New York World’s Fair 1939

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Trylon och Perisphere.
Utställningsbyggnaden för Ford.
Raymond Loewys strömlinjelokomotiv PRR S1.
Interiör, Sveriges paviljong.

New York World’s Fair 1939 var en världsutställning som ägde rum 1939-1940 i Flushing Meadows-Corona Park i New York. Utställningens tema var Building The World of Tomorrow.

Utställningens byggnader[redigera | redigera wikitext]

I april 1939, ett halvt år innan utbrottet av andra världskriget, visade USA upp sin egen designmedvetenhet i 1939 New York World’s Fair. Utställningen var uppdelat i sju zoner; transport, kommunikation, livsmedel, samhällsstyre, produktion, hälsa och vetenskap. Zonerna eller temaområdena var ordnade utefter avenyer och med utsikter utgående från två centrala byggnader, som blev symbol för utställningen. Den ena var den klotrunda “Perisphere”, den andra en spetsformad, drygt 60 meter hög byggnad, kallad “Trylon”; deras arkitekter var Wallace Harrison och J. André Fouilhoux.

Trylon och Perisphere var vitmålade och utgjorde grunden för en färgskala från ljusa till mörka nyanser från utställningens centrala delar mot utkanten. På kvällen belystes utställningens byggnader på ett effektfullt sätt. Iögonfallande var den kupolformade paviljongen med sina ljusränder för United States Steel och General Electrics byggnad som kröntes av en stor "stålblixt".[1]

Staden New Yorks paviljong är en unik kvarvarande byggnad, som 1945-50 var platsen för Förenta Nationernas generalförsamling, 1964-65 hyste ännu en världsutställning och sedan 1972 hyser Queens Museum of Art (se där, för mer om denna byggnad).

Utställningens budskap[redigera | redigera wikitext]

Utställningens tema var "Att bygga morgondagens värld" (Building The World of Tomorrow). I denna framtidsvärld spelade den industriella formgivningen en central roll. Ett nytt begrepp föddes; "industridesign". Bland utställarna märktes Ford som hade en provbana för bilar och General Motors som bjöd besökaren på en framtidsresa till år 1960. I avdelningen för telekommunikationsföretaget AT&T kunde utvalda besökare ringa gratis över hela USA.

Det vilade mycket science fiction över New York World’s Fair, exempelvis Raymond Loewys futuristiska rymdskepp, som kunde transportera passagerare från New York till London. Loewy presenterade även ett strömlinjeformat lokomotiv för Pennsylvania Rail Road Company. Strömlinjeform blev den amerikanska varianten av funktionalismen. Nästan allt skulle vara strömlinjeformat; från ånglokomotivet över bilen till pennvässaren.[2] Vid sidan om utställningsbyggnader för de stora amerikanska företagen fanns även paviljonger för bland annat Sovjetunionen, Storbritannien och Turkiet.

Sveriges paviljong[redigera | redigera wikitext]

Sveriges paviljong, som Svenska slöjdföreningen hade ansvar för, hade ritats av arkitekt Sven Markelius och rönte stor uppmärksamhet. Paviljongbyggnaderna grupperades kring en trädgårdsanläggning, även den ritad av Markelius. Det fanns även restaurang och biograf. Ett stort porträtt av Per Albin Hansson mötte besökaren och utställningens tema var demokratins och välfärdens framsteg i Sverige. Utställningspaviljongen blev även en stor personlig framgång för Markelius och gav honom viktiga kontakter för framtiden i USA.[3]

Här fanns även en uppmärksammad heminredning, som visade bland annat ett sportstugerum formgivet och inrett av Elias Svedberg och Astrid Sampe. Inredningens mjuka former skilde sig markant från USA:s utopiska estetik. Det var här begreppet "tjugotalsklassicism" (Swedish modern) präglades.[1] Intresset för Sverige och "Sverige: medelvägen" (Sweden: the Middle Way), där kapitalism och socialism tycks kunna förenas, var betydande.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Sparke (2000), s.118-119
  2. ^ Sparke (2000), s.120-121
  3. ^ Rudberg (1989), s. 102

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]