Gepard
| Gepard Status i världen: Sårbar[1] |
|
Gepard (Acinonyx jubatus)
|
|
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Däggdjur Mammalia |
| Ordning | Rovdjur Carnivora |
| Familj | Kattdjur Felidae |
| Underfamilj | Acinonychinae Pocock, 1917 |
| Släkte | Acinonyx Brookes, 1828 |
| Art | Gepard A. jubatus |
| Vetenskapligt namn | |
| § Acinonyx jubatus | |
| Auktor | Schreber, 1775 |
| Utbredning | |
Gepardens utbredningsområde i Afrika
|
|
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Geparden (Acinonyx jubatus) är den enda arten kattdjur i underfamiljen Acinonychinae, släktet Acinonyx, och har även kallats jaktleopard. Det är ett kattdjur som skiljer sig från andra arter i vissa betydande avseenden. Den kan inte dra in klorna på samma sätt som andra kattdjur, och dess kropp påminner mest om ett hunddjur. Den har även runda pupiller olikt övriga kattdjur.
Geparden är det nu levande snabbaste däggdjuret och kan korta sträckor springa i upp till 114 km/h.[2]
Det vetenskapliga namnet för släktet kommer från klassisk grekiska och är sammansatt av ακίνητος akínetos "orörlig" samt ὄνυξ ónyx "klo".
Innehåll |
Utseende [redigera]
Gepardens päls är prickig i svart och gulfärgad ton. Geparden är mindre än de stora fläckiga kattdjuren (av vilka den bara delar utbredningsområde med leoparden), vanligen 1,10 till 1,35 meter lång,[3] och har "tårränder", det vill säga en mörk rand under ögat och regelbundna fläckar. Den mörka randen under och runt ögat är till för att dämpa solljuset så att den inte blir bländad då den främst jagar under dagen.
Geparden har långa, tunna ben och en smal kropp. Fotsulorna är tjocka och täckta med fjälliknande hud. Arten liknar mer en vinthund än andra kattdjur. Huvudet är litet och runt och svansen är lång. Geparden är ett av få kattdjur som inte kan dra in sina klor utan alltid har dem framme. Mankhöjden är maximal 80 cm. Den genomsnittliga vikten ligger för honor vid 38 kg och för hannar vid 43 kg, vissa individer kan vara 53 kg tunga.[3] Svansen blir upp till 81 cm lång.[4]
Arten har förstorade näsgångar så att den får tillräckligt syre och energi när den springer fort. För samma syfte är även lungorna, bronker, hjärtat och binjurar större i jämförelse med övriga kroppen.[4]
Förekomst [redigera]
Arten finns från Afrika till Mellanöstern och Asien, och det finns flera underarter. Tidigare fanns geparden i hela Afrika med undantag av skogrika områden i kontinentens centrum men idag förekommer arten bara söder om Sahara. Beståndet i Asien är nästan utdött.
Geparden är ett typiskt djur för savannen. Den föredrar regioner med högt gräs, som kan dölja den för bytesdjur, och kullar, som tjänstgör som utsiktspunkter. I områden med många träd och buskar har geparden svårt att uppnå tillräcklig hastighet under jakten.
Förut fanns det sammanlagt cirka 100 000 geparder i Afrika, södra Asien, Iran och Indien.
Levnadssätt [redigera]
Socialt beteende [redigera]
Geparden är aktiv på dagen. På så sätt undviker den kontakt med mera nattaktiva rovdjur som lejon, leopard och fläckig hyena. De nämnda rovdjuren stjäl annars gepardens byten eller utgör en fara för gepardens ungar. Honor lever vanligen ensamma, med undantag av tiden när de uppfostrar ungarna. Hannar är däremot mera sociala än andra kattdjur.[3] De lever i grupper av två till tre individer (vanligen bröder från samma kull). I sällsynta fall förekommer grupper med upp till 15 individer. Hannar och honor träffas bara för parningen och de skiljs kort efteråt. Individerna eller grupperna har revir som markeras med urin.
Fortplantning [redigera]
Geparder blir könsmogna under andra levnadsåret. Efter dräktigheten som varar cirka 95 dagar[4] föder honan en till åtta ungar (oftast tre till fem).[3] Nyfödda ungar har på ryggen silvergråa hår som troligen utgör ett slags kamouflage. Honan måste ofta lämna sina ungar ensamma för att jaga. Hon har inte heller förmåga att försvara sina ungar när hon möter större rovdjur. Omkring 90 procent av alla nyfödda geparder faller offer för lejon eller andra predatorer. Geparder som överlever dessa kritiska månader kan bli upp till 15 år gamla.[4]
En av deras farligaste fiender är lejonet, som mest brukar sikta in sig på att krossa gepardens huvud.
Jakt och föda [redigera]
Arten har inte särskilt många olika byten. Den är ett rovdjur som mest jagar antiloper, men kan i sällsynta fall till och med fälla zebror. I östra Afrika jagar den nästan uteslutande Thomsongasell, Grantgasell och impala. Vanligen är bytet inte tyngre än 60 kg. Vid brist på föda jagas även harar, kaniner och fåglar.
För att hitta antiloper klättrar geparden ofta på träd eller termitstackar.[4] Den smyger sig under jakten fram till bytet tills avståndet ligger mellan 50 och 100 meter. Sedan springer den med sin typiska snabbhet för att fälla bytet. Om geparden inte lyckas efter några hundra meter måste den leta efter ett annat byte. Trots allt sträcker sig jakten över en längre distans än hos andra kattdjur. Allmänt är 50 till 70 procent av alla försök framgångsrika. Inget annat rovdjur som jagar ensam är lika lyckosam, bara rovdjur som jagar i flockar når bättre resultat. Geparden kastar omkull bytet genom att springa mot extremiteterna. Sedan kvävs bytet med hjälp av tänderna som sätts i bytets strupe.[4] Vanligen vilar geparden efteråt en stund men den kan inte vänta för länge om den inte vill förlora antilopen till andra rovdjur.
Systematik [redigera]
Intern systematik [redigera]
Enligt traditionen indelas arten gepard i sju underarter. Särskilt hotade eller utdöda underarter är:
- A. j. hecki, förekommer norr om Sahara, nästan utdöd, enskilda individer lever i Libyen.
- A. j. venaticus, fanns i Indien, Pakistan och Afghanistan, räknas som utdöd men lever troligtvis kvar i en liten population i södra Iran.
- A. j. raddei, fanns i stora delar av Centralasien, idag finns bara 50 individer kvar i Iran. Den är skyddad.
De andra underarterna är:
- A. j. jubatus, södra Afrika.
- A. j. raineyi, Kenya.
- A. j. ngorongorensis, Öst- och Centralafrika.
- A. j. soemmeringii, Väst- och Centralafrika.
Ibland räknades ytterligare en underart till listan, A. j. rex. Underartens existens var fram till 1975 oviss. Efter nyare forskningar blev det klart att dessa djur inte bildar en egen underart utan uppstår på grund av en mutation i en recessiv gen.
Extern systematik [redigera]
Geparden skiljer sig ganska mycket i sina morfologiska och anatomiska egenskaper från de övriga kattdjuren och därför listas den vanligen i en egen underfamilj, Acinonychinae. Nyare genetiska undersökningar visade däremot att den är närmare släkt med de övriga kattdjuren än det antogs förut. Gepardens närmaste släktingar är med jämförelsevis fast säkerhet puman och jaguarundin.
Släktet Miracinonyx som under pleistocen levde i Amerika och som liknade geparden i utseende betraktades tidigare som gepardens närmaste släkting. Troligen utgör dessa utdöda djur pumans systertaxon som på grund av konvergent evolution fick samma utseende som den afrikansk-asiatiska geparden.[5]
De äldsta kända fossilen från dagens gepard (A. jubatus) finns från Afrika men kort efteråt fanns arten även i Eurasien. En släkting till dagens art som under pleistocen levde i Europa fick det vetenskapliga namnet Acinonyx pardinensis. Arten var tydlig större än den recenta geparden. De yngsta fossilen av A. pardinensis är 500 000 år gamla och de hittades nära Wiesbaden.
Gepard och människa [redigera]
Under 1990-talet sköts en hel del geparder av bönder i Afrika, eftersom får och getter är lättfångade byten för geparder. I Namibia har man sedan några år prövat en ny, intressant metod att hålla geparder borta från tamboskap: specialtränade turkiska vallhundar av rasen anatolisk herdehund lever sida vid sida med getterna, och går ögonblickligen till attack mot geparder som närmar sig.
De till en början konservativa och skeptiska farmarna är nu genomgående positiva, och geparden ökar i antal i Namibia.
Geparder har länge varit ett tamdjur, och använts i antilopjakt.
Population och skyddsåtgärder [redigera]
Enligt uppskattningar lever 12 400 vilda geparder fördelade över 25 afrikanska stater. Den största populationen finns i Namibia med cirka 2 500 individer. Dessutom lever uppskattningsvis 60 till 100 individer i Iran. De flesta geparderna lever utanför skyddsområden och därför förekommer ofta konflikter med människor som har betesdjur. IUCN listar hela beståndet som sårbart (vulnerable). De afrikanska underarterna listas antingen som sårbara eller som starkt hotade (endangered). Den asiatiska underarten klassas som akut hotad (critically endangered). Avelsprogram i djurparker med hjälp av konstgjord befruktning har varit framgångsrik. Ett pågående program vill införa några afrikanska individer i ett vildreservat i Indien.
Med hjälp av genetiska och andra undersökningar fastställdes att dagens geparder troligen hade en väldig liten grupp av anfäder som levde för cirka 10 000 år sedan (jämför: flaskhalseffekten).[6] Vid denna tid dog den amerikanska släktingen, Miracinonyx, ut och den afrikansk-asiatiska arten var troligen på samma väg. Sedan dess har arten återhämtat sig.
Referenser [redigera]
- Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 9 september 2010. med följande källor:
- Matto H. Barfuss: Leben mit Geparden. Naturbuch Verlag, Augsburg 1998, Goldmann, München 2005. ISBN 3-442-15311-5
- Fritz Pölking, Norbert Rosing: Geparde. Die schnellsten Katzen der Welt. Tecklenborg, Steinfurt 1993. ISBN 3-924044-11-2
- P. Leyhausen: Katzen. in Grzimek´s Enzyklopädie. Bd 3. Nagetiere, Raubtiere. Brockhaus - Die Bibliothek. Brockhaus Verlag, Leipzig - Mannheim 1997. ISBN 3-7653-6111-9
- R. Conniff: Geparden - Die Geister der Savanne. in: National Geographic. tyska utgåva. dezember 1999,10. ISSN 0027-9358
- Luke Hunter, D. Hamman: Cheetah. Struik Publishers, Cape Town 2003, ISBN 1-86872-719-X
- Gus Mills, M. Harvey: African Predators. Struik Publishers, Cape Town 2001, ISBN 1-86872-569-3
- Ronald M. Nowak: Walker's Mammals of the World. Bd 1. Johns Hopkins Univ. Press, Baltimore 61999, S.834. ISBN 0-8018-5789-9
- Richard D. Estes: The behaviour guide to African mammals. Chapter 21. Univ. of Calif. Press, Berkeley 1991, S.377. ISBN 0-520-05831-3
Noter [redigera]
- ^ Durant, S., Marker, L., Purchase, N., Belbachir, F., Hunter, L., Packer, C., Breitenmoser-Wursten, C., Sogbohossou, E. & Bauer, H. 2008 Acinonyx jubatus. Från: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. <www.iucnredlist.org>. Läst 2 december 2010.
- ^ Milton Hildebrand (1959). "Motions of Cheetah and Horse". Journal of Mammalogy. besökt 30 oktober 2007. uppgifter där enligt boken: Cheetah av Luke Hunter and Dave Hamman, (Struik Publishers, 2003), s. 37–38, som skriver gepardens högsta hastighet är 110 km/h (68 mph).
- ^ [a b c d] P. Jackson (2005-03-21). ”Cheetah”. ARKive. http://www.arkive.org/cheetah/acinonyx-jubatus/#text=All. Läst 11 maj 2012.
- ^ [a b c d e f] Acinonyx jubatus på Animal Diversity Web (engelska), besökt 9 september 2010.
- ^ Ross Barnett, Ian Barnes, Matthew J. Phillips, Larry D. Martin, C. Richard Harington, Jennifer A. Leonard, Alan Cooper: Evolution of the extinct Sabretooths and the American cheetah-like cat. In: Current biology 2005, Bd. 15(15), S. R589-R590 (PDF)
- ^ M. Menotti-Raymond, S. J. O'Brien: Dating the genetic bottleneck of the African cheetah. In: Proceedings of the National Academy of Sciences of the United States of America. 1993; 90(8): 3172-3176
Externa länkar [redigera]
- Wikimedia Commons har media som rör Gepard.
