Kvalificerad majoritet inom Europeiska unionen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Kvalificerad majoritet inom Europeiska unionen är definierat i unionens fördrag. Bestämmelserna utgör grunden för hur Europeiska unionens råd vanligtvis fattar sina beslut, men tillämpas även när Europeiska rådet fattar beslut med kvalificerad majoritet. Den avgörande skillnaden mellan enhällighet och kvalificerad majoritet är att ett beslut kan antas i det senare fallet även om en grupp medlemsstater motsätter sig det. Tillämpandet av kvalificerad majoritet inom rådet utgör ett karaktäristiskt drag för unionsmetoden, det vill säga den överstatliga beslutsprocess som gör Europeiska unionen unik i jämförelse med andra internationella organisationer. Rådet strävar dock alltid efter att nå enhällighet och i praktiken är det därför sällan att ett beslut fattas mot en eller flera medlemsstaters vilja.[1]

Tillämpningsområde[redigera | redigera wikitext]

Sedan Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009 fattar Europeiska unionens råd alla sina beslut med kvalificerad majoritet, om inte annat föreskrivs i unionens fördrag. När det ordinarie lagstiftningsförfarandet tillämpas fattar rådet sina beslut med kvalificerad majoritet, medan enhällighet krävs när rådet fattar beslut i enlighet med ett särskilt lagstiftningsförfarande. När rådet beslutar på förslag av kommissionen krävs dock alltid enhällighet för att rådet ska kunna ändra förslaget, utom när en förlikningskommitté har sammankallats.[2]

Enligt fördraget om Europeiska unionen ska Europeiska rådet besluta med konsensus, utom i vissa fall som specificeras i fördragen.[3][4] Dessa specialfall innefattar fastställandet av rådskonstellationerna och rotationen av ordförandeskapet i Europeiska unionens råd,[5] samt utnämningsförfarandena för Europeiska rådets ordförande,[6] Europeiska kommissionens ordförande och Europeiska kommissionen i sin helhet,[7] den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik[8] och Europeiska centralbankens direktion.[9]

Definition[redigera | redigera wikitext]

Definitionen av kvalificerad majoritet har varierat sedan det europeiska samarbetet bildades under 1950-talet. Stora förändringar skedde under 2000-talet. Genom Nicefördraget, som trädde i kraft den 1 februari 2003, infördes en definition med tröskelvärden som för första gången baserade sig på procentsatser och antalet medborgare i de olika medlemsstaterna. Genom Lissabonfördraget, som trädde i kraft den 1 december 2009, övergavs systemet med röster helt och hållet för att istället ersättas med ett system baserat på ”dubbel majoritet”. På grund av övergångsbestämmelser kommer detta nya röstsystem inte att tas i bruk förrän den 1 november 2014. Det gamla systemet kommer dessutom att kunna åberopas av en medlemsstat fram till och med den 31 mars 2017.[10]

Övergångsbestämmelserna[redigera | redigera wikitext]

Antalet röster per medlemsstat.

Kvalificerad majoritet är definierat i enlighet med protokollet om övergångsbestämmelser fram till den 1 november 2014. Även efter att det nya systemet med dubbel majoritet har införts kan det gamla systemet åberopas av en medlemsstat fram till och med den 31 mars 2017.[11]

Kvalificerad majoritet definieras i detta fall som minst 260 röster av totalt 352 röster som fördelas mellan medlemsstaterna efter deras storlek. Det exakta antalet röster är fastslaget i protokollet om övergångsbestämmelser och är ett resultat av förhandlingar under regeringskonferensen som föregick antagandet av Lissabonfördraget. Utöver 260 röster krävs även att dessa röster kommer från en majoritet av rådsmedlemmarna eller, om förslaget till beslut inte är initierat av kommissionen, minst två tredjedelar av rådsmedlemmarna. En medlemsstat kan dessutom kräva att en kontroll genomförs av att denna majoritet motsvarar minst 62 procent av unionens totala befolkning.[12]

Dubbel majoritet[redigera | redigera wikitext]

Enligt det röstsystem som kommer att tas i bruk den 1 november 2014 ska kvalificerad majoritet definieras som minst 55 procent av rådsmedlemmarna (dock minst 15 rådsmedlemmar), vilka ska företräda medlemsstater som tillsammans omfattar minst 65 procent av unionens befolkning.[13] Om ett förslag inte har lagts fram av kommissionen eller den höga representanten krävs dock minst 72 procent av rådsmedlemmarna istället för 55 procent.[14] En blockerande minoritet måste bestå av minst fyra medlemsstater.[13] Om inte alla rådsmedlemmar deltar i en omröstning på grund av att vissa medlemsstater står utanför ett samarbete (till exempel eurosamarbetet) gäller samma procentsatser fast endast bland de deltagande rådsmedlemmarna. En blockerande minoritet måste då bestå av minst det antal rådsmedlemmar som företräder mer än 35 procent av befolkningen i de deltagande medlemsstaterna plus en medlem.[15]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Ministerrådet lagstiftar och samordnar”. EU-upplysningen. 2010-12-21. http://www.eu-upplysningen.se/Om-EU/EUs-institutioner/Ministerradet/Ministerradet-lagstiftar-och-samordnar/. Läst 2012-05-29. 
  2. ^ ”Artikel 293.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 326, 26.10.2012, s. 173. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:12012E/TXT. 
  3. ^ ”Artikel 15.4 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 326, 26.10.2012, s. 23. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:12012M/TXT. 
  4. ^ ”Artikel 6.1 i Europeiska rådets arbetsordning”. EUT L 315, 2.12.2009, s. 54. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32009D0882. 
  5. ^ ”Artikel 236 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 326, 26.10.2012, s. 153. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:12012E/TXT. 
  6. ^ ”Artikel 15.5 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 326, 26.10.2012, s. 23. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:12012M/TXT. 
  7. ^ ”Artikel 17.7 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 326, 26.10.2012, s. 26. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:12012M/TXT. 
  8. ^ ”Artikel 18.1 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 326, 26.10.2012, s. 26. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:12012M/TXT. 
  9. ^ ”Artikel 283.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 326, 26.10.2012, s. 168. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:12012E/TXT. 
  10. ^ ”Artikel 16.5 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 326, 26.10.2012, s. 24. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:12012M/TXT. 
  11. ^ ”Artikel 3.2 i protokoll 36 fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 326, 26.10.2012, s. 322. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:12012M/TXT. 
  12. ^ ”Artikel 3.3 i protokoll 36 fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 326, 26.10.2012, s. 323. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:12012M/TXT. 
  13. ^ [a b] ”Artikel 16.4 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 326, 26.10.2012, s. 24. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:12012M/TXT. 
  14. ^ ”Artikel 238.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 326, 26.10.2012, s. 153-154. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:12012E/TXT. 
  15. ^ ”Artikel 238.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 326, 26.10.2012, s. 154. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:12012E/TXT. 
Europeiska unionens flagga EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.