Hatbrott

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Hatbrott är ett samlingsnamn på flera olika brott där motivet kan härledas till förutfattade meningar mot en identifierbar grupp och därför strider mot de mänskliga rättigheterna och de grundläggande värderingarna i samhället om alla människors lika värde.[1]

Omfattning, reglering och hantering[redigera | redigera wikitext]

Grupper brukar i det här sammanhanget definieras utifrån sin etnicitet, nationalitet, ras, religion eller sexuella läggning. Ibland omfattas även grupper definierade utifrån handikapp, kön eller könsidentitet.[2] Grupper definierade utifrån sin partipolitiska tillhörighet omfattas så gott som aldrig. Begreppet är internationellt (hate crime), och regleras vanligen som någon typ av straffskärpningsregel. Beteckningen hatbrott är alltså en samlingsbeteckning för många olika brott, beroende på motivet. I FN:s konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering uppmanas anslutna stater att göra det brottsligt bland annat rasistiskt våld.

Uttrycket hatbrott är relativt nytt i Sverige, men har använts i USA sedan 1980-talet.

I Sverige anmäldes 5912 hatbrott år 2012, varav 603 har identifierats som kopplade till högerextremism och nazism.[1]

RFSL har framfört att det inom den svenska polisorganisationen finns problem i hanteringen av hatbrott och frånvaron av strukturerade hot- och riskbedömningar. RFSL yttrar sig i rörande Polisorganisationskommiténs betänkande En sammahållen svensk polis (SoU 2012:13): "Överlag så varierar kunskapen om brottsutsatta och gärningspersoner när det gäller homofobiska, bifobiska och transfobiska hatbrott, våld i hbt-relationer och brott på grund av könsidentitet/könsuttryck kraftigt." RFSL framför även att det 2012 endast fanns "en hatbrottsgrupp inom de nuvarande 21 polismyndigheterna."[3]

Hatbrott i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Lagar mot hatbrott[redigera | redigera wikitext]

Hatbrott är inte i sig en brottsrubricering utan en samlande beteckning på brott där det i motivet funnits ett tydligt hat mot det som offret i gärningsmannens ögon representerade. Rent lagtekniskt är det en straffskärpningsregel i brottsbalkens kapitel 29, §2 p. 7. som aktualiseras och ger gärningsmannen vid ett hatbrott strängare straff än han hade fått om motivet inte varit hat mot en viss grupp.

Definition enligt brottsbalken[redigera | redigera wikitext]

29 kap. Om straffmätning och påföljdseftergift
2 § Såsom försvårande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet skall, vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp, särskilt beaktas
(...)
7. om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet.

Åklagarväsendet i Sverige använder följande definition:

"Med hatbrott avses hets mot folkgrupp, olaga diskriminering, homofobiska brott, våld och hot m.m. mot förtroendevalda samt andra typer av brott där ett motiv varit att kränka en person, en folkgrupp eller annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationalitet eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet"

Brottsförebyggande rådet[redigera | redigera wikitext]

Brottsförebyggande rådet, Brå, är en myndighet som har till uppgift att bidra till kunskapsutvecklingen inom det kriminalpolitiska området och främja brottsförebyggande arbete. Brå sammanställer varje år en rapport om hatbrotten i Sverige. Tidigare mätte man inte hatbrott riktade mot majoritetsgruppen, exempelvis kristna eller svenskar, men sedan 2009 gör man det.[4] Brå menar att man därmed har närmat sig lagstiftningen på området och den definition polisen redan använder..[4] Man mäter sedan 2009 också hatbrott på grund av transofoba motiv, det vill säga när gärningsmannen begått brottet på grund av hat mot transpersoner.

Omfattning[redigera | redigera wikitext]

Enligt statistik från Brottsförebyggande rådet (Brå) polisanmäldes år 2006 3 259 hatbrott i Sverige. Hatbrotten är i Brås statistik uppdelad mellan brott med främlingsfientliga, homofobiska, antisemitiska och islamofobiska motiv. Den vanligaste typen av hatbrott är olaga hot/ofredande med främlingsfientliga motiv.[5] Brås sammanställningar skall dock inte uppfattas som fullständiga beskrivningarar av den faktiska utbredningen av hatbrott; mörkertalen är betydande. [6]

Den 27 juni 2013 skrev Dagens Nyheter att "[a]llt färre anmäler hatbrott".[7] Enligt statistik från Brottsförebyggande rådet (Brå) har antalet hatbrott med homo-, bi- och heterofobiska motiv minskat med 32 procent under de senaste fem åren. 2012 gjordes 5520 anmälningar, av dessa hade 72 procent (3980 anmälningar) främlingsfientliga/rasistiska motiv, 13 procent (710 anmälningar) homo-, bi- eller heterofobiska motiv, 6 procent (310 anmälningar) islamofobiska motiv, 5 procent (260 anmälningar) kristofobiska och andra antireligiösa motiv, 4 procent (220 anmälningar) antisemitiska motiv, och 1 procent (40 anmälningar) transfobiska motiv. Brotten bestod av olaga hot och ofredande (41 procent), våldsbrott (16 procent), ärekränkning (16 procent), hets mot folkgrupp (11 procent), skadegörelse (6 procent), klotter (5 procent), olaga diskriminering (2 procent), övriga brott (3 procent).[8]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Kända fall[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Brottsförebyggande rådet: Anmälda hatbrott 2012
  2. ^ Brittiska inrikesdepartementet (Home Office)
  3. ^ RFSL: Yttrande över betänkande från Polisorganisationskommittén En sammanhållen svensk polis (SoU 2012:13). Läst: 1 augusti 2013.
  4. ^ [a b] Ny hatbrottsdefinition fångar upp fler hatbrott
  5. ^ ”Hatbrott 2006 (pdf)”. Rapport 2007:17. Brottsförebyggande rådet. 2007. http://www.bra.se/download/18.cba82f7130f475a2f180008914/2007_17_hatbrott_2006.pdf. 
  6. ^ Borell, K: "Islamofobiska fördomar och hatbrott: En kunskapsöversikt, sid. 28-38.
  7. ^ http://www.dn.se/nyheter/sverige/allt-farre-anmaler-hatbrott/
  8. ^ Aspeling, Fredrik och Djärv, Carina (2013): Hatbrott 2012: Statistik över självrapporterad utsatthet för hatbrott och polisanmälningar med identifierade hatbrottsmotiv. Rapport 2013:16. Brottsförebyggande rådet: Stockholm.