Haijbyaffären

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Haijbyaffären var en uppmärksammad svensk rättsaffär i början av 1950-talet, den andra av de så kallade rättsröteaffärerna. I debatten om dessa framträdde särskilt Vilhelm Moberg som frän samhällskritiker. Affären kretsade kring påstådda rättsövergrepp, initierade av överståthållaren Torsten Nothin, till följd av en påstådd homosexuell relation mellan Gustaf V och restaurangdirektören Kurt Haijby, som slutligen dömdes för utpressning.

Affärens förhistoria[redigera | redigera wikitext]

Gustav V under 1940-talet.

Kurt Haijby (född som Kurt Johansson 14 maj 1897 i Maria Magdalena församling i Stockholm, död 27 augusti 1965 i Hägerstens östra kyrkobokföringsdistrikt i Stockholm) var son till en fisk- och vinhandlare i Gamla Stan som var leverantör till hovet. Från 18 års ålder tjänstgjorde han som uppassare på olika svenska ångfartyg och därefter som kontorsanställd, skådespelare och illusionist. Han kom under åren 1915–1925 att sex gånger dömas till straffarbete för flera fall av stöld och förfalskning samt år 1923 för synnerligen grovt vållande till annans död (av en poliskonstapel). Efter avtjänat straff bytte han namn och förde sedan ett kringflackande liv, bland annat i Frankrike och i Förenta Staterna, innan han 1931 i Stockholm gifte sig för andra gången med en tio år äldre änka (Anna, född som Anna Holmberg 1887), trots att hans sexuella intresse uppenbarligen främst riktade sig till yngre män. Med hustrun startade han påföljande år restaurang Lido på Kungsgatan i Stockholm.[1] För att få hjälp till vinrättigheter sökte han 1933 audiens hos den 74-årige Gustaf V. Enligt Haijbys egen berättelse inleddes därefter sexuellt förhållande mellan dem som varade något år. Han sökte också i samma syfte överståthållaren Torsten Nothin, som strax därefter genom en vakthavande kammarherre fick beskedet att kungen önskade att tillståndet skulle beviljas. Nothin misstänkte att det rörde sig om utpressning (Haijby kunde på grund av sin brottsbelastning inte komma ifråga för vinrättigheter), och tog kontakt med hovet, som medgav att penningutbetalningar till Haijby hade skett.

1934 gick såväl restaurangföretaget Lido som makarna Haijby i konkurs. I april 1936 tycks makarna kommit på idén att genom en offentlig skenskilsmässa tvinga fram pengar för återköp av Lido (i verkligheten fortsatte makarna att leva tillsammans till Anna Haijbys död). Eftersom homosexuella handlingar mellan vuxna avkriminaliserades först år 1944 skulle Haijby, men inte konungen, kunnat dömas för otukt. Men en skandal skulle ha kunnat sätta monarkins och kungahusets fortbestånd i fara, och i det tillspetsade utrikespolitiska läget också sätta rikets säkerhet i fara. I slutet av utpressningsrättegången kom Haijby också att påstå sig ha blivit förförd av Gustaf V redan år 1912, när han vid 14 års ålder sålde majblommor på slottet. Detta påstående kunde med vittnens hjälp tillbakavisas i domstolen.

Saken blev först känd i mindre kretsar sedan Haijbys hustru Anna som orsak i sin skilsmässoansökan 1936 uppgett att hennes man varit otrogen med kungen. På initiativ av riksmarskalken och mot en ersättning av 15 000 kr fick man fru Haijby att ändra motiveringen. Hovets advokat Conrad Quensel fick i uppdrag att förmå Kurt Haijby att emigrera utomlands, och skulle betala honom ett mindre belopp än det som var avsett för fru Haijby.[1] Fru Haijby fortsatte emellertid att pressa hovet på pengar; sammanlagt utbetalades till makarna 34 465 kr under 1936.

Emigration och mentalvård[redigera | redigera wikitext]

Haijby fick 1 500 kr för att emigrera till USA. Dessutom skulle 3 000 utbetalas i New York. Haijby återvände inom några månader till Sverige och hustrun. Han hävdade att han blivit lurad av de svenska myndigheterna och inte fått några pengar – på grund av sin brottsbelastning torde han dock inte haft möjlighet att på laglig väg ta sig in i USA. Efter hemkomsten hävdade han att han var ställd på bar backe. Hösten 1937 lyckades makarna med hovets pengar återköpa Lido. Efter överläggningar inom hovet, och inhämtande av konungens åsikt, kom olika former av hjälp att ges Haijby. Bland annat inköptes en kaffehandel åt honom, och slutligen fick han med hovadvokatens hjälp hyra Trystorps slott i Närke där han skulle bedriva pensionatsrörelse. För inredning och möblering av slottets 24 rum fick han av hovet 30 000 kr.

I september 1938 inleddes en undersökning mot Haijby med misstanke om sexuell otukt mot minderåriga på Särö. Under förhören antydde Haijby att han hade en affär med Gustav V.[2][3] Misstankarna gällde två gossar, 11 och 13 år gamla, av vilka den äldre med föräldrarnas tillåtelse delat hotellrum med Haijby en vecka på Särö i Halland och några månader senare rymt hemifrån i avsikt att per cykel ta sig från Göteborg till Kurt Haijby i Stockholm.[4] Då ingrep överståthållare Torsten Nothin, som informerade justitieministern Karl Gustaf Westman, som i sin tur tillkallade polismästare Fontell i Göteborg. I december blev Haijby anhållen i Stockholm, förd till Göteborg för förhör och följande dag åter förd till Stockholm och Beckomberga sinnessjukhus. Enligt Henning Sjöström fanns det inte någon laglig befogenhet för detta gripande eftersom bevisningen i september visat sig bristfällig.[5] Båda pojkarna hade dock vittnat om övergreppen.

Haijby intogs under två veckor på Beckomberga för observation, något som vid denna tid var rekommenderat av Medicinalstyrelsen vid homosexuell otukt med minderåriga. Hovet hade vid det här laget betalat ut minst 100 000 kr till Haijby. Inför utskrivningen från Beckomberga sjukhus torde Haijbys val ha stått mellan åtal och emigration. Haijby övertalades att, mot ett månatligt underhåll om 425 kronor, utvandra till Tyskland efter att ha skrivit under en överenskommelse om att hålla inne med fortsatta anklagelser mot kungen. Stockholms polischef bidrog med hjälp av personliga kontakter i Tyskland till att möjliggöra hans inresa. En tid senare greps han där, anklagad för två nya fall av otukt med minderåriga pojkar,[2] och så småningom dömd för detta. Efter avtjänat straff förblev Haijby i Gestapos förvar på grund av en ytterligare utredning om falsk angivelse. Vilhelm Moberg hävdar att polismästaren i Göteborg, Erik Fontell, hade tillfrågats av Gestapo om den svenska polisen hade något intresse av att Haijby hölls i koncentrationsläger i Tyskland och att myndigheterna där i så fall gärna skulle stå till tjänst.[6] Förfrågan från Gestapo var dock en rutinförfrågan eftersom "skyddshäkte" i koncentrationsläger av sexualförbrytare var obligatorisk enligt gällande tysk strafflag. I februari 1940 utvisades Haijby till Sverige och återvände till hustrun och skötseln av Lido.

Haijby talar ut[redigera | redigera wikitext]

Vid återkomsten till Sverige tog Haijby kontakt med en på grund av beredskapsförhållandet telefonövervakad skandalskrivare - Gustaf Ericsson - i avsikt att ge ut en nyckelroman om hela historien. Det månatliga biståndet från hovet hade upphört vid hans återkomst till landet. Torsten Nothin uppdrog åt Alvar Zetterquist, chef för kriminalpolisen i Stockholm, att övertala Haijby att frivilligt bli inlagd på Beckomberga sjukhus,[2] vilket också skedde under en period mars-maj 1941, för att minska den skada Haijby skulle kunna vålla riket. Zetterquist uppger dock att Haijby mest var permitterad från sjukhuset för att kunna deltaga i den dagliga skötseln av restaurangen i Stockholm, som stod i Anna Haijbys namn.

I början av 1945, då Haijby återigen formellt stod i ledningen för restaurangen, informerades han på Nothins initiativ om att restaurangens utskänkningstillstånd inte skulle kunna förnyas. Anledningen angavs vara de grova brott han dömts för över 20 år tidigare. Detta ledde till en akut försämring av Haijbys psykiska hälsa. Han togs in på Södersjukhuset under diagnosen depression.

Under 1946 betalades ytterligare 15 000 kr ut till Haijby mot löfte om att ingen bok skulle tryckas. Trots detta offentliggjorde Haijby sina anklagelser om rättsövergrepp mot honom i den på eget förlag utgivna nyckelromanen Patrik Kajson går igen. Boken lämnade tryckeriet den 5 december 1947. Upplagan var på 1 000 exemplar. Under december träffades Zetterquist och riksmarskalk Ekeberg hos justitieminister Zetterberg, varvid Zetterberg informerade regeringen. Ingen önskade en tryckfrihetsrättegång.[7] Senare inköpte polischefen större delen av upplagan av Haijby och lagrade den i polishuset. Inköpet bekostades till hälften med en del av hovförvaltningens tidigare utställda medel, som Kurt Haijby lämnat i Zetterquists förvar, dels i hemlighet av fru Haijby som oroade sig för Kurt Haijbys psykiska hälsa.[2][7] Anna Haijby bidrog också med kontanter för att ge Kurt Haijby intrycket att utbetalningarna från hovet fortsatt efter bokutgivningen.

Med tiden blev Haijby intresserad av att återta köpet, eftersom han ville sprida boken i vidare kretsar. Efter kontakt med Zetterqvist återköptes böckerna under 1951, när historien redan hade blivit känd för allmänheten. Återigen var det en utbetalning från Anna Haijby som gjorde affären möjlig.[2] Haijby gav ut ytterligare en upplaga 1952. En nyutgåva utkom 1979.

JK-undersökning, rättegång och presstorm[redigera | redigera wikitext]

Kurt Haijby (t.v.) med sitt ombud, advokat Henning Sjöström, på väg till rättegången.

Kurt Haijby skrev, efter kung Gustaf V:s död, ett stort antal brev till olika myndigheter om de olika rättsövergrepp han hävdade att han utsatts för. Justitiekanslern Olof Alsén inledde en undersökning av händelseförloppet, en undersökning som med undantag av slutresultatet hemligstämplades till år 2002. JK-utredningen kom fram till att det inte kunde bevisas att Haijby skulle ha behandlats otillbörligt. På Alséns[1] initiativ, och i samråd med regering och kung Gustaf VI Adolf, skedde 1952 en förundersökning som snabbt kunde leda till åtal mot Haijby för utpressning.[2]

Under rättegången genomfördes en sinnesundersökning av Kurt Haijby av professor Gösta Rylander. I sitt utlåtande i november 1952 skriver Rylander att Haijby har utfört sina handlingar under inflytande av psykisk abnormitet, som dock inte var så grov att Haijby kunde ses som sinnessjuk och att han inte var i behov av någon vård på sinnessjukhus. Kurt Haijby dömdes inför stängda dörrar 1952 till åtta års straffarbete av Stockholms rådhusrätt för grov utpressning. Straffet sänktes 1953 av Svea hovrätt till sex års straffarbete. Dom kunde avkunnas huvudsakligen på grund av ett vittnesmål av Alvar Zetterquist.

1952 blev Haijbyaffären en av årets stora händelser och i ett par ledare i Dagens Nyheter argumenterade Herbert Tingsten för att det som skett var upprörande och krävde ett offentligt klargörande av vad som hänt.

Haijby släpptes från fängelset 1956, av hälsoskäl, efter flera avslagna nådeansökningar. Han begick självmord någon månad efter Anna Haijbys död år 1965.

I tidvis mycket fräna debatter i press och riksdag talades det om "rättsröta", och vissa högre ämbetsmäns agerande i samband med affären kritiserades. Särskilt Vilhelm Moberg var aktiv med att kritisera både det svenska rättssamhället och monarkin som institution.

Var Haijbys anklagelser riktiga?[redigera | redigera wikitext]

Det är omstritt hur stor sanning som låg bakom Haijbys anklagelser. Haijby själv och hans advokat Henning Sjöström argumenterade konsekvent för att historien var sann, att Haijby utsatts för rättsövergrepp och att ett förhållande hade ägt rum under vissa av Haijby angivna tidpunkter på 1930-talet. Författaren Vilhelm Moberg anslöt sig till Haijbys syn och argumenterade starkt för att detta var en del av den allmänna rättsrötan i samhället. Det framgår också av JK:s utredning att det förekommit liknande utbetalningar från hovet till andra personer "för nådigt känt ändamål". Många förefaller också ha trott på dessa anklagelser, däribland statsministern Erlander. Andra förhöll sig mera skeptiska, som exempelvis den äldre finansministern Ernst Wigforss: "Kungen? Så vital vid hans ålder? Beundransvärt!"[7]

Senare har Stig Hadenius, i sin Gustaf V-biografi 2005, noterat att Haijbys påståenden om en homosexuell relation förblivit obevisade, och att de av honom angivna tidpunkterna inte kan stämma. Han hänvisar till Göran Söderströms ståndpunkt att någonting av homosexuell karaktär inträffat som fått kungen och hovet att på alla sätt försöka dölja det.[8]

Maths Heuman med flera har istället menat att makarna Haijby tillsammans försökte pressa hovet på pengar, inledningsvis genom att i ett brev lögnaktigt antyda att kungen skulle ha gjort en sexuell invit till Haijby i samband med en audiens rörande ett utskänkningsärende. Något sexuellt förhållande ska inte ha funnits mellan männen, menar dessa. Istället var det pur rädsla att anklagelsen skulle komma ut som ledde till att pengar betalades ut till makarna Haijby.

Av statsminister Erlanders efter femtio år publicerade dagböcker framgår att regeringens medlemmar förvånades över att JK i sin utredning frikände Torsten Nothin. Visserligen menade JK i sin föredragning för regeringen att flera av de ifrågasatta åtgärderna kunde ha varit åtalbara, om det inte som i det här fallet gällt skyddet av konungen och statsintresset. Erlander ansåg denna hållning "skrämmande".[9] Han återger också en berättelse från kungens mångårige kammartjänare om utpressning från flera av kungens chaufförer efter sexuella närmanden och om kungens sexuella inviter mot honom själv.[källa behövs] Trots åtgärderna mot Haijby skulle JK Alsén, i samtal med Erlander, ha angett ryktena om hans relation med kungen som "sanna".[10]

2008 publicerade advokaterna Lena Ebervall och Per E. Samuelson romanen Ers ­Majestäts olycklige Kurt, som enligt författarna skall bygga på egna källforskningar utöver den facklitteratur som redan skrivits i ämnet. Romanen ansluter sig i sina huvuddrag till Haijbys, Mobergs och Sjöströms linje. Av olika intervjuer och tidningsartiklar framgår att Ebervall och Samuelson ser utgivandet av förre riksåklagaren Heumans bok 1978 om Kejne- och Haijby-affärerna som ett lyckat försök, i ett läge när socialdemokraterna efter över 40 års regeringsinnehav avlösts av en borgerlig regering som inte i eget intresse skulle vilja bibehålla hemlighetsstämplarna, att ändå avleda allmänhetens intresse ytterligare några decennier från rättsövergrepp som socialdemokraterna kunnat få bära ett politiskt ansvar för.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Heuman, Maths (1978). Rättsaffärerna Kejne och Haijby. Stockholm: Norstedt. Libris 7152853. ISBN 91-1-787202-2 (inb.) [sidnummer behövs]
  2. ^ [a b c d e f] Zetterquist, Alvar; Bernhardsson, Carl Olof; Thunvik, Sten (1960). Kriminalchefen berättar. 2. Stockholm: Medén. Libris 198050 [sidnummer behövs]
  3. ^ Nothin, Torsten (1955). Från Branting till Erlander.. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Libris 1576591 [sidnummer behövs]
  4. ^ Silverstolpe Fredrik, Söderström Göran, red (1999). Sympatiens hemlighetsfulla makt: Stockholms homosexuella 1860-1960. Monografier utgivna av Stockholms stad, 0282-5899 ; 78:2. Stockholm: Stockholmia. Libris 7593299. ISBN 91-7031-095-5 (korr.) (inb.) [sidnummer behövs]
  5. ^ Sjöström, Henning (1973). Dramat om Haijby: en vit bok i Haijbyaffären. Stockholm: Sjöström & Sjöström. Libris 2799803 [sidnummer behövs]
  6. ^ Moberg, Vilhelm (1973). Otrons artiklar: läsning i blandade ämnen. Göteborg: Författarförl. Libris 7595940. ISBN 91-7054-099-3 [sidnummer behövs]
  7. ^ [a b c] Erlander, Tage (1974). Tage Erlander. 1949-1954. Stockholm: Tiden. Libris 106350 [sidnummer behövs]
  8. ^ Hadenius, Stig (2005). ”Haijbyaffären präglar bilden av Gustaf V”. Populär historia "2005:4,": sid. 68-71 : ill.. 1102-0822. ISSN 1102-0822. http://www.popularhistoria.se/artiklar/haijbyaffaren-praglar-bilden-av-gustaf-v/.  Libris 10270138
  9. ^ Erlander, Tage; Erlander, Sven (2002). Dagböcker. 1952. Hedemora: Gidlund. sid. 61. Libris 8601674. ISBN 91-7844-357-1 (inb.) 
  10. ^ Erlander, Tage; Erlander, Sven (2002). Dagböcker. 1952. Hedemora: Gidlund. sid. 74. Libris 8601674. ISBN 91-7844-357-1 (inb.) 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Radioprogram[redigera | redigera wikitext]

Carlsson, Rickard. P3 Dokumentär: Haijbyaffären: Homosex- och utpressningskandal i kungahuset (2009-05-13). Sveriges Radio. Lyssna på programmet (längd 71 minuter). URL hämtad 2009-05-13. Storlek 59 MiB.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]