Lodjur

För släktet, se Lodjur (släkte).

Europeiskt lodjur Status i världen: Livskraftig (lc)
Systematik
Domän	Eukaryoter Eukaryota
Rike	Djur Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass	Däggdjur Mammalia
Ordning	Rovdjur Carnivora
Familj	Kattdjur Felidae
Släkte	Lodjur Lynx
Art	Europeiskt lodjur L. lynx
Vetenskapligt namn
§ Lynx lynx
Auktor	Linné, 1758
Utbredning
Utbredningskarta
Synonymer
Lodjur Lo Lokatt Euroasiatiskt lodjur
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Lodjur, egentligen europeiskt lodjur (Lynx lynx), är ett kattdjur som förekommer i Europa och Asien. Lodjuret är Europas största kattdjur och fanns en gång i skogar över stora delar av den europeiska kontinenten och vidare österut till Sibirien. På iberiska halvön förekommer istället den närbesläktade panterlon. Trots lodjurets utbredningsområde historiskt minskat är arten fortfarande ett vitt spritt kattdjur och sammantaget betraktas arten inte som hotad av IUCN.

Kännetecken

Lodjur.

Europeiskt lodjur har en kort kropp med långa ben, runda tassar och stora trampdynor. Dess kroppslängd är omkring 70-110 centimeter och den har en mankhöjd på cirka 60-70 centimeter. Hanen väger 20-30 kilogram och honan 15-20 kilogram. Bakbenen är längre än frambenen vilket gör att lodjurets rygg lutar. Under sommaren är pälsen slät och färgen varierar mellan gulbrunt och rödbrunt. De flesta lodjur har mörka fläckar i pälsen, men färg och teckning kan variera mycket mellan olika individer. På vintern blir pälsen väldigt tjock och färgen blir ljusare och mer gråaktig. Ögonen omges av vita och svarta "penseldrag" som gör att de ser större ut än vad de egentligen är. Baksidan av lodjurets öron kantas av svart päls som slutar i den karaktäristiska tofsen högst upp på örat. Lodjurets svans är kortare än de flesta andra kattdjurs, ungefär 5-17 centimeter, och slutar med en svart spets. Det europeiska lodjuret är väsentligt tyngre än övriga arter i samma släkte. Utseende och storlek varierar i viss mån utifrån geografisk utbredning.

Levnadssätt

Lodjuret är ett rovdjur, individerna jagar ensamma och använder sig av syn, hörsel och luktsinne för att hitta byten. Den lever i skogsområden, gärna i bergig och brant terräng. Honan får upp till fyra ungar per dräktighet. Lon är ständigt på vandring inom sitt hemområde. Ofta använder den samma stigar om och om igen, så kallade lodjursväxlar. Det äldsta kända lodjuret i frihet blev 17 år gammalt. En sannolikt mer normal livslängd i det vilda är 12 till 14 år. Den vanligaste orsaken till att lodjursungar dör är svält.

Föda och födorevir

Lodjur jagar först och främst hjortdjur (som rådjur och ren), harar, skogsfågel och smågnagare men kan också döda får och getter och även andra mindre rovdjur som rävar. De fångar sitt byte efter en smygande jakt följd av en kort attack. En lodjursfamilj, bestående av hona och två ungar, äter upp ett rådjur på ungefär två dygn. Hemområdet är stort med en area på omkring 10 000 ha men skiftar med årstiderna. Hanar och honor har två tämligen oberoende system av hemområden som överlappar mellan könen, men grannar av samma kön undviker varandras område till största del.

Utbredning

Europeiskt lodjur har ett vidsträckt utbredningsområde som sträcker sig från Västeuropa, genom det ryska skogsområdena och söderut till Centralasien och den Tibetanska högplatån. i Europa förekommer arten främst på Skandinaviska halvön, i östra Europa och delar av centrala Europa, medan den har försvunnit från många områden eller är sällsynt i västra Europa. Den förekommer i Baltikum, i östra Polens lövurskogar och i angränsande delar av Vitryssland. Vidare i Tjeckien och hela den karpatiska bergskedjan i Slovakien, Ukraina, och Rumänien. Dessutom finns lodjur i bergen i norra Grekland och i delar av det forna Jugoslavien. Lon har också framgångsrikt återinplanterats i de slovenska Alperna och i sydvästra Schweiz. Därifrån har den spridit sig vidare till Italien, Österrike och nordöstra Frankrike. I Ryssland finns lon i hela taigaskogsbältet, genom Sibirien och ända bort till Berings sund. Lon lever också i bergstrakterna mellan Svarta och Kaspiska havet och vidare bort mot Himalaya, Mongoliet och norra Kina samt Pakistan..

I sydvästligaste Asien är lodjurets utbredning lokal och gles, men i Sibiriens skogar finns en stor population. I vissa områden, bland annat Kina, är lodjurets status dåligt känd och populationen kan vara minskande. Dess förekomst i centrala Asien är mindre känd, men antas vara glesare till sporadisk norr om Himalaya.

Underarter

Uppdelningen av lodjuret i underarter är omdiskuterat och auktoriteter i ämnet delar idag upp arten i allt från fem till ett tiotal, eller fler underarter. Följande lista följer Eurasian Lynx Online Information System:

• Lynx lynx lynx - nominatformen förekommer i Skandinavien, östra Europa och västra Sibirien.
• Lynx lynx carpathicus - förekommer i Karpaterna
• Lynx lynx martinoi - förekommer på Balkan
• Lynx lynx dinniki - förekommer i Kaukasus
• Lynx lynx wardi - förekommer i Altaibergen
• Lynx lynx wrangeli - förekommer i östra Sibirien
• Lynx lynx isabellinus - förekommer i Centralasien
• Lynx lynx kozlovi - förekommer i centrala Sibirien
• Lynx lynx stroganovi - förekommer i Amurregionen
• Lynx lynx sardiniae - (utdöd), förekom på Sardinien

Förekomst i Skandinavien

Det skandinaviska beståndet av lodjur tillhör underarten L. l. lynx. Arten invandrade till den Skandinaviska halvön för 9 000 år sedan, vid omkring samma tid som rådjur, älg, vildsvin och rödräv, men efter människa och varg. Idag förekommer lodjuret glest över stora delar av Skandinavien men saknas i Danmark, sydvästra Norge, och beståndet är än glesare i de södra delarna än i de skogstätare norra områdena.

Lodjur finns i stora delar av Sverige, främst i de norra och mellersta delarna, och tätast lever de i gränslandet mellan Bergslagen och jordbruksbygderna söder därom, längs Norrlandskusten och i delar av renskötselområdet. Dessutom sprider sig lon nu sakta åter söderut tillbaka till sina gamla marker i landskapen Småland, Halland, Västergötland, Södermanland, Uppland och Östergötland. I Sverige finns den i alla landskap utom på Gotland och Öland.

• 
• 
• 
• 

Lodjuret och människan

Status och hot

På grund av hård jakt och avskogning har lodjurets utbredning i Europa minskat. Handel med lodjurspäls är internationellt förbjudet men illegal jakt bedöms fortfarande som det största enskilda hotet mot arten. Vissa mindre populationer i Europa är isolerade och kategoriseras som akut hotad (CR) eller starkt hotad (EN). Som helhet bedöms inte arten vara hotad eftersom den har ett mycket stort utbredningsområde och populationstrenden bedöms som stabil. Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN lodjuret som livskraftig (LC).

Status i Skandinavien

Under 1800-talet ökade jakttrycket på allt vilt, och när älg-, hjort- och rådjursstammarna minskade under 1800-talets slut, vek lostammens storlek brant nedåt. Efter 1925 fanns bara en liten rest av det tidigare beståndet kvar, främst i Jämtland och Västerbottens inland, sammanlagt kanske inte mer än ett hundratal djur. Lon fridlystes under åren mellan 1927 och 1942. 1983 förkortades jakttiden eftersom stammen hade minskat. 1986 fredades lodjuret i större delen av landet och mellan 1991 och 1995 var lodjuret fridlyst. Alltför hård jakt i kombination med rävskabb var troligen orsak till nedgången i slutet av 80-talet. Sedan dess har en viss skyddsjakt på lodjur bedrivits. 1986 fanns det ungefär 200 lodjur i Sverige. Efter inventeringen 2005 bedöms antalet lodjur i landet uppgå till cirka 1 500.

Man uppskattar att det finns 1500-2000 lodjur i Sverige. Under inventeringarna säsongen 2009/2010 hittade man totalt 213 föryngringar (dvs födda kullar av lodjur) i 19 av landets 21 län. Det här ovan angivna inventeringsresultatet är dock inte samma sak som en absolut sanning, ej heller ens en uppskattning av antalet individer i Sverige. Detta då den gjorde inventeringen inte täckte hela landet.^{[källa behövs]}

I Finland beräknas det finnas cirka 1 400 lodjur och i Norge cirka 500 lodjur.

I kulturen

Lodjuret är Hälsinglands landskapsdjur. Folkligt kallades lodjur förr för "göpa", vilket lever kvar i Västvärmland samt i det jamska snarlika namnet gaupe, vilket också är det norska trivialnamnet på djuret.

Referenser

Tryckta källor

• Christer André (2005). Bo Tynderfeldt. red.. Kunskap för jakt. Bilda förlag. ISBN 91-574-7831-7 
• H. Hemmer: „Felis (Lynx) lynx“ Linnaeus, 1758. Luchs, Nordluchs. I: M. Stubbe, F. Krapp (utgivare): Raubsäuger–Carnivora (Fissipedia), del 2. Mustelidae 2, Viverridae, Herpestidae, Felidae. Aula, Wiebelsheim 1993, ISBN 3-89104-528-X (Handbuch der Säugetiere Europas. band 5), s. 1119–1167

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Lodjur.
  Bilder & media
• Svenska jägareförbundet