Sexuellt övergrepp

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Sexuellt övergrepp är en form av sexualbrott som i vissa länder avser sexuella handlingar mellan vuxna och barn medan i andra länder avses mer generellt övergrepp av sexuell natur, (dock ej våldtäkt) mellan personer.

Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige är Sexuellt övergrepp en brottsrubricering.

Bestämmelser enligt svensk lag[redigera | redigera wikitext]

I brottsbalken 6 kap 6 § står:

Den som genomför en annan sexuell handling än som avses i 4 och 5 §§ med ett barn under femton år, eller med ett barn som fyllt femton men inte arton år och som gärningsmannen står i ett sådant förhållande till som avses i 4 § andra stycket, döms för sexuellt övergrepp mot barn till fängelse i högst två år.

Är brottet grovt, döms för grovt sexuellt övergrepp mot barn till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om fler än en förgripit sig på barnet eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet eller barnets låga ålder eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet.

Juridisk historia[redigera | redigera wikitext]

Under 1500-talet i Sverige var så kallade blodskamsbrott straffbara med döden. Eftersom brottet ansågs rikta sig mot kyrkan snarare än mot en person gällde detta straff både förövare och offer ända fram till 1700-talet. Fram till 1930 kunde ett myndigt offer straffas, men då tillsattes en utredning i ämnet, och från och med 1937 kunde offret inte längre straffas. Brottsbalken (1965) lade grund för en ny syn på sexuella övergrepp där offret kom i fokus genom att man uttryckte att lagens syfte var att skydda individers sexuella integritet. Elva år senare kom den sedermera hårt kritiserade Sexualbrottsutredningens betänkande (SOU 1976:9) där man föreslog en uppluckring av lagstiftningen bland annat genom en mildring av straffen. Betänkandet blev dock så hårt kritiserat att en ny utredning tillsattes (1977 års sexualbrottskommitté) och denna presenterade sitt betänkande 1982 (SOU 1982:61). Den senare utredningen var enligt Svedin och Banck tydligare grundad i forskning och i olika intressegruppers kunskaper än den tidigare. Här belystes bland annat att sexuella övergrepp inte bara förekom bland fattiga och man betonade den psykiska ohälsa som sexuella övergrepp kan resultera i. (Svedin & Banck 2002). Se även proposition 1983/84:105 sid 27 för statrådets (Olof Palmes) motivering till kriminaliserande av sexuella övergrepp.

Återfallsrisk[redigera | redigera wikitext]

Sedan 1980-talet så fokuserar all behandling av sexualförbrytare på att motverka beteende, minskandet av sexuell dragning anses inte längre möjligt med annat än medicinsk hjälp. Behandling har visat sig effektivt då endast 2,9 procent återfaller i brott under en uppföljningsperiod på 5 år.[1] Medicinsk behandling är kontroversiell då effekterna inte är permanenta utan försvinner när behandlingen avbryts. Behandlingsmetoderna har även sidoeffekter som i värsta fall kan vara dödliga. En av de mest lovande behandlingarna är med GnRH (Gonadotropin-releasing Hormone) som varar länge och har få biverkningar. Den främsta sidoeffekten är hypoandrogenism vilket orsakar en förlust av sexuella fantasier, sexuell lust och beteende vilket inte bara påverkar den oönskade böjelsen.[2]

Organisationer och resurser mot sexuella övergrepp[redigera | redigera wikitext]

Det finns även en stor grupp organisationer som försöker motverka sexuella övergrepp på barn. Bland de mest namnkunniga finns Ecpat och Rädda barnen.

I Sverige utreds de flesta sexualbrott av Rikskriminalpolisen.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Svedin, Carl Göran & Banck, Lena. (2002). Sexuella övergrepp mot flickor och pojkar.
  1. ^ Fagan. P. J., Wise, T. N., Schmidt, C. W., & Berlin, F. S. (2002). Pedophilia. Journal of the American Medical Association.
  2. ^ Rosler, A., & E. Witztum. (2000). Pharmacotherapy of paraphilias in the next millennium. Behavioral Science Law 18, no. 1 (2000): 43-56.