Ortodoxa kyrkor

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Ortodox kristendom)
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Sankt Savas tempel i Belgrad är världens största ortodoxa kyrka (dock inte den högsta) och tillhör den serbisk-ortodoxa kyrkan.[1]

De ortodoxa kyrkorna eller östortodoxa kyrkorna, ibland de bysantinskt ortodoxa kyrkorna är den näst största kristna kyrkogemenskapen i världen, med uppemot 300 miljoner anhängare.[2] Tillsammans med de orientaliska kyrkorna och de katolska östkyrkorna utgör de östortodoxa kyrkorna östkyrkan.

Östortodoxerna erkänner, liksom romersk-katolska kyrkan, de sju ekumeniska koncilierna och dessutom Quinisextum (Konstantinopel 691).

Historia[redigera | redigera wikitext]

Det romerska rikets huvudstad flyttades från Rom till Konstantinopel år 330, då staden även fick den officiella beteckningen Nya Rom. Därför kallar sig även den ortodoxa kyrkan "romersk", en terminologi som kan verka särskilt förvirrande då ortodoxa kyrkan även kallar sig "katolsk". I det heliga landet har detta symbolspråk fått särskilt tydliga uttryck, inte minst genom att det är de ortodoxa ("grekerna", "katolikerna" eller "romarna") som sedan sekler har huvudansvaret för till exempel den heliga gravens kyrka i Jerusalem och Födelsekyrkan i Betlehem. Romersk-katolska kyrkan benämns där av många som "latinarna"[källa behövs].

Bitter kamp mellan öst och väst

"Du har gjort din kyrka till satans synagoga." Så skrev påven i ett brev till den ortodoxa patriarken i Konstantinopel för omkring tusen år sedan. Genom historien har det varit motsättningar och fiendskap mellan de ortodoxa och katolska kyrkorna.

På ett stort kyrkomöte år 451 bestämdes det att biskopen i Rom och patriarken i Konstantinopel skulle ha samma ställning. Först på 500-talet blev biskopen i Rom erkänd som "den främste bland alla kristna biskopar". Hundra år senare kallades han allmänt för påve och var katolska kyrkans självklare ledare. Men de ortodoxa i öster ville absolut inte acceptera påven som sin ledare. Patriarken i konstantinopel var själv en mäktig man och ansåg att hans kyrka var den enda sanna kyrkan. Patriarken tyckte att påven borde ändra katolska kyrkans lära.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Finland[redigera | redigera wikitext]

Den ortodoxa kyrkan i Finland är självständig, och är en av Finlands två folkkyrkor. Finlands ortodoxa kyrka har cirka 60 000 medlemmar och är liten jämfört med den protestantiska Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, som har cirka 3,8 (2019) miljoner medlemmar. Det finns två ortodoxa kloster i Finland, Nya Valamo kloster kloster (för män) i Heinävesi kommun i Savolax – och Lintula kloster (för kvinnor), som också ligger i Heinävesi kommun, 18 km från Valamo kloster.

Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige har ortodoxa samfund historiskt varit små. Genom freden i Stolbova 1617 gavs Ryssland rätt att upprätta ett handelshus i Stockholm med tillhörande kyrkoförsamling. Kristi förklarings ortodoxa kyrka i Stockholm räknar detta som sitt upphov. Det var både den första församlingen i Sverige som stod utanför Svenska kyrkan och den första utländska grenen av ryskortodoxa kyrkan. På 1930-talet räknar man med att det fanns ca 500 ortodoxa bekännare i Sverige.

Till följd av invandring, från 1960-talet och framåt, är läget annorlunda idag. Ortodoxa kyrkor tillhör de största frikyrkorna i landet. Vid 1980-talets mitt fanns det runt 90 000 medlemmar[3] och samfunden för inte längre en anonym tillvaro i Sverige. Olika kyrkor bedriver sin verksamhet i form av församlingar och kloster. Församlingar finns bland annat i Stockholm[4], Södertälje, Göteborg, Malmö, Uppsala, Västerås, Linköping och Umeå. Kloster finns bland annat i Bredared utanför Borås och i Grillby utanför Enköping.

Andra länder[redigera | redigera wikitext]

I följande länder bekänner sig majoriteten av befolkningen till någon form av ortodox kristendom: Ryssland, Serbien, Ukraina, Belarus, Bulgarien, Rumänien, Moldavien, Nordmakedonien, Montenegro, Armenien, Georgien, Grekland, Eritrea och Etiopien. Även på Cypern är ortodox kristendom den vanligaste formen av religionsutövning. Andra länder med betydande andel ortodoxt kristna är Estland, Lettland, Litauen, Albanien, Bosnien och Hercegovina, Kazakstan, Kirgizistan, Egypten, Syrien, Libanon och Indien.[5]

Ortodoxa kyrkor i kyrkogemenskap[redigera | redigera wikitext]

Östortodoxa kyrkor utanför kyrkogemenskap med ovanstående[redigera | redigera wikitext]

Lära och liturgi[redigera | redigera wikitext]

Kyrkorummet ska gestalta och vara en försmak av himlens prakt och därför läggs stor vikt vid ritualens och inredningens estetiska former. Mässorna är mycket långa och bundna till gamla ritualer.

Ortodox kristendom är för många känd för sitt ikonmåleri. Ikonmåleriet ses som en helig handling där Kristus, Maria - benämnd Theotokos, gudaföderskan - och olika helgon avbildas. Stilen är starkt stiliserad och bibehållen genom århundraden.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Belgrade”. www.travelserbia.info. http://www.travelserbia.info/places/belgrade/. Läst 11 maj 2017. 
  2. ^ Nationalencyklopedin, på internet, besökt 12 januari 2010, uppslagsord: ortodoxa kyrkor
  3. ^ Ortodoxa kyrkans tro och liv - i Sverige, Per Artman, Kerstin Dolenga, Mona Jönsson och Karolina Ullenstav, Artos bokförlag, 1988
  4. ^ ”Heliga Annas Ortodoxa Kyrkoförsamling - Svensk Ortodox Kyrka i Stockholm”. Heliga Annas Ortodoxa Kyrkoförsamling. https://heligaanna.nu/. Läst 2 mars 2021. 
  5. ^ ”The World Factbook — Central Intelligence Agency”. www.cia.gov. Arkiverad från originalet den 24 december 2018. https://web.archive.org/web/20181224211645/https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/fields/2122.html%20. Läst 5 november 2016. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]