Näcken

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Näcken (olika betydelser).
"Nøkken" av den norske tecknaren Theodor Kittelsen från 1892. Denna i Norge välkända bild där näcken uppträder i en stilla mörk tjärn i kvällningen har präglat uppfattningen av näcken i Norge.
Ernst Josephsons målning "Näcken" från 1882-1884 visar näcken som en naken ung man med fiol och sjögräs som sitter i en fors. Denna bild har präglat bilden av näcken i Sverige.
Molins fontän visar Näcken på besök hos Ägir

Näcken är ett övernaturligt manligt vattenväsen som främst håller till i älvar, åar, tjärnar och sjöar i inlandet. Figuren är känd från gammal nordisk folktro och diktning sedan fornnordisk tid, främst ifrån sägner och folkvisor från Norge och Sverige. Näcken är ett förkroppsligande av farorna förknippade med vatten och uppträder i en rad olika skepnader. Ofta försöker han på olika sätt locka till sig personer för att dränka dem.

Näcken är kopplade till flera olika traditioner, särskilt med ursprung i germansk mytologi och förekommer i en mängd olika lokala varianter, under olika namn, i hela Nordeuropa. Föreställningen och historierna om näcken är besläktade med andra vattenlevande övernaturliga väsen och mytologiska element. I Norge och Sverige beskrivs han ofta som den fiolspelande näcken eller kvarngubben, vilka båda är yngre än de ursprungliga föreställningarna om näcken. Näcken lånar ibland även drag av mer klassiska väsen som vattennymfer, exempelvis i tysk och mellaneuropeiska sägner, från lindormen, draugen, bäckahästen, eller havsmannen. I Sverige har han även beskrivits som en nordisk motsvarighet till den romerska Neptunus eller grekiska havsguden Poseidon. Schroderus skrev exempelvis cirka 1635 Siögudens Neckens kännemäreke; Tre-uddade gaffeln. och Broman skrev 1726 Åt Necken, hafvets Gud, som hednisk vantro diktat.[1]

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Det svenska ordet näck härstammar från fornnordiskans nykr. Näcken förekommer sällsynt i fornnordisk litteratur, men ordet används där för att översätta det latinska hippopotamus, det vill säga flodhäst, och i en verslära står det att «näcken tar sig många skepnader». Näck kan ha haft grundbetydelsen "sjöodjur" och är släkt med fornengelskans nicor, ett ord som också användes om "flodhäst" och "sjöodjur", och fornhögtyskans nihhus, som betydde "krokodil". Man antar att detta är härlett från urgermanskans *nikwus eller *nikwis(i), som i sin tur ska ha sitt ursprung i den urindoeuropeiska konstruktionen *neigw, som betyder "att tvätta". Ordet är besläktat med nḗkēkti, som är sanskrit, och som betyder "tvätta", och grekiskans nízō och níptō och det iriskans nigther.[2]

Näcken benämns lokalt mycket olika. I Skåne har han kallats för älven eller bäckamannen. Längre norrut, upp till Uppland och Värmland för strömkarlen och ännu längre norrut förekommer namn som forskarl och kvarngubbe.[3] Äldre dialketala varianter är nick, nöck, nock och nåck.[1]

Det finns flera gamla ordspråk och talesätt kring näcken. Att binda näck(en), slå näck(en) eller kasta näck(en), vilket kunde fungera som en besvärjelseakt, innebar att man kastade upp en sten så att den med ett dovt plums föll i vattnet utan att det stänkte något vatten.[1] Om någon dök eller ramlade i vattnet och slog i huvudet och dog sa man att Näcken bröt halsen av honom.[1] Ett näckbett eller att bli biten av näcken innebar en hastigt påkommen smärta.[1]

Man kunde även svära på näcken vilket var en mildare form än att svära på djävulen, exempelvis näcken ta mig!, eller jag ger mig näcken på....[1]

Lokala varianter[redigera | redigera wikitext]

Skåne[redigera | redigera wikitext]

I Skåne berättas det att Näcken var ouppnådd mästare i fiolspel. Han var villig att lära ut konsten till människorna, vilket för dem medförde en stor risk, eftersom de därefter kom att hamna i ett mystiskt beroende av övernaturliga krafter. En speleman som lärt sig av Näcken, kunde vid spelandet av dansmusik bli så trollbunden av en mystisk kraft, att han spelade tills han miste förståndet. Men det var lika förtrollande för de som dansade, som inte heller kunde sluta. Förtrollningen kunde bara brytas om någon av de inblandade förstörde fiolen exempelvis genom att skära av strängarna.[källa behövs]

Näcken i svensk konst, musik och litteratur[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f] Svenska Akademien (1948) Näck, SAOB, spalt:N1006
  2. ^ Nøkke, Ordbog over det danske sprog 1700-1950, ordnet.dk, läst 2011-05-29
  3. ^ Nationalencyklopedin, Näcken, www.ne.se, läst 2011-05-29

Källor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Gahrn, Lars (1999). ”Nakna näckar och välklädda.”. Medusa (Stockholm : Föreningen för en svensk antiktidskrift, 1980-) "1999 (20:4),": sid. 2-9 : ill.. ISSN 0349-456X. ISSN 0349-456X ISSN 0349-456X.  Libris 3013935
  • Schön, Ebbe (1992). ”Spelman i forsen”. Norrlandsälvar (1992): sid. [184]-193 : färgill..  Libris 1526350
  • Stattin, Jochum (1992). Näcken: spelman eller gränsvakt?. Stockholm: Carlsson. Libris 8376650. ISBN 91-7798-521-4 (inb.) 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]