Harold E. Varmus

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Harold E. Varmus Nobelpristagare i fysiologi eller medicin 1989
National Cancer Institute director Harold E. Varmus.jpg
Född18 december 1939[1][2][3] (82 år)
Oceanside, New York, USA
MedborgarskapUSA
Utbildad vidHarvard University
Columbiauniversitetet
Columbia University College of Physicians and Surgeons
Amherst College
Freeport High School Arbcom ru editing.svg
SysselsättningVirolog, universitetslärare
Befattning
Plan S Ambassador
Direktör, National Institutes of Health (1993–1999)
Direktör, National Cancer Institute (2010–2015)
ArbetsgivareCornell University
National Institutes of Health
University of California, San Francisco
Memorial Sloan Kettering Cancer Center
Utmärkelser
Albert Lasker Basic Medical Research Award (1982)[4]
Gairdner Foundation International Award (1984)
Alfred P. Sloan, Jr. Prize (1984)[5]
Nobelpriset i fysiologi eller medicin (1989)[6][7]
ASCB Public Service Award (1999)
Library of Congress Living Legend[8][9]
National Medal of Science (2001)
Hedersdoktor vid Universitetet i Miami (2004)[10]
Utländsk ledamot av Royal Society (2005)[11]
EMBO-medlemskap
Redigera Wikidata

Harold Elliot Varmus, född 18 december 1939 i Oceanside utanför New York,[12][13] är en amerikansk medicinsk forskare. År 1989 erhöll han, tillsammans med J. Michael Bishop, Nobelpriset i fysiologi eller medicin för upptäckt av det cellulära ursprunget till retrovirala onkogener, och 2001 erhöll han National Medal of Science. Han var direktör för National Institutes of Health mellan 1993 och 1999, och den 14:e direktören för National Cancer Institute från 2010 till 2015, en post till vilken han utsågs av president Barack Obama.[14][15]

År 1982 tilldelades han Albert Lasker Basic Medical Research Award.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Varmus var son till Beatrice, socialarbetare, och Frank Varmus, läkare, judiska föräldrar av östeuropeisk härkomst. År 1957 utexaminerades han från Freeport High School i Freeport, New York, och började studera på Amherst College, med avsikt att följa i sin fars fotspår som läkare, men tog så småningom en kandidatexamen i engelsk litteratur.[12] Han tog examen i engelska vid Harvard University 1962 innan han ändrade sig igen och sökte till medicinska skolor.[16] Han avvisades två gånger från Harvard Medical School. Samma år gick han in på Columbia University College of Physicians and Surgeons och arbetade senare på ett missionärssjukhus i Bareilly, Indien, och Columbia Presbyterian Medical Center.[12] Som ett alternativ till militärtjänst i Vietnamkriget började Varmus arbeta i folkhälsotjänsten vid National Institutes of Health 1968.[16] Han arbetade under Ira Pastan och forskade om reglering av bakteriellt genuttryck av cyklisk AMP. År 1970 började han postdoktoral forskning i Bishops labb vid University of California, San Francisco.[12]

Varmus har varit gift sedan 1969 med Constance Louise Casey, journalist och vetenskapsförfattare. De bor på Manhattans Upper West Side och har två söner, Jacob, jazztrumpetare och kompositör och Christopher, socialarbetare. Varmus och Jacob har gjort en serie föreläsningskonserter under temat "Gener och jazz" på Guggenheim[17] och Smithsonian Museum, Boston Museum of Science, John F. Kennedy Center för scenkonsten och den sydasiatiska sommarfestivalen i Vancouver.

Vetenskapligt arbete[redigera | redigera wikitext]

För att uppfylla sina nationella skyldigheter under Vietnamkriget engagerade Varmus sig inom den offentliga hälsovården och arbetade som klinisk medarbetare i laboratoriet för Ira Pastan vid National Institutes of Health från 1968 till 1970. Under denna första period av laboratorieforskning beskrev han och Pastan och deras kollegor aspekter av mekanismen genom vilken lac operon av E. coli regleras transkriptionellt av cykliska AMP.[18] År 1970 flyttade han och hans hustru Constance Casey till San Francisco, där han började forskarutbildningen med handledning av Michael Bishop vid University of California, San Francisco under ett stipendium från California Division of the American Cancer Society.[19] Han utnämndes till biträdande professor vid UCSF-institutionen för mikrobiologi och immunologi 1972 och befordrades till professor 1979 och blev forskningsprofessor vid American Cancer Society 1984.

Under sina år på UCSF (1970 till 1993) koncentrerade Varmus sitt vetenskapliga arbete främst på de mekanismer genom vilka retrovirus replikerar, orsakar cancer hos djur och producerar cancerliknande förändringar i odlade celler. Mycket av detta arbete utfördes tillsammans med Michael Bishop i ett långt vetenskapligt partnerskap. Deras mest kända prestation[20] var identifieringen av en cellulär gen (c-src) som gav upphov till v-src oncogen av Rous Sarcoma Virus, ett cancerframkallande virus som först isolerades av Peyton Rous, 1910, från ett kycklingsarkom. Deras upptäckt gav upphov till identifieringen av många andra cellulära proto-onkogener - föregångare till virala onkogener och mål för mutationer som driver mänskliga cancerformer. Mycket av detta arbete och dess följder beskrivas i hans Nobelföreläsning [21] och Bishops,[22] i Varmus bokar The Art and Politics of Science,[19] och i talrika historier om cancerforskning.[23][24]

Andra viktiga komponenter i Varmus vetenskapliga arbete under de senaste fyra och ett halvt decennierna inkluderar beskrivningar av de mekanismer genom vilka retroviralt DNA syntetiseras och integreras i kromosomer, [25][26] upptäckt av Wnt-1 proto-oncogeneen tillsammans med Roel Nusse,[27][28] klargörande av aspekter av replikeringscykeln av hepatit B-virus tillsammans med Donald Ganem,[29], upptäckt av ribosomal frameshifting för att göra retrovirala proteiner tillsammans med Tyler Jacks,[30] isolering av en cellulär receptor för aviära retrovirus tillsammans med John Young och Paul Bates,[31] karakterisering av mutationer av den epidermala tillväxtfaktorreceptorgenen i mänskliga lungcancer, inklusive en vanlig mutation som ger läkemedelsresistens tillsammans med William Pao[32] och generering av många musmodeller av mänsklig cancer. Varmus fortsatte att utföra eller leda laboratoriearbete under hela sin tjänst i ledande befattningar vid NIH, MSKCC och NCI.

Politik och statlig tjänst[redigera | redigera wikitext]

I början av 1990-talet, efter att deras Nobelpris delades ut, blev Varmus och Bishop aktiva inom vetenskapspolitik och arbetade främst med UCSF-kollegorna Bruce Alberts och Marc Kirschner, och med den gemensamma styrkommittén (senare omdöpt till Coalition for the Life Sciences).[33] Han var också vice ordförande för Scientists and Engineers för Clinton-Gore under presidentvalskampanjen 1992.

Efter Bernadine Healys avgång som direktör för National Institutes of Health i april 1993 nominerades Varmus till posten av president William J. Clinton i juli och bekräftades av senaten i november. Som NIH-direktör krediterades Varmusbland annat För att främja global hälsoforskning, särskilt om malaria. och för byggande av nya anläggningar, inklusive ett nytt kliniskt centrum och ett vaccinforskningscenter vid NIH.[34]

Nära slutet av sin tid som NIH-chef blev Varmus en mästare på sätt att mer effektivt använda Internet för att förbättra tillgången till vetenskapliga artiklar.[35][36] Det första praktiska resultatet var etableringen av National Center for Biotechnology Information på NIH, av PubMed central, ett offentligt digitalt arkiv av vetenskapliga rapporter.[37] År 2007 uppmanade kongressen NIH att se till att alla rapporter av arbete som stöttas av NIHEN visas i PubMed central inom ett år efter publikationen.[38] Varmus och två kollegor, Patrick Brown på Stanford och Michael Eisen på UC Berkeley, var medgrundare och ledare av styrelsen av det offentliga arkivet av vetenskap (PLOS), en nonprofit utgivare av en svit av öppna tidskrifter i biomedicinska vetenskaper.[39]

Utmärkelser och hedersbetygelser[redigera | redigera wikitext]

  • 1982: Albert Lasker utmärkelse för grundläggande medicinsk forskning[40]
  • 1984: Alfred P. Sloan Jr. Pris
  • 1989: Nobelpriset i fysiologi eller medicin[41]
  • 1990: Guld- pläterar utmärkelsen av amerikanakademin för prestation[42]
  • 2005: Invald i Royal Society (ForMemRS)[43]
  • 2011: Dubbel Helixmedalj[44]
  • 2012: Glenn T. Seaborg-medalj

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Harold E. Varmus, 31 augusti 2021.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ SNAC, SNAC Ark-ID: w6r51893, omnämnd som: Harold E. Varmus, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  2. ^ Encyclopædia Britannica, Encyclopædia Britannica Online-ID: biography/Harold-Varmustopic/Britannica-Online, omnämnd som: Harold Varmus, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  3. ^ Bibliographisches Institut & F. A. Brockhaus & Wissen Media Verlag (red.), Brockhaus Enzyklopädie, Brockhaus Enzyklopädie-ID: varmus-harold-eliot, omnämnd som: Harold Eliot Varmus, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  4. ^ 1982 Winners (på engelska), Lasker-stiftelsen, läs online.[källa från Wikidata]
  5. ^ GM Cancer Previous Prize Winners (på engelska), läs online, läst: 12 augusti 2012.[källa från Wikidata]
  6. ^ The Nobel Prize in Physiology or Medicine 1989, Nobelprize.org (på engelska), Nobelstiftelsen, läs online, läst: 4 februari 2021.[källa från Wikidata]
  7. ^ Table showing prize amounts (på engelska), Nobelstiftelsen, april 2019, läs online, läst: 4 februari 2021.[källa från Wikidata]
  8. ^ Harold Varmus - Living Legends (på engelska), USA:s kongressbibliotek, läs online.[källa från Wikidata]
  9. ^ Library of Congress to Honor "Living Legends", USA:s kongressbibliotek, 14 april 2000, läs online.[källa från Wikidata]
  10. ^ läs online, commencement.miami.edu.[källa från Wikidata]
  11. ^ List of Royal Society Fellows 1660-2007, Royal Society, s. 363, läs online.[källa från Wikidata]
  12. ^ [a b c d] Les Prix Nobel. The Nobel Prizes 1989, Editor Tore Frängsmyr, Nobel Foundation, Stockholm, 1990.
  13. ^ ”Biography”. Biography. National Cancer Institute. http://www.cancer.gov/aboutnci/director/biography.  Arkiverad 4 januari 2014 hämtat från the Wayback Machine.
  14. ^ ”President Obama to Appoint Harold Varmus, M.D.”. President Obama to Appoint Harold Varmus, M.D.. National Cancer Institute. http://www.cancer.gov/aboutnci/director-announced?cid=B_ND. 
  15. ^ ”NIH Directors”. NIH Directors. 2015-02-11. https://www.nih.gov/about-nih/what-we-do/nih-almanac/nih-directors. 
  16. ^ [a b] Jamie Shreeve. "Free Radical". Wired Magazine. June 2006. Issue 14.06.
  17. ^ Goldberger, Paul (1 december 2008). ”Swing Science”. The New Yorker. ISSN 0028-792X. http://www.newyorker.com/magazine/2008/12/01/swing-science. Läst 10 mars 2016. 
  18. ^ Varmus, H.E.; Perlman, R.L.; Pastan, I. (1970). ”Regulation of lac messenger ribonucleic acid synthesis by cyclic adenosine 3'-5' monophosphate and glucose”. J. Biol. Chem. 245 (9): sid. 2259–67. doi:10.1016/S0021-9258(18)63147-3. PMID 4315149. 
  19. ^ [a b] Beil, Laura (November 17, 2017). ”From academics to access, Harold Varmus reflects on the achievements and challenges in cancer research”. Knowable Magazine. doi:10.1146/knowable-112017-160500. https://knowablemagazine.org/article/health-disease/2017/academics-access-harold-varmus-reflects-achievements-and-challenges. 
  20. ^ Stehelin, D.; Varmus, H. E.; Bishop, J. M.; Vogt, P. K. (1976-03-11). ”DNA related to the transforming gene(s) of avian sarcoma viruses is present in normal avian DNA” (på engelska). Nature 260 (5547): sid. 170–173. doi:10.1038/260170a0. PMID 176594. Bibcode: 1976Natur.260..170S. 
  21. ^ ”Nobel Lecture by Harold E. Varmus – Media Player at Nobelprize.org”. www.nobelprize.org. https://www.nobelprize.org/mediaplayer/?id=1682&view=36. 
  22. ^ ”Nobel Lecture by J. Michael Bishop – Media Player at Nobelprize.org”. www.nobelprize.org. https://www.nobelprize.org/mediaplayer/?id=1680&view=2. 
  23. ^ Mukherjee, S. (2010). The Emperor of All Maladies: A Biography of Cancer. New York: Scribner. sid. 360–380 
  24. ^ Varmus, Harold (2017-03-06). ”How Tumor Virology Evolved into Cancer Biology and Transformed Oncology”. Annual Review of Cancer Biology 1 (1): sid. 1–18. doi:10.1146/annurev-cancerbio-050216-034315. 
  25. ^ Varmus, H. (1988-06-10). ”Retroviruses” (på engelska). Science 240 (4858): sid. 1427–1435. doi:10.1126/science.3287617. ISSN 0036-8075. PMID 3287617. Bibcode: 1988Sci...240.1427V. 
  26. ^ Brown, P. O.; Bowerman, B.; Varmus, H. E.; Bishop, J. M. (1987-05-08). ”Correct integration of retroviral DNA in vitro”. Cell 49 (3): sid. 347–356. doi:10.1016/0092-8674(87)90287-x. ISSN 0092-8674. PMID 3032450. 
  27. ^ Nusse, R.; Varmus, H. E. (1982-11-01). ”Many tumors induced by the mouse mammary tumor virus contain a provirus integrated in the same region of the host genome”. Cell 31 (1): sid. 99–109. doi:10.1016/0092-8674(82)90409-3. ISSN 0092-8674. PMID 6297757. 
  28. ^ Nusse, Roel; Varmus, Harold (2012-06-13). ”Three decades of Wnts: a personal perspective on how a scientific field developed” (på engelska). The EMBO Journal 31 (12): sid. 2670–2684. doi:10.1038/emboj.2012.146. PMID 22617420. 
  29. ^ Seeger, C.; Ganem, D.; Varmus, H. (1986). ”Biochemical and genetic evidence for the hepatitis B virus replication strategy”. Science 232 (4749): sid. 477–484. doi:10.1126/science.3961490. PMID 3961490. Bibcode: 1986Sci...232..477S. 
  30. ^ Jacks, T.; Varmus, H.E. (1985). ”Expression of the Rous sarcoma virus pol gene by ribosomal frameshifting”. Science 230 (4731): sid. 1237–42. doi:10.1126/science.2416054. PMID 2416054. Bibcode: 1985Sci...230.1237J. 
  31. ^ Bates, P; Young, JA; Varmus, HE (1993). ”A receptor for subgroup A Rous sarcoma virus is related to the low density lipoprotein receptor”. Cell 74 (6): sid. 1043–51. doi:10.1016/0092-8674(93)90726-7. PMID 8402880. 
  32. ^ Pao, W.; Miller, V.; Zakowski, M.; Doherty, J.; Politi, K.; Sarkaria, I.; Singh, B.; Heelan, B.; et al. (2004). ”never smokers" and are associated with sensitivity of tumors to gefitinib and erlotinib”. Proceedings of the National Academy of Sciences 101 (36): sid. 13306–11. doi:10.1073/pnas.0405220101. PMID 15329413. 
  33. ^ Bishop, J.M.; Kirschner, M.; Varmus, H.E. (1993). ”Policy Forum: Science and the New Administration”. Science 259 (5094): sid. 444–445. doi:10.1126/science.8424162. PMID 8424162. 
  34. ^ Varmus, Harold (2009). The Art and Politics of Science.. W.W. Norton. sid. 140–196 
  35. ^ ”PLOS History”. www.plos.org. https://www.plos.org/about/plos/history/. 
  36. ^ ”Free Radical” (på amerikansk engelska), WIRED, June 2006, https://www.wired.com/2006/06/varmus/, läst 10 mars 2016 
  37. ^ Vastag, Brian (2000-03-01). ”NIH Launches PubMed Central” (på engelska). Journal of the National Cancer Institute 92 (5): sid. 374. doi:/92.5.374. ISSN 0027-8874. PMID 10699067. 
  38. ^ ”Public access to NIH research made law”. www.sciencecodex.com. Arkiverad från originalet den 4 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160304085317/http://www.sciencecodex.com/public_access_mandate_made_law. Läst 10 mars 2016. 
  39. ^ Brown, Patrick O; Eisen, Michael B; Varmus, Harold E (2003). ”Why PLoS Became a Publisher”. PLOS Biology 1 (1): sid. E36. doi:10.1371/journal.pbio.0000036. PMID 14551926. 
  40. ^ The Lasker Foundation – 1982 Basic Medical Research Award
  41. ^ ”Harold E. Varmus – Nobel Lecture: Retroviruses and Oncogenes I”. nobelprize.org. http://nobelprize.org/nobel_prizes/medicine/laureates/1989/varmus-lecture.html. 
  42. ^ ”Golden Plate Awardees of the American Academy of Achievement”. www.achievement.org. American Academy of Achievement. https://achievement.org/our-history/golden-plate-awards/#science-exploration. 
  43. ^ ”Professor Harold Varmus ForMemRS”. Professor Harold Varmus ForMemRS. London: Royal Society. https://royalsociety.org/people/harold-varmus-12455/. 
  44. ^ ”Harold E. Varmus 2011 Honoree”. Harold E. Varmus 2011 Honoree. Cold Spring Harbor Laboratory. http://www.cshl.edu/DHMD/2011-Honoree-Harold-E-Varmus.html. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Auktoritetsdata
Hämtad från "https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Harold_E._Varmus&oldid=51034147"