Fjällvråk

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Fjällvråk
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Buteo lagopus 29283.JPG
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Hökfåglar
Accipitriformes
Familj Hökartade rovfåglar
Accipitridae
Släkte Buteo
Art Fjällvråk
B. lagopus
Vetenskapligt namn
§ Buteo lagopus
Auktor (Pontoppidan, 1763)
Utbredning
Grönt: häckningsområdeBlått: övervintringsområde
Grönt: häckningsområde
Blått: övervintringsområde
Synonymer
  • Falco Lagopus, Pontoppidan 1763 (protonym)
Hitta fler artiklar om fåglar med

Fjällvråk (Buteo lagopus) är en rovfågel. Den är en utpräglad flyttfågel som häckar cirkumpolärt i de nordligaste delarna av holarktis.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Fjällvråken är 49-60 cm lång och har en vingspann på 123-148 cm[2], och är därmed större än ormvråken. Det är mindre varierad i sin färgteckning än ormvråken, och alltid med ljust spräckligt inslag. Juvenilen är mycket ljus på undersidan, och även den adulta fågeln är huvudsakligen ljus på undersidan med svart ändband på stjärt och vingar samt svarta knogar och mörkt parti på buken. Den har i alla dräkter vit övergump med svart ändband på ovansidan stjärten. För att vara en vråk av denna storlek är dess näbb förhållandevis klen. Den har fjäderklädda tarser.

Taxonomi och utbredning[redigera | redigera wikitext]

Fjällvråken är en utpräglad flyttfågel som häckar cirkumpolärt i de nordligaste delarna av holarktis. I Eurasien övervintrar den i ett område som sträcker sig mellan 58° och 45° nordlig bredd.

Fjällvråken delas upp i fyra underarter:[3]

  • Buteo lagopus lagopus - nominatformen häckar på tundra och gräsmark i norra Eurasien med sin östliga utbredningsgräns vid floden Jenisej. Den övervintrar i centrala Eurasien.
  • Buteo lagopus menzbieri (Dementiev, 1889) - häckar i nordöstra Asien, från floden Jenisej och österut till Ochotska havet. Övervintrar i centrala Asien, norra Kina och Japan.
  • Buteo lagopus kamtschatkensis (Dementiev, 1931) - häckar i Kamchatka och övervintrar i östra centrala Asien
  • Buteo lagopus sanctijohannis (Gmelin, 1788) - häckar i Alaska och norra Kanada och övervintrar så långt söderut som södra USA.

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Fjällvråk häckar i nordöstra Sverige från nordligaste Värmland till Norrbotten och upp i fjällvärlden. På vintern förekommer den i södra Sverige.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Föda[redigera | redigera wikitext]

Fjällvråken är en köttätare som vanligtvis lever av små däggdjur vilket utgör 62–98% av dess föda. Åkersork, gråsiding och fjällämmel utgör dess huvudföda, vilket under delar av säsongen utgör 80–90% av dess byten, med detta varierar beroende på tillgång.[4][5][6] Vissa studier indikerar att de har förmågan att se sorkars luktmarkeringar som är synliga inom den ultravioletta delen av ljusspektrumet, vilket skulle hjälpa dem att finna av sitt byte.[7] Den kompletterar sin diet med möss, råttor, ökenråttor, pipharar och insekter.[4][6] Utöver däggdjur är fåglar den vanligaste födan och under dåliga gnagarår dominerar fågel.[8][9] Oftast tar den mindre tättingar som snösparv, lappsparv och tundrasparv men även större fåglar, och då främst ripor, men också sjöfågel, vadare och jorduggla. De fokuserar ofta på fåglar som är unga och relativt många av de större fåglarna tas när de håller på att bli flygga.[5] När det råder brist på huvudfödan kan den även ta större däggdjur som präriehundar, jordekorrar, bisam och mindre mårddjur. I övervintringsområden med buskstäpp utgör kaniner en viktig föda[4] och i bebyggda områden i England visar studier att den ofta tar ringduva och europeisk kanin.[5]

Fjällvråken är en opportunistisk dagaktiv jägare och drygar ut sin föda med as, men fokuserar oftast på det vanligast förekommande mindre ryggradsdjuret. Den tar även byten från artfränder så väl som av andra fåglar som rödstjärtad vråk, brun kärrhök, tornfalk och korp. Bytesstorleken varierar vanligtvis mellan 6,5–2 587 gram och en adult kräver 80–120 gram mat om dagen.[5] Som de flesta arterna inom släktet Buteo så spanar fjällvråken efter byten både från stillasittande som från luften och tar främst byten på marken. Till skillnad från andra större rovfåglar brukar den ibland ryttla när den spanar efter byten.[4]

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Bo med ungar av underarten B. l. sanctijohannis.

Fjällvråken blir häckningsmogen vid ungefär två års ålder. Den häckar vanligtvis under maj månad men tiden varierar beroende på när den når sitt häckningsområde. Det finns inga indikationer på att den skulle vara annat än monogam och den häckar bara med en partner under ett flertal år.[4]

Efter att den anlänt häckningsområdet bygger den sitt bo vilket tar 3–4 veckor. Boet som mäter 60–90 cm i diameter och 25–60 cm på höjden byggs av grenar, halvgräs och fjädrar.[4] Den häckar främst på tundran och i övergångslandskapet mellan skog och tundra, under goda gnagarår även i skogslandskapet.[8] Boet byggs i en klippbrant, i ett träd eller på marken och den föredrar att placera boet på klipphyllor eller på klippig hällmark. Honan kan lägga 1–7 ägg men lägger vanligtvis 3–5 stycken.[4][10] Den lägger generellt fler ägg goda gnagarår medan häckning helt kan utebli dåliga år.[8] Genomsnittlig äggstorlek är 56.4 mm på längden och 44.7 mm i omkrets. Den ruvar i mist 31 dagar, vilket nästan enbart sköts av honan och under tiden matas hon av hanen. Efter kläckning tar det ytterligare 4–6 veckor innan ungarna är flygga men fortsätter därefter att vara beroende av att föräldrarna ger dem föda i ytterligare 2–4 veckor efter att de lämnat boet.[4]

Mortalitet[redigera | redigera wikitext]

Fjällvråkar kan bli upp till 19 år i det vilda men en hona på ett zoo i Idaho blev över 25 år. Merparten fjällvråkar överlever dock inte sina första två år och de vanliga dödsorsaker är svält, köld, störningar från människor och predation. Överlevnadsgraden ökar markant när de blir flygga och sedan när de lärt sig att behärska jakten. Fjällvråkar som dödas under flykt är ofta en effekt av mänsklig påverkan som kollision med kraftledningar, vindkraftverk, byggnader och fordon, förgiftning eller illegal jakt.[11]

Säkra observationer av predation gentemot denna art har främst skett vid boet. Fjällräv, brunbjörn och järv har alla observerats ta både ägg och ungar ur boet och korp är en vanlig bopredator. Adulta fjällvråkar har få naturliga fiender men kan dödas av artfränder, främst när de försvarar boet, men kan även dödas av större rovfåglar, som vissa örnar, stora falkar, stora ugglor och andra stora Buteo-vråkar.[11]


Fjällvråk och människan[redigera | redigera wikitext]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Världspopulationen är inte hotad och den listas som livskraftig (LC) av IUCN.[1] Däremot finns det lokala populationer som är hotade, exempelvis den skandinaviska som är upptagen på både den svenska och norska Röda listan som missgynnad med förbehåll (NT*). Den europeiska populationen uppskattas till 110 000-120 000 häckande par, med 3 000-5 000 par i Sverige.[8]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Fjällvråken har tidigare även kallats skenvråk[12], skenvåk[12], skenvåg[12] och fjösbent vråk[13].

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] BirdLife International 2013 Buteo lagopus Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2014.
  2. ^ Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 88-89. ISBN 91-34-51038-9 
  3. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, B.L. Sullivan, C. L. Wood, and D. Roberson. (2012) The Clements checklist of birds of the world, Version 6.7 (xls), <www.birds.cornell.edu/clementschecklist>, läst 2013-02-24
  4. ^ [a b c d e f g h] Bechard, M. J. and Swem, T. R. 2002. Rough-legged Hawk (Buteo lagopus). In The birds of North America, No. 641 (A. Poole and F. Gill, eds.). The Birds of North America, Inc., Philadelphia, PA.
  5. ^ [a b c d] Ferguson-Lees, J.; Christie, D. (2001). Raptors of the World. London: Christopher Helm. ISBN 0-7136-8026-1 
  6. ^ [a b] Springer, A. M. (1975). ”Observations on the summer diet of Rough-legged Hawks from Alaska”. Condor 77 (3): sid. 338–339. doi:10.2307/1366233. http://elibrary.unm.edu/sora/Condor/files/issues/v077n03/p0338-p0339.pdf. 
  7. ^ Koivula, M. and Viitala, J. (1999). ”Rough-legged Buzzards use vole scent marks to assess hunting areas”. J. Avian Biol. 30 (3): sid. 329–332. doi:10.2307/3677362. 
  8. ^ [a b c d] Benny Gensbøl, Rovfåglar i Europa, Prisma, Stockholm, 2006, sid. 134-137. ISBN 91-518-4573-3.
  9. ^ Stanley Cramp et al. (1980) Handbook of the Birds of Europe the Middle East and North Africa, vol II, Oxford University Press, sid. 196-203. ISBN 0-19-857505-X.
  10. ^ Rough-legged Hawk. Lcvirtualwildlife.ca. Läst 2013-02-24.
  11. ^ [a b] ADW: Buteo lagopus: INFORMATION. Animaldiversity.ummz.umich.edu. läst 2013-02-24.
  12. ^ [a b c] Svenska Akademien (1970) SKENVRÅK, SAOB, spalt:S3766
  13. ^ Svenska Akademien (1924) FJÄLL-VRÅK, SAOB, spalt:F682

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]