Köpenhamnskriterierna

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Köpenhamnskriterierna är de politiska, ekonomiska och administrativa kriterier som en europeisk stat måste uppfylla för att kunna bli medlem i Europeiska unionen. Kriterierna antogs av Europeiska rådet, bestående av unionens stats- eller regeringschefer, den 21–22 juni 1993 i Köpenhamn. Kriterierna har legat till grund för utvidgningsprocessen i Central- och Östeuropa.

Kriterierna[redigera | redigera wikitext]

Köpenhamnskriterierna antogs av Europeiska rådet vid dess sammanträde i Köpenhamn den 21–22 juni 1993.[1] Kriterierna består av tre delar: ett politiskt, ett ekonomiskt och ett administrativt kriterium.

Politiska kriteriet[redigera | redigera wikitext]

Det politiska kriteriet innefattar att ansökarlandet har stabila institutioner, som garanterar demokrati, rättsstatens principer, mänskliga rättigheter samt respekt för och skydd av minoriteter. Detta kriterium måste uppfyllas innan en ansökarland kan erhålla status som kandidatland.[2]

Ekonomiska kriteriet[redigera | redigera wikitext]

Det ekonomiska kriteriet innefattar att ansökarlandet har en fungerande marknadsekonomi som klarar av konkurrenstrycket och marknadskrafterna inom unionen.[2]

Administrativa kriteriet[redigera | redigera wikitext]

Det administrativa kriteriet innefattar att ansökarlandet har kapacitet att åta sig de skyldigheter som följer av medlemskapet, framför allt att kunna genomföra hela unionens regelverk.[2]

Utvärdering av kriterierna[redigera | redigera wikitext]

Europeiska kommissionen ansvarar för att utvärdera ett ansökarlands uppfyllande av Köpenhamnskriterierna. Kommissionen lämnar därefter en rapport till Europeiska unionens råd, som beslutar med enhällighet om ansökarlandet ska beviljas status som kandidatland, vilket är ett krav för att kunna inleda medlemskapsförhandlingar. Beslutet måste även godkännas av Europeiska rådet.

Efter att ett ansökarland har beviljats status som kandidatland kan medlemskapsförhandlingar inledas med syfte att fastställa medlemskapsvillkoren. Detta utmynnar i ett anslutningsfördrag, som sedan måste ratificeras av ansökarlandet och alla medlemsstater i enlighet med deras respektive konstitutionella bestämmelser innan det kan träda i kraft och ansökarlandet blir en medlemsstat.

Andra kriterier för medlemskap[redigera | redigera wikitext]

Utöver att uppfylla Köpenhamnskriterierna måste ett ansökarland också vara ”europeiskt” och respektera unionens grundläggande värden, i enlighet med unionens fördrag.[3]

Kriteriet om att ansökarlandet måste vara europeiskt användes av Europeiska rådet som skäl till att avslå Marockos ansökan om medlemskap 1987. Det har också använts som ett argument av vissa som är emot Turkiets förhandlingar om medlemskap. I praktiken definieras en europeisk stat dock som en stat som är medlem i Europarådet. Till exempel anses Cypern vara en europeisk stat, trots dess geografiska placering i Asien.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Europeiska rådets slutsatser av den 21–22 juni 1993” (på engelska). Europeiska rådet. 22 juni 1993. http://www.consilium.europa.eu/media/21225/72921.pdf. Läst 5 januari 2018. 
  2. ^ [a b c] ”Att bli medlem i EU: Köpenhamnskriterierna”. Europaportalen. 22 juli 2009. http://eur-lex.europa.eu/summary/glossary/accession_criteria_copenhague.html?locale=sv. Läst 31 december 2017. 
  3. ^ ”Artikel 49 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 43. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
Europeiska unionens flagga EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.