New York World's Fair 1939

Från Wikipedia
(Omdirigerad från New York World’s Fair 1939)
New York World's Fair 1939
Officiell utställningsaffisch.
Officiellt namnNew York World’s Fair 1939 (Svenska: New York Expo eller New York-utställningen.)
PlatsFlushing Meadows–Corona Park, Queens, New York
Tidpunkt30 april 1939–31 oktober 1940
År19391940
TypVärldsutställning
Geografisk
omfattning
Internationell
ArrangörUSA USA
DeltagareAllmänheten, näringslivet
FöregåendeParis 1937
NästaPort-au-Prince 1949

New York World’s Fair 1939 även kallad New York Expo var en världsutställning som ägde rum 30 april 1939–31 oktober 1940 i Flushing Meadows–Corona Park, stadsdelen Queens, New York. Det var den största utställning som någonsin hade arrangerats överhuvudtaget. Utställningens motto var The World of Tomorrow. Evenemangets president och högste ansvarig var politikern och PR-mannen Grover Whalen (engelska: Grover Whalen). 63 nationer hade representation på New York-utställningen. Bland dem fanns samtliga nordiska länder. Tyskland medverkade inte.

Området tog i anspråk bland annat 38 km asfalt och betonglagda vägar, eget busstrafiknät med 32 hållplatser, 23 km huvudledningar för vatten, 30 miljoner fot timmer, 10 000 fullvuxna almträd, två miljoner buskar, 9 000 ton belysningsmaterial och 1 000 ton färg. Inom området fanns kyrkor, banker, postkontor, nöjesfält och sjukhus med BB-avdelning. Enbart nöjesfältet hade lika stor yta som hela världsutställningen i Paris år 1937.

När grindarna till utställningen öppnade den 30 april 1939 var det på dagen 150 år efter det att George Washington i New York svor eden som USA:s första president.

Utställningens byggnader[redigera | redigera wikitext]

I april 1939, ett halvt år innan utbrottet av andra världskriget, visade USA upp sin egen designmedvetenhet i 1939 New York World’s Fair. Utställningen var uppdelat i sju zoner; transport, kommunikation, livsmedel, samhällsstyre, produktion, hälsa och vetenskap. Zonerna eller temaområdena var ordnade utefter avenyer och med utsikter utgående från två centrala byggnader som blev symbol för utställningen. Den ena var den klotrunda ”Perisphere”, den andra en spetsformad, drygt 60 meter hög byggnad, kallad ”Trylon”, gestaltade av arkitekterna Wallace Harrison och J. André Fouilhoux.

Trylon och Perisphere var vitmålade och utgjorde grunden för en färgskala från ljusa till mörka nyanser från utställningens centrala delar mot utkanten. På kvällen belystes utställningens byggnader på ett effektfullt sätt. Iögonfallande var den kupolformade paviljongen med sina ljusränder för United States Steel och General Electrics byggnad som kröntes av en stor ”stålblixt”.[1]

Staden New Yorks paviljong är en unik kvarvarande byggnad, som 1945–1950 var platsen för Förenta Nationernas generalförsamling, 1964–1965 hyste ännu en världsutställning och sedan år 1972 hyser Queens Museum of Art. (Se artikeln om museet för mer information om byggnaden.)

Utställningens budskap[redigera | redigera wikitext]

Utställningens tema var ”att bygga morgondagens värld” (Building The World of Tomorrow). I denna framtidsvärld spelade den industriella formgivningen en central roll. Det nya begreppet industridesign föddes. Bland utställarna märktes Ford som hade en provbana för bilar och General Motors som bjöd besökaren på en framtidsresa till år 1960. I avdelningen för telekommunikationsföretaget AT&T kunde utvalda besökare ringa gratis över hela USA.

Det vilade mycket science fiction över världsutställningen i New York, exempelvis visades idén med Raymond Loewys futuristiska rymdskepp, som kunde transportera passagerare från New York till London. Loewy presenterade även ett strömlinjeformat lok för Pennsylvania Rail Road Company. Strömlinjeform blev den amerikanska varianten av funktionalismen. Nästan allt från ångloket och bilen till pennvässaren skulle vara strömlinjeformat.[2] Vid sidan om utställningsbyggnader för de stora amerikanska företagen fanns även paviljonger för bland annat Sovjetunionen, Storbritannien, Turkiet och 60 nationer till.

Sveriges deltagande[redigera | redigera wikitext]

Organisation[redigera | redigera wikitext]

Amerikas beskickning i Sverige framförde den 4 december 1936 en inbjudan till den svenska regeringen om att delta i New York-utställningen. Planeringsarbetet började strax därefter med den så kallade New York-utredningen för att ta reda på förutsättningar för Sveriges deltagande. Bland annat gjordes marknadsundersökningar både i Sverige och USA för att dels få en känsla för den allmänna opinionen och dels få tillgång till expertutlåtanden. Undersökningarna gjordes i samarbete med Institutet för marknadsundersökningar (IMU) under överinseende av professor Gerhard Törnqvist vid Handelshögskolan i Stockholm samt Mr N L Prindle, manager of the research department of Erwin, Wasey & Co, New York, som var ägare till svenska annonsbyrån Ervaco. (Ervaco är en förkortning av Erwin, Wasey & Co.)

Sveriges paviljong planerades och genomfördes av projektorganisationen Bestyrelsen för Sveriges deltagande i New York-utställningen 1939 som leddes av expodirektör Karl Wessblad.[3][4][5] Det huvudsakliga innehållet i Sveriges deltagande beslutades på bestyrelsens sammanträde den 4 april 1938. Generalkommissarie för svenska New York-utställningen var diplomaten Folke Bernadotte och biträdande var Hugo Hamilton.

En av de först påtänkta huvudarkitekterna för Sveriges paviljong var Artur von Schmalensee. Slutligen var det arkitekt och byggnadsråd Sven Markelius som fick uppdraget. Utställningspaviljongen blev en stor personlig framgång för Markelius och gav honom viktiga kontakter för framtiden i USA.[6]

Utställningsbestyrelsen, ledamöter, 1939
Namn Titel Organisation
Karl Wessblad Direktör Ett flertal
Elof Ericsson Disponent Åtvidabergs industrier
Karin Collin Politiker, förbundsordförande Centerkvinnorna, statlig utredare
Torsten Hèrnod Direktör Svenska cellulosa AB, Sveriges allmänna exportförening
Albin Johansson Direktör Kooperativa förbundet
Axel Ax:son Johnson Generalkonsul Axel Johnsongruppen, Avesta Jernverks AB
Olof Lamm Generalkonsul Svenska handelskammaren i New York
August Lindberg Fackföreningsledare, ordförande Landsorganisationen i Sverige (LO)
Bo Lindman Kapten, ordförande Svenska idrottsförbundet
B G Ljungberger Direktör Sveriges allmänna exportförening
Alva Myrdal Politiker Ett flertal
Eva Nyblom Chefredaktör Idun
Ivar Persson Agronom, politiker Bondeförbundet
Josef Sachs Generalkonsul Nordiska Kompaniet
Oscar Thorsing Pressattaché Utrikesdepartementet
Verkställande utskott, 1939
Namn Titel Organisation
Elof Ericsson Disponent Åtvidabergs industrier
Björn Edström Direktör Svenska Aluminiumkompaniet
Axel Johnson J:r Direktör Rederi AB Nordstjernan
Carl Lamberth Sekreterare Kungl Kommerskollegium, ämbetsverket för handel och industri
Åke Stavenow Fil dr Svenska slöjdföreningen
Folke Stenbeck Direktör Ervaco
A H Stensgård Direktör Sveriges allmänna lantbrukssällskap
Eskil Sundahl Professor Kooperativa Förbundets Arkitekt- och Ingenjörsbyrå, KFAI
Folke Thunborg Sekreterare, politiker Ett flertal
Sven Markelius Byggnadsråd Eget arkitektkontor

Invigning[redigera | redigera wikitext]

Sveriges paviljong invigdes fredagen den 5 maj 1939. Det gjordes med en bankett dit 200 gäster var inbjudna. Invigningen som både sändes i radio och journalfilmades började med presslunch i paviljongens restaurang Tre Kronor varefter Folke Bernadotte hälsade alla välkomna. En amerikansk militärmusikkår spelade svenska melodier och the Swedish Glee Club sjöng. För den amerikanska utställningsledningen talade bland andra generalkommissarie Edward Flynn (engelska: Edward J Flynn).

Kungen utnämnde expodirektör Wessblad och byggnadsråd Markelius till riddare av Nordstjärneorden. Till riddare av Vasaordens första klass utnämndes ordföranden i utställningskommittén Nils K Tholand, ingenjör John S Kullby, konstnären Anders Beckman, chefen för svenska pressbyrån i New York Birger Nordholm samt biträdande ingenjör vid statens järnvägsbyggnader G O A Alland.

Området[redigera | redigera wikitext]

Markelius grupperade paviljongbyggnaderna kring en trädgårdsanläggning med svenska björkar, körsbärsträd och blomsterrabatter med prästkragar, the Swedish Square, som rönte stor uppmärksamhet. Bland annat fanns här bronsstatyn Folke Filbyter utförd av Carl Milles och en anspråksfull kristallfontän formgiven av Vicke Lindstrand från Orrefors glasbruk. Rykten strax efter invigningen gjorde gällande att en amerikansk miljonär ville köpa fontänen. Skulptören Carl Eldh ställde ut en staty av Engelbrekt Engelbrektsson. Det fanns en biograf och en restaurang på området. Restaurangen hette Three Crowns och drevs med rederiet Svenska Amerikalinjen som sponsor. Ett roterande smörgåsbord tillhörde de uppseendeväckande detaljerna.

Grafiska bildmontage stod konstnärerna Bibi Lindström och Anders Beckman för. Ett stort porträtt av Per Albin Hansson mötte besökaren vid informationsdisken i mottagningshallen. Paviljongens tema var den svenska modellen med demokratins och välfärdens framsteg som precis tagit ett avgörande kliv i Sverige då Saltsjöbadsavtalet var relativt nytt. Intresset för Sverige och ”Sverige: medelvägen” (Sweden: the Middle Way), där kapitalism och socialism tycktes kunna förenas, var stort.

Amerikanska arkitektur- och byggnadsfirman Pomerance & Breines uppförde den svenska paviljongen efter Markelius ritningar.

Inredning och konsthantverk[redigera | redigera wikitext]

Utställningens konstindustrihall fylldes av heminredning, hantverksföremål och mönster vars utställningsytor arrangerades av Svenska slöjdföreningen under ledning av fil dr Åke Stavenow och i samarbete med flera av tidens ledande svenska inredningsarkitekter, möbel- och armaturproducenter samt formgivare.

Här visades ett sportstugerum formgivet och inrett av Elias Svedberg och Astrid Sampe från Nordiska kompaniet.[7] Åtvidabergs industrier med disponent Elof Ericsson i spetsen ställde ut specialtillverkade möbler i kontorsrummet för utställningspaviljongens direktör Folke Bernadotte. Estrid Ericson och Josef Frank gestaltade ett vardagsrum med geometriska former för inredningsfirman Svenskt tenn.[8] Bruno Mathsson var representerad med sina kända böjträstolar. Bodafors visade upp ett vardagsrum komponerat av Axel Larsson. Gustaf Axel Berg, som även gav form åt korgstolarna i en del av restaurangen, visade ett kombinerat kök och vardagsrum med matvrå i samarbete med Åke Huldt.

Licium ställde ut draperityger av Sofia Widén. Duro och Norrköpings tapetfabrik visade mönster utförda av Elsa Gullberg, Sven Erik Skawonius, Carl-Axel Acking och Sven Hesselgren. Kosta, Strömbergshyttan och Åfors presenterade glas formgivna av Elis Bergh, Gerda Strömberg och Edvin Ollers. Orrefors visade upp graverade glaspjäser med figurala motiv av Edvin Öhrström, Edward Hald och Vicke Lindstrand som också ansvarade för kristallfontänen utomhus. Gustavsberg visade keramik, prydnadsföremål och serviser utförda av Wilhelm Kåge. Uppsala Ekeby ställde ut pjäser av Harald Östergren och Sven Erik Skawonius. Rörstrand visade föremål av Gunnar Nylund. Edgar Böckman, Erich Triller och Ingrid Triller samt Gocken Jobs och Lisbet Jobs medverkade också.

Svenskt guld och silver representerades av Guldsmedsaktiebolaget med Just Andersson, Borgila med Erik Flemming och Karl Anderson ställde ut en praktfull budkavel i guld och silver från kungens 80-årsdag. Ivar Ålenius-Björk och Wiwen Nilsson hävdade enligt vissa bedömare sin särställning och speciella stil med föremål från Ystad-Metall. Handarbetets vänner visade mattor och hemslöjdsartiklar från Alf Munthe och Svensk hemslöjd vilket också ansågs vara ett exempel på hur äldre och modern stil kunde samsas i ett rum.

Inredningens mjuka former skilde sig markant från USA:s utopiska estetik. Det var här begreppet Swedish modern fick fotfäste.[1]

Roterande smörgåsbord[redigera | redigera wikitext]

En populär och livligt omskriven tilldragelse på den svenska paviljongen var det runda, roterande smörgåsbordet på restaurang Three Crowns. Det var eldrivet, elvärmt och elkylt. Ungefär tre fjärdedelar av bordsytan var tillgängliga för gästerna. Återstående sektor befann sig innanför ett utskjutande hörn av serveringsrummet där personalen fyllde på faten i takt med att de tömdes. Bordet projekterades av civilingenjör Alvar Lenning och byggdes av ett par svenska företag. Bordet hade ett inbyggt Servel-Electroluxaggregat (engelska: Servel) för kylning och åtta vitemaljerade 150 W värmeplattor av fabrikatet Helios. Både kyl- och värmeaggregaten fick sin strömförsörjning via släpringar. Bordets rotation åstadkoms av en liten skruvmotor på en sjättedels hästkraft. De roterande delarna var lagrade på ett kullager av specialutförande. Smörgåsbordet roterade motsols vilket var bekvämast för högerhänta personer. Periferihastigheten var cirka 4 cm per sekund vilket ansågs tillräckligt sakta för att gästerna skulle hinna ta för sig av läckerheterna.[9]

Belysning[redigera | redigera wikitext]

Malmöföretaget Bröderna Malmströms metallvarufabrik fick uppdraget att planera, tillverka och leverera belysningsarmaturerna till det svenska utställningsområdet. Leveransen finns noggrant dokumenterad.[10]

För allmänbelysning i entré, mottagningshallar och loggior användes spegelreflektorer. De monterades på längs väggarna gående ställningar av 3/4” järnrör och belyste väggar och tak. De flesta speglarna var omgivna av plåtreflektorer som liksom rörställningarna vitlackerades. Över Sverigekartan samt över borden i konstindustrihallen hängde olika formade plåtreflektorer i storlek 200–800 mm, samtliga vitlackerade, ritade av Sven Markelius. Över informationsdisken placerades pendlar med klockformade nedtill öppna halvklotformade armaturer av opalöverfångsglas, 250–400 mm i diameter. Dessutom hängde i ena änden av lokalen en pendel med rund sidenklädd glob, 1 m i diameter. Den ena restauranglokalen upplystes av 600 mm globpendlar av opalöverfångsglas, den andra av pendlar med halvklotformade nedtill öppna glas av champagneöverfång, utvändigt försedda med korgflätning för att matcha G A Bergs korgstolar. Det roterande smörgåsbordet belystes av 5 st spegelreflektorer, inbyggda i vitlackerade plåtreflektorer och monterades på en cirkelformad rörställning över bordet. Veranda och terrass upplystes av 600 mm globpendlar av opalöverfång. Över en bokdisk placerades 4 st speciellt konstruerade bordlampor. Ute i planteringarna stacks järnställningar ned i jorden för att kunna hänga ett större antal armaturer med glas i form av en japansk lykta utförda dels i champagneöverfång och dels i ljusgrön överfång. Flaggmasten belystes med 3 st strålkastare och ”Sweden”-skylten med 6 st spegelrännor. I butik och kontor monterades KG-armaturer, modell 3611.

Slutligen tillverkades tre specialarmaturer till generalkommissariatet där Folke Bernadotte hade sina rum med personal. Dessa ritades av arkitekt Carl-Axel Acking och utfördes i blankpolerad mässing samt lackerad mässing. Serien hade en golvarmatur med tre ljuspunkter och pelare av almträ som togs fram i samarbete med Åtvidabergs industrier.[11]

Dalahästen[redigera | redigera wikitext]

Vid entrén till Sveriges paviljong fanns en 2,8 meter hög dalahäst som skapades av Jerk Werkmäster för Nordiska Kompaniets verkstäder i Nyköping.[7] Dalahästar hade tillverkats sedan 1600-talet men de var vid den här tiden i stort sett okända utanför Dalarna. Utställningen blev ett genombrott för dalahästen som svensk nationalsymbol.[12]

Utvärdering och resultat[redigera | redigera wikitext]

Drygt 4 000 000 personer besökte Sveriges paviljong vilket ansågs vara rekord för de så kallade smånationerna bland utställarna. Totalt såldes svenska produkter för 60 000 USD. Bäst sålde glasföremål. Hemslöjdsföremål sålde för cirka 6 000 USD vilket bedömdes vara ett gott resultat. Emellertid uppfylldes inte förväntningarna på försäljningen totalt sett när utställningsperioden var över och utvärderades. Försäljningen av tenn och framför allt silver var relativt obetydlig. Orsaken sägs ha varit höga tullar som gjorde dessa metallföremål alltför dyrbara. Den svenska satsningen i New York kostade slutligen mer än de 1 200 000 kronorna som budgeten föreskrev. Men när allt summerades så var arrangörerna överens om att svenska staten hade gått med vinst när goodwill-värdet i USA för de svenska näringarna räknades in.[5]

Expogodset till Sveriges paviljong vägde cirka 300 ton och skickades i 1 200 kollin till New York med tre olika båttransporter. Godset försäkrades till ett värde av en halv miljon kronor. Detta var enbart tillverkningsvärde och inte marknadsvärde.[13] Av hela medarbetarstyrkan på Sveriges paviljong var det två som stannade kvar i USA eftersom de hade träffat varsin partner och gift sig.[5]

Galleri[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  • Utställningsbestyrelserna. SE/RA/420463.15, New York-utställningen 1939 (U15), Riksarkivet (depå Marieberg). Läst 12 april 2024.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Sparke (2000), s.118-119
  2. ^ Sparke (2000), s.120-121
  3. ^ Svea Lindstrand (10 maj 1939). ”Expos invigning ett strålande feeri”. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning: s. 8. Läst 3 november 2023. 
  4. ^ Korrespondens på brevpapper (1939-03-04). Ackings arkiv; Statens centrum för arkitektur och design. Läst 22 oktober 2023.
  5. ^ [a b c] ”Newyork-Expos eftermäle: 4 milj besökare – Sverige slog rekord”. Aftonbladet: s. 1–2. 31 oktober 1939. Läst 21 oktober 2023. 
  6. ^ Rudberg (1989), s. 102
  7. ^ [a b] Ericsson, Anne-Marie (2019). Astrid Sampe: Förnyare av svensk industritextil. Livonia print, Riga, Lettland: Appell förlag. sid. 49–50. ISBN 9789198495942 
  8. ^ Hedqvist, Hedvig (2023). Estrid Ericson. GPS Group: Norstedts. sid. 156–163. ISBN 9789113126555 
  9. ^ Edy Velander, red (1939). ”Eldrivet smörgåsbord”. ERA, Elektricitetens rationella användning (Stockholm: Edy Velander) 12 (2). Läst 9 oktober 2023. 
  10. ^ Malmströms Post, nr 1, 1939, sid 1–3, New York Expo 1939
  11. ^ Åsa Albinsson (5 oktober 2023). ”Strålande tider för Swedish Modern”. Scandinavian Retro: s. 54–59. Läst 17 oktober 2023. 
  12. ^ ”Världsutställningen 1939”. Grannas A Olsson Hemslöjd. Arkiverad från originalet den 19 januari 2016. https://web.archive.org/web/20160119193559/http://www.grannas.com/mainframe.php?page=1939. Läst 6 mars 2016. 
  13. ^ ”2,5 mil bräder gingo åt till lådor åt vårt expo”. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning: s. 16. 1 april 1939. Läst 3 november 2023. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • ”Svenskt konsthantverk hävdar sig väl på Expo”. Arbetet: s. 9, 11. 20 juni 1939. Läst 3 november 2023. 
  • Sparke, Penny (2000). Design, 1900-talets pionjärer. Stockholm: Albert Bonniers förlag. ISBN 91-0057243-8 
  • Eva Rudberg (1989). Sven Markelius, arkitekt. Stockholm: Arkitektur Förlag. ISBN 91-86050-22-2 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]