Igelkottar

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Igelkottar
Igelkott (Erinaceus europaeus)
Igelkott (Erinaceus europaeus)
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Äkta insektsätare
Eulipotyphla
Familj Igelkottdjur
Erinaceidae
Underfamilj Igelkottar
Erinaceinae
Vetenskapligt namn
§ Erinaceinae
Auktor Waldheim, 1817
Släkten
se text
Hitta fler artiklar om djur med

Igelkottar[1] (Erinaceinae) är en underfamilj i familjen igelkottdjur som består av 15 arter fördelade på 5 släkten. Dessa djur förekommer i Europa, i Asien (huvudsakligen centrala och östra delar) och i Afrika. De är aktiva på natten och livnär sig företrädesvis av insekter. Kännetecknande är de långa taggarna på djurens rygg.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Arterna förekommer över nästan hela gamla världen med undantag av Skandinaviens fjällområden och Rysslands samt Finlands arktiska delar. Habitatet varierar beroende på art. De lever till exempel i tempererade skogar, på gräsmark, i torra regioner och även i regnskogen. Dessutom förekommer vissa arter i bergsregioner och städer, främst europeiska arter är kulturföljare.

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Det främsta särdraget är arternas kroppsbeklädnad av taggar som sträcker sig från huvudets ovansida över ryggen och sidorna till svansen. Huvudet kännetecknas av en spetsig nos. Halsen är nästan osynlig. De främre extremiteterna är kraftig för att gräva i marken. Därför har de även klor vid de främre tassarna. De är hälgångare och rör sig vanligen med en hastighet på 100 till 200 meter i timmen. Vid fara når de hastigheter upp till 10 km/t och de har förmåga att övervinna stora hinder som till exempel staket.

Arternas syn, luktsinne och hörsel är särskilt bra utvecklade för att klara sig under natten. Dessa igelkottdjur ser med bra skärpa men antagligen är de färgblinda. Huvudsakligen använder de hörseln och luktsinnet. Bredvid luktsinnet är deras jacobsonska organ väl utvecklade. En undersökning av arten egyptisk långörad igelkott visade att den kan registrera ljud av 45 kHz. Människan hör däremot bara ljud upp till 20 kHz. På så sätt kan dessa igelkottdjur höra ljud av byten som gömmer sig under lövansamlingar eller under jorden.

En normal vuxen individ av underfamiljen har vanligen 5000 taggar. Dessa har på insidan hålrum för att minska vikten. Beroende på art har taggarna en längd mellan 2 och 3 centimeter. De är vid huden mörka och vid spetsen krämfärgade till vita. Taggarna utvecklade sig ur vanliga hår. För det mesta ligger taggarna på kroppen, med hjälp av muskler kan de riktas upp.

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Medlemmar i underfamiljen är vanligen ensamlevande.

De livnär sig främst av ryggradslösa djur som skalbaggar, maskar, snäckor, gräshoppor och liknande djur. Undersökningar av den vanliga igelkottens (Erinaceus europaeus) maginnehåll och av djurets avföring visade att den även äter ryggradsdjur som möss, groddjur, ormar, mullvadar, näbbmöss och ödlor. Troligen äts dessa djur som as. Allmänt är födans sammansättning beroende på art. Hos asiatiska och långörade igelkottar är andelen ryggradsdjur oftast större.

Revir av europeiska individer överlappar vanligen varandra. Vid särskilt bra tillgång till föda syns ibland några igelkottar tillsammans annars letar de var för sig efter föda.

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Underfamiljen består av 15 arter fördelade på 5 släkten:

Igelkottar och människor[redigera | redigera wikitext]

Dessa igelkottdjur spelar en viktig roll i kulturen av befolkningen som lever i samma region. Igelkottarna återfinns i sagor, på mynt och frimärken samt som heraldisk figur.

Arterna hotas av uppdelningen av levnadsområdet i många små segment. Många arter blir överkörda av bilar eller blir skadade av miljögifter.

Vissa arter, främst afrikansk pygméigelkott, hölls som sällskapsdjur.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 29 oktober 2009.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Igelkottar, Nationalencyklopedin, läst 24 mars 2013.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Ronald M. Nowak (1999): Walker's Mammals of the World. Johns Hopkins University Press, ISBN 0801857899
  • Carlo Rondinini und Andrew Wroot: Igel und Haarigel i: David MacDonald (utgivare): Die große Enzyklopädie der Säugetiere, Könemann Verlag, Königswinter 2004, S. 734-741, ISBN 3-8331-1006-6 (tysk version av det engelska originalet från 2001).