Järpe

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För maträtten baserad på köttfärs, se Järpe (maträtt)
Järpe
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Haselhuhn-01.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Hönsfåglar
Galliformes
Familj Fälthöns
Phasianidae
Underfamilj Skogshöns
Tetraoninae
Släkte Bonasa
Art Järpe
B. bonasia
Vetenskapligt namn
§ Bonasa bonasia
Auktor Linné, 1758
Underarter [2]
  • B. b. bonasia
  • B. b. sibirica
  • B. b. rupestris
  • B. b. vicinitas
  • B. b. styriaca
  • B. b. rhenana
  • B. b. schiebeli
  • B. b. griseonota
  • B. b. kolymensis
  • B. b. amurensis
  • B. b. yamashinai
Synonymer
Tetrastes bonasia
Teckning av ett järp-par av makarnaJohn och Elizabeth Gould frånDrawn from Nature and on Stone
Teckning av ett järp-par av makarna
John och Elizabeth Gould från
Drawn from Nature and on Stone
Hitta fler artiklar om fåglar med

Järpe (Bonasa bonasia) är en stannfågel som är den minsta arten i underfamiljen skogshöns av familjen fälthöns i Sverige. Den är brunspräcklig, och lever uteslutande i barrskog.

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Järpen är 34-39 cm[3] lång och har ett vingspann på 48-54 cm. På ovansidan är den grå, delvis med rödbrun anstrykning och på huvudet, nacken och ryggen har den svartaktiga tvärstreck. På nedre delen av ryggen och övergumpen är den mest grå. Vingpennorna är gråbruna och stjärten grå med brun vattring. Alla stjärtpennorna, utom de mellersta, har ett brett svart tvärband innanför den gråvita spetsen.

Hanen har en svart och honan en rostbrun strupe, i övrigt är de undre kroppsdelarna spräckliga i brunt, svart och vitt. Den brunaktiga tofsen på huvudet är hos hannen tydligt framträdande, men hos honan knappast märkbar. Hanen har en svart hakklapp med vit kant och ett fint rött ögonbrynsstreck. Honan har istället en brunvattrad haka.

Den har ett visslande sång med en rytmisk ramsa med en lika hög frekvens som exempelvis kungsfågel.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Järpe häckar i ett bälte från Skandinavien över Ryssland och bort till Kina och Japan. Den förekommer också i vissa delar av Europa som exempelvis Tyskland, Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Slovenien och Kroatien. Utbredningsområdet uppskattas till mer än 10 miljoner km² och antalet individer i Europa till 5-6,3 miljoner.[4]

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige häckar den från Småland till långt upp i Lappland, dock inte i fjällen och den är talrikast i Norrlands skogstrakter.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Järpen är mycket stationär, företar inga vandringar och slår sig inte heller samman i större flockar under vintern, som många andra hönsfåglar. Den uppehåller sig mycket på marken och trycker vid fara, men till skillnad från övriga skogshöns i Sverige, flyger den upp med bullriga vingslag när man befinner sig ett tiotal meter ifrån fågeln och den tar vanligen sin tillflykt i träden.

Biotop[redigera | redigera wikitext]

Järpen lever i sluten barrskog, främst granskog med inblandad björk och al, och helst mark med kärr och bäckar. Ganska ofta befinner de sig på marken i skugga på platser med rik undervegetation i en zon där hedmark övergår i myr eller annan våtare och snårigare mark.

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Ägg av järpe.

Järpen är monogam. Redan på hösten, sedan kullarna blivit utvuxna, fördelar sig järparna parvis och lever så över vintern. Hannen och honan lockar varandra med ett fint visslande eller kvittrande läte. Parningstiden börjar i april och de gör sitt enkla reda på marken. De får 8-12 ägg, som till färgen är brungula med bruna fläckar och streck, är oftast färdiglagda i slutet av maj. Efter tre veckors ruvning kläcks ungarna, och sedan dessa blivit något vuxna och flygfärdiga, vänder hannen, som lämnat honan efter parningstidens slut, tillbaka till familjen, som sedan håller ihop till senhösten.

Föda[redigera | redigera wikitext]

Järpens föda utgörs av åtskilliga vegetabilier, såsom frön, bär, knoppar och späda blad, men den förtär även insekter, insektlarver, puppor och maskar, i synnerhet matas de späda ungarna med insekter; på vintern bildar björkknopp den förnämsta födan.

Jakt[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Småviltjakt

Järpe är en populär skogsfågel för jakt inom större delen av dess utbredningsområde. I delar av utbredningsområdet där populationen är hotad, till exempel centrala Europa och delar av Kina, är arten dock skyddad. Illegal jakt i sådana områden förekommer ibland. Nationella regler för jakt gäller i länder där jakt är tillåten. Järpe jagas både för sporten och köttets skull i norra Europa. I Ryssland jagas den främst för köttets skull. Det finns olika jaktmetoder, en metod är att jägaren använder sig av en speciell pipa som härmar fågelns läte för att locka fram den, en annan metod är att fågeln jagas med hjälp av hund. Jakt med pipa praktiseras främst av europeiska jägare, i Skandinavien och Ryssland. I den boreala zonen är jakt med hund på hösten vanligt. Jakt med snaror och fällor förekommer i Ryssland. I Japan är jakt på järpe för sportens skull populärt, men jakten har kraftigt minskat på grund av att järpen blivit sällsyntare i Japan.[5]

Jakt i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Jakt på järpe förekommer i Sverige främst i de norra landskapen där jakttiden är 25 augusti till 15 november. Söder om Värmlands-, Örebro-, Södermanlands län är jakttiden 25 augusti till 30 september och i Skåne och på Gotland är järpen fridlyst.[6] När man jagar järpe använder man en pipa och visslar för att locka fram fågeln. Lockpipan, "järppipan", kan vara tillverkad av metall, vingbenet av en orre eller en grankvist. Största konsten vid denna form av jakt är dels att rätt härma järpens läte, dels att upptäcka fågeln. Om man förmår uppfatta järpens högfrekventa visslingar är det inte alltför svårt att upptäcka fåglarna innan de skräms på flykt. I Norrland har man också tidigare fångat järpe i snaror.

Järpens kött betraktas som synnerligen välsmakande och skattas högre än många andra hönsfåglars.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2012 Bonasa bonasia Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2014.
  2. ^ AviBase Läst 20061209.
  3. ^ Svensson, Lars; Peter J. Grant (1999). Margareta Söderberg. red. Fågelguiden. illustrationer av Killian Mullarney, Dan Zetterström. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. sid. 104. ISBN 91-0-056976-3 
  4. ^ BirdLife International (2006) Species factsheet: Bonasa bonasia. Läst 20060924.
  5. ^ Grouse: Status Survey and Conservation Action Plan 2000-2004.
  6. ^ Sveriges Ornitologiska Förening, Övriga uppgifter om jakt och jakttider, <www.hkust.se>, läst 2011-08-29

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]