. http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/4125640.stm. Läst 23 december 2010. 
  26. ^ Goldstein, Ivo (1999) (på engelska). Croatia: A History. C. Hurst & Co. Publishers. sid. 256. ISBN 9781850655251. http://books.google.hr/books?id=pSxJdE4MYo4C 
  27. ^ Dominelli, Lena (2007) (på engelska). Revitalising Communities in a Globalising World. Ashgate Publishing. sid. 163. ISBN 9780754644989. http://books.google.hr/books?id=zrXHXm-qcfYC 
  28. ^ Zubrinic, Darko. ”Croatia within ex-Yugoslavia” (på engelska). Croatianhistory.net. http://www.croatianhistory.net/etf/et112.html. Läst 7 februari 2010. 
  29. ^ ”Utjecaj srbijanske agresije na stanovništvo Hrvatske / Effects of Serbian aggression on population of Croatia” (på kroatiska). Index.hr. Index promocija d.o.o. 11 december 2003. http://www.index.hr/vijesti/clanak/utjecaj-srbijanske-agresije-na-stanovnistvo-hrvatske-/175515.aspx. Läst 23 december 2010. 
  30. ^ ”Presidents apologise over Croatian war” (på engelska). BBC News Online. BBC. 10 september 2003. http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/3095774.stm. Läst 7 februari 2010. 
  31. ^ ”Serbia to respond to Croatian genocide charges with countersuit at ICJ” (på engelska). Southeast European Times. 20 november 2008. http://www.setimes.com/cocoon/setimes/xhtml/en_GB/features/setimes/features/2008/11/20/feature-01. Läst 7 februari 2010. 
  32. ^ ”UN to hear Croatia genocide claim against Serbia:” (på engelska). Tehran Times. 19 november 2008. http://www.tehrantimes.com/index_View.asp?code=182811. Läst 7 februari 2010. 
  33. ^ ”Country Profile: Croatia” (på engelska). Foreign and Commonwealth Office. Arkiverad från originalet den 24 maj 2011. https://web.archive.org/web/20110524124447/http://www.fco.gov.uk/en/about-the-fco/country-profiles/europe/croatia?profile=all. Läst 12 december 2010. 
  34. ^ Sudetic, Chuck (4 november 1991). ”Army Rushes to Take a Croatian Town” (på engelska). The New York Times. http://www.nytimes.com/1991/11/04/world/army-rushes-to-take-a-croatian-town.html?ref=croatia. Läst 16 december 2010. 
  35. ^ ”Milan Martić verdict” (på engelska) (PDF). ICTY. 26 juni 2009. http://www.icty.org/x/cases/martic/cis/en/cis_martic_en.pdf. Läst 11 september 2010. ”The Trial Chamber found that the evidence showed that the President of Serbia, Slobodan Milošević, openly supported the preservation of Yugoslavia as a federation of which the SAO Krajina would form a part. However, the evidence established that Slobodan Milošević covertly intended the creation of a Serb state. This state was to be created through the establishment of paramilitary forces and the provocation of incidents in order to create a situation where the JNA could intervene. Initially, the JNA would intervene to separate the parties but subsequently the JNA would intervene to secure the territories envisaged to be part of a future Serb state.” 
  36. ^ ”Final report of the United Nations Commission of Experts established pursuant to security council resolution 780 (1992), Annex IV - The policy of ethnic cleansing; Prepared by: M. Cherif Bassiouni.” (på engelska). Förenta nationerna. 28 december 1994. Arkiverad från originalet den 4 maj 2012. https://web.archive.org/web/20120504142243/http://www.ess.uwe.ac.uk/comexpert/ANX/IV.htm. Läst 19 mars 2011. 
  37. ^ ”Milan Babić verdict” (på engelska) (PDF). ICTY. 26 juni 2009. http://www.icty.org/x/cases/babic/cis/en/cis_babic_en.pdf. Läst 11 september 2010. ”He participated in the provision of financial, material, logistical, and political support for the military take-over of territories and requested the assistance or facilitated the participation of Yugoslav People's Army (JNA) in establishing and maintaining control of those territories.” 
  38. ^ Sudetic, Chuck (5 augusti 1991). ”Serbs Refuse to Negotiate in Croatia” (på engelska). The New York Times. http://query.nytimes.com/gst/fullpage.html?res=9D0CE0DA1738F936A3575BC0A967958260. Läst 24 januari 2011. 
  39. ^ ”Croatia Clashes Rise; Mediators Pessimistic” (på engelska). The New York Times. 19 december 1991. http://www.nytimes.com/1991/12/20/world/croatia-clashes-rise-mediators-pessimistic.html?ref=croatia. Läst 16 december 2010. 
  40. ^ (serbiska) NIN, 23 dec 1991
    (refererad i) (kroatiska) Ivan Strižić: Bitka za Slunj—obrana i oslobađanje grada Slunja i općina Rakovice, Cetingrada, Saborsko i Plitvička Jezera od velikosrbske agresije, Naklada Hrvoje, Zagreb, 2007, s. 124, ISBN 978-953-95750-0-5
  41. ^ ”Serb-Led Presidency Drafts Plan For New and Smaller Yugoslavia” (på engelska). The New York Times. 27 december 1991. http://www.nytimes.com/1991/12/27/world/serb-led-presidency-drafts-plan-for-new-and-smaller-yugoslavia.html?ref=croatia. Läst 16 december 2010. 
  42. ^ ”Milan Martić sentenced to 35 years for crimes against humanity and war crimes” (på engelska). Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien. 12 juni 2007. http://www.icty.org/sid/8870. Läst 24 augusti 2010. 
  43. ^ ”Judgement Summary for Gotovina et al.” (på engelska) (PDF). Haag: ICTY. 15 april 2011. http://www.icty.org/x/cases/gotovina/tjug/en/110415_summary.pdf. Läst 15 april 2011. 
  44. ^ BBC
  45. ^ Niva, Erik (2010-05-08): "Här utspelas Europas mest obehagliga krig". Aftonbladet.se. Läst 11 oktober 2014.
  46. ^ Zarebs stadsmuseum Arkiverad 4 mars 2016 hämtat från the Wayback Machine. - Museets officiella webbplats (engelska)
  47. ^ Narod.hr (kroatiska)
  48. ^ Svenska Dagbladet: bosnienmuslimsk ÖB till Haag
  49. ^ [a b c] ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 3 december 2010. https://web.archive.org/web/20101203232759/http://www.idc.org.ba/index.php?option=com_content&view=section&id=35&Itemid=126&lang=bs. Läst 22 oktober 2010.  RDC
  50. ^ www.vojska.net Hrvatsko Vijeće Obrane - HVO : Ustroj 1995.
  51. ^ www.vojska.net Armija RBiH - 1994: Organizacija
  52. ^ http://www.independent.co.uk/news/world/shotdown-french-pilots-held-captive-1601799.html#prof
  53. ^ ”Bosnia and Herzegovina” (på engelska). pbs.org. http://www.pbs.org/wgbh/pages/frontline/shows/karadzic/bosnia/bosnia.html. 
  54. ^ Silber, L (1997), Yugoslavia: Death of a Nation. Penguin Books, sid.224-225
  55. ^ Massakern i Stupni Do - Ivica Rajic erkänner Arkiverad 4 april 2016 hämtat från the Wayback Machine. AmnestyPress, 30 oktober 2005
  56. ^ Operations, September 1993 - February 1994 HercegBosna - Portal of Croats of Bosnia and Herzegovina
  57. ^ http://forum.soldf.com/index.php?/topic/7853-stupni-do/
  58. ^ Svenska FN-bataljonen Nordbat 2, Vakt och Eskortpluton, ställföreträdande gruppchefen Magnus Ernströms blogg "Morgonsur"
  59. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 3 augusti 2017. https://web.archive.org/web/20170803130245/http://www.ictytranscripts.org/TrialTranscripts/HTML/transe74/07-04-02-ED.html. Läst 6 maj 2016. 
  60. ^ http://www.icty.org/x/cases/kordic_cerkez/tjug/en/kor-tj010226e.pdf
  61. ^ http://www.icty.org/x/cases/blaskic/acjug/en/bla-aj040729e.pdf
  62. ^ http://www.un.org/News/briefings/docs/2001/db092501.doc.htm
  63. ^ ”Operation Maritime Monitor”. GlobalSecurity.org. http://www.globalsecurity.org/military/ops/maritime_monitor.htm. 
  64. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 12 mars 2007. https://web.archive.org/web/20070312052513/http://www.csees.net/?page=news&news_id=51354. Läst 19 april 2006. 
  65. ^ Tanner, Marcus, "Croatia: A Nation Forged In War," New Haven: Yale Nota Bene; p.298
  66. ^ Kroatiska statistiska centralbyrån - Folkräkningen 2011 (kroatiska)
  67. ^ [a b] Ovčaras minnescentrum Arkiverad 17 juni 2013 hämtat från the Wayback Machine. - Officiell webbplats (kroatiska)
  68. ^ ”Izaslanstva položila vijence na Zid boli” (på kroatiska). Kroatiska televisionen. 2 augusti 2013. Arkiverad från originalet den 4 augusti 2013. https://archive.is/20130804131701/http://www.hrt.hr/index.php?id=ispis&tx_ttnews%5Btt_news%5D=217479&cHash=02d4001e40. Läst 11 mars 2016. 
  69. ^ Jutarnji.hr Arkiverad 12 mars 2016 hämtat från the Wayback Machine. (kroatiska)
  70. ^ Rijeka.hr Arkiverad 28 juli 2007 hämtat från the Wayback Machine. - Staden Rijekas officiella webbplats (engelska) (kroatiska) (italienska)
  71. ^ ”Operation Allied Force”. http://www.nato.int/kosovo/all-frce.htm. 
  72. ^ USA Today: Serbia marks 10th anniversary of NATO attacks
  73. ^ http://www.hrw.org/legacy/reports/2000/nato/Natbm200-01.htm Human Rights Watch
  74. ^ http://www.hrw.org/legacy/reports/2001/kosovo/undword.htm Human Rights Watch
  75. ^ http://news.bbc.co.uk/2/hi/335709.stm
  76. ^ Rapport till internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien om antalet döda och flyktingar under kriget
  77. ^ Google Books: http://books.google.se/books?id=0nknAQAAIAAJ&q=%22Prekaz+massacre%22&dq=%22Prekaz+massacre%22&hl=en&sa=X&ei=nLJUT8S_AeTe4QSl2eX0DQ&ved=0CC4Q6AEwAA
  78. ^ http://books.google.se/books?id=-OhPTJn8ZWoC&pg=PA97&dq=adem+jashari&redir_esc=y#v=onepage&q=adem%20jashari&f=false
  79. ^ Elsie 2011, s. 18.
  80. ^ www.svt.se Arkiverad 11 december 2008 hämtat från the Wayback Machine.
  81. ^ Who are the rebels? BBC 20 mars 2001
  82. ^ http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/1159097.stm
  83. ^ Yugoslav troops advance in buffer zone, brace for backlash from top rebel's death Arkiverad 8 augusti 2007 hämtat från the Wayback Machine., Stars and Stripes, May 26, 2001
  84. ^ ”Number of Serbian soldiers in Presevo Valley during the conflict”. Arkiverad från originalet den 15 juni 2009. https://web.archive.org/web/20090615212618/http://www.stripes.com/01/may01/ed052601l.html. Läst 25 januari 2016. 
  85. ^ UCPMB was officially a terrorist organization according to NATO and Serbian government
  86. ^ Detailed information about JSO activities in Presevo Valley during the conflict Arkiverad 21 augusti 2012 hämtat från the Wayback Machine.
  87. ^ http://sv.wikisource.org/wiki/F%C3%B6renta_Nationernas_stadga#KAPITEL_VI.
  88. ^ Om tribunalen: ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 31 januari 2011. https://web.archive.org/web/20110131213807/http://www.icty.org/sections/AbouttheICTY. Läst 19 december 2010. 

Noter till Kroatiska självständighetskriget

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ Det fanns ingen formell krigsförklaring. Den första väpnade konflikten av kriget var slaget vid Pakrac den 1 mars 1991,[2] följt av incidenten vid Plitvicesjöarna den 31 mars 1991, när de första dödsfallen inträffade.[3] Den sista stora stridsoperationen var Operation Storm den 5-8 augusti 1995.[4] Formellt upphörde fientligheterna då Erdutavtalet undertecknades den 12 november 1995.[5]
  2. ^ Det fanns också några konflikter i Bosnien och Hercegovina, särskilt i slutet av 1994 och början av 1995. Bland dessa var den mest märkbara under Cincar,[6] och Operation Vinter '94.[7][8]
  3. ^ Tre månader efter RSK:s militära nederlag i Operation Storm,[4] undertecknades det FN-stödda Erdutavtalet mellan kroatiska och RSK-myndigheter den 12 november 1995.[5] Enligt avtalet skulle en tvåårig övergångsperiod råda, som senare förlängdes med ett år, under vilken det återstående ockuperade kroatiska territoriet skulle överföras till kroatiska regeringens kontroll. Avtalet genomfördes av UNTAES och avslutades år 1998.[9]
  4. ^ Inledningsvis var SAO Krajina, SAO Västra Slavonien och Östra Slavonien, Baranja och västra Srem separata entiteter som stred individuellt mot den kroatiska regeringen. Från och med den 19 december 1991 blev SAO en del av RSK.[10]
  5. ^ Efter alla forna jugoslaviska delrepubliker förutom Serbien och Montenegro förklarat sig självständiga, förklarade de två skapandet av en nytt land—Förbundsrepubliken Jugoslavien—den 27 april 1992, och upplöste JNA strax därefter.[11] Serbisk-kontrollerade enheter av JNA deltog i striderna under hela 1991 och fram till maj 1992 i stöd för Serbiska republiken Krajina.[12]
  6. ^ Mellan 1992 och 1994 var Republika Srpska intermittent inblandad i kroatiska militära operationer, främst genom tillhandahållande av militära medel och annat stöd till RSK, enstaka flygräder startades från flygbasen Mahovljani nära Banja Luka, och allra mest påtagligt genom artilleriattacker mot ett antal städer i Kroatien, särskilt Slavonski Brod, Županja och Dubrovnik.[13][14]
  7. ^ Som bestäms av Badinters skiljedomskommitté, upplöstes SFR Jugoslavien under kriget.[15] Den 25 juni 1991 förklarade det kroatiska parlamentet Kroatiens självständighet, efter en folkomröstning som hölls i maj.[16] Beslutet sköts upp i tre månader;[17] deklarationen trädde i kraft den 8 oktober 1991 och Kroatien var inte längre en del av Jugoslavien.[18]
  8. ^ Bosnien och Hercegovina var särskilt betydelsefullt för kriget i slutet av 1994 och 1995. I enlighet med Washingtonavtalet bildades Federationen Bosnien och Hercegovina som en subenhet till Republiken Bosnien och Hercegovina (RBiH) som representerade både de etniska grupperna bosnierkroater och bosniaker (bosnienmuslimer). Det betydande var att Washingtonavtalet tillät specifikt kroatiska armén att gå in Bosnien och Hercegovina, vilket möjliggjorde operationerna Cincar och Vinter '94 mot armén i Republika Srpska, utflankerade RSK:s huvudstad Knin och skapade en ny strategisk situation innan de avgörande striderna i kriget.[19]
  9. ^ 6 222 döda i regionen Krajina enligt Dražen Živić[20] och 1 279 jugoslaviska armésoldater enligt officiella jugoslaviska dokument

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]