Borderline personlighetsstörning

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För Madonna-låten, se Borderline (sång).
Borderline
Klassifikation och externa resurser
ICD-10 F60.3
ICD-9 301.83
MedlinePlus 000935
eMedicine article/913575 
MeSH engelsk

Borderline personlighetsstörning (ungefärlig betydelse gränsland), även kallat emotionellt instabil personlighetsstörning är en personlighetsstörning som i DSM-IV (en av American Psychiatric Association utgiven diagnostisk manual för psykiska diagnoser) kallas borderline personlighetsstörning, och i ICD-10 (diagnostisk manual utgiven av Världshälsoorganisationen, WHO) för emotionellt instabil personlighetsstörning.[1] I dagligt tal även kallat enbart borderline. Det finns vissa skillnader mellan DSM-V och ICD-10s diagnostik, men det är i grunden samma diagnos.

Det finns likheter med borderline och andra diagnoser. Några diagnoser som kan ha liknande symptom är bland annat ADHD, aspergers syndrom, autism, bipolär sjukdom eller PTSD.[1] Det är vanligt att de med borderline även har annan psykisk problematik, såsom depression, ångest, ätstörningar och/eller missbruk.[2]

Omkring 10 procent av de som diagnostiserats med borderline dör av självmord.[2] De flesta självmordsförsök sker i tjugoårsåldern, men de flesta dödsfall vid självmord sker i trettioårsåldern hos borderlinepatienter.[3]

Det har bland läkare, terapeuter, psykologer och psykoanalytiker rått vilt skilda uppfattningar gällande vad borderline ska kallas och vad som kännetecknar diagnosen.[4]

Prognosen är god för behandling av borderline.[3]

Benämning[redigera | redigera wikitext]

Den engelske sjuttonhundratalsläkaren Thomas Sydenham kallade borderline för hystericks, och menade att vederbörande patienter "älskar gränslöst de människor som de mycket snart kommer att hata lika måttlöst". I början av 1900-talet användes termen "latent schizofreni" då man menade att borderlinepersoner hade en underliggande schizofreni. En annan benämning har varit som-om-personlighet, utifrån en uppfattning om att borderlinepersoner på ytan hade ett normalt fungerande socialt liv, men under ytan hade allvarligt störda interpersonella relationer. Andra benämningar har varit ambulatorisk schizofreni, preschizofreni, schizofren karaktär, pseudopsykopatisk schizofreni, subklinisk schizofreni, borderland, borderline schizofreni, pseudoneurotisk schizofreni och gränspsykos. Borderlinebegreppet myntades år 1938 av psykoanalytikern Adolph Stern, och blev till slut den vanligaste benämningen. Termen syftar till en uppfattning om att personer med borderline ligger i gränslandet mellan neuros och psykos. Enligt Socialstyrelsen år 1997 finns ingen officiell benämning i Sverige. I slutenvården finns en skyldighet att rapportera enligt en översättning av ICD-10, som använder benämningen emotionellt instabil personlighetsstörning med borderline som en undertyp. Utanför slutenvården finns dock inte denna anmälningsskyldighet, vilket innebär att borderline likväl som emotionellt instabil personlighetsstörning kan förekomma.[5]

Den amerikanske psykiatrikern Adolf Meyer menade att en bättre benämning vore varje patients efternamn, då han menade att varje patient med borderline har olika besvär.[5]

Diagnostik[redigera | redigera wikitext]

För att diagnostisera en person med borderline görs ett antal strukturerade eller semistrukturerade intervjuer. Det finns inga fysiska tester som kan genomföras för att hjälpa till i bedömningen. Om DSM-V används, finns det 256 olika kombinationer av symptom som skulle kunna leda till en diagnos. På så vis kan det vara svårt att säkerställa diagnosen. Två viktiga faktorer i säkerställandet av diagnosen är att besvären varit långvariga och att personen har problem inom flera områden.[3]

Under början på 1950-talet var borderline en diagnos som ställdes i brist på andra diagnoser. När läkaren inte kunde fastställa en neurotisk eller psykotisk diagnos gavs diagnosen borderline. På 1990-talet var situationen snarlik - när läkaren inte kunde fastställa någon annan psykisk diagnos gavs diagnosen borderline.[6]

Flera olika diagnostiska system har förekommit, men de som är vanligast idag är DSM och ICD.

Enligt DSM-V[redigera | redigera wikitext]

I DSM-V listas följande diagnostiska kriterier; fem eller fler av dessa punkter krävs för diagnosen:[7]

  • Stark rädsla för att bli övergiven och/eller överdriven ansträngning för att undvika att bli övergiven – oavsett om övergivningen är inbillad eller verklig. Inkluderar inte självskadebeteende eller självmordsbeteende.
  • Ett mönster av instabila och intensiva relationer med andra människor som skiftar mellan överdriven beundran och idealisering, och nedvärdering.
  • Instabil identitet och självbild.
  • Impulsivitet i områden som är destruktivt för individen, såsom pengaspenderande, sex, droger, vårdslös bilkörning, hetsätning etc. Inkluderar inte självmordsbeteende eller självskadebeteende som täcks av punkt fem.
  • Återkommande självmordstankar, självmordsförsök, hot om självmord, och/eller självskadebeteende.
  • Emotionell instabilitet. Perioderna varar oftast i ett antal timmar eller dagar.
  • Kroniska tomhetskänslor.
  • Återkommande ilska eller frustration som inte står i proportion till vad som väckt den, eller svårigheter att kontrollera ilska/frustration.
  • Stressrelaterade paranoida tankar eller allvarlig dissociation.

Individer med borderline kan uppleva att de är onda eller dåliga människor. Diverse symptom, såsom den impulsiva ilskan, kan hos vissa ge en känsla av bekräftelse för att individen är en dålig människa.[7]

Vidare kan vissa personer med borderline uppleva psykotiska symptom såsom hallucinationer eller utomkroppsliga upplevelser. En del visar mönster av att av att lämna allt innan ett mål är uppfyllt: såsom att hoppa av skolan precis före examen. Det är vanligt med återkommande uppsägningar, avhopp från studier, och/eller skilsmässor.[7]

Enligt ICD-10[redigera | redigera wikitext]

ICD-10 menar att en person med emotionellt instabil personlighetsstörning har en tendens att agera impulsivt utan vidare eftertanke, med ett instabilt känsloliv. Det finns en tendens till stora emotionella svängningar som individen inte kan kontrollera och ibland konflikter med andra som orsakats av impulsiva handlingar. ICD-10 delar in emotionellt instabil personlighetsstörning i två typer: impulsiv och borderline. Den impulsiva typen karaktäriseras av emotionell instabilitet och bristande impulskontroll, och borderlinetypen karaktäriseras av instabil självbild, instabila personliga målsättningar, instabila personliga preferenser, kroniska tomhetskänslor, intensiva och instabila relationer med andra människor, självdestruktivt beteende och självmordsbeteende eller självmordsförsök.[8]

Interpersonella relationer[redigera | redigera wikitext]

Över 74% av alla borderlinepatienter har problem med interpersonella relationer. Detta leder till att mer än hälften av de kvinnor som har borderline aldrig gifter sig, och ännu färre skaffar barn. Klinisk erfarenhet visar att många med borderline reagerar på dessa interpersonella problem med att isolera sig från andra människor.[3] Exempelvis kan en person med borderline isolera sig från andra i syfte att inte bli sårad eller känna sig övergiven.

Instabila relationer[redigera | redigera wikitext]

DSM-V beskriver att rädslan för att bli övergiven hos borderlinepersoner kan leda till stora skiftningar i självbild och i individens beteende. Vidare står det att individer med borderline är känsliga för yttre omständigheter. Exempelvis kan en individ med borderline känna stor rädsla för att bli övergiven och/eller ilska om individen utsätts för separation från en annan individ, även om separationen är kortvarig och planerad. En person med borderline kan även känna så om denne planerat ett möte med en annan person, och personen kommer för sent – även om det bara är några minuter – eller planerna ändras med kort varsel. Individer med borderline kan tro att denna "övergivning" – vare sig den är verklig eller inbillad – är ett tecken på att de själva är dåliga människor. Rädslan för att bli övergiven är relaterad till en känsla av att aldrig vilja vara ensam och ett behov av att ständigt ha människor omkring sig. Det kan förekomma självskadebeteende och/eller hot om självmord i syfte att undvika att bli övergiven.[7]

Personer med borderline kan vara känsliga för händelser eller beteenden som för friska individer anses vara småsaker. Exempelvis kan en person med borderline bli arg eller må dåligt över mindre separationer, såsom semestrar, arbetsresor, eller liknande, om det innebär att de separeras från dem som de står nära. Vidare kan personer med borderline vara känsligare för saker såsom ansiktsuttryck, ordval etc. Exempelvis kan en person med borderline se ett neutralt ansikte som ett argt ansikte och kan reagera mer negativt på nedsättande ordval än andra människor.[9]

De instabila relationerna beskrivs i DSM-V som att individer med borderline kan vilja spendera mycket tid med en viss person, dela med sig av sina mest intima hemligheter tidigt i förhållandet och intensivt idealisera och beundra en viss person. Detta kan dock snabbt övergå till att individen med borderline nedvärderar den andre, anser att den andre inte bryr sig tillräckligt, inte finns tillgänglig tillräckligt, och så vidare.[7]

Självbild[redigera | redigera wikitext]

Instabil självbild är ett vanligt problem för personer med borderline, och klassas som ett interpersonellt problem.[3] Den instabila självbilden kan uttryckas exempelvis genom förändringar i personliga målsättningar, värderingar, sexuell identitet, typer av vänner, och så vidare. I vissa fall kan individen känna att denne inte existerar över huvud taget, ofta till följd av en upplevd brist på meningsfulla relationer och/eller stöd.[7]

Affektiva besvär[redigera | redigera wikitext]

Borderlinepersoner har ofta ett instabilt humör, vars episoder kan vara från timmar till dagar. Humörsvängningarna väcks ofta av externa händelser. I synnerhet är borderlinepersoner känsliga för händelser som tolkas som att personen med borderline blir övergiven, avvisad eller misslyckas. Humörsvängningarna kan ofta vara mellan depression och ilska, och mindre ofta mellan nedstämda humör till positiva. Till skillnad från friska människor, varar borderlinepatienters negativa känslor längre än hos friska, men samma sak kan inte sägas om positiva känslor.[3]

Personer med borderline kan ofta bli arga eller irriterade, bortom proportion till vad som väckte ilskan/irritationen. En del borderlinepersoner uppger även en ökad känsla av fientlighet mot andra människor. Vidare upplever borderlinepersoner ofta en kronisk tomhet. Tomheten är svårdefinierad, men relaterar till känslor av hopplöshet, isolation, ensamhet och vissa depressiva symptom.[3]

Impulsiva besvär[redigera | redigera wikitext]

Mellan 60 och 78 procent av alla borderlinepatienter har uppvisat suicidala tendenser, och mer än 90% har skadat sig själv. Att skära sig själv i syfte att reglera sina känslor är vanligt bland borderlinepersoner. Borderlinepersoner hetsäter ofta, slösar pengar, spelar med pengar, missbrukar sex och/eller har annat missbruk, såsom drog- eller alkoholmissbruk.[3]

Kognitiva besvär[redigera | redigera wikitext]

40-50% av borderlinepersoner uppvisar kognitiva besvär i form av kortvariga psykotiska symptom eller dissociation. Exempel på vanliga psykotiska symptom är ljudliga hallucinationer eller paranoida tankar, men till skillnad från schizofrena personer varar de psykotiska besvären under kortare perioder. Andra kognitiva besvär är känslor av att ens kropp är förändrad eller overklig, eller att verkligheten känns overklig/bisarr eller illusioner. Dessa besvär förekommer även i posttraumatiskt stresssyndrom.[3]

Förekomst[redigera | redigera wikitext]

Det är oklart varför vissa individer utvecklar personlighetsstörningen. En del experter menar att det kan bero på att individerna som utvecklar personlighetsstörningen är i grunden känslomässigt känsliga, och/eller utsatts för upplevelser som lett till att personlighetsstörningen utvecklats.[1] Genetiska faktorer och negativa händelser under uppväxten har visats bidra till utvecklingen av borderline.[2]

Enligt DSM-V uppskattas borderline finnas mellan 1,6 och 5,9% av befolkningen. I amerikanska psykiatriska öppenvårdsmottagningar har 10% av patienterna borderline, och hos patienter inlagda inom den psykiatriska slutenvården i USA har 20% av patienterna borderline.[7] I en norsk studie beräknades förekomsten till 0,7% av befolkningen ha borderline, och i en svensk 5,4%.[2]

Det finns en stor variation bland de som diagnostiseras med borderline och deras bakgrund. Risken för självmord är högst i de tidiga vuxenåren och minskar successivt med åldern. I DSM-V står det att trots att många av besvären kan vara livslånga är terapi en effektiv behandlingsmetod. Efter tio år i behandling uppfyller färre än hälften av patienterna kraven för diagnosen, och besvären är generellt mindre hos 30 och 40-åringar jämfört med unga vuxna.[7]

Majoriteten av de som diagnostiserats med borderline är kvinnor.[2][7] Enligt DSM-V är 75% av de med borderline kvinnor.[7]

Behandling[redigera | redigera wikitext]

Borderline behandlas vanligtvis med terapi. Två vanliga terapiformer vid borderline är dialektisk beteendeterapi (DBT) och Mentaliseringsbaserad terapi (MBT). Vid behov kan även psykofarmaka sättas in, såsom antidepressiva eller stämningsstabiliserande läkemedel.[1]

Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) har genomfört en utredning för hur effektivt DBT är för behandling av borderlinesymptom. Utredningen visade att DBT bland annat leder till en minskning av självskadebeteende och missbruk. Utredningen visade dock också att det finns få studier gjorda inom området, och att mer forskning behövs.[2]

Prognosen är god för behandling av borderline. 15 år efter diagnos och behandling uppfyller 75% inte längre kriterierna för diagnosen, och 27 år efter är 92% friska.[3] Hur länge behandlingen pågår varierar dock, studierna mätte bara 15/27 år efter diagnos, inte hur länge behandling pågått.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Byström, Anna-Lena (red.); Zotterman, Mathilda (granskare). ”Borderline – emotionellt instabil personlighetsstörning”. 1177 Vårdguiden Region Kronoberg. Arkiverad från originalet. https://web.archive.org/web/20170208014242/http://www.1177.se/Kronoberg/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Borderline-emotionellt-instabil-personlighetsstorning/. Läst 8 februari 2017. 
  2. ^ [a b c d e f] Öst, Lars-Göran & Wærn, Magda (18 oktober 2006). ”Lovande terapi vid borderlinestörning”. Läkartidningen. Arkiverad från originalet den 8 februari 2017. https://web.archive.org/web/20170208040505/http://www.lakartidningen.se/Functions/OldArticleView.aspx?articleId=5169. 
  3. ^ [a b c d e f g h i j] Biskin, R. S.; Paris, J.. ”Diagnosing borderline personality disorder” (på en). Canadian Medical Association Journal 184 (16): sid. 1789–1794. doi:10.1503/cmaj.090618. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC3494330/. Läst 20 februari 2017. 
  4. ^ Näslund (1998) s. 19
  5. ^ [a b] Näslund (1998) s. 19-21
  6. ^ Näslund (1998) s. 21
  7. ^ [a b c d e f g h i j] Jeste, Dilip V. et al. (2014) (på engelska). Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders: Fifth Edition. Washington, DC: American Psychiatric Association. sid. 663-666. ISBN 978-0-89042-554-1 
  8. ^ ”F60.3 Emotionally unstable personality disorder”. Världshälsoorganisationen (WHO). Arkiverad från originalet den 8 februari 2017. https://web.archive.org/web/20170208033519/http://apps.who.int/classifications/icd10/browse/2016/en. 
  9. ^ ”Borderline Personality Disorder”. National Institute of Mental Health. https://www.nimh.nih.gov/health/topics/borderline-personality-disorder/index.shtml. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Näslund, Görel Kristina (1998) Borderline personlighetsstörning: Uppkomst, symptom, behandling, prognos. Natur och kultur ISBN 9789127070592

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]