Rörlighetsdirektivet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Europeiska flaggan Europeiska unionens direktiv
Direktiv 2004/38/EG
Rörlighetsdirektivet
(Text av betydelse för EES)
Utfärdat av Europaparlamentet, rådet
Rättslig grund art. 12, 18, 40, 44, 52, 251 FEG[1]
Offentliggjort i EUT L 158 2004
Celexnummer 32004L0038
Juridiskt bindande ja, med direkt effekt
Utfärdat 2004-04-29
Ikraftträdande 2004-04-30
Tillämpningsdatum 2006-04-30
Annan lagstiftning
Ersätter direktiv 64/221/EEG
direktiv 68/360/EEG
direktiv 72/194/EEG
direktiv 73/148/EEG
direktiv 75/34/EEG
direktiv 75/35/EEG
direktiv 90/364/EEG
direktiv 90/365/EEG
direktiv 93/96/EEG
Ändrar förordning (EEG) nr 1612/68














Utgör en del av sekundärrätten
Status: Gällande unionsrätt
Rådet och parlamentet utfärdade direktivet den 29 april 2004.

Rörlighetsdirektivet[2] (även känt som direktivet om unionsmedborgares fria rörlighet och formellt Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG) är ett av Europeiska unionens direktiv som trädde i kraft den 30 april 2004 och implementerades den 30 april 2006.

Direktivet innehåller samtliga bestämmelser kring unionsmedborgares rättigheter till inresa och vistelse i alla Europeiska unionens medlemsstater. I samband med att direktivet trädde i kraft och implementerades upphörde nio tidigare direktiv, som hade reglerat dessa bestämmelser. Dessutom förenklades kraven för att unionsmedborgare och deras familjer ska kunna få uppehållstillstånd.[3]

Tillsammans med andra rättsakter som rör den fria rörligheten utgör direktivet en central del av regelverket kring EU:s inre marknad. Syftet är att skapa ett område med fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital. Förutom unionens medlemsstater, har även Island, Liechtenstein och Norge implementerat det genom att vara en del av Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Även Schweiz har implementerat motsvarande (något mer begränsade) bestämmelser genom bilaterala avtal med Europeiska unionen (EU).

Syfte och innehåll[redigera | redigera wikitext]

Syftet med rörlighetsdirektivet var först och främst att konsolidera bestämmelserna som tidigare återfanns i nio olika direktiv. Genom att samla dessa bestämmelser i en enda rättsakt både förenklades och förtydligades regelverket kring den fria rörligheten. Direktivet innebar också en förenkling av de formella kraven för att en unionsmedborgare och dennes familjemedlemmar ska få uppehållstillstånd i en annan medlemsstat än den där unionsmedborgaren är medborgare.

Bestämmelserna i direktivet innebär bland annat att varje unionsmedborgare har rätt att resa till en medlemsstat om de har giltigt identitetskort eller pass. De flesta av medlemsstaterna ingår dessutom i Schengensamarbetet, vilket innebär att personkontrollerna vid gränsen mellan medlemsstaterna är helt avskaffade. Att ålägga en unionsmedborgare med krav om ut- eller inresevisum är förbjudet.[3]

Alla unionsmedborgare har rätt att vistas i upp till tre månader i en annan medlemsstat än den där han eller hon är medborgare, under förutsättningen att personen i fråga innehar en giltig legitimation. Om vistelseperioden är längre än tre månader gäller andra regler, som ställer vissa villkor på unionsmedborgaren; denne behöver dock inte inhämta uppehållstillstånd, utan det räcker med att personen registrerar sig hos de berörda myndigheterna – inom en period som inte får understiga tre månader från ankomstdatumet –, varpå vederbörande erhåller ett registreringsbevis.[3]

Direktivet innebär också att en unionsmedborgare har rätt till permanent uppehållstillstånd i en medlemsstat där han eller hon har varit lagligt bosatt i minst fem år i följd. Denna rätt gäller även unionsmedborgarens familj och upphör inte att gälla förrän unionsmedborgaren har varit borta från medlemsstaten i mer än två år i följd.[3] Med familjemedlemmar menas make/maka/reg. partner, och barn under 21 år som man har vårdnaden om, samt föräldrar och barn man har försörjningsansvar för.[3]

Rättslig grund[redigera | redigera wikitext]

Den rättsliga grunden för rörlighetsdirektivet innefattar sex olika artiklar i den konsoliderade versionen av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen efter Nicefördraget, numera i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.[1]

Inom detta fördrags tillämpningsområde och utan att det påverkar tillämpningen av någon särskild bestämmelse i fördraget, skall all diskriminering på grund av nationalitet vara förbjuden. (...)
— Artikel 18, i EG-fördraget artikel 12
Varje unionsmedborgare skall ha rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, om inte annat följer av de begränsningar och villkor som föreskrivs i detta fördrag och i bestämmelserna om genomförande av fördraget.
— Artikel 21, i EG-fördraget artikel 18
Fri rörlighet för arbetstagare skall säkerställas inom gemenskapen.

Denna fria rörlighet skall innebära att all diskriminering av arbetstagare från medlemsstaterna på grund av nationalitet skall avskaffas vad gäller anställning, lön och övriga arbets- och anställningsvillkor

— Artikel 45, i EG-fördraget artikel 39

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

I Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (artikel 45, tidigare artikel 39) finns text om frihet för anställningar i hela unionen, en grundläggande rättighet för EU-medborgare. Redan kol- och stålunionen (1951) angav frihet för anställningar över gränserna inom kol- och stålbranscherna. Romfördraget (1957) angav frihet för anställningar över gränserna i alla branscher. Särskilt direktiv 1968/360/EG beskev detta. Tidsbegränsade undantag (max 7 år) har förekommit för nya medlemsländer. Rörlighetsdirektivet innebär utökande och förtydligade av dessa rättigheter, bland annat för de som inte är anställda, för familjemedlemmar och giltighet för id-kort.

Territoriellt tillämpningsområde[redigera | redigera wikitext]

I enlighet med bestämmelserna om direktiv i fördragen är rörlighetsdirektivet bindande för medlemsstaterna att implementera. Direktivet är giltigt i samtliga medlemsstater, men tillfälliga undantag kan gälla för nyanslutna medlemsstater, särskilt kring tillgången till den gemensamma arbetsmarknaden. I anslutningsfördragen 2003, 2005 och 2011 återfanns bestämmelser som möjliggjorde för de gamla medlemsstaterna att vidta restriktiva åtgärder mot arbetstagare från de nya medlemsstaterna, utom Cypern och Malta. Sådana restriktioner får gälla i maximalt sju år och de sista upphörde den 1 maj 2011 för de medlemsstater som anslöt sig till unionen 2004. Restriktioner gäller fortfarande mot Kroatien.

Även Island, Liechtenstein och Norge omfattas av direktivet eftersom de är en del av Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Som en del av EES var dessa stater inkluderade i utarbetandet av direktivet. Däremot saknade de rösträtt vid antagandet av denna rättsakt, men fullt förpliktade att implementera den.

Schweiz, som står utanför EES men har bilaterala avtal med unionen som liknar EES-avtalet, omfattas också indirekt av direktivet. Dock inte direkt utan via ett avtal, kallat ”Freizügigkeitsabkommen” (”Rörlighetsavtalet”), som innehåller betydande delar av rörlighetsdirektivet. I princip gäller för medborgare i EU samma rättigheter i Schweiz som inom EU. Däremot saknas vissa rättigheter för familjemedlemmar från andra länder. En del tycker inte om den fria arbetsinvandringen för EU-medborgare och den 9 februari 2014 hölls en folkomröstning vars resultat var att Schweiz regering skulle omförhandla Rörlighetsavtalet så att arbetsinvandringen försvåras.[4] EU-kommissionen uttalade att omförhandling inte kommer att tillåtas, och uppsägning kan innebära översyn av EU:s hela förhållande till Schweiz.[5]

Tillkomst[redigera | redigera wikitext]

Förslaget till rörlighetsdirektivet initierades av Europeiska kommissionen den 25 september 2001. Den 21 juni 2002 lämnade Europeiska unionens ekonomiska och sociala kommitté sitt yttrande om förslaget, och den 12 augusti gjorde även Regionkommittén det. Europaparlamentet lämnade sitt yttrande den 19 februari 2004.

Rörlighetsdirektivet antogs genom medbeslutandeförfarandet, det vill säga det krävdes både rådets och Europaparlamentets godkännande för att direktivet skulle kunna träda i kraft.

Den 30 april 2004, dagen innan den stora östutvidgningen av unionen, trädde direktivet i kraft. Medlemsstaterna hade dock två år på sig, fram till den 30 april 2006, att överföra direktivet till nationell lagstiftning.

Implementeringsförfarandet i detalj[redigera | redigera wikitext]

Signerat Godkänt Utfärdat Implementerat
 Belgien 2006-04-30
 Bulgarien 2007-01-01
 Cypern 2006-04-30
 Danmark 2006-04-30
 Estland 2006-04-30
 Finland 2006-04-30
 Frankrike 2006-04-30
 Grekland 2006-04-30
 Irland 2006-04-30
 Italien 2006-04-30
 Kroatien 2013-07-01
 Lettland 2006-04-30
 Litauen 2006-04-30
 Luxemburg 2006-04-30
 Malta 2006-04-30
 Nederländerna 2006-04-30
 Polen 2006-04-30
 Portugal 2006-04-30
 Rumänien 2007-01-01
 Slovakien 2006-04-30
 Slovenien 2006-04-30
 Spanien 2006-04-30
 Storbritannien 2006-04-30
 Sverige 2006-04-30
 Tjeckien 2006-04-30
 Tyskland 2006-04-30
 Ungern 2006-04-30
 Österrike 2006-04-30

Medlemsländernas genomförande[redigera | redigera wikitext]

Frankrike kritiserades av Viviane Reding för att bryta mot direktivet.

Senast den 30 april 2006 skulle alla medlemsstater i Europeiska unionen ha införlivat direktivet i sin nationella lagstiftning. Under 2008 genomförde Europeiska kommissionen en utvärdering av medlemsstaternas tillämpning av direktivet, och fann då att inte en enda medlemsstat hade överfört direktivet till sin lagstiftning helt korrekt.[6] Bland bristerna återfanns att den nationella lagstiftningen i flera fall inte uttryckligen garanterade unionsmedborgares rätt att fritt få resa mellan medlemsstaterna med legitimation som har samma status som pass, så kallat nationellt identitetskort. Det var också vanligt att personer som är familjemedlemmar till unionsmedborgare utan att själva vara unionsmedborgare inte fick röra sig fritt så som rörlighetsdirektivet föreskriver.

Mellan mars och oktober 2011 inledde kommissionen överträdelseförfaranden mot Belgien, Cypern, Italien, Litauen, Malta, Polen, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien, Tyskland och Österrike. Övriga medlemsstater har anpassat sin lagstiftning till direktivet efter bilateral dialog med kommissionen.[7] Kommissionen har avgett ett motiverat yttrande gällande Litauen, Storbritannien och Tjeckien vilket är nästa steg mot att dra dessa medlemsstater inför Europeiska unionens domstol för fördragsbrott.[8]

Den 14 september 2010 kritiserade kommissionären Viviane Reding Frankrike för dess utvisningsliknande transporter av romer till Bulgarien och Rumänien, som hon ansåg var ett brott både mot rörlighetsdirektivet och mot Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.[9] Även andra medlemsstater har vidtagit liknande åtgärder mot romer, vilket kan stå i strid med direktivet.

Uppvisande av pass eller identitetskort[redigera | redigera wikitext]

Sveriges regering fullföljde aldrig ändringen av passlagen.

Enligt rörlighetsdirektivet ska varje unionsmedborgare kunna resa fritt inom unionen om han eller hon kan styrka sin identitet med giltigt pass eller identitetskort där medborgarskap anges.[2][10] De medlemsstater som ingår i Schengenområdet har gått ett steg längre och helt avskaffat sina systematiska personkontroller vid gränserna till varandra.

Alla EU-medlemsstater utom Danmark, Irland och Storbritannien (med undantag för Gibraltar) utfärdar nationella identitetskort där medborgarskap anges,[11][12] något som rörlighetsdirektivet visserligen inte fordrar av länderna. Dessa tre medlemsstater är desamma som åtnjuter specialstatus inom området med frihet, säkerhet och rättvisa. Av de stater som omfattas av direktivet utan att vara EU-medlemmar utfärdar Liechtenstein och Schweiz nationella identitetskort som anger medborgarskap, men inte Island och Norge. De som inte har nationellt identitetskort som anger medborgarskap behöver ta med pass.

Sverige[redigera | redigera wikitext]

Rörlighetsdirektivet är i detta avseende inte implementerat fullt ut i Sverige eftersom den svenska passlagen inte tillåter svenska medborgare att resa utan pass ut ur landet till medlemsstater i EU som inte ingår i Schengenområdet.[13] Däremot accepteras andra medlemsstaters identitetskort i Sverige där innehavarens medborgarskap framgår,[14] på samma sätt som det svenska nationella identitetskortet är giltigt i andra medlemsstater.[15]

Att Sverige inte tillåter resa med nationellt identitetskort till samtliga andra medlemsstater i unionen är inte förenligt med rörlighetsdirektivets bestämmelser.[16] Den svenska regeringen utarbetade därför en promemoria, som föreslog en ändring av passlagen så att den överensstämmer med rörlighetsdirektivet där lagändringen föreslogs träda i kraft den 1 april 2008,[17] men någon proposition lämnades aldrig över från den svenska regeringen till riksdagen. Huvudskälet var ett negativt remissvar från Kriminalvården som oroade sig för att rymlingar kan fly direkt ur Schengenområdet, eftersom fängslade får sina pass omhändertagna och spärrade, men inte nationella id-kort då det inte är lagstöd för det.[18]

Den 21 juli 2011 avslog justitiekanslern en begäran om skadestånd – som uppkommit på grund av att en svensk medborgare med nationellt identitetskort nekades utresa från Sverige i samband med en affärsresa till Storbritannien till följd av att denne saknade pass – bland annat på grund av att justitiekanslern tolkade rörlighetsdirektivets bestämmelse om identitetskort som en valfri bestämmelse för varje medlemsstat att tillämpa.[19][citat från källa efterfrågat] Rikspolisstyrelsen anser att bestämmelserna i den svenska passlagen ska tillämpas före rörlighetsdirektivets bestämmelser,[källa behövs] i strid med företrädesprincipen.

Den svenska regeringen publicerade i janauri 2013 en promemoria om uppföljningen av rörlighetsdirektivet, och förslag till lagändring.[20] Det avser förbättringar för familjemedlemmar och släktingar till EU-medborgare boende i Sverige, men ingen ändring av passlagen planeras.

Historiskt sett var Sverige sent, cirka två år från då rörlighetsdirektivet skulle vara implementerat, med att ha lagstöd för att andra EU-länders pass och nationella identitetskort skulle godtas hos myndigheter med flera i Sverige. Under en period 2007–2008, när bankerna höjt kraven för att utfärda sina egna kort, kunde inflyttade ofta inte ha bankkonto, ta körkort med mera, vilket var en brist i den fria rörligheten (rörlighet är inte bara att resa utan även att bosätta sig).

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] ”Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen”. EGT C 325, 24.12.2002, s. 33-184. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/sv/treaties/dat/12002E/pdf/12002E_SV.pdf. 
  2. ^ [a b] ”Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG”. EUT L 158, 30.4.2004, s.77-123. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2004:229:0035:0048:SV:PDF. 
  3. ^ [a b c d e] ”Unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig i medlemsstaterna”. Europa (webbportal). 2009-11-28. http://europa.eu/legislation_summaries/education_training_youth/lifelong_learning/l33152_sv.htm. Läst 2010-09-16. 
  4. ^ Schweizarna nobbar EU-invandring
  5. ^ Swiss voters back immigration quotas
  6. ^ Europeiska kommissionens rapporter: BE BG CY DK EE FI FR EL IE IT LV LT LU MT NL PL PT RO SK SI ES UK SE DE CZ HU AT
  7. ^ ”Free movement: Determined Commission action has helped resolve 90% of open free movement cases” (på engelska). Europeiska kommissionen. 2011-08-25. http://europa.eu/rapid/pressReleasesAction.do?reference=IP/11/981&format=HTML&aged=1&language=EN&guiLanguage=en. Läst 2012-04-27. 
  8. ^ ”Free movement: Commission asks the UK to uphold EU citizens' rights” (på engelska). Europeiska kommissionen. 2012-04-26. http://europa.eu/rapid/pressReleasesAction.do?reference=IP/12/417&format=HTML&aged=0&language=EN&guiLanguage=en. Läst 2012-04-27. 
  9. ^ ”EU set to take France to court over Roma policy” (på engelska). EUobserver. 2010-09-14. http://euobserver.com/22/30799. Läst 2010-09-16. 
  10. ^ Att resa i Europa - Vilka resehandlingar behövs?
  11. ^ ”Offentligt register över äkta identitets- och resehandlingar online (PRADO)”. Europeiska unionens råd. http://prado.consilium.europa.eu/SV/searchbyissuingcountry.html#. Läst 2012-01-16. 
  12. ^ ”De enda resedokument som godtas på Ryanairs flygningar är:”. Ryanair. http://www.ryanair.com/se/resevillkor. Läst 2012-06-12. 
  13. ^ ”Passlag (1978:302)”. Rättsnätet. http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19780302.htm. Läst 2011-03-04. 
  14. ^ Utlänningsförordning (2006:97) 2 kap.]
  15. ^ ”Rights and Responsibilities”. UK Border Agency. http://www.ukba.homeoffice.gov.uk/eucitizens/rightsandresponsibilites/. Läst 2008-04-08. 
  16. ^ Tatsiana Turgot. ”Directive 2004/38/EC ... transposition”. Milieu Ltd. sid. 12–13. http://ec.europa.eu/justice/doc_centre/citizenship/movement/doc/sweden_table_of_correspondence_en.pdf. 
  17. ^ ”Promemoria: Ändring i 5 § passlagen (1978:302)”. goto.glocalnet.net/bengtinge. http://goto.glocalnet.net/bengtinge/Aendring_i_5_p_passlagen.pdf. Läst 2011-03-24. 
  18. ^ Remissyttrande över promemorian Ändring i 5 § passlagen (1978:302)
  19. ^ Beslut av den 21 juli 2011 av justitiekanslern. Dnr: 4398-10-40, aktbilaga 22
  20. ^ ”Uppföljning av rörlighetsdirektivets genomförande (Ds 2012:60)”. Sveriges regering. 2013-01-09. http://www.regeringen.se/sb/d/15628/a/206827. Läst 2013-09-19. 
Europeiska unionens flagga EU-portalen – metasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.