Hoppa till innehållet

Gustaf Mauritz Armfelt

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Gustaf Mauritz Armfeldt)
Ej att förväxla med Gustaf-Mauritz Armfelt.
Gustaf Mauritz Armfelt
Gustaf Mauritz Armfelt klädd i generalsuniform. Porträtt av Josef Maria Grassi, 1801.
Titlar
Tidsperiod 1757–1814
Överståthållare i Stockholm
Tidsperiod 1792
Utnämnd av Gustav III, på dödsbädden
Företrädare Adolf Fredrik Munck
Efterträdare Carl Vilhelm Modée
Sveriges minister i Neapel
Tidsperiod 1792–1794
Utnämnd av Hertig Karl (förmyndarregeringen för kronprinsen Gustav IV Adolf)
Företrädare Georg Gustaf Wrangel
Efterträdare Johan Claes Lagersvärd
Sveriges minister i Wien
Tidsperiod 1800–1802
Utnämnd av Gustav IV Adolf
Företrädare Jacob De la Gardie
Efterträdare Gustaf von Düben
Tidsperiod 1812–1814
Utnämnd av Alexander I av Ryssland
Tidsperiod 1812–1813
Utnämnd av Alexander I av Ryssland
Företrädare Fabian von Steinheil
Efterträdare Fabian von Steinheil
Andra titlar En av rikets herrar
Yrke Hovman, militär
Övrigt arbete Ambassadör
Kammarherre
Generalguvernör
Militärtjänst
I tjänst för SverigeSverige
RysslandTsarryssland
Försvarsgren Armén
Tjänstetid ca. 1780–1810
Grad Generalmajor
Enhet Livgardet
Befäl Nylands infanteriregemente
Slag/krig Gustav III:s ryska krig

Svensk-franska kriget Dansk-svenska kriget

Finska kriget

Utmärkelser En af rikets herrar
Serafimerorden
Kommendör med stora korset av Svärdsorden
Riddare med stora korset av Svärdsorden
Andreasorden
Elefantorden
Sankt Georgsorden
Alexander-Nevskij-orden
Sankt Vladimirs orden
Malteserorden
Personfakta
Smeknamn Gösta Armfelt
Född 31 mars 1757
St. Martens, Tarvasjoki, Egentliga Finland (dåvarande Sverige)
Åtalad Konspiration mot förmyndarregeringen för kronprinsen Gustav IV Adolf
Dom/straff Armfelt dömdes 1794 till döden av Svea hovrätt men hade lämnat landet och blev landsförvisad 1794–1797. Efter att Gustav IV Adolf blivit myndig kung återtogs domen 1799. Armfelt utvisades från Sverige 1811 av Bernadotte.
Död 19 augusti 1814 (57 år)
Tsarskoje Selo, Ryssland
Dödsorsak tuberkulos
Begravd familjegraven i Halikko kyrka
Släkt
Frälse- eller adelsätt Armfelt
Sätesgård Åminne herrgård
Far generalmajor Magnus Wilhelm Armfelt
Mor Maria Catharina Wennerstedt
Familj före gifte
Partner Grevinnan Magdalena Rudenschöld (1766–1823) var hans älskarinna 1785–1793
Barn två barn, död unga
Familj
Gift 7 augusti 1785
Drottningholms slott
Make/maka grevinnan Hedvig Ulrika De la Gardie
Barn Maria Magdalena Catharina Augusta Armfelt
Gustaf Fredrik Armfelt
Carl Armfelt
Magnus Armfelt
Gustaf Magnus Armfelt
Alexander Armfelt
Constantin Armfelt
Carl Magnus Wilhelm Armfelt
Familj utan gifte
Partner skådespelerskan demoiselle L'Éclair
Barn Mauritz Clairfelt (1780–1841) i Paris
Familj 2 utan gifte
Partner 2 Furstinnan Jekaterina Nikolaevna Golitsyna Mensjikova (1764–1832)
Barn Jekaterina Nikolaevna Gagarina Menjsikova (1794–1835) i Sankt Petersburg
Familj 3 utan gifte
Partner 3 Dorothea von Medem (under exilen i Kurland 1794–1799)
Barn Gustava Wilhelmina Charlotta (Mina) Armfelt (1798–1863) i Hamburg
Familj 4 utan gifte
Partner 4 Wilhelmine av Kurland
Barn Adelaide Gustava Aspasie (Vava) Armfelt (1801–1881)

Friherrliga ätten Armfelts vapen

Gustaf Mauritz Armfelt (finska: Kustaa Mauri Armfelt, ryska: Густав-Маврикий Максимович Армфельт, Gustav-Mavrikiy Maksimovitj Armfel't), född 31 mars 1757 på Juva kaptensboställe i Tarvasjoki i Egentliga Finland, död 19 augusti 1814 i Tsarskoje Selo i Kejsardömet Ryssland, var en svensk friherre, militär, hovman och sedermera finländsk greve och hovman i rysk tjänst.[1]

Armfelt var son till generalmajor Magnus Wilhelm Armfelt och hans hustru Maria Catharina Wennerstedt. Han var student vid Kungliga Akademien i Åbo 1770–1771 och Amiralitetsskolan i Karlskrona 1771–1773, blev gardesfänrik vid hovet 1774 men var tvungen att lämna Sverige 1778 efter att ha varit inblandad i en duell. Han bodde i Paris till 1780.[2]

Armfelt blev Gustav III:s gunstling och gjorde en lysande karriär, inte bara som militär utan också i den kulturella världen. Han var chef för Kungliga Dramatiska Teatern och en av de första ledamöterna av Svenska Akademien.[1] Efter Gustav III:s död anklagades han för en politisk konspiration och landsförvisades. Efter förlorandet av den Finska delen av riket 1809 återvände Armfelt till Finland där han gick i rysk tjänst. Senare spelade han som kejsare Alexander I av Rysslands rådgivare en viktig roll i Finlands historia.[1]

Biografi

[redigera | redigera wikitext]

Uppväxt

[redigera | redigera wikitext]

Armfelt föddes 1757 som det äldsta barnet till Magnus Wilhelm Armfelt och Maria Wennerstedt. Fadern var militär och deltog som ung i slaget vid Villmanstrand. Senare gick han i fransk krigstjänst och stred bland annat i Flandern med fältmarskalken Moritz av Sachsen. Efter att ha återvänt till Sverige blev fadern till slut generalmajor och landshövding i Åbo. Modern stammade från flera anrika adliga släkter. Familjen bodde till en början på Juva kaptensboställe utanför Åbo. År 1786 köpte Magnus Armfelt Åminne herrgård för 40 000 riksdaler av den skotskfödde grosshandlaren George Seton. Åminne hade tidigare ägts av adelsätten Horn men föll i Setons ägo när den sista ägaren, Catarina Ebba Horn, avled 1782. Vidare köpte Magnus Armfelt sätesgårdarna Wiurila och Vuorentaka för 12 333 riksdaler.[3] Åminne skulle bli släkten Armfelts stamgods under mer än hundra år.

Armfelt hette från början bara Gustaf, inom familjen kallad Gösta. Mauritz var ett eget tillägg som en tribut till härföraren Moritz av Sachsen. Han studerade i hemmet för en informator och kom senare till Åbo för högre studier. År 1771 påbörjade han officersutbildning vid amiralitetsskolan i Karlskrona. Han tjänstgjorde därefter en tid i Stockholm men efter att varit inblandad i en duell lämnade han landet 1778 och begav sig ut på en resa genom Europa som adjutant till Göran Magnus Sprengtporten.

Innan resan började var Armfelt gäst hos Sprengtporten på Braheslott (finska: Brahelinna) i Savolax i ett halvår. Under tiden där deltog Armfelt i militära övningar, studerade och ritade kartor. Armfelt och Sprengtporten lämnade först Finland i mars 1779. Deras mål var Preussen för att gå i krigstjänst hos den Preussiska armén som kämpade emot Österrike i det Bayerska tronföljdskriget. De åkte via Sankt Petersburg och Tsarskoe Selo där de umgicks med höga adelsmän och kvinnor och blev presenterade för kejsarinnan Katarina II. I Polen blev Armfelt involverad i ett "erotiskt svärmeri" med den 17-åriga grevinnan Anna Dambska och han var tydligen så förälskad att han ville stanna och gifta sig med henne. Sprengtporten lyckades dock övertala Armfelt att fortsätta resan och de korsade snart gränsen till Preussen. Det blev dock ingen krigstjänst då fred utropades mellan Pruessen och Österrike i maj 1779. Tiden i Preussen spenderades istället med att studera militära ämnen, delta i tillställningar samt att umgås med kung Fredrik II som var morbror till Gustav III.[4]

På våren 1780 hade Armfelt tagit sig till Paris utan sin mentor Sprengtporten som han inte träffat sedan de besökte Berlin tillsammans. De bägge resanden hade under resans gång stött ihop ett par gånger, inklusive Sprengtportens hanterande av den polska grevinnan, och i Berlin skildes de åt. När de träffades igen blev brytningen total. Armfelt skrev senare till sin fader att han lämnade Sprengtporten bakom sig av ”politiska skäl”.[5]

I Paris och Versailes studerade Armfelt det engelska språket, fäktning samt umgicks i kultur- och societetslivet. Tack vare den svenske greven och ministern Gustaf Philip Creutz blev Armfelt introducerad till det franska kungaparet, kung Ludvig XVI och drottningen Marie Antoinette. Armfelt gjorde ett snabbt besök i Sverige men återvände snart till Frankrike. Armfelt trivdes bra i Frankrike och hade gärna velat stanna där men när han hörde att Gustav III var i Europa reste han vidare.[6]

Gustav III:s gunstling

[redigera | redigera wikitext]

Då Gustav III besökte Spa i Belgien 1780 uppsöktes han av Armfelt, som från detta möte blev kungens förklarade gunstling. Han var en av följeslagarna i Gustav III:s italienska resa och överhopades med titlar och ärebetygelser: kapten vid livgardet av kronprins Gustav Adolf 1781, överkammarjunkare 1783, direktör för Kungliga Svenska Dramatiska Teatern och Operan, ledamot nr 110 av Kungliga Musikaliska Akademien 1788,[7] ledamot av Svenska Akademien 1786–1794, generaladjutant och överste för Nylands infanteriregemente 1787 efter farbrodern Carl Gustaf Armfelt.

Armfelts älskarinna, grevinna Magdalena Rudenschöld skrev i sina memoarer att Armfelt skulle "hava låtit hugga sig i stycken för att försvara konungen".[8] Få brevväxlingar mellan en kung och hans undersåte bär en så starkt personlig prägel som den mellan Gustav III och Armfelt. På sommaren 1789 skrev Armfelt exempelvis till kungen: "Jag förgäter alltid, då jag talar och även då jag skriver till Eders Maj:t, att det är till min konung jag vänder mig. Jag tänker endast på att det är för min bästa, ömmaste vän, som jag öppnar mitt hjärta; och jag skulle vilja se honom lyckligare, segerrikare, mera älskad av sina undersåtar och mera fruktad av sina fiender, än någon dödlig någonsin varit."[8]

Armfelts roll vid Gustav III:s hov var främst teatermannens. Han verkade som författare, iscensättare och skådespelare. Den av hans teateruppsättningar som blev särskilt framgångsrik var sång- och lustspelet Tillfälle gör tjuven, skriven tillsammans med Israel Hallman, som uruppfördes 1783[2] på Ulriksdals slottsteater med Armfelt själv i en av rollerna. Pjäsen anses ha en viktig teaterhistorisk betydelse då den introducerade genren vaudeville i svensk teater.[9] I egenskap av att vara en begåvad teaterman samtidigt som han var kungens nära vän och samtalspartner kunde Armfelt göra en lysande karriär inom teatervärlden. 1786 utsågs han till chef för Operan och två år senare till chef för Kungliga Dramatiska Teatern.[2] Det var också i egenskap av den ledande teatermannen som Armfelt blev ledamot av den nyinstiftade Svenska Akademien 1786. Han valdes med stor enighet in av de tretton första ledamöter som Gustav III själv hade utsett och blev vid 29 års ålder den yngste i sällskapet.[10]

Som militär deltog Armfelt i Gustav III:s ryska krig 1788–1790 och blev som brigadchef i slaget vid Savitaipal den tredje juni 1790 allvarligt sårad i axeln. Han ledde livbataljonen ur Närke-Värmlands regemente i ett anfall mot en stark rysk position när han blev träffad och föll.[11] Han skulle ha tillfångatagits om det inte vore för adjutanten major Axel Friedrich Meijerfeldt som räddade honom. Slaget gick förlorat och trupperna drog sig tillbaka. Brigaden togs över av Fabian Wrede.[12] I ett brev från 9 juni befordrade Gustav III Armfelt till generalmajor och tilldelade honom Serafimerorden som gav honom rätten att bära det tillhörande blåa bandet. Några politiskt betydelsefulla poster fick han inte förrän[13] vid slutet av sommaren 1790, då han som konvalescent fick uppdraget att leda fredsförhandlingarna med Ryssland som svensk befullmäktigad i Värälä.[2] Hösten 1791 utnämndes han till kansler för Kungliga Akademien i Åbo av kungen för att efterträda riksrådet Carl Sparre som avlidit under sommaren.[13]

Efter freden i Värälä var Armfelts politiska makt som kungens högra hand som starkast; han skötte såväl militära som civila angelägenheter och därtill även utrikespolitiska frågor. Sveriges ryska politik stabiliserades i fredlig riktning genom den så kallade Drottningholmstraktaten hösten 1791, som Armfelt bidragit till. År 1791 utnämnde kungen honom dessutom till kansler för akademin i Åbo, det universitet där han tidigare studerat. Under Gustav III:s sista riksdag som hölls i Gävle 1792 uppträdde Armfelt enligt sina belackare redan som ett slags vicekonung, bland annat genom att som befälhavare för trupper som var förlagda i närheten av staden påverka riksdagens beslut enligt kungens intressen.[2]

På sin dödsbädd i mars 1792 anförtrodde Gustav III sin son, prins Gustav Adolf till Armfelt och gjorde honom till medlem av riksförvaltarrådet; men hertig-regenten Karl (senare Karl XIII) sände Armfelt som svensk ambassadör till Neapel för att bli av med honom.[1]

Armfeltska konspirationen

[redigera | redigera wikitext]

Efter Gustav III:s död var Armfelt ledande i den grupp av oppositionella gustavianer som var kritiska mot Gustaf Adolf Reuterholm, den starke mannen i förmyndarregeringen för Gustav IV Adolf. Reuterholm och Armfelt, som också var sysslingar, hade varit rivaler sedan ungdomsåren och avskydde varandra.[14]

Reuterholm utnämnde 1792 Armfelt till minister i Neapel, vilket var ett sätt att förpassa honom långt från händelsernas centrum. Från Neapel kommunicerade Armfelt med kejsarinna Katarina II och uppmanade henne att göra en militär demonstration till förmån för gustavianerna.[1]

Gustaf Mauritz Armfelt och Carl Adam Wrangel af Adinal som skådespelare, av Pehr Hilleström.

Den förbittrade Armfelt ansåg att förmyndarregeringen stred mot Gustav III:s sista vilja och hade lösa planer på att störta Reuterholm. Revolutionsplanen gick i korthet ut på att med hjälp av ryska påtryckningar tvinga fram en regimförändring och tillsätta en ny regering där den ännu omyndige kronprinsen skulle ha inflytande. Armfelt beskrev sina planer och sin upprördhet över Reuterholms agerande i brevkorrespondens med bland andra Magdalena Rudenschöld och Johan Albrekt Ehrenström men genom ett omfattande spionnätverk upptäckte Reuterholm hans planer, särskilt hjälpte Armfelts medarbetare i Italien Johan Claes Lagersvärd Reuterholm.[15] Från Sverige sändes ett krigsfartyg ända till Neapel för att dess besättning skulle arrestera Armfelt för rättegången.[2] Armfelt undkom endast med hjälp av drottning Maria Carolina av Neapel[1] och i februari 1794 tvingades han fly från Italien till Ryssland.[1] Armfelt dömdes den 22 juli 1794 av Svea hovrätt att mista liv, ära och gods för landsförräderi och förberedelse av väpnad statskupp. Hans namn fästes offentligt vid skampålen i huvudstaden. Då hade han dock redan satt sig i säkerhet under kejsarinna Katarina II den storas beskydd i Kaluga i Ryssland, där han var landsförvisad 1794–1797 under namnet ”apotekare Brandt”.[2]

Armfelt bodde bland annat i Dresden och Berlin 1797–1799 och i hertigens av Kurland familj i Schlesien och Böhmen 1799–1802. Efter att Gustav IV Adolf blivit myndig kung benådades Armfeldt 1799 och hans karriär tog ny fart. Han blev Sveriges minister i Wien 1800–1802, militärkommendant över svenska Vorpommern och överbefälhavare vid Västra armén i kriget mot Frankrike 1804–1807.[1] Han återkallades också som ledamot av Svenska Akademien 1805, men uteslöts ånyo efter landsförvisningen 1811.

Armfelt utnämndes i mars 1808 till överbefälhavare över Västra armén och ledde infallet i Norge på våren och försommaren under dansk-svenska kriget 1808–1809. Trots segrar vid Lier och Mobekk slutade företaget snöpligt och han skildes i onåd från befälet i augusti 1808. Efter revolutionen i mars 1809 återfick han sitt befäl men entledigades redan i september ånyo från detta.[16]

Gustaf Mauritz Armfelt med byst av Alexander I, av Johan Erik Lindh 1845, efter Carl Fredric von Breda 1811.

Tillbaka i Finland

[redigera | redigera wikitext]

1809 eller 1810, efter finska kriget och förlusten av Finland till Ryssland, beslutade Armfelt att flytta tillbaka till Finland. Han kunde inte acceptera att Jean Baptiste Bernadotte, en av Napoleons före detta generaler, var utsedd till tronarvinge efter Karl XIII och Vasaätten. Kronprinsen kom till Sverige 1810 och regerade de facto efter det. Armfelt svor trohet till kejsare Alexander I på ryska beskickningen i Stockholm i mars 1811.[17] Armfelt utvisades 1811 och flyttade tillbaka till Finland, gick i tjänst hos kejsare Alexander I av Ryssland[1] och blev dennes generaladjutant, ordförande vid Kommittén för Finska Ärenden, tillförordnad generalguvernör i Finland 1813, samt upphöjd till greve i Finlands riddarhus 1812 och kansler för Kejserliga Akademien i Åbo, före detta Kungliga Akademien i Åbo.[2] Gustav Mauritz Armfelt anbefallde starkt kejsare Alexander I att upprätthålla den gällande svenska 1734 års lag i Finland och godkänna landets status som autonoma Storfurstendömet Finland under den ryske tsaren.

Tillsammans med Johan Albrecht Ehrenström och med landshövding Gustaf Fredrik Stjernvalls stöd åstadkom han att Helsingfors blev Finlands nya huvudstad genom kejserligt beslut 1812.[2] Armfelt hade stort inflytande i Alexanders beslut att 1812 inlemma det så kallade Gamla Finland (det vill säga redan i 1721 och 1743 till Ryssland förlorade områden och därmed gammalt från ryskt perspektiv) i storfurstendömet och flytta huvudstaden från Åbo till Helsingfors.

De tre gustavianerna Johan Fredrik Aminoff, Johan Albrekt Ehrenström och Gustaf Mauritz Armfelt, av René Théodore Berthon 1840-talet.

Han bidrog till att storfurstendömet Finland upprättades som en autonom stat och deltog i planeringen av de ryska försvarsfälttågen mot Napoleon. Under en kort tid var han generalguvernör i Finland 1813.[1] Under sina sista levnadsår besökte han alltid Finland på somrarna och vistades då på sin gård Åminne i Halikko och i Åbo, där han övervakade förvaltningen och sitt universitet.[2]

Död

[redigera | redigera wikitext]

Armfelt hade lidit svårt av sina skador från Gustav III:s ryska krig 1788–1790 och i november 1813 blev Armfelt sjuk i stark feber och huvudvärk samt upplevde attacker av yrsel och uppkastningar. Symptomen blev dock värre med tiden och hans rörelseförmåga började påverkas negativt och till sist kunde han inte längre rida en häst utan var tvungen att färdas i vagn. Han försökte jobba som vanligt under tiden trots smärtor och perioder med feber. Armfelt var dock inte optimistisk och trodde inte att han skulle överleva sjukdomen om han inte blivit frisk före hösten. Under en vistelse i hans sommarvilla i Tsarskoje Selo, dit han färdades för att undkomma det fuktiga och blåsiga Sankt Petersburg, så började han må bättre. Hans förbättring blev dock kortvarig och hälsan förvärrades ytterligare vilket förhindrade honom att resa hem till Åminne herrgård för att avlida där så som han hade velat.[18]

Efter en tids lidande som kulminerade i en 10 minuter svår dödskamp, avled han den 19 augusti 1814 i sitt sommarvilla i Tsarskoje Selo. Armfelt blev 57 år gammal. Den ryske kejsaren Alexander I förordnade en statsbegravning vilken ägde rum i Finska kyrkan i Sankt Petersburg den 25 augusti. Armfelts kista fördes därefter med ett örlogsfartyg till Åbo där den döde mottogs av en stor procession och kistan nedsattes sedan i familjegraven i Halikko kyrka, som Armfelt låtit utvidga i nyklassisk stil. Gravkapellet hade tidigare också uppförts av Armfelt i nyklassisk stil.[19][20][21][2]

Gustaf Mauritz Armfelt i skytiskt dräkt, målad av Adolf Ulrik Wertmüller 1784 i Paris.
Gustaf Mauritz Armfelt, av Anton Graff 1793.

Konstälskare

[redigera | redigera wikitext]
Åminne herrgård.

Jean Louis Desprez ritade för Armfelt Villa Frescati i italiensk stil utanför Stockholm 1791. Armfelt kom dock aldrig själv att bo där, på grund av dödsdomen och åren i exil utomlands. Huvudföremålet för Armfelts eget arkitekturintresse blev senare Åminne gård i Halikko. Här inleddes under Armfelts sista levnadsår på 1810-talet ett omfattande renoverings- och ombyggnadsarbete, som planerades av stadsarkitekten i Stockholm, Carl Christoffer Gjörwell samt den i Åbo bosatte Charles Bassi, Finlands förste professionelle arkitekt. Armfelts bibliotek på Åminne gård inreddes till ett minnesrum över Gustaf III med ett porträtt av kungen som blickfång. Armfelt fick själv aldrig se detta kanske förnämsta exemplet på nyklassiska interiörer i Finland fullbordat.[2]

Om Armfelts stora konstintresse vittnar också hans beställningar av porträtt. Hans ständigt rörliga liv tillät inte några större anskaffningar av konst- eller boksamlingar, men han fäste stor vikt vid symboliskt betydelsefulla, högklassiga porträtt, såväl av sig själv och sin familj som av andra närstående. För dessa porträtt anlitade han sin tids allra bästa konstnärer: åtminstone Adolf Ulrik Wertmüller, Louis Gauffier, Anton Graff och Joseph Maria Grassi har målat porträtt av honom. Porträtten förmedlar den strålande skönhet som Armfelts samtida vittnat om och en förening av naturlig begåvning och medveten teatralitet i rollen som ”Nordens Alkibiades”. Uppfattningarna om Armfelts karaktärsdrag och moral har däremot alltid varit motstridiga.[2]

Eftermäle

[redigera | redigera wikitext]

Armfelt ärades i Sankt Petersburg och Åbo men i Sverige förbigicks hans död med tystnad. Samtidens biografiska skrifter och minnesbilder som i de flesta fall kom från Armfelts fiender var ytterst kortfattade. Det var först på 1880-talet när Elof Tegnér utgav en biografi i tre delar som det börjades ges en rättvisare och mer nyanserad bild av Armfelt.[22] Ett annat verk om Armfelt kom ut på 1930-talet skrivet av den finländska författaren Carl von Bonsdorff som delvis baserades på Tegnérs verk.

Idag är mycket av Armfelts personliga korrenspondans, gårdshandlingar och andra viktiga papper bevarade hos Åbo Akademis bibliotek och innehåller det Armfeltska arkivet och Wiurila-Armfelt -samlingen på totalt 52 volymer.[23]

Armfelts födelsehem, Juva kaptensboställe, är idag ett museum.[24]

År 2009 släpptes nya frimärken av betydelsefulla personligheter från året 1809 då Finland inordnades i det Ryska Imperiet. Dessa personer var kejsare Alexander I, Göran Magnus Sprengtporten, Carl Erik Mannerheim och G. M. Armfelt.[25] År 2010 restes en staty av Armfelt i Halikko. Statyn, som gjordes av skulptören Matti Peltokangas, kom till via stöd från bland andra Björn Wahlroos som är den nuvarande ägaren av Åminne herrgård.[26] Statyn placerades i Armfelt parken, också döpt efter G. M. Armfelt.

I Halikko stadsdel finns en gata döpt efter G. M. Armfelt vid namn ”Kustaa Maurin kuja” vilket är finska för ”Gustav Mauritz gränd”. Gatan utgår från Åminne herrgård som leder upp till Halikko och slutar nära Halikko bibliotek.

Armfelts förhållanden, äktenskap och barn

[redigera | redigera wikitext]

Gustaf Armfelt hade flera förhållanden och barn. Mest känd var grevinnan Magdalena Rudenschöld (1766–1823), som var hans älskarinna 1785–1793. Med den parisiska skådespelerskan mademoiselle L' Éclair hade han en son Mauritz Clairfelt (1780–1841) i Paris. Clairfelt skulle förenas med sin far i Sverige 1792. Efter Clairfelts ankomst skriver Armfelt att sonens undervisning och ”karaktärsbildning” hade allvarligt försummats under hans uppväxt och att Clairfelt lika gärna kunna bli ”en galgfågel qu’une personne de mérite” [än en meriterad person].[27]

Under exilen i Kurland 1794–1799 var han gäst hos den kurländske hertigen Peter von Biron och blev älskare åt såväl hans hustru Dorothea von Medem som dotter; med Dorothea hade han dotter Gustava Wilhelmina Charlotta (Mina) Armfelt (1798–1863) och med dotter Wilhelmine av Kurland skall han ha haft dotter Adelaide Gustava Aspasie (Vava) Armfelt (1801–1881). Mina uppgavs officiellt vara dotter till kusinen Fredrik Armfelt (1759–1821) och hans hustru Ulrika Wallman (1768–1842). Vava adopterades 1802 till adliga ätten Armfelt.[28]

Han gifte sig 7 augusti 1785 på Drottningholms slott med grevinnan Hedvig Ulrika De la Gardie (1761–1832),[29] dotter till greve Carl Julius De la Gardie (1729–1786) och grevinnan Magdalena Christina Stenbock (1730–1801).[30][31] Armfelt kallade Hedvig Ulrika sin ”sockersöta flicka” i deras tidiga korrespondens, och ”Min Söta Pumpa” eller för det mesta ”Hedda”.[32][33] Han kallade sig "Din tjocka pojke". Hans förhållande till hustrun Hedvig Ulrika förblev i alla skeden öppet och förtroligt. På samma sätt visade Armfelt, åtminstone i sin korrespondens, samma öppenhjärtighet gentemot kejsare och kungliga som gentemot sina egna barn. Han ägnade sig med en ständig och faderlig omsorg om sina barn och deras uppfostran.[2]

Enligt Fabian Reinhold von Fersen, som var kungens överstekammarherre, spenderade Gustav III tre år med att planera Armfelts bröllop. Vid vigselakten förde kungen bruden till altaret istället för hennes far. Gustav III tillät, (också enligt von Fersen), det nygifta paret att flytta in på Stockholms slott i kansliflygeln där paret skulle få 16 rum till deras förfogande.[29] Detta orsakade en mindre kris i förhållandet mellan kungen och drottning Sofia Magdalena som hade blivit tilldelad enbart 7 rum. Detta orsakade en mindre kris i förhållandet mellan kungen och drottningen och 1786 inträffade en öppen brytning som tilldrog sig uppmärksamhet, där Sofia Magdalena vägrade att delta i representationen om hon inte fick tillbaka sina rum från Armfelt och dessutom inte mottog inbjudningar till tillställningar direkt från Gustav. Denna strejk var effektiv och Gustav gick med på hennes villkor efter medling av Adolf Fredrik Munck och Charlotte Manderström, men infriade inte sina löften.[34]

Barn i äktenskapet:

  1. Maria Magdalena Catharina Augusta Armfelt (1786–1845), grevinna, gift 1806 med greve Axel Adolf Piper.
  2. Gustaf Fredrik Armfelt (1788–1789), död som spädbarn
  3. Carl Armfelt, född och död 1788 (tvilling)
  4. Magnus Armfelt, född och död 1788 (tvilling)
  5. Gustaf Magnus Armfelt (1792–1856), generalmajor, greve
  6. Alexander Armfelt (1794–1876), kapten, ministerstatssekreterare, verkl. geheimeråd, greve
  7. Constantin Armfelt (1796–1797), död som spädbarn i Kaluga, Ryssland.
  8. Carl Magnus Wilhelm Armfelt (1797–1878), greve, överste i svenska armén, generalmajor i den ryska kejserliga armén[35]
    Döttrarna Adelaide Gustava och Gustava Wilhelmina Armfelt, av Jeanne-Elisabeth Chaudet.

Barn utom äktenskapet:

  1. Mauritz Clairfelt (1780–1841), med den franska skådespelerskan mademoiselle L’Éclair i Paris.
  2. Jekaterina Nikolaevna Gagarina Menjsikova (1794–1835) med furstinnan Jekaterina Nikolaevna Golitsyna Mensjikova (1764–1832) i Sankt Petersburg.[36]
  3. Gustava Wilhelmina Charlotta (Mina) Armfelt (1798–1863), med Anna Charlotte Dorothea von Medem (1761–1821) i Kurland; gift 1822 med Axel Federley (1798–1854), kamrerare vid Kejserliga Akademien i Åbo och chef för Finlands Bank.[28]
  4. Adelaide Gustava Aspasie (Vava) Armfelt (1801–1881), med prinsessan av Sagan, Wilhelmine av Kurland (1780–1839) i Kurland; gift med sin kusin, greve Magnus Reinhold Armfelt (1801–1845), ägare av Wiurila gård.[37]

Gods och egendomar

[redigera | redigera wikitext]
  • Lindenäs (också skriven Linnäs), Sverige. Köpt 1792 av Gustaf Mauritz Armfelt. Sålt 1806.
  • Norra Freberga, Sverige. Köpt 1791. Sålt 1806.
  • Nynäs gård, Sverige. Köpt 1790 från greve Carl Wrangel. Sålt 1809.
  • Wiurila gård, Finland. Köpt av Armfelts far Magnus Wilhelm samtidigt som Åminne.
  • Villa Frescati, Sverige. Gavs till Armfelt av kung Gustav III.
  • Vuorentaka herrgård, Finland. Köptes av Magnus Wilhelm samtidigt som Åminne. Byggdes om 1854 av greve August Armfelt.
  • Åminne herrgård, Finland, som tidigare hade tillhört den adliga familjen Horn af Åminne, köptes av Armfelts far år 1786 som en fideikommiss och togs över efter faderns död av Gustaf Mauritz Armfelt. Den senare gjorde en ombyggnad av gården under hans sista år. Gården skulle tillhöra Armfelt-släkten till 1925.

[38][39][40][41][42][43][44]

Galleri

[redigera | redigera wikitext]

Utmärkelser

[redigera | redigera wikitext]

[Redigera Wikidata]

Grader och titlar

[redigera | redigera wikitext]

Bibliografi i urval

[redigera | redigera wikitext]
  • Inträdes-tal, hållne uti svenska academien den XIII. maji MDCCLXXXVI. Af öfverste kamar- junkaren ... Gustaf Mauritz Armfelt, och lectoren ... Carl Gustaf Nordin. Stockholm. 1786. Libris 2413899 
  • Resan till Italien: Gustaf Mauritz Armfelts resedagbok 1783–1784. Stockholm: Atlantis. 1997. Libris 7644591. ISBN 91-7486-465-3  – Inledning och kommentarer av Rainer Knapas.

Anfäder

[redigera | redigera wikitext]
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Gustaf Armfelt (1626–1675)[54]
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Carl Gustaf Armfelt (1666–1736)[55]
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Anna Elisabet Brakel (d.1684)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Gustaf Armfelt (1701–1756)[56]
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Johan Fredrik Aminoff (1655–1697)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Lovisa Aminoff (1685–1741)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Elisabet von Güntersberch (1650–1703)
 
 
 
 
 
 
 
 
Magnus Wilhelm Armfelt (1725–1795)[57]
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Hans Wrangel (1638–1683)[58]
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Georg Gustaf von Wrangel till Koil (1665–1708)[59]
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Sofia Helena Taube (1642–1681)[60]
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Anna Elisabet Wrangel till Koil (1699–1736)[61]
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Detlof Hauenschildt (1618–1703)[a][62]
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Anna Elisabeth Hauenschild (1678–1743)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Sofia Helena von Nieroth
 
 
 
Gustaf Mauritz Armfelt
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Nicolaus Laurentii Winnerstadius (1600–1673)[63][64]
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Anders Wennerstedt (1650–1723)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Eva Larsdotter (1621–1692)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Carl Gustaf Wennerstedt (1692–1778)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Simon Snare Rosenberg (1603–1689)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Catharina Rosenberg (1650–1717)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Margareta Törnsköld (1617–1691)
 
 
 
 
 
 
 
 
Maria Catharina Wennerstedt (1728–1803)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Per Larsson Hierta, till Häggatorp (1613–1693)[65]
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Lars Hierta till Häggatorp (1648–1711)[66]
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Hansdotter Lindelöf af Kedom till Häggatorp (1615–1681)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Ebba Magdalena Hierta (1701–1761)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Filip Bonde till Borrö (1633–1680)[67]
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Maria Christina Bonde till Borrö och Jula (1670–1736)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Ebba Fleming af Lais (1649–1705)[68]
 
 
 

Se även

[redigera | redigera wikitext]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ”Gustaf Mauritz Armfelt - Finnish diplomat, Russian Courtier & Swedish statesman”. Encyclopaedia Britannica. https://www.britannica.com/biography/Gustaf-Mauritz-Armfelt. Läst 24 februari 2026.
  2. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 Knapas, Rainer (Oktober 2007). ”ARMFELT, Gustaf Mauritz (1757–1814) General, kansler, greve”. Biografiskt lexikon för Finland. https://www.blf.fi/artikel.php?id=2556. Läst 24 februari 2026.
  3. ↑ Bonsdorff, Carl (1930). Gustaf Mauritz Armfelt - Levnadsskildring, första delen. sid. 181. https://digi.kansalliskirjasto.fi/teos/binding/2106855?page=191. Läst 12 juli 2025
  4. ↑ Carl von Bonsdorff (3 oktober 1930). ”1930 Gustav Mauritz Armfelt : levnadsskildring. 1 / ..., s. 24-26”. digi.kansalliskirjasto.fi. Svenska Litteratursällskapet i Finland. https://digi.kansalliskirjasto.fi/teos/binding/2106855?page=34. Läst 16 juli 2025.
  5. ↑ ”1930 Gustav Mauritz Armfelt : levnadsskildring. 1 / ..., s. 26”. digi.kansalliskirjasto.fi. https://digi.kansalliskirjasto.fi/teos/binding/2106855?page=26. Läst 5 juli 2025.
  6. ↑ ”1930 Gustav Mauritz Armfelt : levnadsskildring. 1 / ..., s. 27”. digi.kansalliskirjasto.fi. https://digi.kansalliskirjasto.fi/teos/binding/2106855?page=27. Läst 5 juli 2025.
  7. ↑ Nyström, Pia; Kyhlberg-Boström Anna, Elmquist Anne-Marie (1996). Kungl. Musikaliska akademien: matrikel 1771–1995. Kungl. Musikaliska akademiens skriftserie, 0347-5158 ; 84 (2., rev. och utök. uppl.). Stockholm: Musikaliska akad. Libris 7749167. ISBN 91-85428-99-X (inb.)
  8. 1 2 Grimberg, Carl. ”285 (Svenska folkets underbara öden / VII. Gustaf III:s och Gustav IV Adolfs tid 1772-1809)”. runeberg.org. https://runeberg.org/sfubon/7/0287.html. Läst 21 juli 2022.
  9. ↑ Stig Ramel Gustaf Mauritz Armfelt 1757–1814, sid. 43–44
  10. ↑ Ramel, sid 73–78
  11. ↑ Elis Schröderheim; Gudmund Jöran Adlerbeth; Gustaf Mauritz Armfelt. ”Från tredje Gustafs dagar. Anteckningar och minnen / 3:1. Gustaf Mauritz Armfelt efter Armfelts efterlemnade papper samt andra tryckta källor. Armfelt och Gustaf III”. runeberg.org. sid. 302–305. https://runeberg.org/f3gd/31/. Läst 14 juli 2025.
  12. ↑ Bonsdorff, Carl (1930). Gustaf Mauritz Armfelt - Levnadsskildring, första delen. sid. 138–142. https://digi.kansalliskirjasto.fi/teos/binding/2106855?page=148. Läst 15 juli 2025
  13. 1 2 Carl von Bonsdorff (3 oktober 1930). ”1930 Gustav Mauritz Armfelt : levnadsskildring. 1 / ..., s. 155”. digi.kansalliskirjasto.fi. Svenska Litteratursällskapet i Finland. https://digi.kansalliskirjasto.fi/teos/binding/2106855?page=165. Läst 16 juli 2025.
  14. ↑ Lindqvist, Herman (2014). När Finland var Sverige: historien om de 700 åren innan riket sprängdes (Ny utg.). Bonnier. sid. 410. ISBN 978-91-0-014277-3. Läst 14 oktober 2024
  15. ↑ Lampa, släkt i Svenskt biografiskt lexikon (1977–1979), läst den 1 oktober 2017.
  16. ↑ Stawenov, L: Gustaf Mauritz Armfelt i Svenskt biografiskt lexikon (1920)
  17. ↑ Ramel 1997, sid. 13.
  18. ↑ Carl von Bonsdorff (3 oktober 1934). ”1934 Gustav Mauritz Armfelt : levnadsskildring. 4”. digi.kansalliskirjasto.fi. Svenska Litteratursällskapet i Finland. https://digi.kansalliskirjasto.fi/teos/binding/2106155?page=480. Läst 16 juli 2025.
  19. ↑ Ramel, sid 337–347
  20. ↑ ”Biografiskt lexikon för Finland”. www.blf.fi. https://www.blf.fi/artikel.php?id=2556. Läst 7 juli 2025.
  21. ↑ Åstrand, Göran (1999). Här vilar berömda svenskar. sid. 17
  22. ↑ Ramel, sid 349–50
  23. ↑ ”Åbo Akademis bibliotek - Armfelts samlingar”. trip.abo.fi. https://trip.abo.fi/cgi-bin/thw?$%7Bmaxpage%7D=51&$%7Btripshow%7D=format=www&$%7Bhtml%7D=postlist&$%7Boohtml%7D=post&$%7Bccl%7D=def+view+aenamn=a0enamn,a1enamn&$%7BAPPL%7D=manusam&$%7BBASE%7D=manusam&samling=%27Armfelt%27. Läst 20 juli 2025.
  24. ↑ ”Tarvasjoen historiaa”. Arkiverad från originalet den 21 oktober 2014. https://web.archive.org/web/20141021124843/http://www.tarvasjoki.fi/pages/Tarvasjoki/Matkailu/?ITableCommit=9_9. Läst 3 januari 2014. Tarvasjoen kunta.
  25. ↑ ”Uusissa postimerkeissä esitellään Suomen historiaa, luontoa ja lapsia (Nya frimärken visar upp finsk historia, natur och barn)” (på finska). Yle Uutiset. 22 januari 2009. https://yle.fi/a/3-5715974. Läst 21 juli 2025.
  26. ↑ ”Armfelt sai patsaan Halikkoon (Armfelt fick en staty i Halikko)” (på finska). Yle Uutiset. 13 augusti 2010. https://yle.fi/a/3-5613928. Läst 21 juli 2025.
  27. ↑ Carl von Bonsdorff (3 oktober 1930). ”1930 Gustav Mauritz Armfelt : levnadsskildring. 1 / ..., s. 180”. digi.kansalliskirjasto.fi. Svenska Litteratursällskapet i Finland. https://digi.kansalliskirjasto.fi/teos/binding/2106855?page=190. Läst 16 juli 2025.
  28. 1 2 ”Axel Federley & Wilhelmina Gustava Charlotta “Mina” Armfelt”. www.federley.com. https://www.federley.com/families/FG01/FG01_070.HTM. Läst 24 februari 2026.
  29. 1 2 ”1930 Gustav Mauritz Armfelt : levnadsskildring. 1 / ..., s. 68”. digi.kansalliskirjasto.fi. https://digi.kansalliskirjasto.fi/teos/binding/2106855?page=68. Läst 7 juli 2025.
  30. ↑ ”Stenbock nr 12”. Adelsvapen-Wiki. https://www.adelsvapen.com/genealogi/Stenbock_nr_12. Läst 7 juli 2025.
  31. ↑ ”De la Gardie nr 3”. Adelsvapen-Wiki. https://www.adelsvapen.com/genealogi/De_la_Gardie_nr_3. Läst 7 juli 2025.
  32. ↑ Bonsdorff, Carl (1930). Gustaf Mauritz Armfelt - Levnadsskildring, första delen. sid. 179. https://digi.kansalliskirjasto.fi/teos/binding/2106855?page=77. Läst 12 juli 2025
  33. ↑ Ramel, Stig (1997). Gustaf Mauritz Armfelt 1757-1814: dödsdömd kungagunstling i Sverige, ärad statsgrundare i Finland. Atlantis. sid. 48. ISBN 978-91-7486-473-1. https://archive.org/details/gustafmauritzarm0000rame. Läst 12 juli 2025
  34. ↑ Rainer, Claes (2021). Sofia Magdalena: kärlek, revolutioner och mord. Bokförlaget Langenskiöld. sid. 256. ISBN 978-91-986249-1-5. Läst 31 maj 2025
  35. ↑ ”Armfelt, Carl Magnus Vilhelm - kenraalimajuri, kabinettikamariherra, kreivi. (på finska)”. Suomalaiset kenraalit ja amiraalit Venäjän sotavoimissa 1809–1917 -verkkojulkaisu. (Finska generaler och amiraler i de ryska militärstyrkorna 1809–1917 online-publikation.) Studia Biographica 7. Finlands nationalbiografi.. Helsingfors: Finska Litteratursällskapet. 3 oktober 2006. https://kansallisbiografia.fi/kenraalit/henkilo/16. Läst 25 februari 2026.
  36. ↑ ”BLF”. www.blf.fi. https://www.blf.fi/artikel.php?id=3119. Läst 25 februari 2026.
  37. ↑ ”Wiurilan kartanon perintö – vanhaa eurooppalaisuutta ja uutta yrittäjyyttä Varsinais-Suomessa” (på finska). Yle Kulttuuri ja Asia. 12 augusti 2019. https://yle.fi/a/20-281854. Läst 24 februari 2026.
  38. ↑ Carl von Bonsdorff. ”1930 Gustav Mauritz Armfelt : levnadsskildring. 1”. digi.kansalliskirjasto.fi. sid. 180–194. https://digi.kansalliskirjasto.fi/teos/binding/2106855?page=191. Läst 19 juli 2025.
  39. ↑ ”Sök - Uppslagsverket Finland”. www.uppslagsverket.fi. https://www.uppslagsverket.fi/sv/sok/view-170045-Vuorentaka. Läst 19 juli 2025.
  40. ↑ ”Sök - Uppslagsverket Finland”. www.uppslagsverket.fi. https://www.uppslagsverket.fi/sv/sok/view-170045-Wiurila. Läst 19 juli 2025.
  41. ↑ ”Sök - Uppslagsverket Finland”. www.uppslagsverket.fi. https://www.uppslagsverket.fi/sv/sok/view-170045-Aaminne. Läst 19 juli 2025.
  42. ↑ Carl von Bonsdorff. ”1931 Gustav Mauritz Armfelt : levnadsskildring. 2”. digi.kansalliskirjasto.fi. https://digi.kansalliskirjasto.fi/teos/binding/2106835?page=299. Läst 19 juli 2025.
  43. ↑ Carl von Bonsdorff. ”1930 Gustav Mauritz Armfelt : levnadsskildring. 1”. digi.kansalliskirjasto.fi. https://digi.kansalliskirjasto.fi/teos/binding/2106855?page=189. Läst 19 juli 2025.
  44. ↑ Sini Sovijärvi (12 augusti 2019). ”Wiurilan kartanon perintö – vanhaa eurooppalaisuutta ja uutta yrittäjyyttä Varsinais-Suomessa (Wiurila herrgårds arv – gammal europeism och nytt entreprenörskap i sydvästra Finland)” (på finska). Yle Luovat sisällöt ja media. https://yle.fi/a/20-281854. Läst 21 juli 2025.
  45. ↑ Svenskt Biografiskt Lexikon-ID: 18804.[källa från Wikidata]
  46. ↑ Matti Klinge (red.), Kansallisbiografia, Finska litteratursällskapet och Finska historiska samfundet, Finlands nationalbiografi-ID: 2556, läst: 7 april 2025.[källa från Wikidata]
  47. ↑ Tuukka Talvio, Tähdistöt ja ritarikunnat : historiallisia kunniamerkkejä Suomen kansallismuseon kokoelmissa, Museiverket, 2000, s. 31, ISBN 951-616-066-2, läs online.[källa från Wikidata]
  48. ↑ läs online, books.google.com .[källa från Wikidata]
  49. ↑ Tuukka Talvio, Tähdistöt ja ritarikunnat : historiallisia kunniamerkkejä Suomen kansallismuseon kokoelmissa, Museiverket, 2000, s. 6, ISBN 951-616-066-2, läs online.[källa från Wikidata]
  50. 1 2 Tuukka Talvio, Tähdistöt ja ritarikunnat : historiallisia kunniamerkkejä Suomen kansallismuseon kokoelmissa, Museiverket, 2000, s. 22, ISBN 951-616-066-2, läs online.[källa från Wikidata]
  51. 1 2 3 Tom C. Bergroth, Vapaudenristin ritarikunta: Isänmaan puolesta, andra utgåvan, WSOY, 2014, s. 30, ISBN 978-951-0-40498-0.[källa från Wikidata]
  52. ↑ ”Gustaf Mauritz Armfelt - Historiesajten”. historiesajten.se. https://historiesajten.se/visainfo.asp?id=57. Läst 5 oktober 2023.
  53. ↑ ORegan, Christopher (2007). Ett märkvärdigt barn: Gustaf III:s son. Bokförlaget Forum. sid. 115. ISBN 978-91-37-12932-7. Läst 15 april 2025
  54. ↑ ”Armfelt nr 458, Tab 22”. Adelsvapen-Wiki. https://www.adelsvapen.com/genealogi/Armfelt_nr_458. Läst 28 juni 2025.
  55. ↑ ”Armfelt nr 458, Tab 1”. Adelsvapen-Wiki. https://www.adelsvapen.com/genealogi/Armfelt_nr_458. Läst 28 juni 2025.
  56. ↑ ”Armfelt nr 213, tab 2”. Adelsvapen-Wiki. https://www.adelsvapen.com/genealogi/Armfelt_nr_213. Läst 28 juni 2025.
  57. ↑ ”Armfelt nr 213, tab 4”. Adelsvapen-Wiki. https://www.adelsvapen.com/genealogi/Armfelt_nr_213. Läst 28 juni 2025.
  58. ↑ ”Digitale Bibliothek - Münchener Digitalisierungszentrum”. daten.digitale-sammlungen.de. https://daten.digitale-sammlungen.de/bsb00000600/images/index.html?id=00000600&groesser=&fip=eayaxsfsdrsdasfsdreayaenxdsydqrsqrs&no=21&seite=575. Läst 28 juni 2025.
  59. ↑ ”Digitale Bibliothek - Münchener Digitalisierungszentrum”. daten.digitale-sammlungen.de. https://daten.digitale-sammlungen.de/bsb00000600/images/index.html?id=00000600&groesser=&fip=eayaxsfsdrsdasfsdreayaenxdsydqrsqrs&no=21&seite=576. Läst 28 juni 2025.
  60. ↑ ”Taube af Karlö nr 34, Tab 2”. Adelsvapen-Wiki. https://www.adelsvapen.com/genealogi/Taube_af_Karl%C3%B6_nr_34. Läst 28 juni 2025.
  61. ↑ ”Digitale Bibliothek - Münchener Digitalisierungszentrum”. daten.digitale-sammlungen.de. https://daten.digitale-sammlungen.de/bsb00000600/images/index.html?id=00000600&groesser=&fip=eayaxsfsdrsdasfsdreayaenxdsydqrsqrs&no=21&seite=576. Läst 28 juni 2025.
  62. ↑ Bernhard Schlegel; Carl Arvid Klingspor (3 oktober 1875). ”116 (Den med sköldebref förlänade men ej å Riddarhuset introducerade svenska adelns ättar-taflor)”. runeberg.org. https://runeberg.org/schkling/0124.html. Läst 25 juni 2025.
  63. ↑ ”Cronstrand, släkt”. sok.riksarkivet.se. https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Mobil/Artikel/15706. Läst 28 juni 2025.
  64. ↑ ”Wennerstedt nr 1000”. Adelsvapen-Wiki. https://www.adelsvapen.com/genealogi/Wennerstedt_nr_1000. Läst 28 juni 2025.
  65. ↑ ”Hierta nr 381, Tab 12”. Adelsvapen-Wiki. https://www.adelsvapen.com/genealogi/Hierta_nr_381. Läst 28 juni 2025.
  66. ↑ Gustaf Elgenstierna. ”584 (Den introducerade svenska adelns ättartavlor / 3. Gadde-Höökenberg)”. runeberg.org. https://runeberg.org/elgenst/3/0600.html. Läst 28 juni 2025.
  67. ↑ ”Bonde nr 11, Tab 28”. Adelsvapen-Wiki. https://www.adelsvapen.com/genealogi/Bonde_nr_11. Läst 28 juni 2025.
  68. ↑ ”Fleming af Lais nr 39, Tab 1”. Adelsvapen-Wiki. https://www.adelsvapen.com/genealogi/Fleming_af_Lais_nr_39. Läst 28 juni 2025.

Källor

[redigera | redigera wikitext]

Anmärkningar

[redigera | redigera wikitext]
  1. ↑ Detlof Hauenschildt blev adlad 27 dec 1651 men ej introducerad i Riddarhuset.

Vidare läsning

[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Politiska uppdrag
Företräddes av
Fabian von Steinheil		  Finlands generalguvernör
1812–1813 		Efterträddes av
Fabian von Steinheil
Kulturtitlar
Ny titel  Stol nummer 14 i Svenska Akademien
1786–1802 		Efterträddes av
Malte Ramel
Företräddes av
Johan Murberg		  Stol nummer 17 i Svenska Akademien
1807–1811 		Efterträddes av
Gustaf af Wetterstedt
v • r
Ledamöter av Svenska Akademien, stol 14
Gustaf Mauritz Armfelt (1786) · Malte Ramel (1802) · Erik Gustaf Geijer (1826) · Elias Fries (1847) · Carl Rupert Nyblom (1879) · Per Hallström (1909) · Ragnar Josephson (1960) · Lars Gyllensten (1966) · Kristina Lugn (2006) · Steve Sem-Sandberg (2020)
Lista över ledamöter
v • r
Ledamöter av Svenska Akademien, stol 17
Lista över ledamöter
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Gustaf_Mauritz_Armfelt&oldid=59642666”