Mode
- För andra betydelser, se Mode (olika betydelser).
Mode, (latin: modus), betyder sätt, fason, rytm, mått, gräns; något som är förenligt med tidens rytm och smak, alltså det som är modernt. Ordet används framför allt, men inte uteslutande, beträffande kläder (klädstil). Jämför stil, trend och subkultur. Mode speglar den rådande tidsandan och dess ideal.[1] Det kan ta sig uttryck i kläder, arkitektur, målarkonst eller musik. Inom givna kulturella gränser kan en person höja sin status i gruppen genom att ändra klädedräkten.
Modehistorien speglar samtidigt kultur som historia.
| ” | Om jag finge välja bland den brokiga massa böcker som kommer ut hundra år efter min död, vet ni vilken jag skulle ta?...Nej, jag skulle inte ta en roman i detta framtida bibliotek och inte heller någon historisk bok, ty i den mån den innehåller något av intresse är den också en roman. Min vän, jag skulle helt simpelt välja en modejournal för att se hur kvinnorna klär sig ett sekel efter min bortgång. Och dessa klädtrasor skulle säga mig mer om framtidens människor än alla filosofer, författare, predikanter och vetenskapsmän. |
„ |
| – Anatole France | ||
Viss klädsel är endast avsedd för vissa tillfällen – uniform, arbetskläder, folkdräkt, högtidsdräkt – och är, bland annat just därför, ofta mindre påverkade av modetrender; jämför klädkod.
Mode och variation
Den europeiska föreställningen, om att mode är ett uttryck för individuell personlighet snarare än ett rent kulturellt uttryck, tog sin början i Central- och Sydeuropa på 1500-talet: Tio olika porträtt av tyska och italienska män från samma tid kan visa tio helt olika hattar. Emellertid satte fortfarande den lokala kulturen gränserna, som Albrecht Dürer har visat i sina verkliga eller iscensatta bilder av skillnaderna mellan modet i Nürnberg och Venedig vid 1400-talets slut (se bilden till höger). Under upplysningstiden ökade uppfattningen om varje människas individuella värde, även om modet i perioder har varit fylld av många "måsten" även sedan dess.
Modet hos den europeiska överklassen kom med ett ökat kulturellt utbyte att bli mer synkroniserat under 1700-talet. Färger och mönster ändrades från år till år,[2] men skärningen och längden på en herres rock förändrades långsammare, liksom skärningen på damernas klänningar. Männens mode påverkades av modeller på militäruniformer och modeväxlingar har följt krigsskådeplatserna, där de adliga officerarna kunde iaktta utländska stilar: Ett exempel är slipsens ursprung.
Modet växlade snabbare under 1780-talet då franska gravyrer, som visade de senaste trenderna i Paris, började spridas. Runt år 1800 klädde sig alla i Västeuropa på samma sätt; lokala variationer kom att bli ett uttryck för provinsiell kultur och längre fram för den konservativa bondebefolkningen.[3]
Klädmodet har, under flera årtusenden, varit ett sätt för människor att uttrycka olika känslor eller samhörighet med andra. I västerlandet finns stora möjligheter till variation vid valet av kläder. Detta gäller särskilt för kvinnor. För män är variationsmöjligheten uppenbart mindre. Hur en person klär sig kan återspegla dennes personlighet eller särskilda preferenser. När personer med kulturell status börjar använda en viss typ av kläder kan detta påverka modet och bli början till en ny trend. Andra, som gillar eller respekterar dessa, tar ofta efter och klär sig i liknande kläder.
Modet hos olika individer i ett samhälle, kan variera beroende på ålder, socialklass, generation, yrke och bostadsort, på samma sätt som modet växlar över tid. En äldre person som klär sig enligt rådande ungdomsmode kan uppfattas som konstig i såväl äldres som yngres ögon. Uttrycket "modeslav" används för att beskriva den som alltid ser sig tvungen att följa de allra senaste modetrenderna. Genom massproduktion har priserna på kläder sjunkit och idag är det möjligt för många att följa le dernier cri ("sista skriket").[4]
Det finns människor som uttalar ordet "mode" med ett ringaktande tonfall, men de facto är det så att modet är en del av kulturen.
Modets växlingar
Modet förändras hela tiden, det ligger i själva definitionen av begreppet. Förändringarna är ofta snabbare än hos många andra kulturella uttryck, som språk och filosofi.
Människor i vår tid har en hittills aldrig tidigare upplevt frihet att genom klädvalet uttrycka individualitet och personlig smak. Likväl måste vi hålla oss inom vissa bestämda normer – vi kan strunta i en del extrema modenyheter och ändra på en del detaljer för att de bättre skall passa ålder och personlighet, men att helt negligera modetrender kan vi inte. Detta eftersom modet även kommer till uttryck i arkitektur, målar- och möbelkonst och alla andra föremål som vi har i vår närmaste omgivning.
Klädedräkten skapades ursprungligen för att skydda mot värme alternativt kyla och tjänstgjorde först i andra hand som prydnad.
Med modets växlingar kom löften om ett skönhetsideal som människor har kommit att tro på och böja sig för – ett slags modets diktatur. Skönhetsidealen har skiftat genom tiderna, från den yppiga kvinnofiguren på 1500-talet till nutiden slanka linje.
En av de vanligaste tendenserna har varit att överdriva kroppens proportioner – antingen att framhäva eller dölja vissa partier. Exempel på detta är medeltidens putande mage, den överdrivet smala midjan i mitten på 1850-talet och när kvinnan började visa benen, vilket skedde på 1920-talet.
Den mest populära detaljen inom kvinnomodet har varit storleken på urringningen, dekolletaget. Detta var modernt redan på Kreta under 17:e århundradet före Kristus, och återkom sedan på medeltiden, då mer eller mindre hela bysten visades. Bland annat beskrev reformatorn Jan Hus, som brändes i Konstanz 1415, detta mode med dessa ord: De har så djup och vid urringning att vem som helst kan se den mjälla huden på halva bröstet.
Under renässansen, med dess stränga spanska mode, förbjöds dekolletaget, men återkom senare under barocken och rokokon. Under Napoleons tid var det populärt med närapå genomskinliga tyger.
Historik
Sengotiken, det fransk-burgundiska modet
1300-talet var ett århundrade då modet undergick en revolutionerande förändring för båda könen. I mitten av 1300-talet gick klädedräkten, som under medeltiden i stort sett bestått av olika variationer av tunikor, till en dräkt som avslöjade kroppens konturer och underströk de fysiska skillnaderna mellan könen. Inspirationen kom under 1300- och 1400-talen från Italien, Frankrike och framför allt Burgund. 1400-talets Burgund omfattade inte endast norra delen av dagens Frankrike, utan även Belgien och Nederländerna. Det var ett rikt land med ett högt utvecklat näringsliv och invånarna levde i relativt stor rikedom.
Modet blev under denna tid mycket mer avslöjande och könsbetonat; det var under denna tid byxor blev modernt för män, medan de tidigare under romartiden och medeltiden hade burit tunikor liksom kvinnorna. Byxorna var trikåer och könet täcktes av en så kallad blygdkapsel; tunikorna kortades av tills de förvandlades till skjortor, över vilka man började bära korta jackor och ibland längre rockar, som dock var öppna framtill. Klänningen hittades också på då kvinnornas tunika blev figursydd; vid 1350 slitsades den vida tunikan upp över den snäva undertunikan och avslöjade kvinnans figur, något som fick kyrkan att kalla detta mode "helvetesfönster"; även urringningar blev moderna vid denna tid. Denna överklänning blev snart figursydd och delade sig i liv och kjol, vilket uppfann också kjolen. En annan sak som väckte opposition var att kvinnans hår, som enligt kyrkans påbud, åtminstone för gifta kvinnor, varit övertäckt av en slöja fram till 1350, nu började synas; man började bära genomskinliga slöjor, och dessa draperades och arrangerades upp till hattliknande hårklädslar som inte längre kunde täcka håret utan lät det titta fram här och var.
Kostbara tyger, dyrbara smycken, gyllene klockor och bjällror hörde till "vardagsklädseln". Bland dem som dikterade modet återfanns Karl den djärve; hans klädsel beskrevs av samtida som "mycket prunkande och något överdriven". En karakteristisk detalj var de slanka och spetsiga formerna, i såväl huvudbonader som kläder och skor. Furstar och prinsar fick ha skospetsar som var två och en halv gånger fotlängden, rikt folk en gång fotlängden och vanligt folk en halv gång fotens längd. Härifrån kommer talesättet "att leva på stor fot". En annan detalj var mi-parti, vilket innebar att plagget delades i två olikfärgade hälfter. Detta utvecklades vidare till att plaggets högra och vänstra sida kunde vara olikt skuret, till exempel kunde högra ärmen vara vid och den vänstra smal. För kvinnornas del blev de berömda struthattarna, s.k. "hennins" moderna, upplevde sin storhetstid ca 1450 och försvann på 1490-talet.
Renässansen
Under renässansen växlade klädedräkten oerhört mycket och speciellt italienarna var synnerligen modemedvetna. 1500-talet kan delas in i två modeperioder; den tysk-italienska 1500–1550, och den spanska 1550–1618. Under 1500-talet förändrades den slanke unge mannen och den spröda kvinnan till en stark man med breda armar respektive en mogen kvinna med fylliga former.
För männen gällde bland annat breda ärmar – upp till 50 centimeter i genomskärning – och zimarran, som var en överrock med växlande längd och pälskantade öppningar för armarna. Det var under denna tid det var modernt med de karakteristiska, uppslitsade ärmar senare tider ofta associerar med perioden; den övre ärmen var uppslitsad, och skjortans tyg tilläts pösa ut genom hålen. Puffärmar och puffbyxor var moderna för män. För kvinnan var den enkla underklänningen (gamurran) med långa ärmar och rundskuren kjol, och över den bars en elegant överklänning, i klara, ljusa färger, vars kjol öppnade sig över den ofta dyrbara underkjolen framtill. Man bar en hätta med slöja, men håret tilläts synas på framsidan. Detta mode var mycket färgstarkt.
Under renässansen kom också det spanska modet, som nådde sin höjdpunkt under Filip II av Spanien. Det var ett strängt mode, med styva, obekväma kläder och kvarnstenskrage alternativt spetsprydd pipkrage. Under denna tid liknade mannens och kvinnans dräkt varandra på överkroppen och skilde sig bara under midjan; midjan var hårt åtsnörd, ärmarna var långa och hårt stoppade för båda könen. Under midjan tillkom för kvinnans del vida skört över den första, trumformade krinolinen, vertugallen, och för mannens del hårt stoppade och stela knäbyxor. Andra detaljer var kläder av broderat tyg med ärmar av avvikande material samt spetsmanschetter. Mannens hår kunde vara både kortklippt och axellångt. Kvinnans hår syntes nu för första gången helt och hållet, under endast en liten hätta som nästan bara var en hårprydnad; det skulle vara högt uppsatt, och peruker var vanliga. Mestadels hade man obetäckt huvud; det blev modernt med hög panna, och kvinnorna flätade in pärlor i frisyren. Färgerna var ofta mörka, förutom vid det engelska hovet.
Under trettioåriga kriget (1618–1648) kom modet att förändras mycket och bli betydligt mer bekvämt och ledig för båda könen. Den spanska kragen, krinolinen, de styvt stoppade ärmarna, midjorna och byxorna försvann. Båda könen bar löst sittande kläder utan midja under 1630-talet, männens byxor var mjuka och vadlånga, kjolen föll lätt och ledigt till golvet för att till sist släpa något. Man bar vita spetskragar och spetsmanschetter, och färgerna var fortfarande mörka. Midjan återkom för båda könen på 1650-talet. Både män och kvinnor lät håret falla fritt ner över axlarna. Modet krävde mörkt hår, och blondiner färgade håret med ett svart pulver. Det var även populärt med en mask över ögonen och kappor med kapuschong samt pälsmuff.
Modet under Ludvig XIV:s tid (Barock)
Modet undergick ännu en förändring då Frankrike blev modenation på 1660-talet. Under denna tid kom peruken att bli ett betydelsefullt element i klädedräkten. Modet växlade snabbt, samtida källor nämner upp till sju gånger per år.
Mansdräkten blev plötsligt viktigare än kvinnodräkten – mansklädseln "femininiserades" och en viktig detalj var de vida, knäkorta och nedtill spetsprydda benkläderna, som påminde om en kjol, s.k. "petticoat breeches" eller rhengrevebyxor på svenska, vilka dock försvann runt 1680. Under senare delen av 1600-talet kom rocken, s.k. just-au-corps, i bruk. I början var den snäv med lågt sittande fickor och oftast överdådigt dekorerad så att nästan hela rocken täcktes, men runt 1690 vidgades den så att skörtet blev avsevärt större och broderierna blev något mindre aggressivt framträdande. Männen började också knyta en duk om halsen, kravatt, oftast av spetskantat linne, och detta blev en föregångare till slipsen.
Under 1660-och 1670-talet stod kvinnodräkten mycket riktigt i skuggan av mansdräkten, men även denna förändrades; de mörka färgerna försvann och ersattes av gult, smaragd och äppelgrönt och rött, midjan kom tillbaka, hårt åtsnörd med korsett, urringningen blev djupare, ärmarna blev kortare och kjolarna draperades bakåt i släp. Vid 1680 blev även kvinnomodet mer avancerat och ändrade silhuett; kjolarna draperades nu så starkt bakåt att de påminde om turnyrer, ärmarna hade fått den form de skulle ha under hela 1700-talet; snäva, armbågskorta och med spetsvolang som manschett. Den största nyheten på kvinnosidan var fontangen, som blev modern på 1680-talet och sedan kom att ingå i den spanska nationaldräkten, det var en mössa eller en hårprydnad av plisserat, stärkt tyg som stod rakt upp från huvudet över ansiktet. Frisyren var från början knut i nacken och lockar vid sidorna, men efter fontangen blev modern sattes det upp över pannan i ett moln av lockar.
Runt 1700 var det populärt bland både herrar och damer att bära kravatt "à la Steinkirk", en löst knuten, relativt lång, kravatt som sedan träddes genom rockens sjunde hål. Den sades ha uppkommit i slaget vid Steenkerken 1692 (under Pfalziska tronföljdskriget), då soldaterna fått bråttom och inte hunnit knyta kravatterna så som det var tänkt. Silkesstrumporna blev populära, så populära att det lät inrättas en manufaktur i närheten av Paris med tvåhundra vävstolar för tillverkning av silkesstrumpor.
Modefärgerna, som varit mörka i hundra år, blev nu mer färggranna; under denna tid var scharlakansrött, rosa och himmelsblått, emedan Ludvig XIV personligen föredrog brunt. Under denna tid uppkom även de första skönhetsplåstren, de så kallade moucherna. Dessa små svarta ting, utformade till minimalt små hel- eller halvmånar, stjärnor eller hjärtan, ansågs förhöja ansiktets tjuskraft.
Rokokon 1730–1789
Rokoko kallas det mode som var populärt under tidsperioden 1730–1780. Ordet Rokoko betyder snäcka. Frankrike var modenationen under 1700-talet.
Modet började förändras för båda könen i och med kungens död 1715. År 1718 blev styvkjolen, den så kallade paniern, modern; det var ett slags krinolin, men till skillnad från 1800-talets krinolin, bredde den sig ut enbart åt sidorna, vilket gjorde den betydligt mer bekväm att röra sig i och sitta i. År 1730 var det mode färdigutvecklat, som skulle vara ganska oförändrat fram till 1770. För kvinnans del en klänning, som var öppen framtill och togs på som en rock över en underkjol och knöts fast med rosetter på framsidan över en hårt åtsnörd korsett och styvkjolen, som kallades panier eller pocher. Ärmarna räckte till armbågen och avslutades med en volang. Mannen bar en rock över en väst, skjorta och snäva knäbyxor. Dessa grundmodeller för mansdräkten och kvinnodräkten kvarstod oförändrade i fyrtio år. De enda nyheterna var att klänningen 1750 fick ett släp, som räckte från axlarna till marken, och att styvkjolen växte för att nå sitt maximum under 1740-talet. Detta påverkade även mansdräkten; männen bar knälånga skört som stärktes både vid rock och väst och stod ut så även de liknade krinoliner. Dessa styva kjolar och skört minskade på 1760-talet.
Under denna tid förändrades inställningen till färger, och pastellfärger blev moderna; de populäraste färgerna under rokokon var pärlgrått, ljusblått, ljusgrönt och rosa. Mörka färger bars sällan under rokokon, förutom blodrött.
Det ansågs även vackert att vara mycket blek, så puder användes i stora mängder av både män och kvinnor. Pudret som användes innehöll bly, och det var inte ovanligt att man blev sjuk på grund av blyförgiftning, men man förstod inte förrän senare att detta berodde på pudret.
Under nästan hela 1700-talet bar männen håret långt och hopfäst i en hästsvans. Även kvinnorna bar håret friserat tätt intill huvudet, med en lock över axeln. På 1770-talet förändrades hårmodet radikalt och båda könen byggde upp håret i höga frisyrer, som sträckte sig högt över huvudet. Kvinnornas frisyr nådde högst, men även männens frisyrer byggdes på till höjden under denna tid. Detta överdrivna mode varade dock bara under ett årtionde. Under 1780-talet var frisyrerna inte längre höga, snarare bredde de ut sig åt sidorna, vilket var mer praktiskt; de dekorerades inte längre, nu blev de i stället modernt med hattar i stället för hårprydnader, och hatten blev viktigare än frisyren. Under 1780-talet pudrade man fortfarande håret, men inte längre med vitt, utan med grått puder; snart blev det dock modernt att bära håret utan puder. Även mansfrisyren följde kvinnofrisyren i detta.
Även klädmodet förändrades med frisyrrevolutionen; då de höga frisyrerna blev moderna 1770 försvann styvkjolen och användes sedan bara till balklänningar; till vardagsklänningar krympte styvkjolen bort till en liten kudde på baksidan som påminde om turnyren. År 1783 lanserade Marie-Antoinette linneklänningen; en vit tunika som bands fast om midjan med ett brett skärp i mörkare färg; detta fortsatte att vara högsta mode i tio år och de pastellfärgade sidentygerna började försvinna. Även mansdräkten förändrades; rock och väst blev snäva och släta, pastellerna försvann.
Empiren (1804–1815)
Empiren har fått sitt namn efter Napoleon I, som 1804 lät kröna sig till kejsare. I själva verket var detta endast fortsättningen på en stil som blivit modern redan tio år tidigare. Den kan dock delas in i två perioder; 1794–1804, och 1804–1815.
Redan då rokokon avlösts av den klassiska stilen under 1780-talet hade modet förenklats. Tunikan, en klänning som bands om midjan endast med ett skärp, lanserades 1783. År 1794 hade denna moderiktning fullbordats då midjan försvunnit från klänningen. Detta mode, med inspiration från antiken, försökte efterlikna det klassiska modet; klänningarna var skurna med midja direkt under bysten och kjol i tunna, ibland nästan genomskinliga, material. De pryddes av många små veck, var gärna skuren lite för lång och skrynklade sig vid fötterna som på de antika statyerna kring mjuka, klacklösa skor. Linne var modetyget.
Detta mode förändrades och förnyades då Napoleon I kom till makten. Han ogillade de halvt genomskinliga linnetygerna och ville gynna sidenindustrin. Därmed blev sidenet modernt år 1803, vilket också gjorde att klänningen måste skäras annorlunda för att materialet skulle falla vackert. Klänningen skars med midjan fortfarande under bysten men nu med helt slät front och med veck endast baktill. Puffärmar blev moderna. Utanpå kunde man ha en långärmad, kort jacka i mörkare färg än klänningen, som oftast var ljus. Modefärgerna var vitt, ljusblått och ljusrosa. Kvinnornas hår var, för första gången sedan antiken, ofta kort.
För männens del innebar denna period inte många förändringar. Knäbyxor bars fortfarande och var ofta så snäva att de sprack. Man hade även börjat bära stövlar och rockens och västen skört var smala och släta. Under den första perioden låg även mannens väst högt upp, byxorna räckte till bröstet och man bar vida och spretiga kragar och halsdukar, men vid Napoleons makttillträde förändrades även den till ett mer diskret mode. Det var dock nu som männens mode började få de kännetecken som under 1900-talet skulle uppfattas som typiskt "manligt". Männens hår klipptes kort och mansdräktens färger blev mörka.
Restaurationen (1815–1830)
Under restaurationen inträffade en reaktion inom modet. Dessa år förkortades klänningen till att sluta ovanför fotknölarna och ärmarna blev långa; färger och mönstrade tyger blev moderna och klänningarna var inte längre enkla utan dekorerades nu med volanger, rosetter och tygblommor. Kvinnornas hår skulle nu åter vara långt, lockigt, uppsatt i vida frisyrer under vida hattar dekorerade med blommor och plymer, och parasoller blev moderna. Midjan började också krypa nedåt.
Även mansmodet förändrades; knäbyxorna började försvinna och långbyxan blev modern; håret blev visserligen inte långt, men var inte längre snaggat utan lockat till ett moln, och kravatter, halsdukar och scarfes var moderna för män, nu uppträdde också den höga hatten. Den modemedvetne mannen representerades av dandyn, vars främste representant var Beau Brummell.
Biedermeier och romantik (1830–1855)
1830-talet representerade artonhundratalets första "extrema" mode. Detta koncentrerades till kvinnornas ärmar; puffärmar blev moderna. Det var korta till aftonklädsel och långa till vardags. De var styvt fodrade och växte sig så stora och vida att kvinnor fick gå sidledes in genom dörrarna. Detta mode nådde sin höjdpunkt 1834, varefter puffen på ärmen halkade ned under armbågen, där den hade krympt bort år 1840. Den andra stora förändringen var att midjan nu nått sin naturliga plats och korsetten därmed återkom. Detta åstadkom under 1800-talet svåra hälsoproblem. Ett annat extremt mode var den nya hattmodellen bahytten, med skärm runt ansiktet och som knöts under hakan. Under 1830-talet var dessa skärmar oerhört stora i omfång runt ansiktet och dekorerade med blommor, plymer, band och fjädrar. Kragarna skulle vara vida till puffärmarna, och man använde nu diskreta färger, som ljuslila, brunt och grått. Rutiga tyger var också moderna. Kjolen blev vidare och fötterna synliga.
Under 1840-talet försvann alla extrema tendenser och ett diskret mode ersatte 1830-talets överdrifter. Ärmarna blev snäva, bahyttens brätten smalare, kjollängden sänktes till golvet. Det var också nu som frisyren med korkskruvslockar, som man associerar med 1800-talet, blev modern.
För männens del innebar denna tid en total "mörkläggning" av klädedräkten som skulle vara till långt in på 1900-talet. Endast västen och halsduken fick ha färg och en man skulle klä sig diskret och utan överdrifter. Långbyxor och hög skorstenshatt var nu en självklarhet. Mannen skulle vara slätrakad och kortklippt, men under 1840-talet var det också modernt med lockigt, axellångt hår, vilket ansågs representera den romantiske poeten.
Den andra rokokon (1855–1870)
Kännetecknande för den andra rokokon var från 1856 krinolinen, som krävde enorma tygmängder. Kjolarnas omfång hade växt under många år, och 1855 blev det nödvändigt att uppfinna en ställning för att befria kvinnorna från de många underkjolarna; detta var gjort under 1855–1856. För att tillverka dessa krinoliner behövdes stora mängder metalltråd, i genomsnitt 90 alnar metalltråd per klänning.
En annan detalj var korsetten, modern sedan 1830-talet, som snördes så hårt som möjligt för att kvinnan skulle få en supersmal midja (getingmidja). Korsetten krävde sina offer. En tidning, utgiven i Paris 1859, berättar om en 23-årig kvinna som beundrades av alla för sin slanka midja. Hon avled två dagar efter en bal och obduktionen visade att hennes korsett hade snörts så hårt att levern genomborrats av tre revben. Det blev även modernt med volanger och år 1859 hade kejsarinnan Eugénie av Frankrike 103 volanger på en av sina balklänningar. Krinolinen förvandlades så småningom till en halvkrinolin som 1870 hade utvecklats till turnyren.
Frisyren var under denna tid slät, samlad och uppsatt i nacken för att inte rivalisera med krinolinens vidd. Det hade också blivit tillåtet för en kvinna att sminka sig, vilket hade ansetts vara oanständigt sedan empiretiden.
Mannens klädedräkt hade aldrig varit mer diskret; helt mörk, även vad gällde väst och halsduk, med hög hatt, utan färg, och med en rock som nu knäpptes runt hela framsidan så varken väst eller byxor syntes; långbyxorna var vida. Dock hade männens påverkats av kvinnomodet så även män nu i många fall använde korsett. Håret var kort och slätkammat, och det hade också blivit modernt med mustascher och skägg. Det var också nu slipsen utvecklades.
Stilblandningen i slutet av 1800-talet
Under 1850- och 1860-talet med sin omfångsrika Krinolin var silhuetten voluminös. På 1870-talet hade modet blivit betydligt slankare, med konstfulla draperingar, ordentligt nerhasade i knähöjd på kjolarna som också hade långa släp. Magen var platt och allt tyg var skjutet till bakpartierna. För att få fram den önskvärda profilen introduceras nu turnyren, en kudde eller ställning av stålfjädrar vars konstruktion lyfter ut kjolen bak och skapar samma profil som en så kallad cul-de-Paris hade gjort hundra år tidigare. Livstyckena var hårt snörade och gick långt ner fram i en V-skärning, till skillnad mot tidigare då midjan markerades av skarven mellan överdel och nederdel i klädesdräkten. Korsetterna bars ibland utanpå överdel, för att ännu tydligare markera midjan och åstadkomma den eftertraktade timglasfiguren som kom att dominera kvinnoidealet under flera decennier.[5]
Vid 1877 försvann turnyren från modet för att återuppstå igen vid 1882. På engelska kallade man dessa två perioder för Early Bustle Era and Late Bustle Era. Under mellanperioden bars en betydligt snävare version av den draperade klänningen, utan turnyr.
Den turnyr som kom på modet vid 1882 skiljde sig dock från den tidigare versionen genom att den satt betydligt högre upp med ett dominerande horisontellt utskjutande parti som skapade illusioner av enorma "derrieres".
Balklänningarnas urringningar var runda i så kallade båtringningsstil. Klädedräkten på dagtid anbefallde en mycket mer modest framtoning varvid klänningen, om den hade någon urringning alls, fylldes med en så kallad stomacher och spetsar. En äldre dams urringning var alltid fylld av spetsar.
De accessoarer som var på modet inkluderade solfjädern och det spetsbesatta parasollet. Håret sattes upp högt, och blev på 1890-talet kammat åt sidorna med knut uppe på huvudet.
År 1888 blev turnyren omodern, och kjolen blev skuren i trattform utan veck. Under 1890-talet blev också de gamla puffärmarna från 1830-talet moderna igen. De växte i omfång så pass att de vid mitten av 1890-talet kom att kallas fårbogsärmar.
Damerna erhöll efter hand också råd om vilka färger som bäst passade hud- och hårfärg. Till exempel ansågs att blondiner med fördel alltid kunde klä sig i blått medan brunetter passade i mer intensiva färger och att svart, grått och vitt var färger som passade de flesta. Det rekommenderades försiktighet i användandet av färgen violett.
Sekelskiftet 1900
Kläderna blev enklare och silhuetten slank. Midjan markerades och axlarna poängterades genom volanger, alternativt en pelerin. Hattar med plymer eller band gjorde att figuren föreföll längre. Mansdräkten bestod av kavaj, väst och byxor.
1900-talet
Det första världskriget kom att påverka modet på ett genomgripande sätt. Till exempel genom kragar på kläderna. Hugo Boss designade kläder för tyska armén under andra världskriget.
1920-talet, 1930-talet
Åren efter första världskriget kom en mängd revolutionerande modenyheter och många av de moden som pågått under lång tid blev plötsligt utdaterade.
På 1920-talet blev klänningen ett smalt rör, som hängde ledigt på kroppen. Istället för att som tidigare markera midjan lades fokus på höften för att skapa en androgynt strömlinjeformad, gänglig, slank och ungdomlig figur som markant skilde sig från den fullvuxna kurviga siluett som gällt under 1900-talets första år.[6] De mjuka runda formerna ersattes av rena enkla linjer och kantiga vinklar. Istället för korsetter bar man nu slimmande gördlar. Kjolarna blev korta men nådde fortfarande nedanför knäna.[7]
Den ikoniska flappern, ungkarlsflickan La Garçonne, gjorde entré. Det engelska ordet "flapper" syftar på en halvvuxen flicka, en s.k. backfisch, men kan också betyda slampa. Unga kvinnor började anamma beteenden som tidigare varit reserverade för män. Flapperns livsstil var att festa och leva för dagen i en sorts livsbejakande reaktion mot de svåra krigsåren och alla konventioner som inte längre hade samma mening. Dessa flickor kunde till exempel ha knäkorta klänningar med rader av fransar och utan ärm, målade naglar, bobbat eller shinglat hår, långa pärlhalsband och pannband med fjäder. De rökte, och dansade Charleston hela natten lång, använde högklackade skor och bar teatrala och effektfulla klänningar täckta av pärlbroderier, paljetter och fransar som gjorde sig bra till de nya snabba danserna. Det förekom också små snäva hattar som kallades skopor eller klockhattar och som var långt framdragna i pannan. Även festhattar som såg ut som peruker förekom. Hon kunde också ha herrkostym och kort bakåtkammat hår. I sällskap med flappern sågs ofta stilmedvetna ungkarlsmän i oklanderlig kostym, pressade byxor, med välfriserat hår och ibland smink.
År 1925 visades knäet för första gången. Hollywood kom att influera kvinnoidealet, som till exempel med Clara Bow, flickan med "det".
1923 kom Coco Chanel hem från en kryssning i medelhavet med en rejäl solbränna och plötsligt, för första gången i västerländsk modehistoria, blev det status att vara solbrun. Det kom att associeras med hälsa och ledighet, från att ha förknippats med folk som arbetade ute på fälten.[8] De fattigaste var nu fabriksarbetare som arbetade inne hela dagen, inte hade råd att resa bort, och därför var bleka. Män och kvinnor började solbada.
En annan nyhet var långbyxor, som slog igenom i dammodet på 1930-talet med hjälp av Coco Chanel och filmstjärnor som Marlene Dietrich och Greta Garbo.[8] Men det var långt ifrån helt socialt accepterat bland vanliga människor ända in på 1960-talet.[9][10]
Efter andra världskriget
Kjollängden har kommit att variera; även den påverkad av krigen. Under andra världskriget, när tyg var dyrt, blev det mode med kortare klänningar och kjolar, det var dock fortfarande tabu att visa knän eller axlar. Till exempel kom Christian Diors The New Look våren 1947, där kjolen skulle sluta 24 cm ovanför fotknölen. 1950-talet var det första decennium, då ett särskilt mode för ungdomar tog plats mellan åldrarna för barnkläder och vuxnas mode.[11] Coco Chanel kom att påverka kvinnomodet med den lilla svarta, och med Mary Quant kom på 1960-talet minikjolen och strumpbyxan. 1960-talet markerade även startdecennium för bikinin. Kvinnornas kläder kom att mer likna männens, men försök att lansera unisexmode och overaller för alla fick aldrig fullt genomslag. Ungdomar och subkulturer började skapa egna stilideal, något som har kommit att kallas gatumode. Till de efterföljande modena hör hippie-modet på 1970-talet med långt hår i mittbena, fransiga väskor och naturfärger; disco-modet i övergången mellan 1970- och '80-tal med stora sprayade hår och glittrande trikåer (stilikoner var John Travolta och Charlies Angels-tjejerna), samt grunge-modet under tidigt 1990-tal (med Kurt Cobain som stilikon).
2000-talet
En retrokultur växte under början av 2000-talet fram i modesammanhang. Kläddesigners hämtade inspiration från klassiska plagg, ofta från 1950-talets något banbrytande klädstil och modskulturen från 1960-talet. Att utforma en personlig stil kryddad med moderiktiga basplagg och/eller accessoarer började bli viktigare än att följa de tidsenliga direktiven till fullo.
Män började allt mer intressera sig för mode, som ett resultat av mäns allt större intresse för utseende och stil i allmänhet. Skönhetsproduktsföretag, klädbutiker och modevärlden riktar alltmer in sig på marknaden för män. Jämför hipster och metrosexuell.
Också en del blandat mode som kännetecknat tiden 1780–1840 kom tillbaka på vissa punkter. Rokokon tros komma tillbaka, framförallt i arkitektursammanhang. Den enhetliga stilen som länge kännetecknat hus lär vara på väg att ersättas av en, framförallt, mer rokokoinspirerad byggnadsstil – men även funktionalismen är på väg tillbaka på denna punkt.[källa behövs]
Se även
Källor
Noter
- ^ Nationalencyklopedin, på internet, besökt 6 april 2010, uppslagsord: mode
- ^ Peter Thornton: Baroque and Rococo Silks
- ^ James Laver; Fernand Braudel
- ^ ”Johanna Blakley: Lessons from fashion's free culture”. http://www.ted.com/talks/johanna_blakley_lessons_from_fashion_s_free_culture. Läst 25 mars 2015.
- ^ Laver, James (2002). Costume and Fashion, A concise History. Thames & Hudson World of Art. sid. 196-198. ISBN 0-500-20348-2
- ^ Entwistle, Joanne (2000). The Fashioned Body – Fashion, Dress and Modern Social Theory. Polity. sid. 171. ISBN 978-0-7456-2007-7
- ^ Skagerfors 1994, s. 123.
- ^ [a b] Skagerfors 1994, s. 104-105.
- ^ Vincent, Susan J. (2009). The Anatomy of Fashion – Dressing the body from the renaissance to today.. Berg. sid. 129-130. ISBN 1-84520-764-5
- ^ Skagerfors 1994, s. 58.
- ^ Nationalencyklopedin, band 18, 1995, uppslagsordet tonårsmode
Tryckta källor
- Skagerfors, Mona (1994). Damer – Rebeller, outsiders och tidens yta.. Carlssons. ISBN 9177988612
- R. Broby-Johanssen, "Kropp och kläder; Klädedräktens historia"
|