Meriones

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Meriones
Mongolisk gerbil
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Gnagare
Rodentia
Underordning Musliknande gnagare
Myomorpha
Familj Råttdjur
Muridae
Underfamilj Ökenråttor
Gerbillinae
Släkte Meriones
Vetenskapligt namn
§ Meriones
Auktor Illiger, 1811
Hitta fler artiklar om djur med

Meriones är ett släkte i underfamiljen ökenråttor med ungefär 17 arter som förekommer huvudsakligen i södra delen av den palearktiska regionen. Några arter som den mongoliska ökenråttan (Meriones unguiculatus) är vanliga försöks- och sällskapsdjur.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Arterna påminner i kroppsbyggnaden och storlek om råttor (Rattus).[1] De har stora ögon och en spetsig nos.[2] De yttre öronen är smala[3] och deras längd motsvarar halva längden av de bakre fötterna.[4] Om öronen vikas framåt når de fram till ögonen.[5] Bara hos arten Meriones hurrianae är öronen något kortare. Svansen är vanligen lika lång som övriga kroppen (huvud och bål).[6] Tårna vid framtassarna bär klor som hos mongolisk ökenråtta och Meriones hurrianae är något större än hos övriga arter.[6] Jämförd med släktet Gerbillus är öronen och de bakre extremiteterna kortare, Meriones känns därför mera kompakt.[1] Kroppslängden (huvud och bål) ligger mellan 95 och 180 mm och svanslängden mellan 100 och 193 mm. Den minsta arten (Meriones crassus) blir ungefär 30 gram tung och den tyngsta arten (Meriones persicus) väger omkring 100 gram.[3]

Pälsens färg på ryggen varierar mellan ljusbrun, gulaktig och grå, den blir mörkare än kroppens sidor på grund av några inblandade svarta täckhår. Buken och extremiteterna är vanligen ljusgrå, ljusgul eller vitaktig. Vissa populationer kan anpassa sin kroppsfärg efter utbredningsområdet som ger de en utmärkt kamouflage.[3]

Utbredning och habitat[redigera | redigera wikitext]

Dessa gnagare förekommer huvudsakligen i västcentrala Asien. Några arter lever på Arabiska halvön och i norra Afrika. De vistas vanligen i torra habitat som öknar, stäpper, buskmarker och dalgångar av bergstrakter.[3]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Arterna bygger underjordiska bon där de vanligen vistas. Boets komplexitet varierar mellan arterna. Tunnelsystemet kan ha upp till 40 meter långa gångar och många ingångar samt flera olika kamrar för förvaring av födan eller ungarnas uppfostring. Hålrummen fodras vanligen med växtdelar. Kamrarna kan ligga 40 till 150 cm under markytan.[3]

Vissa arter är aktiva på natten, andra på dagen och en del arter visar ingen specialisering. I utbredningsområdet finns temperaturskillnader mellan några minusgrader och omkring 40°C och därför stannar individerna vid extrema värden vanligen länge i boet. För vissa arter registrerades upp till 10 kg födoämnen i boet.[3]

Födan utgörs av gröna växtdelar, frön, rötter och rotfrukter, frukter och insekter.[3]

Det sociala beteende är inte likadant hos alla arter. Några lever i små grupper och andra lever främst ensam men tolererar främmande artfränder i samma bo (men vanligen inte i samma hålrum). Hos mongolisk ökenråtta (Meriones unguiculatus) observerades att familjegrupper av ett föräldrapar och deras ungar reagerar mycket aggressiva mot främmande individer. För att markera sitt revir har hannar speciella körtlar. För kommunikationen har de olika läten och de trampar med foten på marken för att varna familjemedlemmar.[3]

Fortplantningssättet är huvudsakligen känd från den mongoliska ökenråttan. Honor kan para sig hela året men vanligen föds ungar mellan våren och hösten. Antalet kullar per år går upp till tre. Efter dräktigheten som vanligen varar omkring 20 dagar (sällan upp till 30 dagar) föds oftast 4 till 7 ungar (1 till 12 har rapporterats). Ungarna är vid födelsen blinda om väger i genomsnitt 2,5 gram. De öppnar sina ögon efter två till tre veckor. Honan ger ungarna 20 till 30 dagar di och efter 65 till 85 dagar är ungarna könsmogna. Vissa individer lever 20 månader men de flesta dör redan efter tre eller fyra månader.[3]

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Inom släktet beskrevs ett flertal arter men flera av dessa beskrevs oberoende av varandra av olika auktorer vad som resulterade i flera vetenskapliga namn för samma art.[7] Även i nyare studier (senare 1900-talet och början av 2000-talet) varierar antalet arter mellan 3 och 17. Den följande listan med 17 arter fördelade på fyra undersläkten är enligt Wilson & Reeder (2005) som används även av IUCN.[8][9]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 23 april 2012.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Niethammer (1988) sid.256
  2. ^ Gromov & Jerbajeva (1995) Meriones
  3. ^ [a b c d e f g h i] Nowak, R. M. (1999) sid.1455/57 Google books
  4. ^ Smith & Hoffman (2008) sid. 248
  5. ^ Gromov & Jerbajeva (1995) Gerbillinae
  6. ^ [a b] Ellerman (1941) sid. 528–529 online
  7. ^ Qumsiyeh, M. B. (1996) sid.251/52 Google books
  8. ^ Wilson & Reeder, red (2005). Meriones (på engelska). Mammal Species of the World. Baltimore: Johns Hopkins University Press. ISBN 0-8018-8221-4 
  9. ^ Meriones på IUCN:s rödlista, besökt 7 november 2012.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • John Reeves Ellerman: The Families and Genera of Living Rodents. Volume II. Family Muridae. British Museum (Natural History), London 1941 (690 sidor, online).
  • I. M. Gromov, M. A. Jerbajeva: Mlekopitaiuschtschije fauny Rossii i sopredelnych territori. Saizeobrasnyje i grysuny/(Däggdjursfauna i Ryssland och angränsande regioner. Hardjur och gnagare). Ryska vetenskapsakademin (Zoologiska institutet), Sankt Petersburg 1995 (520 sidor, online).
  • Jochen Niethammer: Wühler. I: Grzimeks Enzyklopädie Säugetiere. band 5. (1988), sid. 206–265.
  • Ronald M. Nowak: Walker’s Mammals of the World. Johns Hopkins University Press, Baltimore/London 1999.
  • Mazin B. Qumsiyeh: Mammals of the Holy Land. Texas Tech University Press, Lubbock 1996, ISBN 0-89672-364-X
  • Andrew T. Smith, Robert S. Hoffman: Subfamily Gerbillinae. I: Xie Yan, Andrew T. Smith (red.): A Guide to the Mammals of China. Princeton University Press, Princeton/Oxford 2008, ISBN 978-0-691-09984-2, sid. 247–252.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]