Pallaskatt

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Pallaskatt
Status i världen: Nära hotad[1]
Otocolobus manul i Rotterdams zoo.
Otocolobus manul i Rotterdams zoo.
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Rovdjur
Carnivora
Familj Kattdjur
Felidae
Släkte Otocolobus
Brandt, 1842
Art Pallaskatt
O. manul
Vetenskapligt namn
§ Otocolobus manul
Auktor Pallas, 1776
Utbredning
Utbredningsområde 2011.
Utbredningsområde 2011.
Synonymer
Felis manul (Pallas, 1776)
Hitta fler artiklar om djur med

Pallaskatt[2] (Otocolobus manul eller Felis manul), manul[2] eller stäppkatt[3] är ett litet kattdjur som förekommer i Centralasien. Katten har fått sitt namn efter den tyske naturforskaren Peter Simon Pallas som också utfört en vetenskaplig beskrivning av arten och tilldelat den dess vetenskapliga namn.[4] Den är den enda arten i sitt släkte, Otocolobus.

Släktnamnet Otocolobus kommer från de grekiska orden för stympat öra[5], medan manul är från mongoliskan[6].

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Denna katt är ungefär lika stor eller något mindre än en tamkatt[7] men kan på grund av de korta extremiteterna och den långa pälsen uppfattas som större än denna. Kroppslängden ligger på omkring 45–65 cm och svansen är cirka 31–35 cm lång.[8] Vikten uppgår till 3–5 kg.[8] Den tjocka och fluffiga svansen smalnar inte av mot slutet utan har samma tjocklek över hela sin längd.[7] Huvudet är förhållandevis litet[7] och brett med korta, rundade, lågt sittande öron[8] och stora, framåtriktade ögon som tillsammans ger nosen ett tillplattat utseende.[7] Djurets utseende ledde inledningsvis till att dess upptäckare Peter Simon Pallas felaktigt klassificerade det som en anfader till perserkatten.[9]

Pälsen är gulaktig och har mörka strimmor, som inte alltid är tydligt synliga. Färgskillnader finns även mellan olika individer[10] samt mellan de tre underarterna. Däremot förekommer ingen könsdimorfism beträffande färgen.[11]

Utbredning och bestånd[redigera | redigera wikitext]

Utbredningsområdet sträcker sig från Transkaukasus och norra Iran över Afghanistan, Kazakstan, Uzbekistan, Turkmenistan, Tadzjikistan, Kirgizistan, norra Pakistan, den indiska provinsen Ladakh, Tibet och Xinjiang till södra Sibirien och Mongoliet. I nordöst förekommer katten fram till Bajkalsjön. Hälften av hela utbredningsområdet finns i Kina.[8] Arten observerades för första gången i Bhutan år 2012, vilket även blev dess första dokumenterade förekomst i östra Himalaya.[12] Även i Nepal observerades pallaskatten för första gången 2012.[13] I Armenien och Azerbajdzjan finns mindre populationer.[1]

Biotopen utgörs företrädesvis av bergsområden upp till 4 800 meter över havet, dock utan ständig snö, samt av klippiga stäpper.[14]

Internationella naturvårdsunionen (IUCN) uppskattar hela beståndet till mindre än 50 000 vuxna individer och listar arten som nära hotad. Det antas att populationen kommer att minska ytterligare.[1]

Underarter[redigera | redigera wikitext]

Arten har flera färgformer; alla forskare är emellertid inte eniga om dessa ska ses som underarter eller geografiska former.[14][15] Emellertid är tre former eller underarter kända:[14][16]

  • Otocolobus manul manul Pallas, 1776: den vanligaste färgformen; finns över större delen av utbredningsområdet, men främst i Mongoliet och Kina
  • Otocolobus manul ferrugineus Ognev, 1928: mer rödorange i färgen, med tydliga röda fläckar och strimmor. Från Kaspiska havet till Pakistan
  • Otocolobus manul nigripecta Hodgson, 1842: mer gråaktig i färgen, speciellt i sin vinterdräkt. I asiatiska Ryssland, Nepal och Tibet

Ett internationellt program till skydd för pallaskatten, startat 2012, har som ett av sina syften att försöka reda ut artens taxonomi.[15]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Habitat och aktivitet[redigera | redigera wikitext]

Pallaskatt för ett solitärt levnadssätt och är mest aktiv under gryning och skymning[8]; på dagen gömmer den sig i grottor eller bergssprickor. På vintern nyttjar den gärna hålor grävda av murmeldjuret Marmota sibirica.[17]

Pallaskattens hemområde, åtminstone i dess mongoliska population, är förhållandevis stort i jämförelse med andra kattdjur av liknande storlek. Hemområdets storlek påverkas av såväl tätheten av bytesdjur som närheten till människan; stora delar av kattens utbredningsområde bebos av nomader, som flyttar på sig säsongsvis och därmed inkräktar på pallaskattens revir.[18]

Jakt och föda[redigera | redigera wikitext]

Liksom andra (små)katter jagar denna katt smygande. Bytesdjuren är främst smågnagare och pipharar, men den kan även i mindre grad ta fåglar och insekter.[14] I Kina utgörs dieten främst, förutom pipharar och smågnagare, av harar, murmeldjur, fälthöns (som Alectoris och rapphöns) samt kråkfåglar, medan den i Mongoliet framför allt tar ökenråttor ur släktet Meriones och springråttor, samt under våren Argalifårets lamm.[1]

Fortplantning[redigera | redigera wikitext]

Kunskaperna om artens fortplantning är ofullständiga.[14] Honan är parningsberedd endast under ett till två dygn och dräktigheten varar mellan 66 och 75 dagar.[19] Ungarnas antal i kullen är vanligtvis mellan tre och sex, men kullar på upp åtta kattungar har noterats.[14] De föds i regel i april–maj och blir könsmogna vid ett års ålder.[9]

Pallaskatten och människan[redigera | redigera wikitext]

Ett pallaskattskinn. Jakt för pälsens skull förekommer bland annat i Mongoliet.

Hotbild och skydd[redigera | redigera wikitext]

Det största hotet för arten är jakt och tjuvjakt.[8]

I Mongoliet är pallaskattjakt lagligt, trots att arten är utrotningshotad, så länge man gör det för personligt bruk och erhåller ett särskilt tillstånd; antalet djur man får döda med det är däremot inte begränsat. På landsbygden är det vanligt att jaga utan tillstånd.[20] Pallaskatten jagas främst för sin päls, som säljs till Kina, men även för medicinska ändamål.[8] Sedan 2000 har det skett en ökning i pälsexporten; år 2007 var antalet noterade fall 143.[1]

I Ryssland och Kina påverkas artens bestånd negativt av att pipharar – en viktig födokälla – bekämpas som skadedjur och förgiftas.[8]

Forskningsprojekt som omfattar pallaskatten har företagits i Mongoliet och Ryssland (i Daurskij naturreservat och Altajbergen), däremot inte i Kina, som är hem till merparten av populationen.[8]

I djurparker[redigera | redigera wikitext]

En pallaskatt i sitt hägn i franska Ménagerie du Jardin des Plantes.

Aveln av pallaskatter i djurparker försvåras avsevärt av att ungarna ofta drabbas av toxoplasmos. I amerikanska djurparker uppskattas över 80% av de vuxna katterna bära på parasiten Toxoplasma gondii men de uppvisar vanligtvis inga symtom. När parasiten överförs till fostren blir däremot utgången inte sällan dödlig; merparten, cirka 60% av kattungar, dör innan de blir 4 månader gamla. Detta till skillnad från tamkatten och andra kattdjur, där den infekterade moderns immunsystem skyddar fostren. Förekomsten av toxoplasmos hos pallaskatter är betydligt högre i djurparker än i det vilda eftersom de löper en mycket mindre risk att exponeras för parasiten i sin naturliga habitat.[21] År 2013 överlevde endast tre kullar födda i fångenskap i världen, varav en, bestående av fem ungar, på Nordens Ark i Sverige.[22]

I december 2014 fanns det pallaskatter på 35 djurparker anslutna till den europeiska djurparksföreningen EAZA.[23]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] Ross, S. et al. 2008 Otocolobus manul Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.2 <www.iucnredlist.org>. Läst 26 februari 2014.
  2. ^ [a b] manul i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 17 april 2013.
  3. ^ ”STÄPP”. Svenska Akademiens ordbok. Svenska Akademien. 1997. http://g3.spraakdata.gu.se/saob/show.phtml?filenr=2/34/193.html. Läst 4 april 2014. 
  4. ^ ”Manul (Otocolobus manul)” (på engelska). World Association of Zoos and Aquariums. http://www.waza.org/en/zoo/visit-the-zoo/cats-1254385523/otocolobus-manul. Läst 4 maj 2014. 
  5. ^ ”Otocolobus”. Lexikon der Biologie. Spektrum Akademischer Verlag. 1999. http://www.spektrum.de/lexikon/biologie/otocolobus/48520. Läst 3 december 2014. 
  6. ^ ”Manul”. Lexikon der Biologie. Spektrum Akademischer Verlag. 1999. http://www.spektrum.de/lexikon/biologie/manul/41112. Läst 3 december 2014. 
  7. ^ [a b c d] Heptner 1992, s. 666
  8. ^ [a b c d e f g h i] Jutzeler 2010
  9. ^ [a b] Nowell 1996
  10. ^ Heptner 1992, s. 670
  11. ^ Heptner 1992, s. 671
  12. ^ ”Near threatened Pallas’ Cat found in WCP”. WWF. 16 oktober 2012. http://www.wwfbhutan.org/?206453/Near-threatened-Pallas-Cat-found-in-WCP. Läst 3 december 2014. 
  13. ^ Pimm, Stuart. ”Discovery of First Pallas’ Cat in Nepal”. National Geographic. http://voices.nationalgeographic.com/2014/02/15/discovery-of-first-pallas-cat-in-nepal/. Läst 3 december 2014. 
  14. ^ [a b c d e f] Grace Meyer (2000). Felis manul Pallas' cat” (på engelska). Animal Diversity Web (University of Michigan). http://animaldiversity.ummz.umich.edu/accounts/Felis_manul/. Läst 4 maj 2014. 
  15. ^ [a b] ”Pallas Cat Conservation” (på engelska). The Royal Zoological Society of Scotland. 2012+. http://www.rzss.org.uk/conservation-programmes/projects/current-projects/pallas's-cat-in-situ-field-work-support. Läst 4 maj 2014. 
  16. ^ ”Pallas's Cat Otocolobus manul Pallas, 1776” (på engelska). BioLib. http://www.biolib.cz/en/taxontree/id1985/. Läst 4 maj 2014. 
  17. ^ Ross 2010
  18. ^ Munkhtsog, B., Ross, S., Brown, M. (2004). Home range characteristics and conservation of Pallas's cat in Mongolia. http://www.savemanul.org/articles/doc/Munkhtsog_Homerange.pdf. 
  19. ^ ”Pallas’s Cat”. International Society for Endangered Cats (ISEC) Canada. http://www.wildcatconservation.org/wild-cats/eurasia/pallas-cat/. Läst 3 december 2014. 
  20. ^ Murdoch, J. D., Munkhzul, T., Reading, R. P. (2006). ”Pallas' Cat ecology and conservation in the semi-desert steppes of Mongolia”. Cat News (IUCN/SSC Cat Specialist Group) (45): sid. 18–19. ISSN 1027-2992. OCLC 31050555. 
  21. ^ Brown M, Lappin MR, Brown JL, Munkhtsog B, Swanson WF (2005). ”Exploring the ecologic basis for extreme susceptibility of Pallas' cats (Otocolobus manul) to fatal toxoplasmosis”. Journal of Wildlife Diseases "41" (4): sid. 691–700. doi:http://dx.doi.org/10.7589/0090-3558-41.4.691. PMID 16456157. 
  22. ^ ”Sveriges enda pallaskattungar får nya hem”. Nordens Ark. 26 november 2014. http://www.nordensark.se/nyheter/sveriges-enda-pallaskattungar-far-nya-hem. Läst 3 december 2014. 
  23. ^ ”Pallas' cat”. Zootierliste. http://www.zootierliste.de/en/?klasse=1&ordnung=115&familie=11507&art=50906667&subhaltungen=1. Läst 3 december 2014. 

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Heptner Vladimir Georgievič, Bannikov Andrej Grigorʹevič, red (1992). Mammals of the Soviet Union. Vol. 2, P. 2 Carnivora. Leiden: Brill. Libris 7214400. ISBN 90-04-08876-8 
  • Jutzeler, E., Xie, Y., Vogt, K. (2010). ”The smaller felids of China: Pallas’s cat”. Cat News (IUCN/SSC Cat Specialist Group) "Special Issue 5": sid. 37–39. ISSN 1027-2992. OCLC 31050555. 
  • Nowell, K., Jackson, P. (1996). ”Manul Octobulus manul (Pallas, 1776)”. Wild Cats: Status Survey and Conservation Action Plan. Gland, Switzerland: IUCN/SSC Cat Specialist Group. Sid. 97–99. ISBN 2831700450 
  • Ross S, Kamnitzer R, Munkhtsog B, Harris S (2010). ”Den-site selection is critical for Pallas's cats (Otocolobus manul)” (på engelska). Canadian Journal of Zoology "88" (9): sid. 905–913. doi:10.1139/Z10-056. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]