Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Denna artikel behandlar den nuvarande politiska gruppen och alla dess föregångare.
Europeiska flaggan Politiska grupper i Europaparlamentet
Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen
Förkortning G/EFA
Gruppledare Daniel Cohn-Bendit
Rebecca Harms
Antal mandat
58 av 766
Grundat 20 juli 1999 i nuvarande form
Politisk ideologi Grön ideologi
Regionalism
Europeiskt parti Europeiska gröna partiet (EGP)
Europeiska fria alliansen (EFA)
Webbplats greens-efa.eu

Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen (De gröna/EFA-gruppen eller G/EFA-gruppen) är en politisk grupp i Europaparlamentet bestående av 58 ledamöter från gröna och regionalistiska partier. Gruppen utgörs till största delen av Europeiska gröna partiet (EGP) och är den fjärde största politiska gruppen i Europaparlamentet.[1] Även det regionalistiska partiet Europeiska fria alliansen (EFA) är associerad med gruppen.

I gruppen ingår bland annat ledamöterna från tyska Allians 90/De gröna, franska Europe Écologie, nederländska Grön vänster, brittiska Scottish National Party, svenska Miljöpartiet och Piratpartiet samt finländska Gröna förbundet. Gruppledare är Daniel Cohn-Bendit och Rebecca Harms sedan den 14 juli 2009.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Bildande och ombildningar[redigera | redigera wikitext]

Gruppnamn Period
Oberoendes tekniska grupp 17 juli 1979–23 juli 1984
Regnbågsgruppen 24 juli 1984–24 juli 1989
Regnbågsgruppen i Europaparlamentet 25 juli 1989–18 juli 1994
Gruppen De gröna i Europaparlamentet 25 juli 1989–19 juli 1999
Europeiska radikala alliansen 19 juli 1994–19 juli 1999
Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen 20 juli 1999–

G/EFA-gruppen har sina rötter i ”Regnbågsgruppen”, som bildades efter valet 1984. I valet gick de gröna partierna, som hade bildats under 1970-talet i flera europeiska länder, framåt; i Tyskland erhöll de gröna partierna sju mandat, medan två mandat erhölls i både Belgien och Nederländerna. De gröna ledamöterna var emellertid inte tillräckligt många för att kunna skapa en egen politisk grupp. Istället tvingades de att gå samman med ledamöter från andra politiska partier för att skapa den heterogena gruppen ”Regnbågsgruppen”. I praktiken var denna grupp en fortsättning av ”Oberoendes tekniska grupp”, som hade bildats efter valet 1979 av en heterogen blandning av ledamöter.[2]

I valet 1989 gick de gröna partierna kraftigt framåt. Allra störst stöd erhöll de brittiska gröna med sina 14,9 procent av rösterna. Trots detta fick de inga mandat på grund av det brittiska valsystemet. De gröna ledamöterna i Europaparlamentet var ändå tillräckligt många för att kunna bilda en egen politisk grupp, ”Gruppen De gröna i Europaparlamentet”. De övriga ledamöterna stannade kvar i ”Regnbågsgruppen i Europaparlamentet”. Den gröna gruppen införde ett system med medordförande, det vill säga två gruppledare som skulle representera båda könen.[2]

Valet 1994 innebar både framgångar och motgångar för de gröna partierna. I Tyskland ökade de gröna kraftigt, medan samtliga mandat i Frankrike och Portugal förlorades. Nya ledamöter tillkom från Irland och Luxemburg, men den gröna gruppen minskade trots allt i antal mandat. Samtidigt ombildades ”Regnbågsgruppen i Europaparlamentet” till ”Europeiska radikala alliansen”. Under 1998 och 1999 spelade den gröna gruppen en central roll i vad som skulle sluta med kommissionen Santers avgång.[2]

Valet 1999 och bildandet av G/EFA-gruppen[redigera | redigera wikitext]

Ett gruppmöte inom G/EFA-gruppen 2004.

I valet 1999 gick de gröna partierna åter framåt och nådde sitt dittills bästa valresultat med 38 ledamöter av Europaparlamentet. Efter valet ombildades ”Europeiska radikala alliansen” och ”Gruppen De gröna i Europaparlamentet” till en enda politisk grupp, ”Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen”. Under 2002 valdes Daniel Cohn-Bendit och Monica Frassoni till gruppledare, vilket stärkte gruppens pro-europeiska inriktning ytterligare. Båda två hade blivit invalda för partier i andra medlemsstater än där de var medborgare, vilket var symboliskt viktigt för gruppens transnationella idégrund. Den 21 februari 2004 bildades Europeiska gröna partiet (EGP) för att förbereda genomförandet av en gemensam valrörelse i valet 2004. I valet vann de gröna 34 mandat medan gruppen i sin helhet vann 42 mandat. Detta innebar en tillbakagång för gruppen och de gröna partierna misslyckades med att erhålla mandat i någon av de tio nya medlemsstater som hade anslutit sig den 1 maj 2004.[2]

Valet 2009 och ”En New Green Deal för Europa”[redigera | redigera wikitext]

Rebecca Harms och Daniel Cohn-Bendit är gruppledare för G/EFA-gruppen sedan 2009. Rebecca Harms och Daniel Cohn-Bendit är gruppledare för G/EFA-gruppen sedan 2009.
Rebecca Harms och Daniel Cohn-Bendit är gruppledare för G/EFA-gruppen sedan 2009.

I mars 2009 antog Europeiska gröna partiet ett politiskt program, ”En New Green Deal för Europa”, inför valet 2009. I valrörelsen drev partiet en kampanj mot ett omval av kommissionens ordförande José Manuel Barroso (EPP).[2]

Framgångarna för de gröna partierna ledde till 46 mandat och tillsammans med Europeiska fria alliansen blev det totalt 55 mandat för den politiska gruppen. De gröna partierna misslyckades dock igen med att vinna mandat i någon av de medlemsstater som hade anslutit sig till unionen under 2004 och 2007.[2] G/EFA-gruppen var den enda av de fyra största politiska grupperna som ökade i antal mandat men förblev den fjärde största politiska gruppen i Europaparlamentet.[3]

Efter valet valdes Daniel Cohn-Bendit och Rebecca Harms till gruppledare.[2] Trots gruppens framgångar misslyckades den med att förhindra omvalet av Barroso som kommissionens ordförande. I likhet med kommissionen Barroso I återfanns inga gröna politiker i kommissionen Barroso II.

Parlamentariskt arbete[redigera | redigera wikitext]

G/EFA-gruppen för samman gröna och regionalistiska ledamöter av Europaparlamentet. Gruppens huvudmål är att bygga ett samhälle som respekterar grundläggande mänskliga rättigheter och miljörättvisa, öka friheten inom arbetsvärlden, fördjupa demokratin genom ökad decentralisering och direktdemokrati samt bygga en europeisk union mellan fria folk baserat på subsidiaritetsprincipen och solidaritet.[4] Gruppen är associerad med både Europeiska gröna partiet (EGP) och Europeiska fria alliansen (EFA).

Statistik som organisationen ”VoteWatch Europe” har sammanställt visar hur benägna ledamöterna i en politisk grupp är att rösta likadant vid omröstningar i Europaparlamentet. Statistiken från Europaparlamentets sammanträden 2009–2013 ger gruppen ett sammanhållningsindex på 94,62 procent, vilket innebär att gruppen är den mest sammanhållna av alla politiska grupper i Europaparlamentet.[5] Med en genomsnittlig närvaro på 86,99 procent hade G/EFA-gruppens ledamöter också högst närvaro vid omröstningar med namnupprop under perioden 2009–2013.[6]

Sammansättning[redigera | redigera wikitext]

Val Historisk mandatfördelning Nuvarande mandatfördelning
1979
11 av 410
European Parliament composition by political groups.svg
   Ledamöter tillhörande den politiska gruppen
1984
20 av 434
1989
43 av 518
1994
42 av 567
1999
47 av 626
2004
42 av 732
2009
55 av 736

G/EFA-gruppen består av 58 ledamöter från 15 medlemsstater. Gruppen är den fjärde största i Europaparlamentet.[7] Ledamöter från en och samma medlemsstat bildar en nationell delegation.

Gruppens ledamöter utser ett presidium bestående av nio ledamöter; två gruppledare och sju vice gruppledare. G/EFA-gruppen har två gruppledare eftersom gruppen anser att detta garanterar en balans mellan båda könen.[8] Gruppens stadga föreskriver att minst hälften av gruppledarna och de vice gruppledarna måste vara kvinnor.[9] Den första vice gruppledaren tillhör Europeiska fria alliansen. I presidiet ingår även gruppens generalsekreterare och vice generalsekreterare. Gruppens vice talman i Europaparlamentet deltar också i presidiets arbete.[8]

Inom gruppen utses även samordnare för de olika utskotten i parlamentet. Varje samordnare ansvarar för att samordna gruppens arbete i utskottet.[10]

Parlamentsledamöter[redigera | redigera wikitext]

Medlemsstat Nationellt parti Europeiskt parti Mandat
 Belgien Ecolo EGP 2
 Belgien Grön EGP 1
 Belgien Ny-Flamländska Alliansen EFA 1
 Danmark Socialistisk Folkeparti 1
 Estland Partilös ledamot 1
 Finland Gröna förbundet EGP 2
 Frankrike Europe Écologie EGP 15
 Frankrike Partitu di a Nazione Corsa EFA 1
 Grekland Oikologoi Prasinoi EGP 1
 Lettland För mänskliga rättigheter i enade Lettland EFA 1
 Luxemburg Déi Gréng EGP 1
 Nederländerna Grön vänster EGP 3
 Portugal Partilös ledamot 1
 Spanien Esquerra Republicana de Catalunya EFA 1
 Spanien Iniciativa per Catalunya Verds EGP 1
 Storbritannien Green Party of England and Wales EGP 2
 Storbritannien Plaid Cymru EFA 1
 Storbritannien Scottish National Party EFA 2
 Sverige Miljöpartiet EGP 2
 Sverige Piratpartiet 2
 Tyskland Allians 90/De gröna EGP 14
 Österrike De gröna EGP 2

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Who we are” (på engelska). Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen. http://www.greens-efa.eu/about-us/48-who-we-are.html. Läst 2013-07-10. 
  2. ^ [a b c d e f g] ”History” (på engelska). Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen. http://www.greens-efa.eu/about-us/50-history.html. Läst 2013-07-10. 
  3. ^ ”Barroso faces uneasy ride with new Parliament” (på engelska). EurActiv.com. 2009-06-08. http://www.euractiv.com/eu-elections/barroso-faces-uneasy-ride-new-pa-news-221941. Läst 2013-07-10. 
  4. ^ ”Who we are” (på engelska). Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen. http://www.greens-efa.eu/about-us/48-who-we-are.html. Läst 2013-07-11. 
  5. ^ ”European Party Groups Cohesion Rates” (på engelska). VoteWatch Europe. 2013-06-13. http://www.votewatch.eu/cx_european_party_groups.php. Läst 2013-07-07. 
  6. ^ ”Average participation in (roll-call) votes by European political groups” (på engelska). VoteWatch Europe. 2013-06-13. http://www.votewatch.eu/en/political-group-participation.html. Läst 2013-07-07. 
  7. ^ ”Ledamöter ordnade efter politisk grupp och land”. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/meps/sv/crosstable.html. Läst 2013-07-07. 
  8. ^ [a b] ”Bureau” (på engelska). Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen. http://www.greens-efa.eu/members/29-bureau.html. Läst 2013-07-10. 
  9. ^ ”Co-presidents” (på engelska). Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen. http://www.greens-efa.eu/members/35-copresidents.html. Läst 2013-07-10. 
  10. ^ ”Coordinators” (på engelska). Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen. http://www.greens-efa.eu/members/30-coordinators.html. Läst 2013-07-10. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Europeiska unionens flagga EU-portalen – metasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.