Bosniaker

Bosniaker
Bošnjaci

Regioner med betydande antal
Bosnien-Hercegovina: ca 1,8 miljoner (1996) Serbien-Montenegro 245 000 Tyskland 150 000 USA 98 000 Österrike 95 000 Sverige 53 918 Australien 50 000 Kroatien 40 000 Slovenien 38 000 Makedonien 17 000

Bosniaker (bosniska: Bošnjaci) är en etnisk folkgrupp som huvudsakligen bor i Bosnien-Hercegovina och i regionen Sandžak, vilken ingår i både Serbien och Montenegro. Det finns uppskattningsvis 2,4 miljoner bosniaker runt om i världen. Bosniaker brukar karakteriseras av sin anknytning till den historiska regionen Bosnien, av att traditionellt bekänna sig till islam sedan 1400- och 1500-talet samt gemensamhet gällande kultur och språk.

Folkgruppen bosniaker skall ej förväxlas med termen bosnier. Bosnier är ett samlingsbegrepp för personer av bosnisk nationalitet, oavsett etnisk tillhörighet och omfattar även andra folkgrupper som t.ex. bosnienkroater och bosnienserber. Därför betecknas bosniaker från områden utanför Bosnien ej som bosnier.

Genetik och ursprung

Även om folkgruppen beskrivs som "slaver" och talar ett slaviskt språk härrör de moderna bosniakiska folkens genetiska rötter i själva verket från en rad olika genetiska bakgrunder, vilket bekräftar komplexiteten i den etnogenetiska processen i öst och sydeuropa.

Genetiska analyser från bland annat Oxford university (Molecular Biology and Evolution, 2002), Stanford university (European journal of human genetics - Y-chromosomal evidence of the cultural diffusion of agriculture in southeast Europe, 2009), genetiska institutet iGENEA från Schweiz, genetiska undersökningar från dipl. biologen J. Apter och analyserna av Marjan Damjanović (The peopling of modern Bosnia-Herzegovina: Y-chromosome haplogroups in the three main ethnic groups, 2005) visar att dagens bosniaker i högsta grad är ättlingar till Balkans ursprungsbefolkning illyrer och diverse germanska stammar (främst ostrogoter och saxare), samt slaver (~ 15%), kelter, thraker, alaner och romerska kolonialister (läs: valaker).

Även de mitokondriella genpoolerna (MtDNA) från muslimerna i Bosnien har visats bevara särdrag som antyder en gemensam förfader för dessa och andra europeiska befolkningar (särskilt de på Balkanhalvön).

Översikt

Efter Bosnienkriget har det ej genomförts någon officiell befolkningsundersökning, men enligt uppskattningar utgör bosniaker 48 procent av befolkningen i Bosnien-Hercegovina. Dock är endast 40 procent av landets befolkning troende muslimer. Även termen bosnier används för att referera till bosniaker, men detta är missvisande eftersom alla invånare i Bosnien-Hercegovina kan kallas bosnier oavsett etnisk tillhörighet.

Det finns idag omkring två miljoner bosniaker som lever på Balkan. Till detta kommer en stor diaspora i övriga världen. Större populationer finns exempelvis i Sverige, Tyskland, USA och i Österrike.

Etymologi

Beteckningen bosniaker härleds ur namnet för den region de främst bebor. Första gången de omnämns är under 1100-talet och då som bošnjani. Det är inte säkerställt i vilken grad den turkiska influensen i Bosnien påverkat beteckningen. Namnet Bosniens ursprung är oklart men stammar med stor sannolikhet från Bosna, vilket är en flod i området. Under romartiden var floden känd som Bossina. Ursprunget till flodens namn i sin tur är emellertid okänt. En teori som föreslogs av filologen Anton Mayer är att namnet skulle vara en avledning av den keltiska roten bos eller bogh som betyder rinnande vatten. Även det romerska Bathinus flumen och det illyriska Bosona. En annan teori är att namnet stammar från latinets bosina som betyder gräns, vilken troligen har slaviskt ursprung, vilket gör att dessa båda teorier sannolikt sammanfaller till en och densamma. Den kroatiska medeltida författaren Mavro Orbini beskriver i sitt verk Il Regno degli Slavi (Slavernas kungarike) från år 1601 att namnet Bosnien härleds från den trakiska stammen besserna (grekiska: "Βῆσσοι" eller "Βέσσοι"), vilka enligt Mavro Orbini kom att fly Thrakien och bosätta ett landområde mellan floden Sava och Adriatiska havet. Stammen Bessi omnämns bland annat av de grekiska historikerna Strabon och Herodotos. Att denna stam skulle kunna ha några kopplingar med Bosnien har dock inte kunnat bevisas, och ses idag i den bosniska historiografin som pseudovetenskap. Den grekiska historikern Appianos (grekiska Αππιανος, latiniserad Appianus Alexandrinus) kartlägger olika stammars utbredning i Illyrien i sitt verk Ῥωμαικα (känt som Den romerska historien). Han beskriver bland annat den keltiska folkstammen Posenoi, kända för sitt uppror och sedan nederlag mot Marcus Helvius, efter att japoderna nedkämpades av kejsar Augustus under decennierna kring år noll. Historiska källor vittnar om att posenerna skulle ha varit en gren av japoderna (lat Iapodes). Den bosniska historikern Enver Imamović har under flera tillfällen lagt fram en tes att namnet Bosnien och därmed bosniaker skulle kunna härledas från just keltiska folkstammen Posenoi.

Historia

Medeltiden

Första gången landet Bosnien nämns är i verket av det bysantinske kejsaren Konstantin VII Porfyrogennetos under 900-talet vid namn De Administrando Imperio. Bosnien omnämns då under titeln som Horion Bosona vars två städer var Katera och Desnik. En teori är att de nutida bosniakerna är ättlingar till de medeltida bošnjani (latin: Bosniensis) som huvudsakligen var anhängare av den bosniska kyrkan, vilken kan ha varit av bogomilsk eller ariansk eller av någon annan heretisk karaktär. Dessa slutsatser bygger dock uteslutande på källor från dess meningsmotståndare. Själva kallade sig anhängarna i allmänhet krštjani, det vill säga kristna, eller dobri bošnjani som betyder goda bošnjani; beteckningen bogomiler användes aldrig av dem själva. Bogomilerna var förmodligen influerade av gnosticismen. Man tror att bogomilerna bevarade skrifter och muntliga traditioner från de första århundradena e.Kr. som bekämpades av katolska kyrkan. De ses som en viktig influens och möjlig källa till de läror som spreds bland katharer, manikéer och arianer. Bogomilerna var, på grund av sin gnosticism, kända för att inte hålla mässor i kyrkor eller andra byggnader (dess materialism) utan höll sina samlingar istället utomhus i naturen på platser de tyckte var särskilt vackra. Att bogomiler var emot byggnader och annat materiellt kan vara en förklaring till varför de inte lämnade efter sig materiella kvarlevor, som byggnader och annat. Dock efterlämnade bogomilerna en hel del gravstenar (kallade, stećci) innehållandes budord, filosoferingar och kärleksdikter till livet.

Kristna kyrkan nämns första gången i Bosnien som ecclesia bosnensis eller bistuensis, boestoensis år 530-533 under kyrkomötet i Salona. Dess fäste antas ha legat i byn Mošunj strax utanför Bistua Nova (dagens Zenica). År 1080 nämns också en bosnisk katolsk kyrkoprovins vid namn Civitas Bosnae. Bosniska kyrkans trosuppfattning är fortfarande ett oavslutat forskningsområde och en del forskare håller före att den låg närmare den romersk-katolska kyrkan eller ortodoxa kyrkan, snarare än någon kättersk rörelse. Klart står emellertid att såväl den katolska som den serbisk-ortodoxa kyrkan betraktade den bosniska kyrkan som kättersk. Detta föranledde den katolska kyrkan under påven Innocentius III att sanktionera att Emmerich I av Ungern genomförde ett korståg mot de kätterska bosniakerna under slutet av medeltiden.

Osmanska riket

Under det Osmanska rikets styre konverterade nästan alla medlemmar av den bosniska kyrkan till islam. Så gjorde även en del bosniska katoliker, eftersom dessa blev hårt ansatta av osmanerna. Under den senare delen av det osmanska styret förekom även att katoliker konverterade till ortodoxin, vilken osmanerna föredrog framför den katolska kyrkan.

Konvertering till islam förekom i viss mån under hela den osmanska tiden i området, men var överlägset vanligast de första trettio åren. Anledningen till att bosniakerna konverterade är omtvistad, och inga konkreta, heltäckande svar har kunnat nås. En teori är att den religiösa splittring som länge rått i Bosnien på grund av rivalitet mellan den bosniska, den katolska och den ortodoxa kyrkan, vilka samexisterat i Bosnien under lång tid av motsättningar dem emellan, skulle ha försvagat de religiösa strukturerna i landet och gjort invånarna mer villiga att anta den tro de osmanska erövrarna förde med sig. Även det faktum att bosniska kyrkan hade en trosuppfattning som i många fall låg nära islams kan ha bidragit. Som exempel på detta kan nämnas avståndstagande till treenigheten och till korset som religiös symbol. Men detta har dock inte kunnat fastställas. Den katolska befolkningen minskade kraftigt under det osmanska styret medan den ortodoxa ökade. Detta berodde på att kroater flydde från regionen, medan serber av den osmanska myndigheten förflyttades för att fylla den uppkomna bristen på arbetskraft. Majoriteten av befolkningen har allt från den osmanska erövringen fram till 1800-talet utgjorts av bosniakiska muslimer. Då blev de ortodoxa serberna så många att de därefter utgjort huvudparten.

Österrike-Ungern

År 1878 ockuperades Bosnien och Hercegovina av Österrike-Ungern efter ett avtal med det osmanska riket, vilket resulterade i en europeisering av landet men också i andra fundamentala förändringar. Bland annat fråntogs majoriteten av den bosniakiska befolkningen sitt ägande av huvuddelen av marken i Bosnien. Före Österrike-Ungerns maktövertagande hade 80 procent av marken varit i bosniakisk-muslimsk ägo, efteråt var siffran runt 30 procent.^{[källa behövs]} Genom historien kan man även se stora demografiska förändringar i befolkningen i många områden.

Enligt Nordisk Familjebok från 1878 definieras bosniaker såsom ”De slaviske invånare i Bosnien.” Här förklaras också att ”Störste delen af befolkningen [i Bosnien] utgöres af bosniaker, hvilka äro antingen muhammedaner eller grekiska katoliker.”

Första världskriget och Jugoslavientiden

Vid utbrottet av första världskriget, blev bosniakerna inkallade till österrikisk-ungerska armén där många kände olust att bekriga sina slaviska fränder.

Efter första världskriget erkändes inte bosniaker som en etnisk grupp. Den redan under mellakrigstiden tilltagande fientligheten mellan grupper förvärrades till ytterlighet under andra världskriget. Bosniakerna valde att ansluta sig till Titos antifasistiska partizanstyrkor som stred mot den tysk-italienska ockupationen, samt tyskarnas allierade i Kroatien (Ustasa-regimen). Som ett resultat bedrev serbiska tjetnikförband hämndaktioner gentemot den bosniakiska civilbefolkningen och vid nyår 1943 beräknas över 100 000 bosniaker dödats (9 % av bosniaker vid den tiden) och 250 000 hade fördrivits från sina hem.

Efter andra världskriget, på 1960-talet, erkändes den bosnienmuslimska folkgruppen, dock ej under namnet bosniaker, utan som etniska muslimer.

Bosnienkriget

Under Bosnienkriget (1992–1995) miste nästan 200 000 soldater och civila bosniaker. Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien har inte kunnat ta fram någon enskild siffra för enbart bosniaker.^{[källa behövs]}

Folklore

Det bosniakiska folkloren har en lång tradition som går tillbaka till 1500-talet. Liksom många andra delar av det bosniakiska kulturen härrör även folkloren från europeiska och islamiska influenser. Generellt varierar folklore även från region till region och stad till stad. Gamla slaviska folksagor som tron på Vila (kvinnoväsen), älvor och häxor är närvarande i det bosniakiska folkloren. Det finns även starka influenser på folksagor, legender och väsen som härstammar från illyriska folktron och keltiska mytologin, som bland annat gestalten Morrigan, m.fl.

Nationella hjältar är oftast historiska personer, vars liv och skicklighet i strid kartläggs. Dessa inkluderar gestalter som Diva Grabovčeva och Đerzelez Alija, en nästan mytisk karaktär som även den osmanska sultanen sades ha kallat "en hjälte", och Husein Gradaščević, som ledde ett uppror mot turkarna under 1800-talet. Slaviska mytologiska influenser kan också ses som Ban Kulin som har förvärvat legendarisk status. Historikern William Miller skrev 1921 att "även i dag, ser folket honom som favorit bland älvorna, och hans regeringstid som en guldålder."

Bilder

• 

  Karta över Bosnien och Hercegovinas läge i Europa

• 

  Två generationer av bosniaker på sällskapsjakt i Visoko, ca slutet av 1800-talet.

• 

  Bosnien och Hercegovinas flagga mellan 1992 och 1998, en populär symbol för bosniaker

Referenser

• http://www.montenegrina.net/pages/pages1/istorija/duklja/ljetopis_pop_dukljanina_latinicna_redakcija.htm
• http://www.bosnjackooko.com/index.php?option=com_content&view=article&id=111:uzeir-aga-hadihasanovi-posljednji-nesumnjivi-autoritet-baarije-2&catid=40:the-community&Itemid=68
• http://www.nature.com/ejhg/journal/v17/n6/fig_tab/ejhg2008249f2.html#figure-title
• http://www.mendeley.com/research/the-peopling-of-modern-bosniaherzegovina-ychromosome-haplogroups-in-the-three-main-ethnic-groups/
• http://www.igenea.com/en/
• http://mbe.oxfordjournals.org/content/22/10/1964.full

http://openlibrary.org/works/OL910021W/Il_regno_degli_Slavi http://www.scribd.com/doc/51323711/Enver-Imamovi%C4%87-Stanovnistvo-u-BiH