Europeiska radio- och TV-unionen

Från Wikipedia
(Omdirigerad från EBU)
Uppslagsordet ”EBU” leder hit. För andra betydelser, se EBU (olika betydelser).
Uppslagsordet ”Eurovision” leder hit. För andra betydelser, se Eurovision (olika betydelser).
Europeiska radio- och TV-unionen
European Broadcasting Union
Union européenne de radio-télévision
Medlemsländer i mörkblått. Associerade medlemmar i ljusblått
FörkortningEBU, UER
Bildad12 februari 1950
SäteSchweiz Genève, Schweiz
Medlemmar68 medlemmar
Officiella språkEngelska
Franska
PresidentFrankrike Delphine Ernotte(en)[1]
Webbplatshttp://www.ebu.ch/

Europeiska radio- och TV-unionen (engelska European Broadcasting Union, franska Union Européenne de Radio-Télévision, förkortat EBU eller UER) är världens största sammanslutning för nationella TV- och radiobolag. Unionen är framför allt känd för TV-samarbetet, den så kallade Eurovisionen.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Organisationen, då kallad Europeiska radiounionen, grundades den 12 februari 1950 i Torquay, Storbritannien av 22 medlemsföretag från lika många länder.[2]

EBU bildades som ett resultat av att länderna i Efterkrigseuropa hade svårt att ena sig kring hur en gemensam organisation skulle byggas upp och styras. Föregångaren till EBU, International Broadcasting Union (IBU), ansågs alltför inblandad i kriget på Tysklands sida, för att BBC skulle återinträda i den organisationen efter kriget. På sovjetiskt initiativ, med uppbackning av bland andra Frankrike, startades en ny organisation, Organisation Internationale de Radiodiffusion (OIR), 1946. Storbritannien vägrade att bli medlem även i den organisationen då reglerna för medlemskap och röstinflytande gav Sovjetunionen och östländerna ett mycket stort inflytande. Under 1949 inleddes sonderingar för att skapa en ny organisation med regler för medlemskap och inflytande som Storbritannien och BBC kunde acceptera och med medlemmar från samtliga länder utanför den sovjetiska intressesfären. I slutet av 1949 bjöd därför BBC:s generaldirektör in till en konferens på den engelska sydkusten i februari 1950 i syfte att bilda en ny europeisk samarbetsorganisation för Europas radioföretag. Som ett resultat av EBU:s bildande, avvecklades IBU och de västeuropeiska medlemmarna i OIR lämnade organisationen. Kvar blev bara de östeuropeiska länderna, och OIR (sedermera OIRT) flyttade sitt säte från Bryssel till Prag. I många år verkade dessa två organisationer parallellt i Europa. Den finska radion Oy Yleisradio Ab (YLE) intog en särställning då den aldrig lämnade sitt medlemskap i OIR innan man inträdde i EBU. Från 1951 och fram till sammanslagningen var YLE den enda radio- och tv-organisationen som var aktiv medlem i båda organisationerna. Först efter Berlinmurens fall och när avspänningen i Europa kommit igång på allvar inleddes förhandlingarna för att slå samman de båda organisationerna.

Den 1 januari 1993 slogs EBU samman med OIRT. I samband med sammanslagningen byttes EBU:s namn på franska till Union européenne de radio-télévision (UER).

Medlemskap[redigera | redigera wikitext]

Sedan den 1 juli 2021 har unionen 68 aktiva medlemmar i 56 länder inom det av Internationella Teleunionen (ITU) definierade europeiska sändningsområdet: European Broadcasting Area det vill säga Europa samt delar av Mellanöstern och Nordafrika. Utöver detta har unionen sedan den 1 januari 2014 35 associerade medlemmar från hela världen. Enligt EBU:s ursprungliga stadgar fick endast nationella radio- och tv-bolag inom det europeiska rundradioområdet bli aktiva medlemmar. Från och med år 2007 utökades dessa kriterier till att även omfatta nationella radio- och tv-bolag i länder som ligger utanför det europeiska sändningsområdet, men som är medlemmar i Europarådet. Därmed kunde även de nationella radio- och tv-bolagen i Armenien, Azerbajdzjan och Georgien beviljas medlemskap. Om och när Kazakstan beviljas inträde i Europarådet kommer även dess nationella radio- och tv-företag att kunna beviljas aktivt medlemskap i EBU.

Från början tilläts bara två aktiva medlemsorganisationer per land. Då den franska statliga radio- och tv-koncernen ORTF splittrades upp 1975 införde EBU under några år kompletterande aktivt medlemskap utan rösträtt. Detta slopades 1981 och sedan dess får varje medlemsland ha fler än två aktiva medlemsorganisationer. I länder med flera public-service-företag har dessa ofta valt att dela på medlemskapet och rösträtten i en medlemsgrupp. Exempel på detta är Armenien (PTVR), Frankrike (GRF), Monaco (GRMC), Polen (PRT), Sverige (STR) och Tunisien (RTTT).

Under senare år har flera kommersiella TV-bolag med allmän programkaraktär, valt att lämna sitt EBU-medlemskap. Det gäller franska TF1 och Canal+ som lämnade vid utgången av 2017 och svenska TV4 och finska MTV3 som båda lämnade vid utgången av 2018. I de senare fallen är det oklart om ut utträdena hängde samman med Telias förvärv av kanalerna från Bonnier Broadcasting. Även den privata spanska radiokanalen COPE lämnade EBU 2019 och monegaskiska TMC samt den franska radiokanalen Europe 1 lämnade båda organisation 2021.

Medlemmar[redigera | redigera wikitext]

EBU består av 68 sändningsföretag från 56 olika länder:

Nuvarande medlemmar[redigera | redigera wikitext]

Land Sändningsföretag Förkortning År
Albanien Albanien Radio Televizioni Shqiptar RTSH 1999
Algeriet Algeriet Établissement Public de Télévision EPTV 1970
Entreprise Nationale de Radiodiffusion Sonore ENRS
Télédiffusion d'Algérie TDA
Andorra Andorra Ràdio i Televisió d'Andorra RTVA 2002
Armenien Armenien Hajastani hanrajin herrustajnkerut’jun ARMTV 2005
Hajastani hanrajin radio ARMR
Azerbajdzjan Azerbajdzjan İctimai Televiziya və Radio Yayımları Şirkəti: İCTI/İTV 2007
Belgien Belgien Vlaamse Radio- en Televisieomroeporganisatie VRT 1950
Radio-Télévision Belge de la Communauté Française RTBF
Bosnien och Hercegovina Bosnien och Hercegovina Bosanskohercegovačka Radiotelevizija BHRT 1993
Bulgarien Bulgarien Bǎlgarsko Natsionalno Radio BNR 1993
Bălgarska Natsionalna Televizija BNT
Cypern Cypern Radiofonikó Ídryma Kýprou

Kıbrıs Radyo Yayın Kurumu

CyBC 1969
Danmark Danmark Danmarks Radio DR 1950
TV2 Danmark DK/TV2 1989
Egypten Egypten al-Hayʾa l-Waṭaniyya li-l-ʾIʿlām NTU 1985
Estland Estland Eesti Rahvusringhääling: ERR 1993
Finland Finland Yleisradio Yle 1950
Frankrike Frankrike Groupe de Radiodiffusion Française: GRF 1950
Georgien Georgien Sakartvelos Sazogadoebrivi Mauts'q'ebeli GPB 2005
Grekland Grekland Ellinikí Radiofonía Tileórasi ERT 1950-2013, 2015
Irland Irland Raidió Teilifís Éireann RTÈ 1950
TG4 TG4 2007
Island Island Ríkisútvarpið RÚV 1956
Israel Israel Taʾăḡid HaŠidûr HaYiśrāʾēli

Hayʾat al-Baṯṯ al-Isrāʾīlī

IPBC/KAN 1950
Italien Italien Radiotelevisione Italiana RAI 1950
Jordanien Jordanien Muasasat al'iidhaeat waltilfizyun al'urduniyi JRTV 1970
Kroatien Kroatien Hrvatska Radiotelevizija HRT 1993
Lettland Lettland Latvijas Sabiedriskie mediji: LSM 1993
Libanon Libanon Télé Liban TL 1950
Libyen Libyen Qanaat Libya Alwatanii LNC 2011
Litauen Litauen Lietuvos Nacionalinis Radijas ir Televizija LRT 1993
Luxemburg Luxemburg RTL Group RTL 1950
Établissement de Radiodiffusion Socioculturelle du Grand-Duché de Luxembourg ERSL 1996
Malta Malta Public Broadcasting Service PBS 1970
Marocko Marocko Société Nationale de Radiodiffusion et de Télévision SNRT 1950
Moldavien Moldavien TeleRadio-Moldova TRM 1993
Monaco Monaco Monaco Media Diffusion MMD 1994
TVMonaco TVM 2024
Montenegro Montenegro Radio Televizija Crne Gore RTCG 2006
Nederländerna Nederländerna Nederlandse Publieke Omroep:
  • AVROTROS
  • BNNVARA
  • Evangelische Omroep (EO)
  • Humanistische Omroep (HUMAN)
  • KRO-NCRV
  • MAX
  • Nederlandse Omroep Stichting (NOS)
  • NTR
  • Ongehoord Nederland [nl] (ON)
  • PowNed
  • Stichting Ether Reclame (STER)
  • VPRO
  • WNL
  • Zwart
NPO 1950
Nordmakedonien Nordmakedonien Makedonska Radio Televizija MRT 1993
Norge Norge Norsk Rikskringkasting NRK 1950
Polen Polen Telewizja Polska TVP 1993
Polskie Radio PR
Portugal Portugal Rádio e Televisão de Portugal RTP 1950
Rumänien Rumänien Română de Radiodifuziune ROR 1993
Televiziunea Română TVR
San Marino San Marino Radiotelevisione della Repubblica di San Marino (San Marino RTV) SMRTV 1995
Schweiz Schweiz Schweizerische Radio- und Fernsehgesellschaft: SRG SSR 1950
Serbien Serbien Radio-televizija Srbije RTS 2006
Slovakien Slovakien Rozhlas a televízia Slovenska RTVS 2011
Slovenien Slovenien Radiotelevizija Slovenija RTVSLO 1993
Spanien Spanien Radiotelevisión Española RTVE 1955
Storbritannien Storbritannien British Broadcasting Corporation BBC 1950
United Kingdom Independent Broadcasting: UKIB 1981
Sverige Sverige Sveriges Rundradiotjänst: SRT 1950
Tjeckien Tjeckien Český Rozhlas ČRo 1993
Česká Televize ČT
Tunisien Tunisien Établissement de la Radio Tunisienne RTT 2007
Établissement de la Télévision Tunisienne
Turkiet Turkiet Türkiye Radyo ve Televizyon Kurumu TRT 1950
Tyskland Tyskland Arbeitsgemeinschaft der öffentlich-rechtlichen Rundfunkanstalten der Bundesrepublik Deutschland: ARD 1952
Zweites Deutsches Fernsehen ZDF 1963
Ukraina Ukraina Natsionalna suspilna teleradiokompanija Ukrajiny NSTU/UA:PBC 1993
Ungern Ungern Médiaszolgáltatás-támogató és Vagyonkezelő Alap: MTVA 2014
Vatikanstaten Vatikanstaten Radio Vaticana, Statio Radiophonica Vaticana VR 1950
Österrike Österrike Österreichischer Rundfunk ORF 1953

Avstängda medlemmar[redigera | redigera wikitext]

Land Sändningsföretag Förkortning År Avstängd
Belarus Belarus Natsyjanalnaja dziaržaŭnaja telieradyjokampanija Respubliki Bielaruś BTRC 1993 2021-2024
Ryssland Ryssland Pervyj Kanal C1R 1995 2022-
Vserossiyskaya Gosudarstvennaya Televizionnaya i Radioveshchatelnaya Kompaniya VGTRK 1993
Radio Dom Ostankino: RDO 1996

Eurovision Song Contest[redigera | redigera wikitext]

På TV-sidan är det viktigaste samarbetet utbyte av nyhetsinslag och bilder i Eurovision. Dessutom görs flera gemensamma sportsatsningar. Eurovision Song Contest som har arrangerats årligen sedan 1956 hör till de mest kända evenemangen. Ursprungligen var det bara medlemsländer som hade sina sändarnät ihoplänkade som kunde delta i Eurovisionssamarbetet och ta emot de direktsända programmen. Sverige blev ihopkopplat med Eurovisionen 1958 i samband med Fotbolls-VM. I början av 1970-talet blev det möjligt för medlemsländer att delta i samarbetet via satellit. Det gjorde det möjligt för exempelvis Turkiet och Israel och senare Cypern och Island att bli en del av det europeiska TV-samarbetet. Sedan 1990-talet har satellitsändningar helt ersätt det markbundna länknätet.

Eurovisionens kända signaturmelodi, "Eurovisionhymnen", är hämtat från den första satsen (Marche en rondeau) ur Te Deum av den franske tonsättaren Marc-Antoine Charpentier. Musikstycket, som är från 1600-talet, var länge bortglömt men återupptäcktes 1953 av den fransk-belgiske musikvetaren Carl de Nys.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Delphine Ernotte Cunci elected president of EBU as of 2021”. 4 december 2020. https://www.ebu.ch/news/2020/12/elects-new-executive-board. Läst 23 juni 2021. 
  2. ^ Institut National Belge de la Radiodiffusion - Belgien, Statsradiofonien - Danmark, Egyptian State Broadcasting - Egypten, Radiodiffusion-Télévision Française - Frankrike, Ethniko Idryma Radiophonias - Grekland, Department of Posts and Telegraphs - Irland, Radio Italiana (Radio Audizioni Italiane S.p.a) - Italien, Sekretarijat za radiodifuziju pri Direkciji za Informacije Vlade Federativna Narodna Republika Jugoslavija - Jugoslavien, Ministère de l’Orientation et de l’Information - Libanon, Compagnie Luxembourgeoise de Radiodiffusion - Luxemburg, Radio-Maroc - Marocko, Radio-Tunis - Tunisien, Radio Monte-Carlo - Monaco, Stichting Nederlandse Radio-Unie - Nederländerna, Norsk Rikskringkasting - Norge, Emissora Nacional de Radiodifusão - Portugal, Société Suisse de Radiodiffusion - Schweiz, British Broadcasting Corporation - Storbritannien, A/B Radiotjänst och Kungliga Telegrafstyrelsen - Sverige, Ministère des traveaux publics et des communications - Syrien, Basın-Yayın ve Turizm Genel Müdürlüğü - Turkiet och Radio Vaticana - Vatikanstaten. Oy Yleisradio ab - Finland deltog men valde att ansluta sig först i juni samma år. Även Israel Broadcasting Service - Israel deltog som observatör på konferensen som hölls på Hotel Imperial den 6-14 februari. s. 46, Television programming across national boundaries: The EBU and OIRT Experience, Ernest Eugster.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]