Lodjur

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För släktet, se Lodjur (släkte).
Europeiskt lodjur
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Status i Sverige: Nära hotad[2]
Lynx lynx poing.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Rovdjur
Carnivora
Familj Kattdjur
Felidae
Släkte Lodjur
Lynx
Art Europeiskt lodjur
L. lynx
Vetenskapligt namn
§ Lynx lynx
Auktor Linné, 1758
Utbredning
Utbredningskarta
Utbredningskarta
Synonymer
Lodjur
Lo
Lokatt
Euroasiatiskt lodjur
Hitta fler artiklar om djur med

Lodjur eller bara lo, egentligen europeiskt lodjur (Lynx lynx) är ett kattdjur som förekommer i Europa och Asien. Lodjuret är Europas största kattdjur och fanns en gång i skogar över stora delar av den europeiska kontinenten och vidare österut till Sibirien. På Iberiska halvön förekommer istället den närbesläktade panterlon. Trots att lodjurets utbredningsområde historiskt minskat är arten fortfarande ett vitt spritt kattdjur och sammantaget betraktas arten inte som hotad av Internationella naturvårdsunionen.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Lodjur.

Europeiskt lodjur har en kort kropp med långa ben, runda tassar och stora trampdynor. Dess kroppslängd är omkring 70–110 centimeter och den har en mankhöjd på cirka 60–70 centimeter. Hanen väger 20–30 kilogram och honan 15–20 kilogram. Bakbenen är längre än frambenen vilket gör att lodjurets rygg lutar. Under sommaren är pälsen slät och färgen varierar mellan gulbrunt och rödbrunt. De flesta lodjur har mörka fläckar i pälsen, men färg och teckning kan variera mycket mellan olika individer. På vintern blir pälsen väldigt tjock och färgen blir ljusare och mer gråaktig. Ögonen omges av vita och svarta penseldrag som gör att de ser större ut än vad de egentligen är. Baksidan av lodjurets öron kantas av svart päls som slutar i den karaktäristiska tofsen högst upp på örat som är ca 4 cm lång.[3] Lodjurets svans är kortare än de flesta andra kattdjurs, ungefär 5–17 centimeter, och slutar med en svart spets. Det europeiska lodjuret är väsentligt tyngre än övriga arter i samma släkte.[4][5] Utseende och storlek varierar i viss mån utifrån geografisk utbredning.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Europeiskt lodjur har ett vidsträckt utbredningsområde som sträcker sig från Västeuropa, genom det ryska skogsområdena och söderut till Centralasien och den Tibetanska högplatån.[1] I Europa förekommer arten främst på Skandinaviska halvön, i östra Europa och delar av centrala Europa, medan den har försvunnit från många områden, eller är sällsynt i västra Europa. Den förekommer i Baltikum, i östra Polens lövurskogar och i angränsande delar av Vitryssland. Vidare i Tjeckien och hela den Karpatiska bergskedjan i Slovakien, Ukraina, och Rumänien. Dessutom finns lodjur i bergen i norra Grekland och i delar av det forna Jugoslavien. Lon har också framgångsrikt återinförts i de slovenska Alperna och i sydvästra Schweiz. Därifrån har den spridit sig vidare till Italien, Österrike och nordöstra Frankrike. I Ryssland finns lon i hela tajgaskogsbältet, genom Sibirien och ända bort till Berings sund. Lon lever också i bergstrakterna mellan Svarta och Kaspiska havet och vidare bort mot Himalaya, Mongoliet och norra Kina samt Pakistan.[6]

I sydvästligaste Asien är lodjurets utbredning lokal och gles, men i Sibiriens skogar finns en stor population. I vissa områden, bland annat Kina, är lodjurets status dåligt känd och populationen kan vara minskande.[1] Dess förekomst i centrala Asien är mindre känd, men antas vara glesare till sporadisk norr om Himalaya.[1]

Underarter[redigera | redigera wikitext]

Uppdelningen av lodjuret i underarter är omdiskuterad och auktoriteter i ämnet delar idag upp arten i allt från fem till ett tiotal eller fler underarter.[7] Följande lista följer Eurasian Lynx Online Information System:[8]

  • Lynx lynx lynxnominatformen. Förekommer i Skandinavien, östra Europa och västra Sibirien.
  • Lynx lynx carpathicus – Förekommer i Karpaterna.
  • Lynx lynx martinoi – Förekommer på Balkan.
  • Lynx lynx dinniki – Förekommer i Kaukasus.
  • Lynx lynx wardi – Förekommer i Altaibergen.
  • Lynx lynx wrangeli – Förekommer i östra Sibirien.
  • Lynx lynx isabellinus – Förekommer i Centralasien.
  • Lynx lynx kozlovi – Förekommer i centrala Sibirien.
  • Lynx lynx stroganovi – Förekommer i Amurregionen.
  • Lynx lynx sardiniaeUtdöd. Förekom på Sardinien.

Förekomst i Skandinavien[redigera | redigera wikitext]

Det skandinaviska beståndet av lodjur tillhör underarten Lynx lynx lynx. Arten invandrade till den Skandinaviska halvön för 9 000 år sedan, vid omkring samma tid som rådjur, älg, vildsvin och rödräv, men efter människa och varg.[9] Idag är lodjursbeståndet glest spritt över stora delar av Skandinavien men saknas i Danmark, sydvästra Norge, och beståndet är än glesare i de södra delarna än i de skogtätare norra områdena.

Lodjur finns i stora delar av Sverige (i alla landskap utom på Gotland och Öland)[10], främst i de norra och mellersta delarna, och tätast lever de i gränslandet mellan Bergslagen och jordbruksbygderna söder därom, längs Norrlandskusten och i delar av renskötselområdet. Dessutom sprider sig lon sakta åter söderut tillbaka till sina gamla marker i landskapen Småland, Halland, Västergötland, Södermanland, Uppland och Östergötland.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Lodjuret är ett rovdjur som jagar ensamt och använder sig av syn, hörsel och luktsinne för att hitta byten. Den lever i skogsområden, gärna i bergig och brant terräng. Som daglega väljer lodjuret gärna en stor sten eller en klippavsats.[3] Honan får upp till fyra ungar per dräktighet. Lon är ständigt på vandring inom sitt hemområde. Ofta använder den samma stigar om och om igen, så kallade lodjursväxlar. Det äldsta kända lodjuret i frihet blev 17 år gammalt. I det vilda torde den genomsnittliga livslängden vara mellan 12 och 14 år. Den vanligaste orsaken till att lodjursungar dör är svält.[9]

Föda och födorevir[redigera | redigera wikitext]

Lodjur jagar först och främst hjortdjur (som rådjur och ren), hare, skogsfågel och smågnagare men kan också döda får och get och även andra mindre rovdjur som räv. De fångar sitt byte efter en smygande jakt följd av en kort attack. Lodjuret jagar först i skymningen och gräver ofta ner en del av sitt byte.[3] En lodjursfamilj, bestående av hona och två ungar, äter upp ett rådjur på ungefär två dygn. Hemområdet är stort med en area på omkring 10 000 hektar men skiftar med årstiderna. Hanar och honor har två överlappande men ganska oberoende system av hemområden, men grannar av samma kön undviker varandras område till största del.[11]

Lodjuret och människan[redigera | redigera wikitext]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

På grund av hård jakt och avskogning har lodjurets utbredning i Europa minskat. Handel med lodjurspäls är internationellt förbjudet men illegal jakt bedöms fortfarande som det största enskilda hotet mot arten.[1] Vissa mindre populationer i Europa är isolerade och kategoriseras som akut hotad (CR) eller starkt hotad (EN).[1] Som helhet bedöms inte arten vara hotad eftersom den har ett mycket stort utbredningsområde och populationstrenden bedöms som stabil. Utifrån dessa kriterier kategoriserar Internationella naturvårdsunionen lodjuret som livskraftig (LC).[1]

Status i Norden[redigera | redigera wikitext]

Under 1800-talet ökade jakttrycket på allt vilt, och när älg-, hjort- och rådjursstammarna minskade under 1800-talets slut, vek lostammens storlek brant nedåt. Efter 1925 fanns bara en liten rest av det tidigare beståndet kvar, främst i Jämtland och Västerbottens inland, sammanlagt kanske inte mer än ett hundratal djur.[9] Lon var fridlyst från 1927 till 1942.[2] År 1983 förkortades jakttiden eftersom stammen hade minskat. År 1986, då beståndet bestod av ungefär 200 individer, fredades arten utanför renbetesfjällen i Jämtlands län och landskapet Lappland.[2] Alltför hård jakt i kombination med rävskabb var troligen orsak till nedgången på 1980-talet.[12] Mellan 1991 och 1995 var lodjuret ånyo fridlyst i hela landet. Sedan dess har en viss skyddsjakt på lodjur bedrivits.[2] 2012 uppskattades det svenska beståndet bestå av mellan 1 200-1 350 indivier.[2]

I Finland beräknas det finnas något över 2500 lodjur och i Norge cirka 350 lodjur.[6]

I kulturen[redigera | redigera wikitext]

Lodjuret är Hälsinglands landskapsdjur.[13] Folkligt kallades lodjur förr för göpa,[14] vilket lever kvar i Västvärmland samt i det jamska snarlika namnet gaupe, vilket också är det norska trivialnamnet på djuret.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g] Breitenmoser, U., Mallon, D.P., von Arx, M. & Breitenmoser-Wursten, C. 2008 Lynx lynx Från: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. <www.iucnredlist.org>. Läst 21 November 2010.
  2. ^ [a b c d e] ArtDatabankens sida om lodjuret Noia 64 mimetypes pdf.png PDF
  3. ^ [a b c] Björn Ursing (1951). Däggdjur och fåglar. Nordisk Rotogravyr. sid. 80 
  4. ^ Vår fantastiska värld, Skandinavisk Press AB, kortnummer 101
  5. ^ Stubbe und Krapp, s. 1122
  6. ^ [a b] Lodjur - Utbredning, Rovdjurscentret, De 5 stora
  7. ^ ITIS, Lynx lynx, <www.itis.gov>, läst 2011-03-06
  8. ^ ”EloisLOIS – Eurasian Lynx Online Information System”. Kora.ch. http://www.kora.ch/en/proj/elois/online/speciesinf/subspecies/subspecies.htm. Läst 2011-03-06. 
  9. ^ [a b c] Rovdjurscentret
  10. ^ Lodjurbilderochfakta.se
  11. ^ Christer André (2005). Bo Tynderfeldt. red. Kunskap för jakt. Bilda förlag. sid. 83. ISBN 91-574-7831-7 
  12. ^ Lodjur i Sverigewwf.se Världsnaturfonden WWF
  13. ^ Landskapssymboler för Hälsingland på Hälsingland Turism
  14. ^ Carl Magnus Ekbohrn (1936) Förklaringar över 100,000 främmande ord och namn m.m., sid:549, <[1]>, läst 2012-01-21

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Christer André (2005). Bo Tynderfeldt. red. Kunskap för jakt. Bilda förlag. ISBN 91-574-7831-7 
  • H. Hemmer: „Felis (Lynx) lynx“ Linnaeus, 1758. Luchs, Nordluchs. I: M. Stubbe, F. Krapp (utgivare): Raubsäuger–Carnivora (Fissipedia), del 2. Mustelidae 2, Viverridae, Herpestidae, Felidae. Aula, Wiebelsheim 1993, ISBN 3-89104-528-X (Handbuch der Säugetiere Europas. band 5), s. 1119–1167

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]