Västgöta regemente
| Västgöta regemente (I 6) | |
 Västergötlands vapenbild | |
| Information | |
|---|---|
| Officiellt namn | Kungl. Västgöta regemente |
| Datum | 1628–1713, 1713–1927 |
| Land | Sverige |
| Försvarsgren | Armén |
| Typ | Kavalleriet (1628–1811) Infanteriet (1811–1927) |
| Roll | Utbildningsförband |
| Del av | 3. militärdistriktet (1833–1901) 3. arméfördelningen (1893–1901) III. arméfördelningen (1902–1927) |
| Storlek | Regemente |
| Högkvarter | Vänersborg |
| Förläggningsort | Vänersborg |
| Färger | Gult och svart |
| Marsch | "Vaktombytet" (V. Holtz).[1] |
| Segernamn | Skara (1611) Skillingehed (1612) ♔ Burgstall (1631) Breitenfeld (1631) Dirschau (1627) ♔ Stuhm (1629) Lützen (1632) ♔ Lund (1676) |
| Befälhavare | |
| Befälhavare | Erik Soop Gustaf Adolf von Siegroth |
| Tjänstetecken | |
| Sveriges örlogsflagga |  |
Västgöta regemente (I 6), var ett infanteriförband inom svenska armén som verkade i olika former åren 1628–1713 och 1713–1927. Förbandet var förlagda till stadsdelen Lyckhem i Vänersborg.[2][3][4]
Historia
Regementet har historiska traditioner från de ryttarfanor som sattes upp i Västergötland under 1500-talet och som 1628 bildade ett regemente, Västgöta regemente till häst. I 1634 års regeringsform benämns regementet som "Västgöta och Dals ryttare". Regementets första chef var Erik Soop. År 1655 ändras namnet till Västgöta kavalleriregemente. År 1691 blev regementet indelt.[2]
Regementet deltog i slaget vid Gadebusch, men har inte fått det segernamnet tilldelat sig. Efter Gadebusch marscherade den svenska hären, vilken bland annat bestod av Västgöta regemente, västerut. Då både förplägnad och ammunition sinade tvingades Magnus Stenbock med sin kvarvarande armé att kapitulera den 6 maj 1713 vid Tönnigen i norra Tyskland, något som kom att kallas för Stenbocks kapitulation vid Tönnigen. Kapitulationen resulterade i att flera svenska regementen upplöstes och hamnade i dansk fångenskap, där bland annat hela Västgöta regemente. Regementet återuppsattes senare samma år i Sverige igen.[3]
År 1792 omorganiseras regementet till dragonregemente och från 1802 erhöll det namnet Västgöta linjedragonregemente. År 1806 ändrades namnet till Västgöta dragonregemente. År 1811 överfördes regementet från kavalleriet till infanteriet och fick det nya namnet Västgöta regemente.[2] Den 1 oktober 1816 gavs regementet beteckningen I 6 (Infanteriregemente 6).
Genom försvarsbeslutet 1925 beslutades att regementet skulle avvecklas efter repetitionsövningarna 1927. Den 4 oktober 1927 hölls en avvecklingsceremoni, och den 31 december 1927 halades fanan på regementet för sista gången, och regementet var avvecklat. Flertalet av de som tjänstgjorde vid Västgöta regemente förflyttades till Skaraborgs regemente.[5][4]
Att Västgöta regemente blev ett av de regementen som avvecklades genom försvarsbeslutet, får nog ses mot bakgrund av att det låg i en triangel mellan Bohusläns regemente i Uddevalla, Skaraborgs regemente i Skövde och Älvsborgs regemente i Borås, vilka samtliga tre hade ett avstånd på cirka 100 kilometer mellan sig. Förbandsbeteckning I 6 kom dock att leva vidare, då Norra skånska infanteriregementet från den 1 januari 1928 tilldelades den som ny förbandsbeteckning.[6]
Ingående enheter
Kompanier
År 1833 bestod regementet av nedan kompanier.[7]
- Livkompaniet
- Laske kompani (Tidigare 1. majorens kompani)
- Älvsborgs kompani
- Barne kompani
- Kåkinds kompani (Tidigare överstelöjtnantens kompani)
- Vadsbo kompani (Tidigare 2. majorens kompani)
- Gudhems kompani
- Vartofta kompani (Tidigare 3. majorens kompani)
Förläggningar och övningsplatser
Förläggning
Regementet som samlats och vapenövats på mötesplatsen vid Axevalla hed under längre tid, skulle i december 1916 få ny hemort. Detta då det 1906 beslutades att förlägga regementet till Vänersborg i syfte att få fart på stadens långsamma utveckling, men även som en kompensation för att Västgöta-Dals regemente, som haft sin mötesplats på Grunnebo hed med expedition i Vänersborg, omlokaliserats till Halmstad. I gengäld fick staden upplåta Holmängen och landerierna Källshagen och Niklasberg till regementet för dess kaserner och skjutbanor.
Den 15 december 1916 stod det nya kasernetablissemanget färdigt och regementet in på området, vilket bestod av ett kanslihus, tre bataljonskaserner, kök och matsal, gymnastikhall, förrådsbyggnader, stall, sjukhus och bostäder för underofficerare.[5] Arkitekten Victor Bodin utarbetade ritningarna som utgick från Kasenbyggnadsnämnens första typritningsserie i 1901 års häradsordnings byggnadsplan.[8] Totalt hade regementet en kapacitet att förlägga och utbilda drygt 3.000 värnpliktiga.[5]
Efter att regementet hade avvecklats öppnades Källhagens sinnessjukhus den 1 juli 1930 inom de tidigare kasernerna. Detta bytte 1971 namn till Norra klinikerna. Den 31 september 1982 revs den kasern som låg i vinkel och 1983 bytte sjukhuset namn till Norra sjukhemmet. Genom psykiatrireformen 1988 lades sjukhusverksamheten ned, och området stod sedan tomt ett par år. År 1992 hade området renoverats till lägenheter, kontor och skola.[9]
Övningsplatser
Regementet övades från 1689 på Eggby ängar, öster om Skara och från 1745 på Axevalla hed, mellan Skara och Skövde. Förbandets klassiska övningsplats var Axevalla hed, där kasernbyggnaderna har övertagits av Axevalla folkhögskola, men blev senare förlagt i Vänersborg.
Heraldik och traditioner
Regementets fana "på duk ginstyckad i svart och gult i en runt fält Västergötlands vapenbild i omvända tinkturer; ett upprest lejon åtföljt i övre yttre och nedre inre hörnet av en stjärna av silver. Segernamn runt skölden". Regementet mottog sina två sista fanor den 17 november 1854, vilka överlämnades av kronprinsen, senare kung Carl XV. Efter att regementet avvecklades överlämnades fanorna till 3. arméfördelningens expedition i Skövde. Traditionerna över regementet kom från den 1 januari 1928 av Skaraborgs regemente.[5][2]
Förbandschefer
Regementschefer verksamma vid regementet åren 1679–1927.[3]
- 1679–1708: G Zelow
- 1708–1710: K Hierta
- 1710–1714: C G Dücker
- 1714–1719: Hans von Fersen
- 1719–1721: C Frölich
- 1721–1731: C G Kruse
- 1731–1737: A Spens
- 1737–1740: D J von Löwenstern
- 1740–1747: J F Didron
- 1747–1749: J F von Kaulbars
- 1749–1768: A Wrede-Sparre
- 1768–1775: L Hierta
- 1775–1785: C J B von Bohlen
- 1785–1808: G W Fock
- 1808–1811: M Palmstierna
- 1811–1824: G M Adlercreutz
- 1824–1842: U C C A von Platen
- 1842–1858: B Von Hall
- 1858–1868: E G Lilliehöök
- 1868–1872: E H Hagberg
- 1872–1887: M W Hamilton
- 1887–1896: C W Ericson
- 1896–1904: Axel von Matern
- 1904–1912: Erik Bergström
- 1912–1913: Anders Erik Werner
- 1913–1922: Hugo Leonard Leth
- 1922–1927: Ernst Nils David af Sandeberg
Namn, beteckning och förläggning
|
|
Galleri
-
Fana m/1850, för Västgöta regementes 1:a bataljon. -
Fana m/1850, för Västgöta regementes 2:a bataljon. -
Vy över regementet. -
De sista värnpliktiga på regementet år 1927. -
Vy över regementet. -
Minnessten på Eggby ängar. -
Profoss och sadelmakare vid Västgöta kavalleriregemente under tidigt 1700-tal. -
Uniform 1783 -
Uniformer för infanteriet och Västgöta regemente (till höger) cirka 1825.
Se även
Referenser
Noter
Tryckta källor
- Kjellander, Rune (2003). Sveriges regementschefer 1700-2000: chefsbiografier och förbandsöversikter. Stockholm: Probus. Libris 8981272. ISBN 91-87184-74-5
- Holmberg, Björn (1993). Arméns regementen, skolor och staber: [en uppslagsbok] : en sammanställning. Arvidsjaur: Svenskt militärhistoriskt bibliotek (SMB). Libris 7796532. ISBN 91-972209-0-6
- Braunstein, Christian (2003). Sveriges arméförband under 1900-talet. Skrift / Statens försvarshistoriska museer, 1101-7023 ; 5. Stockholm: Statens försvarshistoriska museer. Libris 8902928. ISBN 91-971584-4-5
- Nelsson, Bertil; Lannerbäck, Alf; Nordin, Mats; Sjögren, Lasse (1993). Från Brunkeberg till Nordanvind: 500 år med svenskt infanteri. Stockholm: Probus. Libris 7762911. ISBN 91-87184-23-0
- Svensk rikskalender 1908. Stockholm: P.A. Norstedt & Söner. 1908. http://runeberg.org/rikskal/1908/
- Berg, Ejnar (2004). Vyer från kastaler, kastell och kaserner: guide över Sveriges militära byggnader : illustrerad med vykort. Stockholm: Probus. Libris 9818451. ISBN 91-87184-75-3
Webbkällor
- Werner, Suzanne. ”De sista på Västgöta regemente, I6”. TTELA. http://ttela.se/familj/1.1086617-de-sista-pa-vastgota-regemente-i6. Läst 30 april 2014.
- ”BRF Hagaparken-Fastigheten”. BRF Hagaparken. http://www.brfhagaparken.se/index.php?page=fastigheten. Läst 30 april 2014.
- Sharman, Ken (2000). ”Swedish military administrative division as per 1629”. http://home.golden.net/~ksharman/gnw/Indel.html. Läst 25 augusti 2007.
- ”Västgöta kavalleriregemente (Västgöta regemente)”. hhogman.se. http://www.hhogman.se/regementen_kavalleriet-2.htm#Vastgota_kavalleriregemente_I6:32. Läst 31 december 2016.
Vidare läsning
- Belfrage, Nils [Gustaf]; Kocken Carl Thorsten, Belfrage Nils (1947). Kungl. Västgöta regemente. 1, Biografiska uppgifter om officerare och likställda vid Västgötaorganisationer 1540-1723. Stockholm: [Västgöta reg:tes historiefond]. Libris 1510763
- Belfrage, Nils [Gustaf]; Kocken, Carl Thorsten (1948). Kungl. Västgöta regemente. 2, Biografiska uppgifter om officerare och likställda vid Västgötakavalleriregemente 1724-1792, Västgöta dragonregemente 1792-1811, Kungl Västgöta regemente 1811-1927. Stockholm: [Västgöta reg:tes historiefond]. Libris 1510764
- Mankell, Julius (1866). Anteckningar rörande svenska regementernas historia (2. uppl.). Örebro: Lindh. sid. 206-218. Libris 1549756. http://runeberg.org/mjantreg/
- Rosenberg, Göthe, red (1977). Västgöta regemente genom tiderna. Vänersborg: Fören. Libris 378790
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Västgöta regemente.- Skaraborgs Regementes Kamratförening
| |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
