Södertörns flygflottilj

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
För skolförbandet F 18, se Flygvapnets Södertörnsskolor.
Södertörns flygflottilj
(F 18)
Södertörns flygflottilj vapen.svg
Vapensköld för Södertörns flygflottilj tolkad efter dess blasonering.
Officiellt namnKungl. Södertörns flygflottilj
Datum1946–1974
LandSverige
FörsvarsgrenFlygvapnet
TypFlygflottilj [a]
RollJaktflyg
StorlekFlottilj
Flygdivisioner181. jaktflygdivisionen (Rudolf Röd)
182. jaktflygdivisionen (Rudolf Blå)
183. jaktflygdivisionen (Rudolf Gul)
Del avÖstra militärområdet [b]
HögkvarterStockholms garnison
FörläggningsortStockholm/Tullinge
ÖvningsplatsTullinge flygplats
ValspråkUnus pro cunctis, cuncti pro uno
(En för alla, alla för en)
Befälhavare
FlottiljchefSven Alm [c]
Tjänstetecken
SköldemärkenRoundel of Sweden.svg
Flygplan
JaktflygplanJ 22, J 28B/C, J 34, J 35B
SkolflygplanSk 12, Sk 14, Sk 15, Sk 16, Sk 50
TransportflygplanSk 60, Tp 87, Tp 88

Södertörns flygflottilj (F 18) eller F 18 Tullinge var en flygflottilj inom svenska flygvapnet som verkade i olika former åren 1946–1974. Förbandsledningen var förlagd i Stockholms garnison vid Tullinge flygplats.[1]

Historik[redigera | redigera wikitext]

Genom försvarsbeslutet 1942, vilken antogs av riksdagens den 17 juni 1942, angavs Flygvapnet att nio nya flygflottiljer skulle sättas upp åren 1942–1947. Året innan, 1941, hade ÖB Olof Thörnell reviderat den femårsplan som låg till grund för försvarsbeslutet. Då föreslog han att F 16, F 17 och F 18 skulle sättas upp. För F 18 fick han även stöd från dåvarande Marinchef Fabian Tamm, som separat föreslog F 18 som ett skydd för kustflottan. Beslut om F 18 uteblev inför 1942 års försvarsbeslut, där endast F 16 och F 17 antogs. I oktober 1943 återkom ÖB till regeringen, där han framhöll vikten av att sätta upp F 18. Hans främsta argument var att F 18 skulle verka som ett skydd för marinen och dess basområden i södra Stockholmsregionen. Riksdagen antog år 1944 ett förslag från regeringen, om att F 18 skulle sättas upp som en sjunde jaktflottilj inom Flygvapnet den 1 juli 1946.[2]

Den 28 juni 1946 förordnades Björn Lindskog som tillförordnad flottiljchef från den 1 juli 1946, och som flottiljchef från den 1 oktober 1946, vilket förkunnades i flottiljens första flottiljorder den 1 juli 1946.[3] Den 11 november 1946 invigdes flottiljen officiellt.[4] Det finns dock flera F 18-veteraner som påstår att flottiljen aldrig blev officiellt invigd, då flottiljchefen vid invigningen ska ha sagt "Härmed förklarar jag Kungl. Upplands flygflottilj invigd!".[5] Detta var en flottilj som invigdes den 1 juli 1943 i Uppsala.

Ursprungligen var J 21 tänkt som flottiljens första flygplan, men istället blev J 22 det första flygplanet vid flottiljen. Det tillhörde dock organisatoriskt F 8 i Barkarby, då den flottiljen stod inför en omskolning till J 28 Vampire. De övertaliga J 22:orna baserades då med en division från F 8 till F 18. Den 1 maj 1947 bildades flottiljens 1:a division, och med det tillfördes flottiljen sina två första egna J 22:or. Vid denna tidpunkt var även berghangaren, värnpliktskasernen och kanslihuset färdigställt. Den 29 april 1948 organiserades 2:a divisionen, och den 1 oktober 1948 organiserades 3:e divisionen. Flottiljens samtliga tre jaktdivisioner var beväpnade med J 22:or.[4] I slutet av 1940-talet bildades även 4:e divisionen, vilket var ett utbildningskompani vid flottiljen. Från år 1959 ändrades namnet till 4:e kompaniet, i syfte att särskilja den från de flygande enheterna. Under 1960-talet ändrades namnet ytterligare en gång, då till Utbildnings- och specialkompaniet (U/S-komp).[6]

År 1950 tog F 18 steget in i jetåldern, då flottiljens tre divisioner ombeväpnades med 89 J 28B Vampire och fem tvåsitsiga J 28C. Året därpå, 1952, mottog flottiljen ytterligare ett par individer från flottiljer som omskolats till J 29 Tunnan.[7] I samband med att flottiljen beväpnades med J 28B Vampire kom flottiljen att ingå i Tredje flygeskadern (E 3). Under 1950-talet utgick den från eskadern, men återkom sedan 1957. År 1966 avvecklades och upplöstes eskadern, och det operativa ansvaret över flottiljen överfördes till militärbefälhavaren för Östra militärområdet (Milo Ö), vilken även flottiljchefen för F 18 var underställd.[1]

Flygvapnets J 28B Vampire blev snabbt föråldrad, i jämförelse med J 29 Tunnan, men Saabs tillverkningskapacitet var fullbokad för en lång tid framöver med tillverkningen av Saab 32 Lansen. Istället beslöts det att köpa in ett antal jaktplan med överljudsfart från utlandet. De alternativ som övervägdes var amerikanska F-86 Sabre, franska Dassault Mystère, och brittiska Supermarine Swift samt Hawker Hunter. Valet stod mellan de två brittiska flygplanen, till slut föll valet på Hawker Hunter. Det beställdes 120 flygplansindivider av modellen Hunter Mk 50. J 34 eller J 34 Hunter, som den kom att benämnas, fördelades jämnt till de två jaktflottiljerna i Stockholmsområdet F 8 och F 18. Flygvapnets första J 34 Hunter flögs hem till F 18 den 27 augusti 1955 av major Dick Stenberg.[8] År 1956 omskolades flottiljens tre flygdivisioner med J 34. Av de då övertaliga J 28:orna överfördes ett större antal till Krigsflygskolan (F 5), vilka kom att använda systemet som skolflygplan.[9]

I januari 1963 påbörjades omskolning av flygförarna till J 35B Draken. Totalt tilldelades flottiljen 70 individer av J 35B, dock havererade ett flygplan vid leveransen.[10] Omskolningen gjordes med stöd av Upplands flygflottilj (F 16) i Uppsala, där flygförarna dels utbildades till instruktörer, men även fick öva på tekniska fel. De första Drakenplanen som levererades till F 18 var av typen J 35B’ (B-prim), vilka saknade radar, men dessa bedömdes fortfarande med sin prestanda vara ett kraftfullt tillskott till jaktförsvaret. Senare fick F 18 den fullständiga versionen J 35B som hade radar och möjlighet att ta emot styrdatasändningar. Denna version av Draken skulle alla tre flygdivisioner vid flottiljen behålla fram till år 1973.[11] Flottiljens då övertaliga J 34:or överfördes till Göta flygflottilj och Skånska flygflottiljen, vilka även mottog flygplansindivider från Svea flygflottilj.

I slutet av 1960-talet planerades ytterligare en omskolning av flottiljen. Denna gång skulle endast J 35B bytas ut mot J 35F, samtidigt skulle en flygdivision vid flottiljen utgå ur krigsorganisationen. De övertaliga J 35B skulle överföras till F 9 Säve. Våren 1967 meddelade Flygvapenchefen Lage Thunberg att han hade för avsikt att vakantsätta ett antal divisioner samt föreslå en avveckling av bland annat F 18. Carl Eric Almgren, militärbefälhavaren för Östra militärområdet, hade dock en annan uppfattning, och hade för avsikt att få behålla jaktflottiljen i sitt militärområde.[12] Den 1 juli 1968 utgick dock flottiljens 182. jaktflygdivisionen ur krigsorganisationen, och de övertaliga J 35:orna överfördes till Halmstad för uppställning.[13]

År 1968 godkände riksdagen regeringens proposition (1968:109) gällande försvarsbeslutet 1968, där endast F 9 i Göteborg kom att beröras av en avveckling. Inför försvarsbeslutet hade man aktivt valt att utelämna ett beslut om förändringar av grundorganisationen, detta då Försvarets fredsorganisationsutredning (FFU) tillsattes i februari 1967. FFU hade i uppdrag att utreda lämpliga strukturförändringar i krigsmaktens fredsorganisation.[14] När väl utredningen var färdig, kom beskedet att F 2 Hägernäs och F 8 i Barkarby skulle avvecklas, och F 18 skulle omorganiseras till en skolenhet för Flygvapnets markutbildning.[15] Denna omorganisation blev starten för Flygvapnets Stockholmskarusell, där både personal, skolor och enheter från både F 2 och F 8 skulle omlokaliseras till F 18,[16] medan flygförare vid F 18 i viss mån omplacerades till andra jaktflottiljer. Genom detta beslut kom aldrig J 35B att bytas ut mot de planerade J 35F, utan de flögs vid de två kvarvarande divisionerna fram till den 30 juni 1973, då de utgick ur krigsorganisationen.

År 1974 var flottiljens sista verksamma år, de två kvarvarande divisionerna hade avvecklats året innan. Först hade 181. jaktflygdivisionen avvecklats i juni och sedan avvecklades 183. jaktflygdivisionen den 31 december 1973. Slutligen avvecklades flottiljen den 30 juni 1974. Utbildnings- och specialkompaniet överfördes till det nya skolförbandet, där det fick namnet Utbildningskompaniet.[6]

Viktigare årtal[redigera | redigera wikitext]

  • 1941: ÖB föreslår inför försvarsbeslutet 1942, om bland annat uppsättning av F 18.
  • 1942: Riksdagen antar försvarsbeslutet 1942, där F 18 inte finns med.
  • 1943: ÖB återkommer till regeringen om att sätta upp F 18.
  • 1944: Riksdagen antar regeringens förslag om att sätta upp F 18.
  • 1946: Flottiljen påbörjar sin verksamhet den 1 juli.
  • 1946: Flottiljen invigs officiellt den 11 november.
  • 1947: Flottiljen tillförs sina första flygplan, två J 22:or.
  • 1947: 1. divisionen bildas 1 maj.
  • 1947: 4. divisionen bildas.
  • 1948: 2. divisionen bildas den 29 april.
  • 1948: 3. divisionen bildas den 1 oktober.
  • 1950: Flottiljen får sin första asfalterade rullbana.
  • 1950: Flottiljen omskolas till J 28B Vampire och tar steget in i jetåldern.
  • 1950: Flottiljen underställs chefen för Tredje flygeskadern (E 3).
  • 1950: Flottiljens första berghangar färdigställs.
  • 1956: Flottiljens blir en sektorflottilj och ansvarar för luftförsvarssektor O2.
  • 1956: Flottiljen omskolas till J 34 Hunter.
  • 1956: Acro Hunters bildas i samband med flottiljens tioårsjubileum.
  • 1959: 4. divisionen namnändras till 4. kompaniet.
  • 1960: 4. kompaniet namnändras till Utbildnings- och specialkompaniet.
  • 1963: Flottiljen omskolas till J 35B Draken.
  • 1964: Acro Hunters blir Acro Deltas i samband med att flottiljen tillförts J 35.
  • 1965: Flottiljens blir en vanlig flottilj, genom att sektor O2 uppgår i sektor O5.
  • 1966: E 3 upplöses och flottiljen underställs chefen Östra militärområdet.
  • 1968: 2. divisionen utgår från och med den 1 juli.
  • 1971: Riksdagen beslutar om att F 18 ska avvecklas som jaktflottilj.
  • 1971: F 18 stödjer utbildning av Finländska piloter.
  • 1973: 1. divisionen utgår från och med den 1 juli.
  • 1973: 3. divisionen utgår från och med den 31 december.
  • 1974: Flottiljen avvecklas den 30 juni.

Verksamhet[redigera | redigera wikitext]

Internationell verksamhet[redigera | redigera wikitext]

Hösten 1970 beslutade Finland att köpa ett antal J 35 Draken från Sverige. I samband med affären skulle Finland inledningsvis hyra sex J 35B, innan de J 35D som skulle slutmonteras i Finland hann levereras. J 35B var en modell som då enbart fanns på F 18. Åren 1971–1972 kom inflygning av de finländska flygförarna att genomföras på F 18. Sommaren 1972 var inflygningen genomförd, och två finländska piloter kunde flyga hem de första finländska flygplanen.[17]

Ingående enheter[redigera | redigera wikitext]

Beteckning Namn Aktiv Anmärkning
Rudolf Röd 181. jaktflygdivisionen 1947–1973 Upplöst 1973
Rudolf Blå 182. jaktflygdivisionen 1948–1968 Upplöst 1968
Rudolf Gul 183. jaktflygdivisionen 1948–1973 Upplöst 1973
O2 Luftförsvarssektor O2 1956–1965 Uppgick 1965 i sektor O5
Acro Hunters 1957–1964 Flyguppvisningsgrupp
Acro Deltas 1964–1973 Flyguppvisningsgrupp

181. jaktflygdivisionen[redigera | redigera wikitext]

181. jaktflygdivisionen eller Rudolf Röd var 1. divisionen vid flottiljen och bildades den 1 maj 1947. Flygdivisionen beväpnades till en början med J 22. Ett flygplan som flögs fram till 1950, då flottiljens samtliga divisioner tog steget in i jetåldern, genom ombeväpningen till J 28B Vampire. Vampire blev dock kortvarig vid flygdivisionen, då den redan 1956 ersattes av J 34 Hunter. Under början av 1960-talet ombeväpnades divisionen till J 35B Draken. I slutet av 1960-talet planerades att divisionen skulle tillföras J 35F. Någon ombeväpning blev det dock aldrig, utan divisionen upplöstes och utgick ur krigsorganisationen från och med den 1 juli 1973.

182. jaktflygdivisionen[redigera | redigera wikitext]

182. jaktflygdivisionen eller Rudolf Blå var 2. divisionen vid flottiljen och bildades den 29 april 1948. Flygdivisionen beväpnades till en början med J 22. Ett flygplan som flögs fram till 1950, då flottiljens samtliga flygdivisioner tog steget in i jetåldern, genom omskolningen till J 28B Vampire. Vampire blev dock kortvarig vid flygdivisionen, då den redan 1956 ersattes av J 34 Hunter. Under början av 1960-talet ombeväpnades divisionen till J 35B Draken. I slutet av 1960-talet planerades att två av flottiljens flygdivisioner skulle tillföras J 35F, samt att en flygdivisionerna av ekonomiska skäl skulle utgå ur krigsorganisationen. Denna division blev Rudolf Blå, vilken utgick från och med den 1 juli 1968.

183. jaktflygdivisionen[redigera | redigera wikitext]

183. jaktflygdivisionen eller Rudolf Gul var 3. divisionen vid flottiljen och bildades den 1 oktober 1948. Flygdivisionens första chef var Waldemar Hessle och dess första flygplan var jaktflygplanet J 22. Ett flygplan som flögs fram till 1950, då flottiljens samtliga flygdivisioner tog steget in i jetåldern, genom omskolningen till J 28B Vampire. Vampire blev dock kortvarig vid flygdivisionen, då den redan 1956 ersattes av J 34 Hunter. År 1963 blev flygdivisionen först vid flottiljen med omskolas till J 35B Draken. I slutet av 1960-talet planerades att flygdivisionen skulle tillföras J 35F. Någon omskolning blev det dock aldrig, utan flygdivisionen upplöstes och utgick ur krigsorganisationen från och med den 31 december 1973. Från den 1 januari 1974 övergick delar av divisionens personal till Bleking flygflottilj (F 17). Flygdivisionens sista chef blev Peter Forssman.[18]

Acro Hunters och Acro Deltas[redigera | redigera wikitext]

Inför flottiljens tioårsjubileum 1956 startades uppvisningsgruppen "Acro Hunters" som gjorde sin första uppvisning på F 18:s flygdag i juni samma år. Gruppen kom att göra ett flertal uppvisningar åren 1956–1962, olika konstellationer provades, både fyr- och fem-grupp användes vid uppvisningarna. Nymodigheten ljudbang ingick i uppvisningsprogrammet, då J 34 var det första av flygvapnets plan som kunde nå överljudshastighet även om det krävde en dykning in mot uppvisningsområdet för att nå den.[19] År 1964 ersattes J 34 vid flottiljen av J 35, vilket gjorde att "Acro Hunters" efterföljdes av den uppvisningsgruppen "Acro Deltas". "Acro Deltas" kom bland annat göra flyguppvisningar på den internationella flygutställningen på Le Bourgets flygplats i Paris.[20]

Sektorsansvar[redigera | redigera wikitext]

PS-15:3 på Torö som tillhörde F 18:s strilbataljon.

På flottiljens område fanns Luftförsvarscentralen (LFC) för Luftförsvarssektor O2 (Falken). Luftförsvarscentralen som var den andra som byggdes för STRIL 50-systemet inrymdes i kontorsdelen tillhörande den gamla delen av berghangaren på flottiljen och började användas hösten 1951. Den tekniska utrustningen hade dock provats, tillfälligt uppbyggd vid F 13:s gymnastiksal, under flygvapenövningen 1949.[21] Sektor O2 var i sin tur indelad i tre luftbevakningsområden för optisk rapportering från luftbevakningstorn. I varje luftbevakningsområde sammanställdes de optiska observationerna i områdets luftförsvarsgruppcentral. De tre luftförsvarsgruppcentralerna fanns i Katrineholm, Södertälje och Älta.[22] På berget ovanför luftförsvarscentralen placerades en radarstation av typen PJ-21/F som innehöll spaningsradar PS-14/F och höjdmätningsradar PH-13/F, detta för att ge luftförsvarcentralen möjlighet att leda jaktplanens strid i närområdet. För spaning på hög höjd fick sektor O2 först en PS-16-radar med beteckningen R180 Valpen som sattes upp i årsskiftet 1954–1955 på Skarpö-Vindö på utsidan Djurö. År 1964 ersattes denna radar med en modernare PS-65 på samma plats med beteckningen R180 Orren som togs ur drift först 1992.[23]

När sedan STRIL 60 ersatte STRIL 50 slogs luftförsvarssektor O2 och O3 samman till sektor O 5 som kom att kontrolleras av en nybyggd luftförsvarscentral i Bålsta, Puman, och de gamla centralerna fick beteckningen Luftförsvarsundercentral. En av de nybyggda radargruppcentralerna i sektor O5 Björnen i Grödinge kom att tillhöra F 18:s strilbataljon och togs i drift under andra hälften av 1960-talet. Från början tog centralen emot radarbilder överförda via bredbandslänkar från tre radarstationer för låghöjdsspaning av typen PS-15 och en höjdmätarradar av typen PH-39. En PS-15 var placerad på Ornö den andra på Torö, den sista var placerad vid radargruppcentralen och hade en mycket lägre mast då denna station användes som utbildningsstation. I mitten av 1970-talet när Smalbandsöverföring av radarbild infördes kunde radargruppcentralen ta in radarinformation från betydligt fler radarstationer. I juni 1983 överfördes radargruppcentralen till F 13:s strilbataljon, i december 1992 genomfördes det sista incidentberedskapsdygnet vid anläggningen.[24]

Förläggningar och övningsplatser[redigera | redigera wikitext]

Huvudporten till den gamla delen av berghangaren.

Efter en analys av tänkbara platser till att förlägga den nya flygflottiljen till, hade bland annat det friliggande Årstafältet föreslagits som lokaliseringsort. Dock föreslog Chefen för Flygvapnet Bengt Nordenskiöld att man istället skulle använda krigsflygfält 40, beläget intill Rikstens gård. Marken omfattade då en areal på 380 hektar och hade köpts 1941 från friherre Anders Cederström, en ättling till Carl Cederström.[2] Flottiljen var till en början tänkt att anläggas på en grusplatå vid Pålamalm. Platsen ansågs dock för liten och istället valde man en plats norr om Riksten vid Tullinge. På den nya platsen fanns det ett stort hinder, i form av Mörtsjön. AB Skånska Cement fick i uppdrag att torrlägga och fylla igen sjön, vilken då var 9 meter djup och med 9 meter djup dy i botten. Arbetet med att fylla igen sjön påbörjades sommaren 1943 och i augusti 1943 var arbetet slutfört.[25] Vid invigningen var enbart ett fåtal byggnader färdigställda, vilket medförde att flottiljstaben fram till 1 oktober 1946 fick husera i Flygstabens lokaler i fastigheten Tre Vapen på Banérgatan i centrala Stockholm.[26] När flottiljstaben installerade sig vid flottiljen blev det till en början i flygtjänstbyggnaden vid hangar 81.

När verksamheten startades vid flottiljen fanns det inga asfalterade rullbanor, så flygverksamheten fick använda sig av ett gräsfält med tre flygstråk. År 1950 asfalterades två av dessa grässtråk. Den längsta banan, i riktning 06/24, blev 2 378 meter. Den andra, i riktning 15/33, var 1 803 meter. Båda var 45 meter breda. Bana 15/33 var fram till att det asfalterades förstärkt med stålplank i det sanka området vid den igenfyllda Mörtsjön.[27] Södertörns flygflottilj blev den andra efter Göta flygflottilj, av totalt fem flottiljer, där berghangar anlades. Redan vid projekteringen av bergsanläggningen vid F 18 var det tänkt att två anläggningar skulle anläggas. Bergshangaren projekterades i tre etapper.[28] Under början av 2000-talet såldes en del av anläggningen och nyttjas nu till civilverksamhet, medan en del stängdes och förseglades för gott.[29][30]

Gamla berget[redigera | redigera wikitext]

Gamla berget anlades i etapp 1 åren 1947–1949 och togs sedan i bruk 1950. Anläggningen var utformad som den första bergsanläggningen vid F 9, dock hade det gjorts vissa förbättringar i utformningen. I etapp 1 byggdes bergshangaren så att den till stor del låg ovanför markytan. Hangargolvet ligger i den ena porten 2,5 meter lägre än plattan och vid den andra porten skiljer det sig 1,1 meter.[31] Etapp 1 projekterades från början att rymma Saab J 21, men utrymmena blev större än vad som krävdes för J 21. Även om anläggningen blev större än vid projekteringen, så uppstod platsbrist, då senare flygplan krävde mer plats. Berghangaren anpassades till både J 28 Vampire, J 34 Hunter och J 35 Draken.[29]

Nya berget[redigera | redigera wikitext]

Nya berget påbörjades genom etapp 2 och 3 under 1950-talet. Den nya delen är helt nedsänkt från markytan, och har två 300–500 meter långa lutande uppfartstunnlar, vilka är sammankopplade med huvudtunneln, vilken är hästskoformad. Längst ned i huvudtunneln finns ett antal sidotunnlar. Totalt är anläggningen på cirka 22.000–24.000 m2.[31] Tanken var att den nya delen av berghangaren skulle förbindas med den gamla delen, vilket skulle kräva en hiss för flygplanen. Ett problem var även hur man skulle kunna öka skyddet från verkan av kärnvapen på den gamla delen av hangaren så att den skulle få ett skydd likvärdigt den nya delen av hangaren. År 1958 beslutades att utbyggnaden av berghangaren inte skulle slutföras, det på grund av att kostnaderna ansågs för stora (totalt hade fyra miljoner äskats), samt att utspridning av flygplanen i Bas 60-systemet ansågs ge bättre skydd mot kärnvapen.[32] Istället kom försvaret att använda den nya delen som en gemensam förrådshållning för försvarsgrenarna. Bland annat förvarade Marinen under 1980-talet rotorblad till sina helikoptrar i det nya berget.[33] Under 1990-talet uppkom dock rasrisk, och ett tillträdesförbud utfärdades. Det löstes med att klä väggarna provisoriskt med träbjälkar.[31]

Flygbaser[redigera | redigera wikitext]

I samband med att flygbassystem Bas 60 togs i bruk anlades ett flertal krigsflygbaser. F 18 tilldelades ansvaret för två krigsflygbaser, Arlanda flygplats och Malmby flygbas öster om Strängnäs. Basen i Malmby utnyttjades regelmässigt vid fältövningar, och sköttes av en flygtekniker boende intill banan. Flygförarnas och teknikernas förläggning var Folkhögskolan i Mariefred, där även Markstyrkan hade sina rum och lokaler. Malmbybasen saknade ordentlig banbelysning, varför landning i mörker krävde extra planering. Vid vissa tillämpade övningar användes reservvägbasen vid Hedby, vars landningsbana utgjordes av allmän väg som då avspärrades. Hedby var dock en reservbas som tillhörde F 1.[34] Efter att F 18 avvecklades omfördelades Malmby till F 1 i Västerås.

Heraldik och traditioner[redigera | redigera wikitext]

Mens Agit Molem (andens seger över materien)–Flottiljens tänkespråk.

I samband med att riksdagen beslutade om att sätta upp F 18 som flottilj, fick riksheraldikern Harald Fleetwood i uppgift att ta fram ett förslag till både ett heraldiskt vapen samt förbandsfana. När väl vapnet var färdigt och tilldelades flottiljen saknades den kungliga kronan. Det accepterades inte av flottiljen, som lade till en egen krona på det vapen som sattes upp på vaktbyggnaden. När så riksheraldikern upptäckte att flottiljen förändrat vapnet, fick han svaret från flottiljen att "F 18 var ett kungligt förband och att ett misstag måste ligga från riksheraldikerämbetets sida!"[35] Flottiljemblemet, det heraldiska vapnet, bestod av Stockholms läns vapen. Detta förekom vid vaktkasernen samt ibland applicerat framför förarplatsen på båda sidor av flygplanskroppen. Efter avvecklingen av flottiljen överfördes dess traditioner till Södertörnsskolorna, och från 1986 överfördes de till F 16 Uppsala. År 2003 avvecklades F 16, och traditionerna överfördes från 2004 till F 17 i Kallinge, vilka senare överförde dem till Luftstridsskolan i Uppsala.[1]

Inför tioårsjubileet av flygflottiljen invigdes sommaren 1956 en minnessten med texten "Till minne av kamrater". Tanken bakom texten är att minnas dom som gjorde sin plikt samt skänka dom en tacksamhets tanke, för redan samma år hade flera av kamraterna fått betala deras plikt med deras liv. Den 19 augusti 2016 besökte flygvapenchefen Mats Helgesson det före detta flottiljområdet för en minnesceremoni. Bakgrunden till besöket var en del i att flygvapnet firande 90 år. Vilket föranledde att flygvapenchefen besökte alla nedlagda flottiljer och dess kamratföreningar under hösten 2016.[36]

Kamratförening[redigera | redigera wikitext]

År 1984 bildades F 18 Kamratförening, föreningens syfte var att bevara och förmedla historien runt flottiljen. Bildandet skedde på initiativ av dåvarande flottiljchef Bernt Östh, och föreningens förste ordförande blev Rolf Rasmussen.[37] I samband med att F 16 i Uppsala skulle avvecklas fick föreningen genom kamratföreningen vid F 16 veta att det i Uppsala fanns en komplett J 35B Draken (S/N 35221). Den hade flyttats från Linköping till Uppsala för att förevisas vid F 16:s 50-årsjubileum år 1993. Flygplanet var ursprungligen levererat till F 16, den 12 april 1962. Den 14 september 1962 överfördes flygplanet till Tullinge som lån, för att övertas helt av F 18 den 1 januari 1963. Den 28 juni 1973 togs individen ur tjänst, och kasserades formellt den 19 juli 1973, då med en gångtid på 1075 timmar. Den 28 november 1973 flögs den till Malmen i Linköping, där den kom att konserveras vid Flygvapenmuseet.[38] Den 15 december 2003 återfördes flygplanet till Tullinge. Efter ett långt projekt med att restaurera individen, färdigställdes det hösten 2010. Flygplanet hade då blivit en kopia på hur Acro Deltas flygplan sett ut, dvs omålad aluminiumyta med en blågul fena. Föreningens första avsikt var att placera det på en stolpe inne på flottiljområdet. Senare var det tänkt att placera flygplanet vid banänden vid Riksten. Sen ändrades det och det uppkom önskemål om att placera det framför kanslihuset, men på grund av byggnation inne på området ändrades även det. Efter flera möten med Botkyrka kommun ansåg kamratföreningen att det inte fanns något önskemål från kommunen. Det uttalades även från kommunen att det inte skulle finnas något inom Rikstens friluftsstad som påminde om flottiljen. Flygplanet återlämnades då till sin ägare, Flygvapenmuseum, vilka deponerade det till Österlens flygmuseum.[39]

Materiel vid förbandet[redigera | redigera wikitext]

Huvudtyper

Förbandschefer[redigera | redigera wikitext]

Förbandschefen titulerades flottiljchef och hade tjänstegraden överste.

Namn, beteckning och förläggningsort[redigera | redigera wikitext]

Namn
Kungl. Södertörns flygflottilj 1946-07-01 1974-06-30
Beteckningar
F 18 1946-07-01 1957-09-30
F 18/Se O2 1957-10-01 1965-??-??
F 18 1965-??-?? 1974-06-30
Förläggningsorter, detachement och baser
Tullinge flygplats (F) 1946-07-01 1974-06-30
Arlanda flygplats (B) 1964-??-?? 1974-06-30
Malmby flygbas (B) 1964-??-?? 1974-06-30

Galleri[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Anmärkningar[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Åren 1940–1957 var förbandet organiserat som en flygflottilj, åren 1957–1965 som en sektorflottilj, åren 1965–1974 som en flygflottilj.
  2. ^ Åren 1944–1948 var flottiljen underställd chefen för Tredje flygeskadern, åren 1948–1957 okänt, åren 1957–1966 chefen för Tredje flygeskadern, åren 1966–1974 chefen för Östra militärområdet.
  3. ^ Sven Alm blev sista chefen för flygflottiljen.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Braunstein (2003), s. 111
  2. ^ [a b] Åshage 2011, s. 24-25
  3. ^ Norrbohm, Skogsberg (1985), s. 14
  4. ^ [a b] Åshage 2011, s. 334
  5. ^ Norrbohm, Skogsberg (1985), s. 8
  6. ^ [a b] Åshage (2011), s. 212-213
  7. ^ Åshage 2011, s. 45
  8. ^ Åshage 2011, s. 58–59
  9. ^ Åshage 2011, s. 46
  10. ^ Åshage 2011, s. 81
  11. ^ Åshage 2011, s. 80–84
  12. ^ Norrbohm, Skogsberg (1985), s. 107
  13. ^ Norrbohm, Skogsberg (1985), s. 108
  14. ^ prop. 1975:75
  15. ^ Norrbohm, Skogsberg (1985), s. 111
  16. ^ Åshage 2011, s. 307
  17. ^ Åshage 2011, s. 113–119
  18. ^ F18-kamraten nr 36 – december 2007
  19. ^ Åshage 2011, s. 70–79
  20. ^ Åshage 2011, s. 86–96
  21. ^ Bråvallavingar (1993), s. 74
  22. ^ Åshage 2011, s. 191–195
  23. ^ Åshage 2011, s. 196–199
  24. ^ Åshage 2011, s. 199–203
  25. ^ Norrbohm, Skogsberg (1985), s. 11-12
  26. ^ Åshage 2011, s. 37
  27. ^ Åshage 2011, s. 42
  28. ^ Svenska flygbaser (2008), s. 116
  29. ^ [a b] Åshage 2011, s. 29
  30. ^ Åshage 2011, s. 31
  31. ^ [a b c] Svenska flygbaser (2008), s. 118
  32. ^ Åshage 2011, s. 32-33
  33. ^ Åshage 2011, s. 33
  34. ^ Åshage 2011, s. 143
  35. ^ Norrbohm, Skogsberg (1985), s. 20-21
  36. ^ ”Minnesceremoni”. f18.se/. http://www.f18.se/joomla. Läst 2 augusti 2019. 
  37. ^ Åshage 2011, s. 312-313
  38. ^ Åshage 2011, s. 319
  39. ^ Åshage 2011, s. 325

Trycka källor[redigera | redigera wikitext]

  • Braunstein, Christian (2005). Svenska Flygvapnets förband och skolor under 1900-talet. Christina von Arbin. ISBN 91-971584-8-8 
  • Norrbohm, Gösta; Bertil Skogsberg (1985). Flygande högvakt : om en flygflottilj : F 18. Mjölby: Flygvapnet Södertörnsskolor. ISBN 91-86224-08-5 
  • Åshage Jarl, red (2011). Sjunde jaktflottiljen: F 18 - en nedlagd flygflottilj. [Tullinge]: Norlén & Slottner. Libris 12306331 
  • Sandberg, Bo (2007). Försvarets marscher och signaler förr och nu. Gävle: Militärmusiksamfundet med Svenskt Marscharkiv. sid. 200. ISBN 978-91-631-8699-8 
  • Törnell, Bernt (2008). Berghangarer. Nyköping: LAH Bunkertours. ISBN 978-91-977297-1-0 
  • Boström, Valter; Bråvalla flygflottilj (1993). Bråvallavingar : berättelsen om F 13 - en flygflottilj under 50 år. Motala: Göte Pudas. ISBN 91-630-1360-6 

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Norrbohm, Gösta; Bertil Skogsberg (1985). Flygande högvakt: Om en flygflottilj : F 18. Mjölby: Flygvapnet Södertörnsskolor. ISBN 91-86224-08-5 
  • Åshage Jarl, red (2011). Sjunde jaktflottiljen: F 18 - en nedlagd flygflottilj. [Tullinge]: Norlén & Slottner. Libris 12306331 


Externa länkar[redigera | redigera wikitext]