Sillanpää gjorde litterär debut med boken Elämä ja aurinko (”Livet och solen”) 1916, och fortsatte med romanenHurskas kurjuus (”Det fromma eländet”) (1919). Hans största framgång kom med Nuorena nukkunut (”Silja”) (1931). Hans sista bok, Ihmiselon ihanuus ja kurjuus (”Människolivets ljuvlighet och elände”) var en delvis självbiografisk roman. I ungdomen studerade Sillanpää naturvetenskap vid universitetet i Helsingfors, vilket återspeglades i hans verk, där människan (individen) skildrades som en kugge i ett biologisktmaskineri.
Livet och solen (Elämä ja aurinko) (översättning Bertel Gripenberg, Bonnier, 1926)
Stugbacken: noveller och spånor (Töllinmäki) (översättning Ragnar Ekelund, Bonnier, 1927)
Människobarn på livets stråt (Ur Ihmislapsia elämän saatossa och Rakas isänmaani) (översättning Ragnar Ekelund, Bonnier, 1928)
Silja: berättelsen om ett gammalt släktträds sista gröna skott (Nuorena nukkunut) (översättning Ragnar Ekelund, Schildt, 1931). Ny översättning av Fredrik Therman (Sahlgren, 1989)
Mot uppenbarelsen och andra noveller (översättning Ragnar Ekelund, Schildt, 1932)
En mans väg: om förhållandena på Ahrola gård sedan Paavo blivit dess husbonde (Miehen tie) (översättning Henning Söderhjelm, Schildt, 1933)
Människor i sommarnatten: episk svit (Ihmiset suviyössä) (översättning Henning Söderhjelm, Schildt, 1935)
Färden till Kvarnbäcken och andra historier (översättning Ragnar Ekelund, Schildt, 1936)
Hiltu och Ragnar och andra berättelser (Hiltu ja Ragnar) (översättning Hjalmar Dahl, Ragnar Ekelund och Bertel Gripenberg, Wahlström & Widstrand, 1939)
Finskt folk (anonym översättning?, Svenska journalen, 1940)