Svetlana Aleksijevitj

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Svetlana Aleksijevitj Nobelpristagare i litteratur 2015
Svetlana Aleksijevitj i Köln 2013.
Svetlana Aleksijevitj i Köln 2013.
Född Светлана Александровна Алексиевич
31 maj 1948 (69 år)
Stanislav, Ukrainska SSR, Sovjetunionen Sovjetunionen
Yrke Författare
Nationalitet Vitryssland Vitryssland
Språk Ryska
Genrer Vittnesmålsroman
Framstående verk Utopins röster - Historien om den röda människan
Framstående priser Nobelpriset i litteratur (2015)
Webbplats Officiell webbplats

Svetlana Aleksandrovna Aleksijevitj (vitryska: Святлана Аляксандраўна Алексіевіч, ryska: Светлана Александровна Алексиевич), född 31 maj 1948 i Stanislav (i dag Ivano-Frankivsk) i sovjetrepubliken Ukraina, är en vitrysk, ryskspråkig författare. Aleksijevitj har skrivit en serie dokumentärromaner om "sovjetmänniskan" vid namn Utopins röster - Historien om den röda människan. Till de mest kända böckerna hör Bön för Tjernobyl, Kriget har inget kvinnligt ansikte och Tiden second hand. Som en av den samtida ryska litteraturens främsta företrädare[1] tilldelades hon 2015 Nobelpriset i litteratur "för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid".[2]

Biografi och författarskap[redigera | redigera wikitext]

Svetlana Aleksijevitj föddes i Ukrainska SSR tre år efter andra världskrigets slut. Hennes vitryske far och ukrainska mor var efter kriget lärare i en by i Vitryska SSR där Svetlana växte upp. Vid slutet av 1960-talet blev hon antagen till journalistlinjen vid universitet i Minsk. Efter studierna arbetade hon som journalist, lärare och tidningsredaktör osäker på vilken yrkesbana hon skulle välja.

Svetlana Aleksijevitj valde att bli författare efter att ha tagit del av den vitryske författaren Ales Adamovitj arbeten. Genom Adamovitj fann Aleksijevitj en arbetsmetod och ett förhållningssätt som stämde med hennes ambitioner att ge "vanliga" människor en röst i litteraturen. Ales Adamovitj kallade de kollektivromaner han var medförfattare till för "roman-oratorium", "vittnesmålsroman" och "episk kör". Utifrån dessa idéer har Aleksijevitj inför varje bok och varje ämne samtalat med hundratals personer och samlat röster och vittnesbörder om människan i Sovjetunionen.[3][4]

Aleksijevitj kallar sin svit dokumentärromaner för "Utopins röster - Historien om den röda människan". Den första boken i sviten är Kriget har inget kvinnligt ansikte där kvinnor berättar om sin tid i Röda armén under det Stora fosterländska kriget (andra världskriget). Boken var klar 1983 men anklagades för att vanhelga den heroiska sovjetiska kvinnan och gavs inte ut förrän Gorbatjov infört glasnost 1985. Samma år publicerades De sista vittnena, om barns erfarenheter av kriget. Därefter skrev Aleksijevitj Zinkpojkar (1989), i vilken soldater och soldatmödrar vittnar om Sovjetunionens krig i Afghanistan. Boken kritiserades skarpt av militärer och kommunister. Vid denna tid gick Sovjetunionen mot sin upplösning och Vitryssland blev en självständig stat med namnet Belarus, officiellt Respublika Belarus, 1991. En rättegång mot Aleksijevitj och hennes bok Zinkpojkar inleddes 1992 i Minsk men tack vare demokratiska krafter i landet lades åtalet ned. År 1993 kom Förförda av döden där Aleksijevitj samtalar med personer som i sin förtvivlan över att de sovjetiska idealen vittrat sönder försökt begå självmord. I den omtalade boken Bön för Tjernobyl (1996) har hon samlat röster om tiden efter kärnkrafthaveriet i Tjernobyl.[3]

Under slutet av 1990-talet blev Aleksijevitj utsatt för trakasserier och påtryckningar av Lukasjenkoregimen och år 2000 lämnade hon landet. Genom organisationen The International Cities of Refuge Network fick hon en fristad i några västeuropeiska städer. Aleksijevitj bodde först i Paris, mellan 2006 och 2008 i Göteborg och därefter i Berlin. Hon flyttade tillbaka till Minsk 2011.[4][5][6]

Den sista boken i sviten "Utopins röster", Tiden second hand: slutet för den röda människan om livet efter Sovjetunionens upplösning, gavs ut 2013. Aleksijevitj arbetar för närvarande (2013) på en dokumentärroman vars engelska titel är The Wonderful Deer of the Eternal Hunt. Boken handlar om människors kärlek till varandra.[3]

Svetlana Aleksijevitj tilldelades 1996 Tucholskypriset av Svenska PEN. Hon har även tilldelats priser i Tyskland, Ryssland, Italien, Frankrike, USA och Polen.[4] Hon fick 2011 Ryszard Kapuściński-priset för litterära reportage och tilldelades 2015 Nobelpriset i litteratur.[2]

Jag har tre hem: mitt belarusiska hemland - där min far föddes och där jag själv levt hela mitt liv - Ukraina, min mors hemland, där jag föddes, och så den stora ryska litteraturen, som inte kan föreställa mig vara utan. De är mig alla kära. Men att i vår tid tala om kärlek är svårt.
— Svetlana Aleksijevitj sin nobelpristagarföreläsning i Stockholm 2015

Bibliografi, böcker översatta till svenska[redigera | redigera wikitext]

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ GP 2013-08-19
  2. ^ [a b] Svenska akademien. ”Nobelpriset i litteratur år 2015”. Pressmeddelande.
  3. ^ [a b c] Biografi på Aleksijevitjs hemsida
  4. ^ [a b c] The Peace Prize of the German Book Trade
  5. ^ [a b] msh/ipj (dpa, KNA) (20 juni 2013). ”Svetlana Alexievich of Belarus wins German literary prize”. Deutsche Welle. http://dw.de/p/18tRp. Läst 21 juni 2013. 
  6. ^ PEN Deutschland
  7. ^ [a b c] http://alexievich.info/premiiRu.html
  8. ^ http://www.svenskapen.se/index.php?option=com_content&view=article&id=107&Itemid=33&lang=sv
  9. ^ http://moscowwriters.ru/PREM/triumf-pr.htm
  10. ^ ”Fatou Jaw Manneh Amongst Four Writers Honoured By Oxfam Novib/PEN”. FOROYAA Newspaper. 20 februari 2008. Arkiverad från originalet den 7 januari 2013. https://archive.is/20130107093935/http://www.foroyaa.gm/index.php/burning-issue/1259-gambia-news-archive. Läst 10 september 2012. 
  11. ^ Marie Darrieussecq reçoit le prix Médicis pour "Il faut beaucoup aimer les hommes"” (på French). Le Monde. 12 november 2013. http://www.lemonde.fr/livres/article/2013/11/12/marie-darrieussecq-recoit-le-prix-medicis-pour-il-faut-beaucoup-aimer-les-hommes_3512383_3260.html. Läst 13 november 2013. 
  12. ^ http://www.bigbook.ru/win/win2014.php?ID=1805

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]