Per Daniel Amadeus Atterbom

Från Wikipedia
(Omdirigerad från P.D.A. Atterbom)
Hoppa till: navigering, sök
Uppslagsordet ”Atterbom” leder hit. För andra betydelser, se Atterbom (olika betydelser).
Per Daniel Amadeus Atterbom
Per Daniel Amadeus Atterbom porträtterad 1831 av Johan Gustaf Sandberg
Per Daniel Amadeus Atterbom porträtterad 1831 av Johan Gustaf Sandberg
Född 19 januari 1790
Pålsbo i Åsbo socken, Östergötlands län
Död 21 juli 1855 (65 år)
Stockholm
Yrke Författare, poet, professor, kritiker
Genrer Lyrik
Make/maka Ebba af Ekenstam
Barn Ernst Gabriel Amadeus Atterbom
Influenser Romantiken

Per Daniel Amadeus Atterbom, född 19 januari 1790 i komministerbostället Pålsbo i Åsbo socken, Östergötland, död 21 juli 1855 i Stockholm, var en svensk författare och kritiker. Atterbom var professor i Uppsala, ledamot av Svenska Akademien från 1840 och skrev det romantiska verket Lycksalighetens ö.

Han blev professor i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet 1828 och i estetik och modern litteratur 1835, ledamot av Svenska Akademien 1839. Han var farfar till Ebba Atterbom och lärare åt den blivande kung Oscar I under åren 1819–1821.

Släkten Atterbom härstammar från bonden Lars Hemmingsson i Ledberg i Östergötland, som föddes under andra halvan av 1500-talet. Släktnamnet togs av dennes sonson, komministern Jonas Hemmingi Atterbom efter hemmanet Attorp i Rappestads socken, där han föddes 1663.

Atterboms skönlitterära författarskap är synnerligen musikaliskt och känslosamt. Det behandlar ofta fritt omarbetade sagor. Kritiker menar att Atterbom aldrig lyckas fjärma sig från sin egocentrism, då hans egna själskonflikter genomsyrar vad han skriver. Mest känd är han för det poetiska eposet Lycksalighetens ö och Fågel blå som han började arbeta på från 1811. Båda kallades sagospel av honom själv. Lycksalighetens ö publicerades 1824 och 1827 i två delar. Fågel blå publicerades från början 1814 som ett fragment i Poetisk kalender. Svenska siare och skalder 1-6, Sveriges första egentliga svenska litteraturhistoria, skrevs av Atterbom 1841–1855, och för denna fick han sitt erkännande i den svenska estetiken. Dessförinnan hade han publicerat Studier till philosophins historia och system (1835).

Trots stora framgångar var Atterbom också skarpt kritiserad av många i sin samtid och tidvis öppet hånad. Hans konservativt kristna tro och lyriska romantik stod i skarp kontrast till den framväxande liberalismen och dess realism.

Uppväxt[redigera | redigera wikitext]

Atterbom var son till komministern Gabriel Atterbom och dennes svärmiskt religiösa hustru Hedvig Kristina Kernell och barndomen av avgörande betydelse för Atterboms framtida diktning och filosofiska åskådning. Han var tidigt utvecklad och sysslade redan som barn med författarskap. Vid åtta års ålder skrev han en roman, Alphonsus och Marina, historia gjord av mig. Inåtvänd och fysiskt klen, var Atterbom en bokvurmare. Vid tio års ålder hade han på egen hand lärt sig tyska ur Pufendorfs universalhistoria och Hübners geografi, läst Mörks Adalrik och Göthilda, Wallenbergs Susanna, Dalins dikter, Snorre Sturlassons konungasagor och Vilkinasagan, Cornelius Nepos med mera. 1799 sattes han i skola i Linköping, där han bodde hos sin morbror, konsistorienotarien Per Kernell (far till Per Ulrik Kernell). Han var en av Carl Gustaf af Leopolds närmaste vänner och i Leopolds välförsedda bibliotek vidgade Atterbom flitigt sina kunskaper. Han lärde känna Leopolds, Kellgrens, Lidners, Bellmans och Franzéns verk och hänfördes av dem. Men ännu mer älskade han några tyska författare, nämligen Christoph Martin Wieland och framför allt Gottfried August Bürger.

Nyromantiker i Uppsala[redigera | redigera wikitext]

Atterbomska huset i Uppsala. Atterboms hem åren 1807–1810

År 1805 blev Atterbom student i Uppsala, som medlem i Östgöta Nation, och togs på hösten samma år in i sällskapet Vitterhetens vänner, som dock snart upplöstes. Faderns död 1807 resulterade i en depression som skulle återkomma och fortsätta plåga Atterbom livet ut. Under krisen kom han i kontakt med den tyska nyromantikens estetiska och filosofiska idéer, bland annat genom författare som Novalis och Tieck. Med likasinnade vänner bildade han sällskapet Musis amici 1807, vilket följande år bytte namn till Auroraförbundet. Från 1810 utgav sällskapet tidskriften Phosphoros där en intensiv propaganda bedrevs. Atterboms främsta bidrag i detta var som lyriker, men han författade även polemiska skrifter. Tidskriften dog ut under 1813.

Auroraförbundet tog snart som sin uppgift att reformera den svenska kultureliten, och de viktigaste datumen i Atterboms liv under andra decenniet av 1800-talet betecknar betydelsefulla händelser i svensk litteraturhistoria. Genom studiet av modern tysk litteratur hade Auroraförbundets medlemmar fått helt andra begrepp om poesins väsen än vad deras samtids svenska lyriker grundade sig på. Dessa befann sig vid 1800-talets början i en epigon- och avmattningsperiod, som träffande kallats den svenska litteraturens järnår. Huvuddelen av de dikter som skrevs var moraliserande dikter och reflektionsvers, utan innerlighet och styrka i känslan, och med en enformig metrik, vars kulmen kom i den ofta gynnade alexandrinen. Genom sin drömmande och grubblande natur, genom sina barndomsintryck från Åsbodalens idylliska skönhet samt genom den i föräldrahemmet rådande kristliga fromheten gick Atterbom i de nya riktningarna, som inom tysk litteratur avlöst den franskklassiska skolan.

De nya riktningarna baserades på fantasin i stället för förståndet. De ville i dikten uttrycka känslor och stämningar genom suggestiva medel, som färg- och bilduttryck samt akustiska effekter. 1700-talets rationalism avlöstes av romantiken, och det var dess mystiska världsåskådning och musikalisk-syntetiska poesi, som Atterbom blev förkämpen i Sverige. Redan tidigare än Auroraförbundets medlemmar hade Lorenzo Hammarsköld, Clas Livijn, Carl Adolph Agardh och Johan Christoffer Askelöf påverkats av romantiken.

Per Daniel Amadeus Atterbom, samtida litografi.

Omvälvningen inom litteraturen krävde både ett estetisk-kritiskt angrepp mot den akademiska riktningen och utvecklingen av en positiv skönlitterär produktion. Kretsar i Stockholm började kampanjen i december 1809 med veckotidningen Polyfem. Den innehöll i stor utsträckning förlöjligande och ironiska stycken. Atterbom bidrog med de i hetsigt polemisk ton skrivna dikterna Xenier och Rimmarbandet. Uppsaliensiska kretsar grundade månadsskriften Phosphoros, vars första häfte kom ut sommaren 1810. De publicerade den av Atterbom redigerade Poetisk kalender (1810–1822) och Svensk litteraturtidning, som gavs ut av Vilhelm Fredrik Palmblad tillsammans med Atterbom.

De nyromantikerna fosforisterna, uppkallade efter uppsalatidskriften, förorsakade en långvarig och häftig strid, där man på ömse sidor gjorde sig skyldig till ensidighet och överdrifter. Genom sin ideellt osjälviska, hänsynslösa strävan fick Atterbom och hans kamrater ungdomen med sig. De förändrade den svenska litteraturen, men deras polemik skapade långvariga konflikter. På många håll var man ovillig att erkänna det genomgripande förändringssarbete, som de och deras meningsfränder åstadkom eller gav uppslag till. Tidigt hyllad som förebild av sina anhängare intog Atterbom en av de mest framskjutna platserna i den litterära striden. Viktigast av hans produktion under åren 1810–1817, hans kamp- och utvecklingstid, är hans dikter. Genom dessa blev han banbrytande till både formen och innehållet. Han införde, menade Fredrik Vetterlund, en absolut stämningspoesi i svensk diktning, som ville tränga in i och återge det omedvetna, och som stod i direkt motsättning till akademisternas logisk-rationella bildning.

Utgående från Friedrich von Schellings naturfilosofi ville Atterbom i dikt tolka samklangen mellan naturvärlden och människans själsliv och i symbolisk form framställa sin mystiska spekulation. För första gången i svensk poesi utnyttjade Atterbom alla verskonstens musikaliska element, rytm, rim och andra slag av ljudharmoni, för att framkalla en stämning, och i hans stil överflödade färgnyanser och bilder. Den svenska naturen blev skildrad i känsliga tavlor, efter att under årtionden ha förbisetts som poetiskt stoff. När han utformade denna nya poetiska teknik och utvecklade sin världsåskådning var Atterbom blev det naturligtvis någon gång fel och han misslyckas i sina experiment. Hans strävan efter känsloskildring medförde ibland en viss konturlöshet, hans språkliga uppfinningsiver visade inte alltid lyckliga resultat, och det allegorisk-metafysiska nådde ofta inte fram till klarhet. Det var också dunkelt, meningslöst ordprål och tyskeri, som utgjorde den huvudsakliga kritiken mot Atterbom, liksom mot nyromantiken överhuvudtaget. Motståndarna, vilkas huvudorgan var den av Per Adam Wallmark redigerade Journal för litteraturen och theatern (indragen 1813 och följd av Allmänna journalen), angrep Atterbom med att hånfullt underkänna hans poetiska förmåga. Hans svagaste alster, till exempel den av Leopold nedgjorda Tasso-översättningen, fick en ytterst skarp kritik. Denna kritik ställde sig lika oförstående till Atterboms främsta lyriska dikter från dessa år, till exempel Erotikon (Phosphoros 1810), Skaldarmal (ibid. 1811), ett av de första försöken till en fornnordiskt nationell diktning i Sverige, cykeln Blommorna (Poet. cal. 1812), Allegro och adagio (ibid. 1813) och fragmenten av sagan om Fågel blå (ibid. 1814).

Av Atterboms prosauppsatser under dessa år är flera av betydelse genom sina programuttalanden i filosofi och konstlära. I Phosphoros offentliggjorde han märkliga estetiska avhandlingar om Bellman och Ehrensvärd, vilka båda han satte synnerligen högt, och framhöll Thorild som romantikernas föregångsman. Som inledning till en samling folkvisor, vilka han publicerade i Poetisk calender för 1816 under titeln Nordmansharpan, skrev han en kort översikt över den äldre svenska poesin, där han starkt förhärligade folkdikten, gav mycket erkännande åt Georg Stiernhielm och Frans Michael Franzén samt betonade det nationella i romantikens syfte. Hans granskning av Svenska akademiens handlingar (i Svensk litt. tidn. 1814–1815) var den av hans uppsatser, som väckte den största förbittringen hos motståndarna. Den är ett skarpt angrepp på hela den akademiska riktningen och dess inflytande på nationen. Upprördheten på den akademiska sidan var så stor, att hovkanslern hotade Palmblad med att tidningen skulle dras in och han fick en varning av det akademiska konsistoriet. Vidare deltog Atterbom i en religionsfilosofisk pressfejd till försvar för Schellings lära, vilken angripits som irreligiös, och man lär till och med ha funderat på att åtala honom för kätteri.

Under det oavbrutna arbetet för den nya vitterheten hade Atterbom även bedrivit sina studier i filosofi, och han promoverades 1815 jämte Palmblad, Sondén, Almquist, Fahlcrantz med flera. Överansträngning och de polemiska striderna hade lagt tyngre bördor på hans axlar än han orkade bära, och hans sinne, som inte var starkt nog för att härda ut med en offentlig strids hugg och sting, hade blivit uttröttat. Hans ekonomiska utsikter var mörka, och han hade planer på att för försörjningens skull bli präst eller jurist. Tack vare vänners hjälp fick han emellertid ekonomiskt stöd, som gjorde att han kunde göra en längre utrikesresa.

Tysklandsresan och senare delen av livet[redigera | redigera wikitext]

Per Daniel Amadeus Atterboms gravsten på Uppsala gamla kyrkogård.

Under en två år lång vistelse i bland annat Tyskland 1817–1819 kom han, tack vare Amalia von Helvig, som han lärt känna under hennes tidigare besök i Sverige, i beröring med flera av Tysklands ledande kulturpersonligheter. Han lärde under denna resa känna Schleiermacher, Rühs, Steffens, Jean Paul, Jacobi, Baader, Müller, Friedrich Rückert, Friedrich Schlegel, Hegel, Solger, Tieck, Thorvaldsen och Oehlenschläger. Atterbom blev även god vän med Schelling. Resan innebar även en ny kris under vilken han omvärderade delar av den romantiska filosofin och återgick alltmera till den kristna offertanken.

Vid sin hemkomst utsågs Atterbom till lärare i tyska språket och litteraturen för kronprins Oskar, vilket förargade tidens akademiker. 1821 blev han docent i allmän historia under Geijer, 1824 adjunkt i filosofi och 1828 professor i samma vetenskap. Denna professur lämnade han 1835 och bytte till den nyinrättade i estetik och modern litteratur, som han länge verkat för att få instiftad. I likhet med det stora flertalet av sina meningsfränder var Atterbom politiskt konservativ och skeptisk till tidens liberala rörelser. Det gjorde att han från 1830-talets mitt utsattes för orättvis kritik från Stockholmspressen. Förföljelsen öppnade vägen till den så länge envist stängda Svenska akademien, där han valdes in 1839 efter Ling. Han levde i övrigt ett stilla, tillbakadraget liv med oförtruten forskning och flitig litterär verksamhet. År 1826 gifte han sig med den adliga Ebba af Ekenstam, De levde i ett sällsynt lyckligt äktenskap, fram till hennes död 1854. Som den siste av de store skalderna från århundradets början, avled han den 21 juli 1855 i Uppsala.

Atterbom är begravd på Uppsala gamla kyrkogård.

Lycksalighetens ö[redigera | redigera wikitext]

Det ökade livsmod, den friskare och gladare grundstämning, som blev följden av Atterboms utlandsresa, märktes inte minst i hans alstring efter 1818. I Poetisk calender 1821 offentliggjorde han bland annat Recensionsblommor och Fridsrop, i vilka han med generöst erkännande åt samtida skalder uppmanade till gemensamt arbete för den svenska litteraturens förbättring. Sitt program, positiv produktion, fullföljde han också, även om hans vacklande hälsa lade hinder i vägen för flertalet av hans litterära planer. Emellertid fullbordade han under 1820-talet det sagospel, som länge sysselsatt honom. Det blev hans mest omfattande verk, Lycksalighetens ö, vars första del utkom 1824 och andra 1827. Det fick ett tämligen kallsinnigt mottagande – märkligt nog även från meningsfränder som Hammarsköld – och överskuggades totalt i popularitet av Tegnérs ungefär samtidiga Frithiofs saga. Den omarbetade upplaga, som Atterboms gav ut 1854, mottogs med större sympati och beundran. Tredje upplagan utkom 1875, en förkortad skolupplaga 1898. Som fragment förblev däremot Fågel blå, på vilken han arbetade 1814 i Uppsala, 1818 i Rom, 1838 på sommarnöjet Steninge och 1855 i Uppsala. Lycksalighetens ö utgör höjdpunkten av Atterboms diktning och är ett av nyromantikens förnämsta verk. Dess uppbyggnad påminner om Tiecks fantastiska dramer. Ämnet är hämtat ur en svensk folkbok, med en fésaga av madame d’Aulnoy som grund. Atterbom följde i det hela sagans gång, men lade på egen hand till figurer (till exempel Svanvit) och episoder (till exempel Astolfs hemkomst och den därvid framställda karikatyren på republiken).

Den spekulativa innebörden i dikten, som Atterbom själv betecknade som en allegori, är enligt hans egen tolkning denna: Ingen rätt lycksalighet vinnes med att leva för sig själv, även om detta skulle verkställas i den högsta estetiska form. Poesin, såsom blott sinnlighetens högsta njutning och skimmer, kan ej tillfredsställa ädlare själars längtan efter evigt liv och evig lycka. Astolf är denna längtan. Hans åtrå tager en ensidigt estetisk riktning och missförstår därigenom sig själv. Poemet är poesiens historia ända till den punkt, där poesien antingen måste tillintetgöra sig själv eller också upplyfta sig till religion. Denna allegoriska tolkning kunde visserligen inte uppfattas av den stora allmänheten men detta var inte nödvändigt för att njuta av diktens skönhet. Dess personer är levande, episk-lyriska gestalter, och händelseutvecklingen fängslar i sig själv. Värmen i framställningen, de åskådliga och färgrika scenerierna, den luftiga och ljusa skönheten i de poetiska personifikationerna, fantasins uthållighet, diktionens yppighet och omväxling samt planens djupsinne gjorde Lycksalighetens ö till ett av svensk poesis yppersta verk. Framför allt uppskattades en del av de i sagospelet inlagda visorna och romanserna, såsom Jägarsångerna, Vindarnas sånger, Serenaderna, Svanvits sång, Sång från sjön, Astolfs-kvädet och Stjärnornas kor.

Dikter[redigera | redigera wikitext]

Ett hjärta blott slår i det eviga allt!
En lag blott jag lyder: vad detta befallt!
I tusende skepnader klappar dess blod,
Och alla sig läska ur varandets flod.

Så delar jag med mig, till tidens fördriv,
Den flödande strömmen av tjusande liv;
Vad mer, om där skummar förgängelsens våg,
Blott rytm är i störtande timmarnas tåg?

Ur Rosen, diktad 1811.

Av Atterboms kortare dikter märks ytterligare en serie Blommor (1836) och flera dikter i hemmiljö, tillägnade hans hustru, såsom Den 20 juni 1851 och Tillägnan (ur andra upplagan av Lycksalighetens ö, 1854). Den exotiska prakten i hans tidigare diktning ersattes småningom av en enklare, mera idyllisk ton. Grundstämningen är harmoni och förhoppningsfullhet. Från att ha varit den utpräglade romantiska längtans skald blev han mer och mer illustratören av den nordiska sommaren och lyckan. Hans lyrik var alltid lika varm och innerlig, men vann i fasthet och behärskning. Bristen på sympati hos allmänheten gjorde emellertid, att hans vuxna poetiska produktion blev relativt sparsam. Han berättar själv i brev att han 1836-1838 varit livligt upptagen med planer på nya dikter, men att frostandar från alla håll, även från ett minst väntat (varmed han syftade på Geijers föga finkänsliga kritik i Litteraturbladet) dämpade den andra vår, som han kände i sin återväckta skaparlust. Missmodig avbröt han också utgivandet av sina Samlade dikter, av vilka två band utkommit 1837–1838. Efter hans död publicerades fragmenten av och planen till Fågel blå (1858) och tre band Lyriska dikter (1863).

Vetenskapliga verk[redigera | redigera wikitext]

Atterboms vetenskapliga författarskap är också omfattande. Som professor i filosofi gav han ut Studier till filosofiens historia och system (1835), där han intog en teistisk ståndpunkt på schellingsk grundval.

Därefter skrev han 1841–1855 biografier över de mest framträdande personerna i svensk litteraturhistoria i Svenska siare och skalder, eller grunddragen av svenska vitterhetens hävder, Intill och med Gustaf III:s tidevarv tecknade (2:a upplagan 6 band 1862–1863) med en inledning och supplement med titeln Grunddragen av fornskandinaviska och svenska vitterhetens historia intill Stjernhielm och Karl den tolfte betraktad i sitt förhållande till vitterhet, vetenskap och skön konst (1864). Biografierna är skrivna med betydande uppskattning av de skildrade, vilket fick Atterbom att genomgående se analysen av både diktverk och författarpersonligheter i ljus och positiv anda.

Särskilt de mer utförliga framställningarna av Emanuel Swedenborgs, Carl Fredrik Ehrensvärds, Thomas Thorilds och Carl Michael Bellmans respektive författarskap utmärks av en djup förståelse för de skildrade individerna, en noggrannhet och rik konstnärlig stil och känslig förmåga att lyfta fram det originella.

Vidare skrev Atterbom ett stort antal avhandlingar och essäer. Av dessa är uppsatserna om Carl Jonas Love Almquist, Johan Ludvig Runeberg, Erik Johan Stagnelius, tidskriften Iduna samt minnesteckningarna över Samuel Hedborn och Vilhelm Fredrik Palmblad framträdande. Flera av dessa essäer är samlade i Ästhetiska afhandlingar (1866), Minnesteckningar och tal (1869) och Litterära karakteristiker (1870). Postumt utgavs Minnen från Tyskland och Italien (2 band, 1859) samt Poesiens historia (4 band, 1861–1862).

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

En omfattande kommenterad bibliografi finns i Ny illustrerad svensk litteraturhistoria. D. 3, Romantiken, liberalismen. Stockholm. 1956. sid. 573-575. Libris 364624 .

Samlade skrifter och brev[redigera | redigera wikitext]

Enskilda viktigare verk[redigera | redigera wikitext]

Phosphoros och Poetisk kalender[redigera | redigera wikitext]

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Lars Peter Walmstedt
Uppsala universitets rektor
Ht 1837
Efterträdare:
Pehr Sjöbring
Företrädare:
Israel Hwasser
Uppsala universitets rektor
1846–1847
Efterträdare:
Anders Erik Knös